Produktivitet och träningstips

Om Brio skulle tillverka sina barnvagnar i samma takt som den jag håller skulle varje vagn kosta sisådär 30.000 kr i runda slängar. Bara smådetaljer kvar, men ack så svårt det är att få till. Med en bäbis som leker galen get så går det ännu långsammare. Nanny hitåt, tack.

Den som inte har råd att köpa träningskort kan få låna min bäbis tre dagar i veckan. Man får öva upp både styrka och smidighet. Och koordination. Och, numera, omplåstring. Hans hjärna tror att han kan gå och stå själv, men det tror inte resten av hans kropp. Det enda positiva är att han ramlar på olika sidor annan var gång, så bulorna är i alla fall symmetriskt utstående.

En applåd för lilleman!

Han har lärt sig klappa händerna idag. Det blir någonting att briljera med när han ska på 10 mån.kontroll. Tydligen kollar man inte sådant förrän på 18-månaderskontrollen. Vilket A-barn, va?

Treåringen är som sagt mycket för bajs och varje gång han gjort stora A har han en berättelse om vad hans bajs har skapat: här om veckan var det en gubbe som satt och metade, i förrgår var det en stor borg med kanoner och bland andra klassiker kan nämnas ett "J", tre får och en sjö full med fiskar. Ni ser det framför er kanske?

Sitter och sneglar på roliga "Music and lyrics" där Hugh Grant är Popsångare á la föredetting och hela filmen andas gammalt åttital. Musikvideor, dans, syntpiano, affischer... Helroligt. Och nya stjärnskottet Cora som med ungdomlig vishet frågar "Do you want to see the roof? It's upstairs." Fantastiskt.

Det är många dagar att köpa presenter till

Min bror har nyss fyllt år, min pappa är näst och sedan är det fars dag innan E fyller fyra. Det är inte så att det saknas uppslag till presenter till en blivande fyraåring, men det är snarare det där att få lite balans på inköpen. Snart är det ju jul, dessutom.

Ibland får man någon snilleblixt och tänker att DET ska jag köpa. Sedan glömmer jag bort det. I bästa fall har jag skrivit upp det, men har glömt av var jag skrev ner det så det är kört i alla fall. Det är fallet med pappa. Jag vet att jag fick en jättebra idé för inte så länge sedan, men det är long gone.

Fars dag är inte lika prestationsångande, men berätta gärna vad ni ska ge era pappor. Tips mottages tacksamt. Treåringen är bara så rolig när han inte kan låta bli att tala om i förväg vad vi köpt.

Yoga - jodå...

Visst. Sure. Inga problem. Aktivt förmiddagspass med ståpositioner slutade med att jag hade lilleman liggandes under mig när jag stod i hundpositionen och han tryckte sina fötter mot mina armar. Den hunden gick inte. Så jag pussade I - eller Strävarn som jag numera kallar honom - tills han kiknade av skratt. Det är också bra för själen.

Trötta barn somnade i bilen efter lekförmiddag hos goda vännen. Det är en ren fröjd se pojkarna leka tillsammans och höra dem skratta och faktiskt konversera med varandra. Mammorna hann också prata. Man faller nästan varandra i talet för att hinna få ur sig så mycket som möjligt, men det känns bara bra = )

Dagens frågetecken är varför min man envisas med att ha mobiltelefon. Den fyller ingen vidare funktion eftersom den antingen är satt på ljudlös eller saknar batteritid. Jag träffade honom nyss när jag körde hem från stan och han bara vinkade. Mig veterligt ska han vara på jobbet den tiden, men det får väl bli en underhållande middagsberättelse.

Och sedan, bara oviktigt vetande, så har jag aldrig sett så många överkörda ekorrar som jag sett de senaste dagarna.

Lyckan, kärleken och ryck mig i fjärden

När jag försöker sätta ord på vad som är lycka för mig vill jag bara kisa med ögonen, som om det skulle bli klarare för mig, för jag får en känsla av att jag borde veta. Det är dock helt omöjligt. Det är som, ni vet, att man nästan vet och man letar och letar och kisar lite till med ögonen, näsan rynkas och jag hinner nästan tänka att "Oj, jag kanske aldrig har varit lycklig". Men det har jag ju. Och jag känner mig lycklig flera gånger om dagen. Och olycklig också. Och en massa andra känslor.

Jag har läst Elizabet Gilberts Lyckan, kärleken och meningen med livet och jag har skrattat. Det är en förlösande bok och det finns många sidor jag skulle vilja vika hundöron på. Men det kunde jag inte, för det var Annas bok och den verkade helt oöppnad när jag fick låna den. För övrigt - den kom levererad med post (!) och för detta kan jag bara tacka så mycket. En mer koncentrerad reflektion finns i Bokgalleriet så kika gärna in där också.

Det finns mycket att säga om boken, men det är framför allt Elizabeth Gilberts tankar och upplevelser av andlighet som har fascinerat mig, säkert för att det känts mer aktuellt för mig de senaste veckorna. Men det är samma sak i mitt liv som i hennes - lyssnar man och väntar så händer det grejer, det är bara det att det sker på helt olika sätt i olika människors liv. Tänk att jag aldrig lär mig det utan bara surar och är missmodig = ) Då är det trevligt att ha fel för en gångs skull.

Lite smygigt får dock människor i min omgivning bli utsatta för lite religion = ), för när jag säger att jag tänker på en person betyder det att jag ber för henne. Det kan låta halvfanatiskt för en annan men det är inte så dramatiskt - bara en tanke uppöver där man önskar någon allt gott. Avslutat med ett amen.

Min lillgamle son påminde mig om att han bara är just tre år, going on fyra, när han kom hem från bio med morfar där de sett Mamma Mu och Kråkan och sammanfattade handlingen. Faiblessen för filmcitat har gått i arv, men när han återger Kråkans "ryck mig i fjädern" blir det "ryck mig i fjärden" och hjärtat svämmar över av glädje och kärlek.

Puss och gonatt.

Kexet faller inte långt från kartongen...

... så mina barns galenskap är nog bara

en spegelbild av min egen. Eller vad tror ni?

Treåringen har valt kläder själv idag. Syns det?

Och lilleman vägrar vara i sin gåstol. Syns det?

Hela förmiddagen ägnades åt storrengöring av telningarna.

E satt i badet och lekte med sin Elias Räddningsbåten och

den trumpne Tråle. Han ropade hela tiden: "Mot undsättning"

och till slut frågade jag vad det betyder.

"Att jag ska hjälpa någon."

Så enkelt. Självklart visste han det.

Sedan vill jag bara påminna om att tända ljus för Carolin ikväll

klockan 20.00.

Tänd ett ljus för Carolin

Fredag 20.00 uppmanas alla att tända ett ljus för Carolin.

Det var så fint. Jag fick ett SMS idag med den uppmaningen. Nu skickar jag den vidare till er. Mina tankar går främst till Annika och resten av familjen som varje dag finns i mina böner.

Tre- snart fyraåringen vill...

...gärna spela indebandy.
...köra sin radiostyrdia bil.

Han säger ingenting på ett direkt sätt om han anar att en annan människa kan ta illa vid sig. Farmor frågade han om hon hade bortstat tänderna, varpå hon svarade ja. "Då har du nog många tandtroll."

På dagis fick han vatten att dricka innan vi skulle åka hem. Så tittade han på mig och sa: "Mamma, när vi kommer hem, kan jag få KALLT vatten då?"

Igår när jag påminde honom om att han skulle till dagis tittade han fundersamt på mig: "Men om jag frågar dig om jag känner mig lite sjuk?"

Sedan idag, kom det som jag väntat på.
"Mamma, jag vill inte ha en sån här busig lillebror."
"Jag är ledsen, men det var den enda vi fick och vi får nog inte lämna tillbaka honom."
"Jaha."
"Vad tycker du att vi ska göra då?" frågade jag och hade en mindre permanent lösning än treåringens, för han svarade:
"Vi kan väl kasta honom i sopkorgen."

Det bor en liten maffioso i oss alla. Ståplats i Riddarfjärden minst.

Mera utmanad

Jag har ju blivit utmanad av Karro också och de svaren kommer här:

Vilken mat äter du ofta?
~ P: pasta, potatis, pmörgåsar och porv.

När du är på kalas, är du den som sitter eller den som hjälper till att duka av?
~ Det beror på samtalsämnet. Är det mycket jobb eller uppvärmining av hus så dukar jag av. Jag dukar också av om jag får vibbarna att det är okej att röra mig i den andres kök.

Var sitter du helst när du bloggar?
~ Vid datorn, fniss. Nej, i soffan. Dåligt skämt. Glöm det.

Köper du ofta triss?
~ Eh, nej.

Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
~ Norrfällsviken sommaren 2002, jag var nygift och jag och min man hade bara tre dagars ledighet tillsammans, eftersom vi var nyutbildade och jag var utan fast jobb. Men trevligt var det och underbart vackert. Att jag sedan älskar Barcelona är en annan sak.

Vilken tv-kanal tittar du mest på?
~ Egentligen 5:an, men tv 4 är rätt bra också. Och ettan.

Vilket är ditt favoritvin?
~ Jag är inte så väl bevandrad i vinets värld, men en favorit är Lindemans. Man kan säga att det är basen och de flesta andra är utflykter.

Jag har utmanat så många så jag tänker att den som vill får ta sig an denna.

Utmanad

Jag har blivit utmanad av Anna.

Tre saker jag går igång på:
~ Oscarsgalan. Älskar film, älskar monologen kvällens värd får inleda med och älskar sångnumren.
~ Mat - alla möjliga rätter och om lyckan ska vara total: efterrätt.
~ En bra berättelse, bok- eller filmform.

Tre saker jag inte kan vara utan:
~ Familjen/Mina barn. Fast frågar någon just nu skulle jag gärna pröva på att längta efter dem någon gång. Vi är tillsammans 24-7.
~ Mina mjukisbyxor som jag praktiskt taget bor i just nu. Typiskt nog får jag aldrig så mycket besök som när jag tagit på mig dem.
~ Avsaknaden av Kaffe skulle onekligen göra min livskvalité lägre, så det vill jag inte vara utan.

Tre saker jag ångrar:
~ Att vi köpte vår Volvokombi som sakta men säkert faller i bitar, gör oefterlikneliga ljud och som leker julgransbelysning emellanåt.
~ Att jag inte insett tidigare att t.ex. jobbet bara är ett jobb, att allt ordnar sig även om man inte tror det ibland (pengar, alltid dessa pengar) osv. Det skulle kunna bli en ändlös lista, så det får räknas som tre saker.

Tre saker som gör mig glad:
~ Mina barn.
~ Svenska komiker som Hipp Hipp och Galenskaparna & After Shave.
~ Serier på tv: Men in trees, Grays Anatomy, Gossip Girl, Sex and the City... You name it.

Tre saker som gör mig arg:
~ Trångsynthet.
~ Fantatism - vilken sort det vara månde.
~ Våld.

Tre människor jag beundrar:
~ Lottie Knutsson. Fler borde vara som henne och agera som hon gjorde.
~ En person på mitt jobb som kan säga vad som helst, men människor går ändå därifrån leende.
~ Jesus. Fånigt va', ha, ha. Men han hade det inte lätt. Snacka om Man on a mission.

Tre saker jag skulle vilja göra:
~ Säga upp mig från mitt jobb och komma på vad jag egentligen är ämnad för.
~ Resa till USA. Det blir nog två punkter av det här. New York och mycket annat.

Tre Tv-program jag ser:
~ Grays Anatomy.
~ Gossip Girl.
~ Damages såg jag när det gick tidigare och tyckte att det var läskigt bra. Nu ser jag In treatement som är fantastiskt.

Tre saker på önskelistan:
~ Att "Tre saker jag vill göra" ska gå i uppfyllelse.
~ Att vi aldrig må bli snoriga igen.
~ Att jag får ha mina nära och kära hos mig länge, länge.

Tre bloggar jag inte kan vara utan:
Jag tackar för Annas goda vitsord. Det är jätteroligt att någon vill läsa mitt strunt. För strunt it is. Men jag skickar tillbaka den uppskattningen, för Annas blogg är den första jag går in på varje morgon när jag surfar runt på min lista. Sedan är det Kafferepet - varm, älsklig och proffsig. Fru Mju's känns nära och aktuell med sm¨barnsfix och mycket pyssel. Hon har fått mig att börja sy om m in vagn, det ni!

Jag skickar vidare till Karro, Annaboda, Gretagarn och varför inte Fru Mju!

Nu är det snor igen, ja nu är det snor igen

...och snoret varar hem till påska. Mina barn tål inte stockholmare.

Dålig sömn, taskigt humör, gnäll och tung andning. Och det är bara jag. Det är ännu värre för barnen. När vi var ute och promenerade i vackra hufvudstadsomgivningarna gick jag med E i ena handen och hans kusin E i andra. De nös växelvis och hade väldigt roligt åt det då. Nu är E inte lika lättroad.

Själv fick jag mig en spraydusch av barnens kusin E när jag hjälpte honom på med överdragsbyxorna. Sedan log han älskligt och allt var förlåtet. I producerar snor i raskare takt än vad Volvo varslar folk.

Oh, what a beautiful morning... Just nu känner jag för att börja knarka eller någonting = ). Kanske det räcker med kaffe? Ska pröva i alla fall.

Sagan om min ring...

Sagan om min Efva Attlingring är all. Den tog slut under fredagen när min bror bokstavligen sågade den av mitt finger under stockholmsvistelsen. Omständigheter gjorde att mitt finger svullnade upp och ringen stasade av blodet i fingret. Det blev värre och värre och istället för att sitta i ett akutrum en halv dag gjorde vi pinan kort i brorsans kök. Eller kort och kort. Det tog 45 minuter att få av eländet. Det är något dramatiskt med en sådan ordentlig spricka i så tjock och bred ring. Jag sörjer den dock - det var min 30-årspresent från maken.

I övrigt var helgen succé och jag är numera glad gudmor åt en otroligt söt liten stockholmstjej. Återkommer.

Lilleman dansar hula-hula

när Backyardigans sjunger i barnprogrammet med samma namn. Han står vid en låda och rör höfterna i elvislik stil, biter ihop kring nappen och gör väsande "shooo"-ljud till.

Ganska trevlig programidé, Backyardigans. Fem figurer som träffas på bakgårdarna till sina hus och leker tillsammans. Det dröjer inte länge förrän trädgårdarna förvandlas till den lek de leker: de besöker Medusa, förvandlas till Sinbad, träffar snömän, letar reda på sjöjungfrur... Och så sjunger de. Kanske är det därför jag gillar programmet, eftersom jag är en sucker för musikaler. Således också lilleman.

Mer sång i vardagen = )

Bokpaket nr 2

Bokpaket nr 2 damp ner i lådan igår och detta var innehållet: Patient 67 samt choklad i alla möjliga former och smaker. Men, tänker någon, det är ju bara en chokladkaka på bilden.

Ja, resten åkte ner i min och snart-fyraåringens mage och har vid det här laget fortsatt sin resa i livets hjul. Så att säga.

Boken har jag visserligen redan läst. Eller lyssnat på. Det var för några år sedan när jag torkade fönster här hemma och det är en av storfavoriterna i genren, så det gör mig inget att vara ägare till den. Det kan dock hända att det blir en present till någon som inte läst den. Jag gör ofta så med böcker jag läst och tyckt om - lämnar den vidare för någon annan att njuta av den och som vi sedan kan utbyta upplevelser av.

Nu tvätt, packning och bilstädning inför stundande hufvudstadsbesöket.

Ska jag bli orolig

Ska jag bli orolig när min snart fyraårige son frågar vad det är jag bär på när jag baxar upp strykbrädan från källaren? Han har inga problem att skilja på hjullastare och baklastare men han vet inte vad en strykbräda är.

Kanske inte så konstigt eftersom jag aldrig stryker. Vi skaffade strykbräda i stort sett uteslutande för att stryka till Makens skjorta till alla bröllop vi hade inplanerade under åren 1997-2003.

Här är en annan hemlighet: jag bäddar aldrig sängarna. Om ni någon gång är hemma hos mig och jag har bäddat sängarna så har jag "storese" och gjort till mig för er skull.

Ny vecka. Till Stockholm på torsdag. Helt ok.

French kiss

Jag ser French kiss på Tv3 Norge och love, love, älskar den. Meg Ryan innan hon blev märklig. Kevin Kline lika genialisk som han alltid varit.

"Happy, smile, sad, frown. Use the corresponding face with the corresponding feeling." Så bra filmkommentar när Meg Ryan dissar fransyskan som säger ja fast hon menar nej.

Och fantastisk filmmusik. Paolo Conte här. Åter igen - fantastiskt.

Jag har min bäbis på benet

Han är så tung, min lilla åttamånaders. Stark som en oxe och envis som en get. När jag sätter ner honom greppar han genast tag om mitt byxben och håller i för glatta livet. Ibland när jag behöver göra någonting som innebär livsfara för honom (sätta in något i ugnen eller dricka en kopp skållhett kaffe) bär jag in honom i vardagsrummet och springer sedan tillbaka till köket. Han blir absolut bindgalen!

Min käre make bara skrattar. Han föreslår att vi ska göra som med renarna som huserade på hans föräldrars gård för ett antal år sedan. Lasta I på ett släp och köra honom längre och längre bort tills han inte hittar hem igen. Till slut hamnade de där renarna i Västerbotten, men jag är övertygad om att I snart skulle stå på alla fyra på vår bro och borra in huvudet mot dörröppningen. Och då vill jag inte att han ska låta västerbottniskt nasal och säga "snenn" åt snön.

Gåstol kanske är ett alternativ, tycker någon. Nej, tänk för att det inte är det. Med en armhävning svingar sig den lille upp på "instrumentbrädan" och gör en stuntmansrullning ner på golvet.

Trevlig helg.

Nobelpriset i litteratur

Bör man nämna årets nobelprisvinnare i litteratur? Kanske, men jag kommer inte ihåg namnet, trots att jag kollat upp det flera gånger. Jag tänker på franskans ord för nyckel i bestämd form (le cle?) och kan efter att ha googlat säga att han heter Le Clézio.

När jag läser om honom tänker jag "tråkigt" och hade hoppats på någon som jag kände till. Att Dorran (Doris Lessing) vann förra året tycker jag var fantastiskt roligt, men nu dröjer det väl 7-9 år tills det blir kul igen. Att den gode Horace dessutom tillkännager att utgivningen på svenska är begränsad gör inte saken bättre.

Ödmjuk är han dock (nobelpristagaren alltså, inte Horace), vilket man kan läsa om här, och han gör ingen hemlighet av att han minsann har skulder och att han därför inte kommer att ha några problem med att spendera stålarna. Det var, trots allt, uppiggande.

En måste sörple, annars vet en inte att det är söppe...

Jag fegade, skam till sägandes, ur och gjorde inte svampsoppa. Jag ska dock göra soppan senare, men för kvällen blev det i stället min favoritsoppa med fisk, räkor, rivna morötter, citron, buljong, timjan, lök, tomatpuré, creme fraiche och färskt bröd. Gott.

Efterrätten med äppelmarängpaj gjorde jag dock och den var krämigt god. Till och med min man tyckte om den och ändå är han en människa som ständigt ifrågasätter varför någon skulle vilja ha efterrätt. Han resonerar som så att man äter sig mätt av maten och då ryms ju sedan inget annat. Tråkig va?

I morgon blir det dagledigträff med fyra mammor och jag vågar inte ens tänka på hur många barn. Inga storverk till lunch, vilket jag förvarnat om, utan två anspråkslösa ugnspannkakor. Men så är det. Alla som äter lunch hemma hos mig under veckorna och som har barn med sig har nog aldrig fått annat än korv eller köttbullar. Kommer de på helgen får de köttfärssås och spaghetti eller lasagne = )

Smell you later!

Mamma, vet du vad jag kan?

Orden är snart fyraåringens varvid han tråcklar ihop fingrarna tills bara långfingret sticker upp. Han tittar stint på mig och jag inser att han redan vet att ett ensamt långfinger inte är någonting jag kommer att uppmuntra honom att räcka upp.
- Var har du lärt dig det där? frågar jag oskyldigt.
- På dagis.
- Jaha. Vem har visat dig det då?
Ögonkontakten bryts inte. Ingen av oss blinkar.
- Jag vet inte, svarar han skyddande.
- Är det X? frågar jag och möts av huvudskakning.
- Är det Y? frågar jag och möts av en nickning.
Sedan förklarar jag att jag inte vill att han gör så och han frågar varför. Jag svarar att det betyder att man tycker att någon är superdum och inte får vara med och leka. Sedan möts jag av ett enkelt "jaha" och sedan berättar han att de målat tavlor med höstfärger.

Suck. Det blev lite förskolan möter Die Hard. Yipee-kay-ey ni vet.

Recept någon?

Jag ska ha lite "kärringveranda" här i huset torsdag kväll och har suttit och plöjt i mina recept. Jag skulle vilja bjuda på någonting höstigt med svamp eller soppa eller varför inte svampsoppa. Någonting riktigt krämigt och nybakt bröd.

Efterrätt blir kanske också höstbetonat med (över)mogna äpplen och lyxigt gräddigt kaffe.

Förslag någon?

Dämerot är vi friska nu - snart

Jag vill gärna ha glass, men därmerot vill jag inte ha någon sås." Tre-snart-fyraåringen har ett brett ordförråd, däremot blir det inte alltid rätt. Men han är gullig som få.

Jag har sagt det förr, men jag blir som en pensionär, ni vet den sorten som bara kan ha en grej inplanerad per dag, nu när jag är hemma. Igår Familjens Hus, idag Barntimmen (aka mammaträff med trevlig lunch för bara 20 kr) i morgon yoga, torsdag kusinjunta... Vem vet vad fredagen rymmer i sitt sköte? Ändå tycker jag att jag är hemma jämt!

Mitt inre skriker efter vuxenkontakt = ) Jag tänker planera in ett besök på jobbet och sedan ska jag ringa runt och bjuda in folk (eller bjuda in mig själv ha, ha). Vill ni komma och hälsa på (blinkning till bl.a. Nybliven) så har jag kaffebryggaren laddad. Det blir sååå roligt.

Men mycket läsning blir det i alla fall med sjuka barn, så Busters Öron är diarieförd och kan omläsas här.

Bokläsning, busväder och biokväll

Men inte i den ordningen. Trötta barn gav föräldrarna lång kväll. Det var länge sedan. Efter att jag väckt maken (som naturligtvis somnat i storebrors säng) såg vi verklighetsbaserade filmen 21 om MIT-studenterna som tillsammans med en lärare räknade kort i Las Vegas och spelade hem en massa pengar. Spännande och rätt bra.

Sedan läste jag ut Maria Ernestams Kleopatras Kam, om vilken ni kan läsa om i Bokgalleriet.

Idag är det busväder och jag hade en febertopp i natt. Jag kan med andra ord knappt vänta på att få reda på vad den här dagen har att erbjuda.

Tjing.

Hissa och dissa

Idag hissar jag:
- Vero Moda i nya gallerian i Piteå där världens bästa Sara jobbar och som klädde mig på nolltid till en chic och glad maama.

- Lillasyster som lyssnar och bjuder på fika.

- Min man som bär (både mina bekymmer och vår skrikande lilla sjukling).

Och jag dissar
- fast dissar är för svagt ord för den uppriktiga avsky jag känner för Phonehouse. Min mans telefon har varit inlämnad för 6 olika fel under ungefär ett års tid och har varit på lagning i sammanlagt 15 veckor. Men det är inte skäl nog att få en ny telefon. Det måste vara SAMMA fel minst TRE gånger innan man får byta.

- Och Beijers har inte tagits till nåder ännu. Sämre service får man leta efter. Nej, tacka vet jag Ångsågen i jämförelse.

Hur roligt har egentligen Jan Guillou

...när han hittar på namn på karaktärer som har sin motsvarighet i verkligheten? Jag lyssnar på sista boken om Carl Hamilton och fnissar förtjust över advokaten Leif Alpin (blandning mellan Leif Silbersky och Peter Altin) och överåklagare von Skyffel (van der Kvast). Jag tror att han har det ganska så kuligt.

Ingen finlitteratur kanske, men det går utmärkt att göra annat under tiden man lyssnar. T.ex. städa undan och skriva blogginlägg. Just nu läser Thomas Bolme om något som har med Sierra Leone att göra och jag har ingen aning om hur det passar in i sammanhanget, men det gör inget, för det ger sig.

40 graders feber

men livet leker. Det är i alla fall så lillebror ser på livet. Han är högtempad och lite lugnare än i vanliga fall, men glad. Om små barn kan yra så tror jag att det var det han gjorde i natt.

Storebror kom med bestämda steg i går kväll med penna och papper och meddelade att han ville skriva någonting. Till saken hör att han varit mycket ovillig att själv forma bokstäver. Bokstavspusslet och magneterna på kylen har han gladeligen lekt med, men nu skulle det alltså skrivas. Hans första ord att skriva med lite handledning? Monstertruckgaffel.

Han siktar högt, killen, och jag försökte förklara att det var ett ganska långt ord. (Han har aldrig velat skriva någonting klart tidigare, inte ens korta namn.) Men ihärdig var han och snart stod det mycket riktigt Monstertruckgaffel. G är oerhört svårt att skriva, men de andra gick hur fint som helst.

Den störda nattsömnen börjar ta ut sin rätt och i mina tröttaste stunder har jag nästan önskat mig själv feber bara för att få ha ett legitimt skäl att få sova. Men, men. Man är väl en duktig flicka som ler och säger att allt är bra när någon frågar och så tvättar man en tvätt till och dammsuger medan man har en liten på höften. Ha, ha. Som om jag skulle dammsuga. Just nu dammsuger jag dock hellre än leker en enda sekund till med småbilar = )

Sonat till Miriam - Linda Olsson

Medan jag läser letar jag ord att beskriva känslan jag har inom mig och snart slår det mig. Jag har lite lågtryck, så där som det känns inom en strax innan man börjar gråta utan att man egentligen har någonting att gråta över.

Allt är så vackert, precis som i Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Titeln är fin, Sonat till Miriam, omslaget är vackert och språket är fantastiskt. Det är melankoliskt och samtidigt spännande när berättelsen om Adam läggs fram: lite som ett pussel, Linda Olsson avslöjar lite i sänder och som läsare anar man vad som hänt men längtar efter bekräftelse.

Sorgen är redan ett faktum när romanen tar sin början och sedan berättas om den ensamme Adam som mist sin dotter Miriam i en olycka och som börjar sitt livs resa för att få svar på livets stora frågor. Det finns gåtor att lösa, frågor att få svar på och människor att söka upp och lära känna. Mitt i allt det sävliga finns en spänning, tycker jag, som gör att läsningen går fort, trots att jag gör allt jag kan för att dra ut på njutningen.

Porträtten av människorna i romanen är fina och därför känner man mycket med dem också. Lite svårt blev det för mig bytet av berättarperspektiv efter drygt två tredjedelar av boken, när Cecilia, mor till Miriam och Adams stora kärlek, övertar berättarrollen. Efter vad som avslöjas förstår jag varför författarinnan har valt att göra så, men det blev ändå en omställning.

Sedan känner jag mig förundrad över Cecilias berättelse, eftersom det finns vissa beröringspunkter med det Astrid i Nu vill jag sjunga dig milda sånger berättade. Jag ska inte avslöja vad det handlar om, men det är en av delarna som följer med mig efter läsningens slut.

Behöver jag tillägga att jag tycker att alla, alla borde läsa den här?