Malena Ernman 4-ever

Det kan inte komma som någon överraskning för någon att det här är min favorit - Malena Ernman. Hon är så cool, så vacker och så otroligt begåvad.

Direktkvalificerad till finalen i Melodifestivalen efter en duell mot Sarah Dawn Finer säger en hel del. Det känns skönt att veta att det finns andra operasuckers där ute = )

Lycka till, lycka till, lycka till - vad än du företar dig!

Vad har du i brösten?

Fyraåringen småslog på mormor och beröringen hamnade mer och mer på brösten. Tillslut sa hon till.
"Slå inte på brösten. Det gör ont."
"Varför? Har du mjölk i dem?"
"Nej. Det är bara de som nyss blivit mammor som har mjölk i sina bröst."
"Vad har du i dina bröst då?"
"Ja. Eh. Muskler."

Ettåringen är på gång stort i sin språkutveckling. Många gånger låter det som om han är med i Hipp Hipps svenska för nybörjare.
Heej. Heejå. = Hej. Hej då.
Oiish = Oj.
Tuh-the = Tutte
Tih-tha= titta, dricka, sitta
Tih-tha dä = Titta där.
Ou ou ou = vovve eller vov
Tick tack = klocka och tick tack
Mamma, Pappa
Eia = Elias
Mjam = mjao
issae = kisse

Sedan gör han onomatopoetiska (ljudhärmande) uttryck också förutom för vovve och kisse, t.ex. när han ska dricka. Då gör han sväljande ljud och avslutar med ett "Ah". Roligt är också att han älskar att läsa böcker. Redan. Boktok nummer tre i familjen således, eftersom min man helt saknar den vurmen för böcker. Om det inte gäller en instruktionsbok förstås.

Hugh hugh - huge!

Hugh Jackman. Det behövs nya adjektiv för att beskriva den mannen. Jag såg sammandraget av Oscarsgalan och var tvungen att ropa på min man. Han var tvungen att erkänna att han var imponerad och jag gav honom (min man alltså) en blick som sa: förstår du nu varför jag är betuttad i honom (Hugh).

Titta bara här:


Av någon anledning visas inte kommentarfältet när jag lägger upp från Youtube - vet någon varför det blir så? Däremot går det att klicka på rubriken och sedan lämna en kommentar eller läsa dem. Dumt.

Jag sov mig frisk det senaste dygnet och var vaken sammanlagt kanske två och en halv timme. Det kändes bra att vara på jobbet idag, för igår hade jag aldrig klarat det.

Fyraåringen har gått från stor till liten. Nu kan han inte göra någonting själv och dessutom spelar han ut samvetskortet: "Ni skrattar mer åt I." "Jag måste göra allting själv..."

Ugh ugh.

En annan planet

Vi fick nyss besök av en kvinna som trodde att vi hade sammanträde idag, men det är först om en månad, den 26:e mars. Fyraåringen tittade genast misstänksamt på mig:
- Men mamma, Mars är ju en annan planet.
- Ja det är det.
- Men ska ni åka dit?

Huvudvärk kan komma plötsligt...

...men det har den inte gjort för mig. Jag blev förkyld i söndags men det var igår kväll jag kände att jag korkade igen totalt. Jag vaknade inatt och på morgonen hade jag en huvudvärk jag aldrig någonsin kunnat föreställa mig. Jag har nästan aldrig ont i huvudet, men det här är bortom definitionen huvudvärk. Gick och la mig (oj vad jag vill skriva lade, men jag övar mig på andra ordformer) nu på morgonen och vaknade tre timmar senare. Huvudet är som en sten, ögonen rinner och torrhostan svider i svalget. Jag är ingen nyponros alltså.

Fyraåringen tyckte att det var lite roligt att han fick säga hej då på morgonen till mig istället för tvärt om. Lite roar små.

Om ni har tid över - titta in på Bokgalleriet. Jag tror mig ha producerat årets första sågning...

Det är jag och Christian nu...

Sminkkurs. Det låter sådär. Make-up-kurs. Typ en procent bättre. Ändå är jag nyligen hemkommen från ett sådant äventyr. Fem kvinnor strålade samman och åt middag innan det bar av till Parelle för en individuell rådgivning, fast i grupp om man så säger. Vi fick sminka av oss, smörja in oss, tvätta upp oss, skratta åt oss själva och åt varandra innan vi skulle lägga på ett nytt ansikte. Det blev både ooande och aaaahande och kännande på mjuka borstar innan färgerna skulle på.

Jag blev hänvisad helt och hållet till de rosa paletterna. Jag som knappt har rosa i mitt färgseende. Men tro det eller ej, men tjejerna på Parelle fick mig att se ut som en nyponros. Typ. Jag hade till och med lila mascara!

Mina presentkort sedan trettioårsdagen kom väl till pass och jag fick med mig en hel påse med Christian hem. Det skulle ha blivit ohälsosamt dyrt om jag hade pungat ut alla slantarna i cash men nu blev det bara kännbart.

Otroligt roligt dock, så nu blir det till att granska varandra på jobbet imorgon, allt från de formade ögonbrynen till de omsorgsfullt lagda skuggorna. Mer smink till folket = )

Att tro vs Veta allting

Ju äldre jag blir desto mindre vet jag. För tio år sedan var jag mer tvärsäker på precis allting. Jag kunde bestämma mig på två röda sekunder. Nu går jag hem och begrundar innan jag handlar. Jag blir mer och mer lik mamma kanske.

I inlägget nedan har A skrivit som kommentar: "Måste bara berätta vad den yngre av mina söner sa till sin kusin just. - Jag känner en som heter E.... och vet du, han har en mamma som vet allt! Så nu vet du vad du har att leva upp till : )"
?!?! Jag vet inte vad jag ska säga om det, ska jag dementera eller nicka och säga att killen är ju synsk... Inte så ödmjukt kanske, men jag asgarvade när jag läste det = )

Jag har påbörjat läsningen av en mycket intressant bok, Guds älskarinnor av Anita Goldman. Den behandlar bl.a. hur andlighet och erotik hör ihop, men så långt har jag inte kommit ännu. Jag är bara inne på förordet, men tror att den här läseresan kommer att bli minst sagt minnesvärd. Goldman talar bl.a. om att " 'detta med Gud' inte alls hade att göra med 'tro', med att bestämma sig för att tro på andliga skrifter eller sanningar. Man 'tror inte på Gud'. Man erfar Gud. [...] Resten handlar om att - i en trolös värld - lita på sin erfarenhet, på det man vet."

Det får bli amen för idag.

I fruus

Kraxade mig genom arbetsdagen idag. Har ont i halsen samtidigt som det kliar - jag känner för att ta flaskborsten och köra in den i örat för att komma åt det kliande stället huvvat inne i huvudet.

Och jag fryser. Lite förhöjd temp säger jag, feber skulle maken säga. Han är lite som Niklas Jonsson när det gäller det där med tempen: föröjd kroppstemp med någon tiondels grad är feber. För mig är feber när man har över 38 oavsett vad man har för normaltemp. Jag vet att jag är orättvis, men så funkar jag. Dessutom går jag till jobbet oavsett. Det är enklare att göra jobbet själv än att ringa in någon annan. Det är tufft att vara oersättlig = ) Enda gången jag är hemma för feber är när barnen har det.

Nytt datum för tjejmiddag inplanerad till fredag sportlovsveckan. Hoppas att väninnan som har mycket att tänka på den veckan kan komma och tankarna kommer att finnas hos henne hur som helst inför det fruktansvärda som ska ältas nu om igen och åter i allmänhetens ljus.

Är det på riktigt?

Fyraåringen frågar ofta "Är det på riktigt?". Någon gång har vi väl skojat för mycket med honom så han måste kolla om vi verkligen menar det vi säger eller om det är på låtsas.

På senare tid har han frågat om man verkligen kan fara ut i rymden, på riktigt. När jag svarade ja sa han att han vill göra det. Jag hoppas att han kommer att göra det en dag om det är det han verkligen vill. Nu när han är fyra år kan jag ju inte säga åt honom att nästan ingen kommer så långt utan han måste ju få tro att han kan göra det en dag om han vill. Men när slutar de tro på att de kan göra allt bara de vill?

Han utvecklas så snabbt, den lille som håller på att vara så stor. Jag frågade honom vilken typ av tröja han vill ha när jag ska handla kläder till honom nästa gång och det blev på detaljnivå: en tröja med en ubåt på, en tröja med en hockeyklubba på, en tröja med Spiderman på (han har redan två) och en tröja med någonting som jag har glömt. Jag måste nog göra ett studiebesök på förskolan och anteckna lite färger och snitt.

Lillebror går dit näsan pekar och lider av tandframvärkande. Han skrynklar ihop ansiktet och utstöter små klagande och ynkliga ljud. Vi skrattar bara åt honom och då tycker fyraåringen att vi skrattar för lite åt honom. Alldeles nyligen blev han galen om vi skrattade åt honom... Celldelning är inte alltid så lätt.

Champagne och skjuta budbäraren...

Champagneprovning med jobbet igår, The Bazooka Boys (skönt hårdrocksband som spelade allt från Iron Maiden till Lena Ph) på scenen och gott tilltugg som det var utlovat att man skulle bli mätt av. Jag hade en bordsherre av modell längre och större som inte tyckte att det löftet infriades. Men så supertrevligt att för det första göra någonting tillsammans med sin respektive, för det andra att han får träffa mina roliga arbetskamrater och deras supertrevliga respektive och för det tredje att vara uppklädd och fin och göra någonting så exklusivt som prova champagne. Jag sa redan innan vi började att jag med min begränsade erfarenhet av champagne säkert kommer att tycka att den billigaste sorten är den godaste. Så blev det = )

"Mamma. Man får inte skjuta budbäraren. Det sa de på Rorry." Fyraåringen kom med allvarlig min och meddelade detta tidigt på fredagsmorgonen. Nej, man får inte skjuta någon, svarade jag och kunde som vanligt knappt dölja ett leende.
"Och vet du", fortsatte han lika allvarligt. "Förr var Skrotis (en husvagn i ovan nämnda tv-program) en skinande husvagn med gyllende kaross och hårdpumpade däck, men nu har han inga däck. Nu är ju han gammal."
Oh my god. Ska han börja fundera över ålder och döden när han ser Rorry Racerbil nu också.

Och på tal om Oh, my God så uttalade min son dessa ord på klingande engelska och sedan log han stort. "Så brukar ju du säga mamma." Så är det.

Det är väl typiskt mig...

...att ha Thomas Wassberg som favorit i mästarnas mästare och inte någon av de unga idrottarna som jag faktiskt följt på tv. Wassbergs tid var före min tid.

...att dyrt och heligt lova mig själv att lägga mig i tid och sedan inte göra det.

...att ta hem rättningsmappen och sedan tänka att jag ska vara effektiv på jobbet imorgon istället.

...att sitta på jobbet och skratta bort en massa tid istället för att vara så där effektiv som jag lovade mig själv igår att jag skulle vara.

Over n' out.

Nostalgibrallor

Jag hamnade framför datorn och började gå igenom alla mappar med gamla kort och hade ibland svårt att avgöra vilket barn jag tittade på. Någonstans tänkte jag att mina söner är oerhört lika varandra, men sedan har jag insett att de inte är det. De är superolika varandra. Här är båda två ungefär ett år och åt själva. När jag ser korten tänker jag också att de visar deras personlighetstyper. Storebror har aldrig tyckt om att sorma så mycket, har tagit det lugnt och varit förnöjsam. Lillebror sormar och gormar och är hetstig jamen nanting.

En annan sak jag inser när jag tittar på kort från fordom är hur gamla mina blå pumabyxor är. Jag skämtar inte, men de måste vara från -93 någongång. Jag och min man blev ihop när jag precis fyllt 16 år (15-årsjubileum i år alltså, sjukt) och byxorna fanns med redan innan dess. Jag kommer att hålla sorgevecka och begrava dem under högtidliga former den dag byxorna inte håller ihop i sömmarna längre.

Lilleman fick annars tokfnatt idag och grät hjärtskärande i nära en halvtimme. Obehagligt. Helt otröstlig med pappan tills jag kom hem. Han blev lite lugnare med mig och sedan lade han av en rap värdig en riktig viking. Men kan det verkligen vara därför han skrek? Han är ju ändå ett år gammal, så lite rap ska han väl inte vända sig avig för?

Tema: kyla

Jag är kall inifrån. 17,5 grader varmt i vårt arbetsrum och när jag kom ner till en av lektionssalarna var det 14 grader. Jag är kritvit om fingrarna, lika blek i ansiktet och frostnupen om näsan av att vistas på jobbet.

Utanför vårt hus åker några barn bob i backen i 26 minusgrader. Imponerande.

Snart kommer den - Män som hatar kvinnor. Förhandsintresset för filmen är superstort enligt DN och det är väl i det närmaste ett självmordsuppdrag att ta sig an en filmatisering av den.

Älvsbyn by night -27 grader

Vi har i alla fall fått visa upp den norrländska exotismen under de dagar stockholmarna varit på besök. Kallt och sjukt mycket snö, stjärnklart och gråkållt. Denna kväll var det dags för dem att ta tåget från Älvsbyn med skidor, barn och en massa packning. I och med att de är fem i familjen och måste ha en hel bil för att fraktas omkring var någon tvungen att bidra med en följebil, vilket jag gärna gjorde.

Kallt var det, 27 negativa grader och dessutom demonstrerade SJ sin konkurrenslöshet genom att komma fasionabelt 25 minuter för sent. De kom iväg i alla fall och jag kunde njuta av två program av På minuten inpoddade i den bärbara.

Det är någonting vilsamt med en vinterväg kantad av snötunga furor som får en att uppskatta platsen man bor på, men nu börjar jag ändå se fram emot lite mildare dagar.

Seriemördare på besök

Jag vet inte hur många gånger jag utsatt min man för följande: han närmar sig min säng för att säga god natt (han sover med lillebror i ett annat rum) och när han är en decimeter ifrån mig flyger jag upp, skräckslagen och utstöter skraja ljud. Min man ryggar bakåt, med nackhåren resta av fasa och spärrar förskräckt upp ögonen innan han inser att jag reagerat på hjärnspöken igen.

Så blev det i natt. Jag avslutade dagen med att läsa om en förrymd seriemördare där en ensam kvinna med två barn får påhälsning (låter bekant) och så blev det jättespänannde. När M kom hem ungefär en halvtimme efter jag somnat skrämde han mig så jag skrämde honom. Med en puls på 200 fick jag så förhöra mig hur kvällen varit och just nu kommer jag inte ihåg vad han svarade = )

25 minusgrader ute och sex koppar kaffe inne. Helt ok.

Tjuv och tjuv det ska du heta...

Jag köpte skor på Wedins idag. Halva halva priset. Superfina sköna skor för 150 spänn. Glad i hågen in på H&M. Hittade finfina kläder och skulle gå ut med kassarna. Då går larmet. Tillbaka till kassan. Nej, inga kvarglömda larm på kläderna. Ut mot utgången. Jag passerade utan tjut, påsen med H&M-kläder passerade utan tjut. Men skorna i nya påsen tjöt. Tillbaka till Wedins. De är helt oförstående då de inte larmar sina skor. Wedins-damen promenerade över till Cubus för att pröva larmet där. Ingenting tjöt på vägen in, men däremot när hon gick ut. Konstigt tyckte vi.
"Ha skorna på dig och pröva gå ut" tyckte hon, så det jag gjorde, utan larmtjut.
Ännu konstigare tyckte vi, men bra bra. Gick in på H&M och berättade hur det hade gått. Skratt skratt. Gick ut utan tjut. Gick vidare in på Gina Tricot. Tjut på vägen in, men inte när jag gick ut. Jag måste ju lämna tillbaka skokkerna, för jag kan ju inte gå omkring och utlösa larm till höger och vänster.

What the håken!

Tänk...

...att man har som roligast när man tror att man inte orkar. Jag höll på att ställa in en grej ikväll för att jag kände mig så utschasad efter mardrömstorsdagen på jobbet, men så for jag i alla fall. Fnissiga kvinnor som kommer till insikt om stora och små ting tuggandes på smörgåsar med skinka och skagen...

Det finns en plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra, heter det ju, men det här är lite grann tvärt om.

Första kärleken

Fyraåringen tycker om att skriva på datorn. Det är inte det enda han tycker om. Målet för hans första kärlek är supergulliga dagiskompisen Frida, vilket han också meddelat på nedersta raden i det word-dokument han arbetade med här om dagen.

"Jag är gär i Frida" Innan maken fick läsa det sprang E in på sitt rum och när jag fick läsa det satt han och höll för öronen.
"Är du kär i Frida?" frågade jag och då nickade han och rodnade nästan.
"Hur är man när man är kär då? Vad betyder det?"
"Jag vill inte berätta."
"Du vet att jag är ju kär i pappa och pappa är kär i mig" berättade jag och det tyckte han var helfestligt.
"Men tycker du väldigt mycket om Frida?" frågade jag och då nickade han andäktigt.

Casanovan kanske får hålla sig framme på alla hjärtans dag och proklamera sin kärlek på lördag?

Man kan ju alltid prata om snön

Om man har svårt att hitta samtalsämnen kan man ju alltid nämna det här med vädret. När allting annat ofungerar så finns just vädret. Har jag förresten nämnt att det är grymt mycket snö? Så här ser det ut på min arbetsplats för tillfället:

Kvaliteten är inte den bästa, men bilden är tagen med mobilkamera. Snö på 50% av rutan och den lilla utsikt vi har visar bara grå moln. Och mera snö.

Jag har gjort två misstag idag. Det första var att ge mina ambitiösa elever ett prov som jag trodde de skulle lösa på 80, max 100 minuter. De sista eleverna gick efter 140. Imponerande. Men de hann också med att lösa några värlsproblem och skoja lite med varandra. Rätt avslappnat alltså för att vara provsituation. Jag hann med att läsa hela (!) Anne B. Ragdes Vila på gröna ängar innan eleverna hade redogjort för kärnan i muslimsk tro och hur religionen kan tolkas och ta sig uttryck.

Det andra misstaget var att hälla kaffe över bärbara datorn. Dumt. Sååå dumt.

Snö här, snö där, snö everywhär

Här har det snöat vertikalt nu i flera dagar. Det är sjukt mycket snö. Det slog mig när jag körde hem från mamma och pappa med båda barnen i bilen att jag tycker att det blir lite läskigt med allt väder som frångår det normala. Det blev ju översvämning (-97?) och när jag läste litteraturvetenskap typ -98 var det 45 minusgrader ute. Sjukast av allt är att jag ändå åkte buss till lektionen. Om bussen hade brytit ihop hade vi väl dött allihop. Inte mitt stoltaste ögonblick.

Sedan: är det inte lite ovanligt att det snöar så mycket och ändå är så kallt? Hur som helst är det snö här, snö där och snö everywhär.

Nu fungerar å ä ö. Jag fick tag på vår bärbara dator och där är det ingen linuxskit installerad.

Troll i maskineriet

En dator 'r havererad h'r i hemmet och maken k;r s[ledes typ Linux. Jag vet ingenting om det systemet f;rutom att jag aldrig kommer att f;rst[ mig p[ det och att jag inte tycker om det j'ttemycket. All text man skriver blir som om den 'r skriven i kod. S[ om n[gon utav er har f[tt p[h'lsning av mig p[ er blogg d'r jag skrivit s[ h'r obegripligt f;rst[r ni nu varf;r det ser tokigt ut.

Sn;. J'ttemycket sn;. Det d'r blev ocks[ tokigt. Jag f[r anglikanisera mig.

Snoe. Jaettemycket snoe. Traktorn gaar paa hoegvarv och jag tror att maken inte lider saa mycket. Han gillar att skotta och goera fina snoehoegar. Hoppas bara att snoen ligger kvar till naesta helg naer stockholmarna kommer. Det ryktas att svaegaerskan aldrig har aakt skoter. Men det ska vael mycket till innan allt det haer hinner tina bort.

Arbetsdag aer glaedjedag. I alla fall i finanskristider. Jag vet att jag har beklagat mig oever att min tjaenst inte aer den laettaste, men jag har i alla fall ett jobb. Tack gode Gud foer det.

Litteraturutmanad...

Vilken författare har du flest böcker av i bokhyllan? Utmaningen kommer från Anna och jag måste skrynkla ihop ansiktet i min mest eftertänksamma min för att kunna komma på svaret. Jag ger bort nästan alla böcker jag köper själv och som jag tycker att andra ska läsa. Hemskt, jag vet, men så är det.

Det känns faktiskt lite skämmigt, men jag har alla Harry Potter-böckerna och har gjort grundliga analyser på dessa (se Bokgalleriet) eftersom hon blandar så friskt mellan mytologier och leker med språket. Jag gillar sådant, så därför finns det många J. K. Rowling i hyllan, både på svenska och engelska.

Sedan blir det dött lopp mellan Jane Austen och C. S. Lewis. Lewis har jag läst sedan jag var liten och läser fortfarande om Narnia med behållning. Austen upptäckte jag när jag läste en kvinnolitteraturkurs och fick underbart bra undervisning.

Jag skickar utmaningen vidare till Annaboda, Gretagarn och varför inte motvilliga läserskan, tillika svägerskan, Karro.

Förmåner när man är sjuk

"Mamma, vet du vad jag hörde att de sa på Bolibompa?"
"Nej, vad?"
"Att om man är sjuk så ska någon klia den på ryggen tills man somnar."
"Sa de det på Bolibompa?"
"Ja, jag tror det."

Inte dumt. Jag tilldelades rollen som ryggkliare och mycket riktigt somnade sjuklingen fort, fort.

"Nu börjar Svampbob Fyrkant", säger fyraåringen nu på morgonen. "Pappa säger att det är ett dåligt program."
"Mmm. Jag tycker inte heller om det" svarar jag.
"Men då man är sjuk då får man ju se det."

Det blir spännande att se hur många grejer han tillämpar tyck-synd-om-mig-och-låt-mig-göra-som-jag-vill på.

Handsprit och spyhinkar

Det har bara blivit två kräk för fyraåringen. Den andra kom en timme efter den första, så han har inte gjort några fontänimitationer sedan 18.40 igår kväll. Det känns skönt och jag hoppas att det inte sätter igång igen. Jag blir lite utav den inbillade sjuke och tänker att "mår jag ändå inte lite illa". Skönt att få ha sovit natten i alla fall.

Spyhinken står redo och mattan i vardagsrummet är ihoprullad och instoppad i ett annat rum. Handspriten är min bäste vän och det är nästan så att jag önskar att en god fe skulle lämna en flaska till på vår bro. Så här manisk har jag inte varit förr om åren, men nu går jag och spritar handtag, händer på mig och barnen, jag spritar toan och kranar... Mina händer ser ut att vara 80 år gamla.

Mycket snö och rätt kallt. Det tycker vi om.

Kräkvisan

Melodi: Imse vimse spindel...

Våran fyraåring kräktes på vårt golv
Nu ska han väl kräkas ända fram till tolv.
Upp stiger mamman torkar bort allt kräk
Hade tänkt ha middag, nu blev det inget käk.

Fyrtio minuter kvar tills middagsgästerna skulle komma: lammet var uppskuret, rotfrukterna blandade i ugnsformen, chevren och rödbetorna bad om att få bli en sallad tillsammans och brödet var upplagt. Då - the kräk.

Ja, ja. Jag försöker leva mitt liv som ett nytt jag. Se positivt. Tänka ljusa, glada tankar. Jag fick i alla fall städat och maten är förvälld och instoppad i frysen. Har jag tur får jag också sjukan och går ner flera kilo som jag sedan inte går upp igen så snart jag är frisk. Hoppas, hoppas...

En rolig månad...

Om allt går enligt planerna så ska jag ha lite tjejmiddag imorgon. Dammiddag? Tantmiddag? Kvinnomiddag? Det blir trevligt att träffas bara tjejsen och prata utan karlar eller barn.

Nästa helg är stockholmarna hemma och då passar vi också på att fira gammelmorfar som fyller 90 år. Jag har 60 år kvar innan jag är där. Fattar ni det? Sextio år. En del lever inte ens så länge.
Veckan därpå är det hoolabaloo med jobbet med expertis inom diverse områden som håller i trådarna. De grejer vi gjort med honom hitills har blivit terminernas snackisar, så jag hoppas på något bra den här gången också.

Sedan är det mars. "Snabbt går dagarna. Roligt försöka ha ska du." som Yoda skulle säga.

May the force be with you.

Mamma mumin

Det är tur att jag är glömsk ibland, för den här månaden glömde jag att avboka månadens bok från Barnens bokklubb. Till hushållets stora förtjusning låg det två fantastiskt fina Mumin-böcker i ett kartongpaket i lådan.

Originalen är tryckta på -50-talet och våra böcker är naturligtvis i nytryck, men bilderna är så otroligt fina och det är till och med stansade hål på sidorna, vilket ger en känsla av 3D.

Det är nästan så att man kan ha dem som prydnad på lilla bokhyllan.

(Och se till att lillebror aldrig, aldrig får tag på dem.)

Basiluskan

E ligger och ska sova när han frågar:
- Heter hon Basiluskan? (Hon tanten i Pippi Långstrump.)
- Nja, Prussiluskan, svarar maken.
Paus.
- Eller kanske Pruttiluskan?

Vid frukosten i morse skrek lillebror rakt ut. Det är en liten tradition han startat innan måltiderna och detta är en tradition han ser till att hålla vid liv. Då reste sig storebror och gick och hämtade en leksak åt honom innan han återvände till sin plats. Lillebror blev tyst och jag sa:
- Visste du att det var en leksak han ville ha?
- Ja, för jag åt så mycket fisk igår.
Där ser man.

Ont ont i vaden vaden efter träningen igår. Men skönt. Och skönt också att andra som närvarat på samma pass också hade ont ont. Nu ska jag ladda ner lite sköna program från SR, bl.a. På minuten och Spanarna så har jag underhållning imorgon på jobbet när jag ska stå och "rocka opp" i en bokdepå. Mer höglitterärt än så blir det inte.

Det här med att inte kramas

Jag har svårt för att vara kroppsligt nära människor jag inte känner. Egentligen inte om jag känner dem heller. Definitivt ett arv från min ömma moder. Vi har däremot ingenting emot att krama varandra. Men om någon annan kommer nära blir vi blir stela, våra leenden blir stela och våra ryggar och nackar uppför sig som om de vore stelopererade. Därför är det kanske inte underligt att jag inte tycker om att dansa heller. På pin kiv brukar vissa väninnor i min närhet, inte bjuda upp mig, men de ska nödvändigtvis kramas.

Har jag kanske överfört det till äldste sonen? Pappan och grabbarna var på väg hem från mammaträff idag då en jämngammal flicka ville ge E en kram hejdå.
- Nej, det går inte peris just nu, för vi ska hem.
- Nog kan man väl kramas fastän ni ska hem? försökte flickan, som för övrigt är något av det gulligaste som beträtt denna jord.
- Nej, för vi ska just fara, beklagade sonen.

Och för att uppfylla kollegans uppmaning. "Skriv nu på bloggen hur jobbigt det var på gympan." Ok. Det var jättejobbigt. Men superkul. Nu är jag skittaskakig i benen och armarna syrar bara av att knappra på tangenterna. Step-up med styrka till hög musik och under bra ledning. Blir inte mycket bättre än så.

Nu bär det av ner till pianot. Jag hittade en pärm med noter igår, både egenproducerat och andras fantastiska stycken, så det blir lite B.O.K., bröllopssånger, lite Disney blandat med Debussy och Bach. Chopin kan också bli aktuell.

Kaachao.

Döden-döden, episod typ 4

Så var det dags igen. Fyraåringen frågade, ganska obrydd den här gången, hur länge man är död innan man lever igen.
- Innan man börjar leva igen var då? frågade jag och fick en klurig blick till svar.
- I himlen kanske? Men det är nog inte så länge, sa han och svarade på sin egen fråga.
Ibland har jag svårt att komma ihåg vad frågan var och så var det nu, så jag nickade och hummade.

Döden-döden får sin fortsättning då E sitter och ser Emil i Lönneberga och Alfred blir sjuk av blodförgiftning.
- Har han dött nu? Är han död nu då? Men har han dött?
Jobbigt avsnitt det där.

Döden-döden, akt tre.
Jag slår på en barnkanal så att han ska få varva ner lite innan sängdags och hittar Landet för länge sedan. Precis när jag slår på dör den lilla dinosauriens mamma. Timing is everything var det va?





Sedan är det stört omöjligt att ta ett kort på den här herrn utan att han gör en grimas. Det är emot naturlagarna för en fyraåring. Men söt är han.