Lejonspråk

Jag försöker sitta i soffan och läsa min bok. Jag blir genast överfallen av två pojkar som skriker i sådan hög decibel att bara hundar kan höra dem snart. Jag sätter mig på golvet med ryggen mot vardagsrumsbordet istället och låter dem ha soffan för sig själv. Jag blir genast överfallen av två pojkar som är hundar som låter så högt att bara... just det, bara hundar kan höra dem snart.

Lillebror är som en lysknapp: av eller på. Glad eller arg. "Söjn var dö" berättar mina föräldrar för mig, så ofta de bara får tillfälle och det är inte utan att jag misstänker att det finns en liten klang av triumf i deras röster över att livet nog trots allt är rättvist. Karma och allt det där: nu får jag igen? Han är trots allt en ganska rolig filur, så jag kanske inte heller upplevdes som en bortbyting halva tiden? Idag har han varit jätteglad - eller jättearg.

Vid kvällsmaten (han insisterade på att få gröt) satt han och rörde om, trots att han vet att han inte får. Tillslut tog jag av honom skeden (skit i giraffspråk, lilleman talar bara lejonspråk) och matade honom. Han satt på knä, eftersom han absolut inte ska sitta på rumpan. Där har jag valt mina strider och låtit honom sitta så - med den påföljden att hans ben somnar. Lilleskuttårarna var enorma och rann in i hans öron så att det i sin tur blev obehagligt och mitt i en suck måste jag skratta åt honom också. Hur kan man vara så liten och ändå så otroligt enveten?

Storebror är en dröm med riktigt roliga skämt och med lite valpig kropp som vill krypa tätt intill. Vi har lite saknad/baksmälla av stockholmsbesökarna som åkte hem igår - bitterljuva känslor av saknad och lättnad över att de intensiva dagarna är över och att det kommer att dröja tråkigt länge innan vi halvt om halvt får bo tillsammans med dem igen.

God natt julenatt.

Åh, vilket party!

En driftig man i sina bästa år drog ihop hela nostalgigänget från fordom till en träff i glada vänners lag med middag, lotteri och underhållning och jag är så glad! Vuxna människor, nästan alla utan barn, som kunde mingla, äta, tävla, skratta och prata utan att i omgångar lämna bordet för att byta blöja, bryta en brottningsmatch, inte behöva förmana någon att inte ta fler ostkrokar, söva eller fråga var någon slog sig.

Min söta svärmor tog en del av kvällens skötning innan hon åkte iväg på nattjobb och min sötasöta mamma tog över efter henne när hon själv väl var tillbaka från avlämpningen av broder med familj på tågstationen. Det är den direkta översättningen av välsignelse, för den som undrar vad ordets essens innebär. Nu kan jag leva länge på den här kvällen.

Maken fick reda på att han inte får de utlovade pengarna av Försäkringskassan. Det som lät att kunna bli en stämplingsersättning blev i stort sett en lägstanivå på hisnande tvåhundra kronor/vecka. Vi har bestämt oss för att, på ren svenska, skita i saken och inte tänka på det mer. Vi har klarat oss rätt bra och får blicka framåt istället.

Snart nytt år och nya lösningar på nya problem. Ut med det gamla, in med det nya. Livet är hårt och orättvist ; )

En rolig överraskning idag:
en bokvinst damp ner i brevlådan
och gick som direkt present
till min mamma.


Receptsamlingen Monicas Jul.
Snygg och tung.






Min andra roliga överraskning
var den här vinsten i kvällens lotteri.
Den gick också oavkortat till mamma.

Olivolja, nötig och pepprig.

Så här ska mitt hus se ut nästa år:

Kossan.se

Undrar om slingorna finns att köpa på Jula eller på Elkedjan? Sedan hoppas jag att seriekopplingens tid är förbi också...

Äntligen har det lossnat lite...

...både med tvåtimmarsmagsjukan på femåringen och på bokläsningsfronten. Femåringen har gett ordet blek en ny innebörd, men nu börjar han lämna sepialooken och bli lite mer rosig.

Bokläsningen började i förrgår med Oates Livets uppkomst och idag med Efter attentatet av Khadra. Nu ligger Gavaldas Lyckan är en sällsam fågel där ca 100 sidor redan fått mig på gott humör. Läsningens njutning har återvänt och känns som ett svårt fall av abstinens som ska stillas. När man varit utan kaffe mycket länge och bälgar i sig mängder ger en skön känsla innan övermättnaden kommer, så nu ska jag ta det lite lugnt så att jag inte praktiserar kränkande särbehandling på de böcker som ligger kvar i min bokpåse.

Snön vräker ner och lilleman har sovit ute på bron mitt i yran. Vi sitter nu framför tv:n rosiga och loja och laddar inför middagen. Wooha!

(O)lustigt?

Min man fick ett intressant telefonsamtal här om dagen. Två dagar innan julafton faktiskt. Det var K som erbjöd honom hans gamla jobb tillbaka. "Om du inte hade vidareutbildat dig hade vi erbjudit dig att komma tillbaka tidigare" meddelade kvinnan i andra änden av luren. Intressant nog är det ingen som hört av sig till min man för att meddela den lilla detaljen. Jag fick lust att skicka dem en ordbok med ordet "Framförhållning" inringat, inramat och inrutat.

Jag har funderat fram och åter över detta: Han är alltså erbjuden sitt eget jobb tillbaka, bara två månader efter det att varslet trätt i kraft. Han hade kunnat få tillbaka det tidigare om han inte varit så aktiv i att söka sig nytt arbete. Ligger det inte en liten anklagande ton i kvinnans framläggande av hans situation där, undrar jag och min stressvansinnighetsraserihjärtklappning sätter igång igen. Olustigt är inte motsatsen till lustigt, men min norrbottniska själ tycker att ordet blir aktuellt både som o-lustigt (alltså icke-kul) och som olustigt (som krypande känsla av obehag).

"Eleven i centrum" är ett intressant motto. Det kan hända att eleven är i centrum, men frågan är var detta centrum ligger. Inte på kartan, som det verkar.

En god helg...

Jag önskar alla en god helg. Världen har bäddats in i vadd och blir lite mindre högljudd och lite mindre vass, tack och lov.

Det är verkligen jul på riktigt nu. Jag och systeryster har promenerat och pratat så andan både fallit på och utanför kroppen. Vi äter och pratar och fikar och surrar och knäcker nötter och tjattrar. Barnen spanar efter tomten och min pappa gör sitt bästa för att hålla spänningen uppe. Vore det upp till mig att hålla tomtemyten vid liv så hade han varit död för länge sedan. Jag nämner tomten så där i förbifarten, men orkar inte gå upp på morgonen för att göra färska spår i snön utanför fönstret och skulle aldrig komma på tanken att hänga upp en hel julklappssäck i en björk för barnen att plocka ner heller. Däremot imponeras jag av de personer som ids.

Jag läste ut en bok sent i går kväll och den var vass. Jag har därför inte orkat skriva något om den. Det kändes inte alls bra att påminnas om det vassa i världen, så nu laddar jag upp för Anna Gavaldas Lyckan är en sällsam fågel och hoppas att den ska ge mig feel-good-känslor. Jag har för mig att hon pratat om hur hon älskar lyckliga slut. Om den är lik Tillsammans är man mindre ensam blir nog det här bra.

God Jul.

Jul vare tack och lov

Jullov, tack och lov.

Jane å sten

Nu lackar det mot julledighet. Jag borde baka, borde städa, borde tvätta, stryka, damma, varje dag är det detsamma... eller hur nu heliumhöga möss sjunger i Askungen. Istället känner jag mig lite som Askungen. Jag försöker hinna med de mest basala behoven hos små och stora barn. Små barn som ropar "mamma" i falsett och stora barn som ropar "ligger jag på IG?", också de i falsett. Istället för alla borden har jag rättat och rättat och rättat och rättat och rättat... Och gissa vad - nu är jag klar. Jag höll på att ge upp och meddelade en grupp i tisdags att jag kanske inte orkar göra klart allt innan jul. Då svarade en gullunge på första raden att det i så fall inte gör någonting, att "vi förstår" och de andra höll med. Man kan bli tårögd för mindre.

Nu har jag lite tid över men gör inte det jag borde. Jag har inga problem med att lägga undan borden och måsten, utan kan med relativt gott samvete lägga mig i sängen och börja med sådant som under julen är viktigt för mig: att se alla mina Jane Austen-filmer, att läsa en hög med böcker, att sätta mig på övervåningen och lyssna på en bok så jag slipper se mina odammsugna golv. Problemet är bara att jag ångrar mig när en oinbjuden - dock inte ovälkommen - gäst tittar in. Då skrapar jag med foten i det grusiga golvet och harklar mig förläget, varpå gästen snabbt svarar att "du skulle se hur det ser ut hos oss". Så säg gärna det om du kommer förbi och jag står där och skäms - och kom ihåg att du är välkommen.

Stolleprov

Det här inlägget kan bli väl så internt, men min upprördhet beror på någonting så sjukt att jag vill skriva ner några rader för att komma ihåg detta till gråare dagar.

För att inte göra mig ovän med mina fellow kommunanställda ska jag inte avslöja vad som gömde sig i julklappen vår högste chef så storsint delade ut i år. Till saken hör att jag tyckte att den var fin och den pryder redan sin plats i mitt hem.

Men tolkningen av den kom från en person som redan har grava vanföreställningar, ofta rörande och gällande det sexuella, vilket också vederbörande har gett uttryck för i offentliga sammanhang. Den här gången tog han något sorts pris och jag får Emil i Lönnebergas pappas ord i huvudet: stolleprov. Jag återkommer nog med själva tesen han framförde och sedan måste saken diskuteras. Kanske är det jag som inte är kompetent nog att hitta gömda sexuella budskap?

Tänkbara straff

Tänkbara straff för person som tagit annan persons parkerings- samt motorvärmarplats när det i yttermiljö varit - 22* C.
* Vederbörande tvingas slicka på motorvärmarstolpen.
* Vederbörande får själv ordna sin frigivning. Personen kan få ett ex. av Populärmusik från Vittula där första kapitlet bjuder på en lösning på problemet med läppar som frusit fast vid metall.
* Vederbörande får lägga benen på ryggen. Vid vägran kan jag lägga hans ben på hans rygg.
* Vederbörande får fly hals över huvud. Jag personligen skulle vilja se personen med hals över huvud.

Var på Reprisen idag och kom hem med en fantastiskt röd telefon, 20 kr, samt ett CD-rom-spel: Julens hjältar. Otroligt roligt innehåll. Nu önskar jag bara att barnen ska somna så att jag får spela de roliga spelen alldeles själver.

Idag mail, igår morse

Uttrycket är lånat från en fellow bybo och sammanfattar på många sätt mentaliteten där jag bor. Nalta underfundigt, nalta tänkvärt.

Morgonen började med att någon ställt sig på min parkeringsplats på jobbet och med -22* C kände jag mig lagom upphetsad. Min parkeringsgranne, tillika kusin faktiskt, hade råkat ut för samma sak. "Den som skriver krigar" hävdade den gode Voltaire och det är väl så jag också trivs med att förmedla mig. Sagt och gjort vässade och drog jag fram en penna och meddelade följande: "Du har tagit min parkeringsplats och jag skulle gärna vilja veta varför." Jag skrev under med mitt fulla namn samt telefonnummer. Han ringde inte. Och ja, jag tror att det var en han. Fräckt, på ett ocoolt sätt.

I övrigt är det full fart samtidigt som det är nedräkning. Systeryster kommer imorgon, resten av göuda på tisdag och åh, vad vi längtar!

Fire walk with me...

Lilleman försökte elda upp en haklapp för ett tag sedan.

Sedan har han lekt med jordgloben. Konsekvens: lamphållaren har gått av inuti, lampan har legat mot globen och således bränt hål i Atlanten. Global uppvärmning höll på att bli brand av litet hus. Jag kan inte bevisa att lillen är att skylla på, men innerst inne vet jag att det är så.

Igår slet och drog han i en sladd. Plötsligt fräste det till i väggkontakten och en säkring gick. Det var inte bara vardagsrummet som blev svart, utan även vägguttaget. Min radio med port för i-Poden blev jättedöd. Den småaktigaste delen av mig vill ta pengar från lillens konto och köpa en ny radio, ty jag älskade den.

Julsånger?

Vi pratade löst och fast om att sjunga oss blodiga imorgon klockan 20.00. Är vi på? I så fall köper jag glögg och något tilltugg. Jag har några farliga noter på några populära låtar och sedan får vi se hur det urartar.

Vi får väl höra av oss på traditionella sätt också?

Spexarn

Ett år och tio månader gammal och lilleman har spexat loss hos mormor och morfar idag. En och en halv timmes underhållning och en mörk bilresa senare tänkte jag skulle göra susen för gå-läggandet. Men nope. Två hundra "mamma" senare förstod han att jag inte var lättflörtad så då började han ropa "Aaaj". Han vet att jag kommer då. Mycket riktigt gick jag dit och möttes av ett stort leende.
- Heeeej mamma.
- Lägg dig och sov.
- Åkäj.

Två hundra "mamma" senare förstod han att inte ens "aaaj" skulle funka, så då ropade han:
- Bassa pottan.
Självklart kan jag inte ignorera det. Tre pinkningar senare men utan bajs lade jag honom i sängen och hans ögonlock var på tre-kvart.

Två hundra "mamma" senare gick jag dit, till en nu nästan helsovande pojke, strök honom på kinden och sa:
- Vet du, nu måste du sova. Klockan är mycket.
- Mmmm. Åtta, nie.

Gullåong.

Raska fötter springa...

Tripp, tripp, tripp blev det till residensstaden för julklappshandel och vandel. Gigantiska leksaksaffären blev en chockupplevelse med inslag av panikattack. Herregud vad många leksaker jag INTE vill att mina barn ska ha. Och så många de inte behöver.

Jag och maken var rätt nöjda ändå. Vi avhandlade inköpen på under halvtimmen, ingen tid och inget behov för eftertanke, om den ena tvekade tog den andre beslutet. Skönt, lätt och smidigt. Barnen kommer att få julklappar för ungefär 400 kr vardera om ens det. Vi har dessutom kvar presenter från femåringens kalas eftersom han fick så mycket fint ändå. På så sätt försvann inte en extra leksak i mängden.

Jag har köpt min egen julklapp från barnen. Jag vill ha någonting jag verkligen VILL ha och köper det således hellre själv än ska bli överraskad och lite missnöjd. Överraskningar är överskattade och jag hämtar min vardagsspänning hellre på annat håll.

Sedan har jag pysslat lite. Vi har ingen julkrubba, men fick lyckligtvis figurer till en av min goda svärmor. Nu saknas bara husrummet för de förlösta tu, så julevangeliet är mer aktuellt än någonsin. Inne i ett julkänslestimm plockade jag fram ståltråd, tång och avbitare och snurrade ihop en stjärna att ha högst uppe i julgranen, två änglar samt: en julkrubba, må vara att den är tvådimensionell. Jag är rätt nöjd faktiskt och nu återstår klurandet hur jag ska kunna hänga upp den så att den kommer till sin rätt.

Jul-tv har kommit igång: The Holiday ikväll och vem vet vad som visas härnäst.

Tysken kommer!

Jag träffade en sådan rasistisk gammal dam idag när jag handlade på Coop. Det värsta, eller bästa, av allt var att hon bröt på vad jag tror är tyska. Eller så kom hon från Danmark, den del där tyskinfluenserna är som starkast.

Vi stod vid frukten och plockade åt oss äpplen när hon plötsligt fnittrade till och bad mig titta på äpplet hon höll upp. Någon, som det verkade en liten person, hade tagit en tugga och sedan lagt tillbaka äpplet i kartongen. Jag skojade lite om att vara för hungrig, varpå damens ögon smalnade betänkligt.
- Det är viktigt att skölja frukten.
- Jo, ja. Det är det, höll jag med.
- Du vet att sedan utlänningarna kom och började känna på frukten så började det spridas en massa sjukdomar.
- Utlänningarna? frågade jag dumt och hon nickade entusiastiskt.
- Ja. De känner på frukten och lägger sedan tillbaka den. Så sprids sjukdomarna. Vi hade inga, så kom utlänningarna och alla blev sjuka.

Det är så dumt att jag inte vet var jag ska börja. Utlänningarna? Vilka menar hon? Finnarna? Engelsmännen? Turkarna? Eller, hemska tanke - tyskarna?

MEN! Tänk om det är så att hon inte alls var rasistisk, utan att hon talade i egen sak. Hon stod där, tysk och stolt, kände på frukten innan hon lade tillbaka den och sedan var uppdraget slutfört. Tysken hade överfört en sjukdom till äpplena och detta ville hon, kanske av välvilja, upplysa mig om. Det är trots allt snart jul, även för tysken.

Därför för jag budskapet vidare: skölj frukten innan du äter den!

Har snöat in utan snö

Jag har snöat in på webbtävlingar. Glöm facebook och bloggen, här ska tävlas. Jag har sorterat bland böcker och filmer och insåg då att jag har vunnit massor av grejer genom åren: filmer, böcker, kläder, vitlökspressar, nagellack, smink, dofter, musmattor, hänga-upp-i-granen-grejer, blivit publicerad, blivit citerad... Det är rätt kul.

Mindre kul att snön försvinner. Vi har försökt säga till femåringen som inget hellre vill än att ha vinter, att snön ska komma och försvinna tre gånger innan det blir vinter på riktigt. Nu börjar det tretalet ha spelat ut sin roll och jag önskar mig verkligen en vit jul. Annars blir det bara hårt och kallt.

Nu vill jag vinna en tv och en handdator, för det har jag aldrig erövrat förr. Hur najs vore inte det?

Värt att ta fasta eller reda på...

Denna vecka har jag bl.a. fått reda på detta:
- Det är inte bara jag som endast vattnar blommorna när jag vet att min mor ska komma på besök. Har jag sloknande blomster har mamma inte varit här på ett tag.

- Det är Alexandre Dumas d.ä. som skrivit Greven och Musketörerna. D.y. var ett utomäktenskapligt barn som är ihågkommen för Kameliadamen samt har yttrat följande om sin pappa: "Min far är ett stort barn, som jag fick när jag var mycket liten".

- Alexandre Dumas d.ä. har också författat Sagan om Wilhelm Tell och det schweiziska edsförbundets uppkomst, berättad för ungdom - och detta måste vara en av de mest avskräckande titlarna i litteraturhistorien.

- Att manliga kollegor inbillar sig att deras fruar kröjmar mer efter vaccineringen än vad de själva gör. Jag drog in luft så häftigt genom mina näsborrar när orden yttrades att de knappt hunnit veckla ut sig igen.

- Att trots att besöksstatistiken på Bokgalleriet sakta men säkert klättrar uppåt så är det ingen, jag repeterar - ingen - som är intresserad av att kommentera. Det var en stackare som försökte på en av Stieg Larsson-böckerna, men det var så dumt att det hade varit bättre om han eller hon låtit bli. Jag funderar på att göra den helt och hållet privat. For my eyes only.

Sagt med ett leende

- Du är en jävel.

De orden kan verka hårda. De är hårda när man ser dem i skrift. Yttrade med ett hatiskt tonfall kan de bli mycket hotfulla. En av mina adepter äntrade salen där utbytet av fortbildning skulle genomföras, gav mig ett strålande leende samtidigt som han skakade på huvudet. Sedan kom orden. De är så pass fula att jag inte skriver dem igen och visst var det så att jag studsade till lite. Mina hjärnhalvors synapser arbetade för högvarv för att koppla orden till vilken händelse han kunde referera till, försökte avläsa allvarlighetsgraden i det sagda och sedan var jag beredd att ikläda mitt anlete en oförstående och framför allt oskyldig min.
- Jag? Mycket har jag blivit kallad (egentligen inte, men det lät bra då) men aldrig det.

Anledningen var att jag fört dem bakom ljuset, fast på ett omtänksamt sätt och med mycken pedagogisk baktanke. Efter min förklaring tror jag att de förstod det också och vi skrattade åtminstone tillsammans innan tio minuter hade gått.

Tänk så många möten man får till stånd eller utsätts för under en dag. Bara idag har jag träffat nästan nittio elever, ett tjugotal kollegor, ett femtontal datorkursare, ett tiotal kalasfirare och fyra tappra innebandytjejer. Jag är för trött för att räkna efter hur många det blir, men visst ursäktar det att jag kallar en Viktor för Emil eller att jag glömmer om jag lagt i fem eller sex mått kaffe?

En källa till outsinlig glädje

Sonen satt i baksätet av Schwållvon och funderade över om flygplan kunde ha röda lampor.
- Ja, det kan de.
- Då är det där en mast, för den står alldeles stilla.

Han är en god förebild för sin lillebror. När han bjuder honom av sitt godis, bjuder lillen tillbaka. När han tvättar håret först gör sedan lillen samma sak utan protest.
- Visst är jag bra så han ser hur han ska göra?
Absolut. Bäst. Alla gånger.

I kvällsbadet gjorde grabbarna sitt bästa för att imitera Manneken Pis och gav uttrycket kasta vatten en helt annan innebörd än det vanligtvis har när de badar. Det skvalades stående, ner i små tillbringare under stora lyckliga tjut. Detta manliga attribut - en källa till outsinlig glädje?

Birgittasystrarna i Vadstena

Jag ramlade över en sådan rolig sida där man får en inblick i Birgittasystrarnas vardagliga liv. Det är en rolig nunna som författat svaret på frågor från allmänheten och hedningarna:

Hur är det att bo i ett kloster?
Som att ha en massa syskon. Vi delar allting med varandra, glädje och bekymmer, choklad, böcker och arbete. Vi blir osams ibland, precis som vanliga syskon, men vi ställer upp för varandra.

Vad äter ni?
Vanlig husmanskost (som en av nunnorna lagar) – och till någon stor fest fantastisk festmat.

Gör ni medicin av örter i er trädgård?
Nej. De hamnar i soppan. Vi har inte så många och de flesta är matnyttiga.

Är det förbjudet för er att dricka alkohol?
Nej. Men vi dricker med måtta. För mycket kaffe är också skadligt, för mycket ärtsoppa eller Fanta likaså.

Det finns annat roligt också och vill du läsa mer kan du gå hit.

Knäckt, men inte bruten.

Vi har inte kokat knäck och kommer förmodligen inte att göra det heller. Knäck i min mun kan liknas vid en fientlig attack med svåra demolationer.

Jag har varit trött i veckan. Allt som varit kommer ikapp i efterhand. Trött, men inte knäckt. Inte på något sätt nedbruten alltså.

Det är ingen som extraknäcker heller. Däremot har just-fyllda-femåringen knäckt läsningens mysterium. Vid kvällsläsningen ljudade han sina första meningar och fick ihop alla orden till innehållet: "Då fnissade Lisabet så att hon nästan ramlade i skurhinkarna." Skurhinkarna blev för svårt, så det ljudade pappan, men sedan var innehållet glasklart. Jag känner mig häpen över att han går vidare i sin utveckling utan att vi medverkar på något direkt sätt. Vi övar aldrig på att läsa förutom när han själv frågar efter det, men nu har han läst flera meningar och verkar inte tycka att det är någonting speciellt med det. Han spelade Superhjältespelet på Bolibompasidan, varpå han läste: "Du måste rädda alla djuren."

Kaos och kalas i en salig blandning när några småvänner kom på besök och uppvaktade ovan omskrivne femåring. Det känns nästan som söndag, nu när vi lugnat ner denna lördag och det kommer att kännas som en bonus att vakna upp imorgon och veta att den lediga dagen återstår. Och det är min tur att ha sovmorgon...

Omvårdnadsepikris

Jag tycker att det är lite konstigt att man från sjukvården ringer upp ett mobilnummer och talar om att man glömt skicka med en omvårdnadsepikris, samt anger vem det gäller. Det hände mig idag och fastän jag inte har den blekaste aning om vad omvårdnadsepikrisen är, vad den innehåller eller ska användas till tycker jag att det inte känns så bra. Om man inte får tag på personen man söker kanske man ska försöka ringa igen. Eller kontrollera att människan som läst in sitt telefonmeddelande är den person man sökte. Jag presenterar mig med namn i mitt talsvar och därför torde det stå klart, tämligen snabbt, att jag inte är den som skulle ha sett omvårdnadsepikrisen. Eller?

Kommersiell sanning

Kanal 5:s Arga snickaren-fall, alltså herrskapet i behov av hjälp, kom till en viktig insikt ikväll: Det går lättare att samarbeta om man hjälps åt. Det är en sanning man inte får serverad varje dag.

Nu går allt snabbt: måndag, tisdag, torsdag, söndag. Snart jul, snart bröder och systrar hemmavid, snart lov - tack och lov.

Innebandymage

Innebandymagen är igång efter en genomkörare i en liten sporthall med ettriga spelare. Skönt i kroppen - och i knoppen. Härligt. Någon försökte tappert hålla koll på ställningen, men jag menar som så, att jag kör lite golfräkning. Jag håller mer reda på om det går bra för mig, om mitt handicap förändras till det bättre eller till det sämre. Idag var det plus minus noll. Några mål, några tabbar.

Jag har precis blivit supersugen på att ha en liten julsångskväll. Ett piano, några sångsugna, några jullåtar, lite bluenotes, lite glögg, lite fnitter och mycket prat. Något för torsdagsgruppen eller? Ingen behöver höra oss...