Visar inlägg med etikett Läst och lyssnat. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Läst och lyssnat. Visa alla inlägg

söndag 11 juni 2017

Finns det en, finns det flera - Mhairi McFarlane

McFarlanes senaste roman är som en fräck saga där välvuxna män med käkar värdiga snöplogar eller vackra kvinnor som snubblar över sin egen självkänsla på intet sätt hotar att göra tillställningen patetisk.

Tänk Disney: en skön kvinna som ödmjukt inte förstår att hon är vacker. Tänk prinsen (i det här fallet en filmstjärna) som i första mötet med hjältinnan inte gör ett gott första intryck. Tänk er en besvärlig granne med skränande papegojor, nära vänner (varav en rödhårig!) som brutalt levererar sanningar när tillvaron är skör. Lägg till en jobbig lillasyster och koka ihop 430 sidor under omrörning. Ah!

Jag gillar Edie, eftersom hon på intet sätt är perfekt. Hon är tvärt om ganska klantig, men på ett sådant roligt sätt att man står ut med henne. Med fördomar, fräckt språk och impulsiva handlingar blir hon först kär i en karl som inte är bra för henne innan hon blir kär i en annan karl som hon tror är för bra för henne.

Jag ska inte avslöja just något mer om handlingen, utan bara uppmuntra alla som behöver må bra att slå sig ner och njuta av åkturen. På ett sätt följer romanen de formler vi alla känner till så väl, men samtidigt tar den några sidospår som vi inte är vana vid. Det blir inget självklart "så levde de lyckliga i alla sina dagar", samtidigt som hjärtat fladdrar behagligt hela vägen in i mål, för belöningen vilar i den allra sista meningen. Det är aldrig så enkelt som i sagorna, för Askungen drev antagligen prinsen till vansinne med sin städmani och Snövits prins blev säkert less på de sju kortväxta typerna med alla sina personligheter till slut. Här blir det något annat, men fortfarande en saga. Bara... lite uppdaterad. Och jag gillar't. Mitt krassa, norrbottniska hjärta har njutit av denna varma dag, eftersom det antagligen var den sommaren, men jag fick i alla fall en trevlig sommar.

Sidoanteckning: min blida inställning kan ha påverkats liiiite av att min blogg är citerad på insidan av bokens pärm om en annan roman, Det är inte jag, det är du. Fåfängan, alltså...

Bild lånad av förlaget.

söndag 3 juli 2016

Mina drömmars stad - P. A. Fogelström

Så har jag då till slut mött Henning. Även om Strindbergs Röda rummet nämns i den här boken så är det här allt annat än ett Stockholm i fågelperspektiv. Det är snarare ett Stockholm i grodperspektiv, där smutsen och leran kletar sig fast på de av samhället redan utstötta. Här finns Henning: "Pojken drömde. Staden väntade."

Jag brukar inte ha en dåligt-samvete-lista över böcker jag inte har läst, men Fogelströms Mina drömmars stad är ett undantag. Jag som går upp helt och hållet i Moa Martinsson och Selma Lagerlöf borde ha förstått att det här skulle bli en upplevelse att minnas.

Människornas öde att förbli vid sin läst samtidigt som en önskan finns att barnen ska få en annan chans, en annan möjlighet blir Hennings och hustrun Lottens välsignelse och förbannelse. Det finns inga gränser för vad en förälder kan göra för ett barn som svälter. Trångboddheten, sjukdomarna, missväxten och kampen om jobben som ska ge försörjning beskrivs med smuts, blod, spruckna händer och krökta ryggar, men samtidigt: kärleken, solidariteten, det stora i att se det lilla - detta finns det också gott om.

Det går inte att sammanfatta handlingen i en sådan här bok på samma sätt som det är svårt för mig att påbörja läsningen av en ny. Alla människoöden ligger kvar och skvalpar i mig och det måste de få göra ett tag till. "Läs nästa bok i serien", sa någon, men jag vet inte om jag pallar med det just nu.

Årets läsupplevelse, möjligtvis, på delad plats med Ljuset vi inte ser.

torsdag 3 januari 2013

Äntligen utläst!

904 sidors läsning som har erbjudit både underhållande och långsamt berättande. Jag körde fast någonstans vid sidan 350, men skam den som ger sig. I dag är jag glad över att jag fortsatte.

Ett superhemligt amerikanskt experiment går fel och ett farligt virus sprider sig snabbt över kontinenten. Viruset orsakar... ja, vi kan väl kalla det personlighetsförändringar och dessa gör att hela staten mer eller mindre ödeläggs. Kvar finns små samhällen som måste sluta sina murar kring det lilla som finns kvar att bevara, men det är mycket olika hur människorna i samhället ser på livet. Vissa har inget framtidshopp medan andra skjuter verkligheten ifrån sig. Ytterligare andra lever livet med tillförsikt och sedan finns det de som vill ta reda på mer. När en flicka en dag dyker upp från ingenstans förändras tillvaron ännu en gång och det står klart att det finns ett uppdrag att utföra.

Originaltiteln är The passage och hade jag inte vetat detta skulle nog den delen av boken, som dyker upp någonstans vid sidan 800, gått mig förbi. Nu hakar jag inte helt och hållet upp mig på den svenska titeln Flickan från ingenstans, även om den översättningen sprider ett mystiskt sken över varje del av innehållet.

Det har tydligen kommit ut en fortsättning nu, The Twelve, men jag är nog inte redo att fortsätta läsningen på engelska. Jag kommer dock att läsa den.

tisdag 18 december 2012

Schlagersabotören - småspännande för små

Lasse och Maja får fullt upp när någon bestämmer sig för att sabotera schlagerfestivalen som ska äga rum i Valleby. Formatet känns igen med barnen som befinner sig mitt i händelsernas centrum, de vuxna som beter sig konstigt och några misstänkta som ska undersökas innan de kanske eller kanske inte anklagas för brottet.

Mycket bra julklappsbok åt någon i 6-9-årsåldern, oavsett om de kan eller inte kan läsa på egen hand. Det är nämligen så fiffigt beskaffat med den här boken att det följer med en skiva med inläst text (av författaren själv) och insjungna sånger (bland annat av den paranta Lill-Babs och den eminenta Siw Malmkvist).

Bok och bild från förlaget.

Möcket bra! Möcket, möcket bra!

Lisa Bjärbo känner man igen på fyndigheten och på konsten att säga mycket med få ord. I Eddie och julen är det Eddie som inte har så stor koll på vad julen innebär, men på varje uppslag avhandlas en julklassiker: pepparkaksbak, trädpyntning, vuxna som äter i tusen år och... Tomten!

Det är snyggt och texten och bilden beter sig som superlim i kontakt med fukt: det sitter som berget! Möcket bra. Möcket, möcket bra.

Bok och bild från förlaget.

tisdag 12 juli 2011

Niceville, The Help - trots förvirrande titelöversättning är boken bara för bra för att inte läsas

Scchhh. Vi läser. Min man sitter i soffan och jag sitter på en stol. Vi läser och läser. Barnen sover och regnet utanför lyser med sin frånvaro. Jag har läst Niceville och sörjer lite att läsningen är över. Den var bra, tio-i-topp-bra, trots att de tio platserna på listan redan är upptagna.


Niceville handlar i korta drag om Miss Skeeter, en ung kvinna som efter några collegeår återvänder till sin familjegård i Jackson, Mississippi. Hon längtar efter att få utvecklas och bli mer än vad som förväntas av henne. Hon vill mer än någonting annat bli författare, men förväntas spela bridge på tisdagar och gå på välgörenhetsbaler om helgerna. När hon återvänder hem upptäcker hon att familjens svarta hemhjälp, Constantine som alltid har funnits där för henne, inte längre arbetar för familjen samt att orsaken till hennes uppbrott inte får nämnas. Hon förstår att någonting har hänt, men ingen vill tala med henne om det. Det är inte heller enkelt i 60-talets Södern att uttrycka för någon, varken svart eller vit, hur viktig en färgad människa har varit. När Skeeter uppmärksammar alla de orättvisor de svarta anställda får utstå, speciellt när ett upprop dras igång som gäller att vita familjer bör anlägga en toalett för sin svarta hemhjälp så att de inte ska behöva använda samma inrättning, brister någonting inom henne och hon bara måste reagera. Detta blir startskottet för att föra fram sådant som det aldrig förr talats om.


Jag grips speciellt av avsnitten som handlar om när både svarta och vita talar om osynliga gränser. Att det inte finns några gränser, eller skillnader, mellan svarta och vita, utan att de har tillkommit på något sätt så att alla tror att de finns. Det som är så fint med den här boken är att det talas mycket om de fina stunderna mellan arbetsgivare och arbetstagare, trots att förhållandet är så ojämlikt det någonsin kan bli.


Boken är amerikansk, av en amerikanska, för amerikaner. Vi i Sverige har ingen relation till det specifika skeende som beskrivs, men ändå känns boken aktuell och viktig. Diskriminering och orättvisor är någonting vi ständigt, och aktivt, bör motarbeta - inte minst när vi har ett främlingsfientligt parti i vår regering.

onsdag 23 februari 2011

Boktokigt och sexårsspännande

Sexåringen är obehagligt duktig på att få datorn att lyda minsta scroll. Han hanterar min Xperia med lätthet och har skrattat gott åt mormors telefon som inte har en touch-skärm.

Det är en bok! är en bok om en bok. Hängde du med? Jag får samma känsla för den här boken som jag får när jag ser tecknad film tillsammans med barnen. Filmen har barnen som målgrupp, men lägger in roliga detaljer för vuxna att roa sig kungligt åt. Så är det i den här boken också, för hur duktig sexåringen än är på datorer så vet han inte var det innebär att twittra. Lane Smith låter de söta djuren fråga Apan om man kan blogga med den, twittra med den, ladda ned den. Tvärt emot alla läsplattor och iPads så är den här boken just en bok och en mycket trevlig att bläddra i. Treåringen fattar för övrigt ingenting.



Mer spänning har vi då fått i och med nästa bok. I Den skräckslagne stekelsamlaren av Annalena Hedman får vi möta Abbe som är livrädd för kryp. När hon och kompisarna berättar läskiga berättelser om spindlar som lagt ägg i en böld i någons hals blir det alldeles för spännande och hon måste gå hem till mormor och bada bort allt som killar på kroppen. När hon möter bibliotekarien Sven, en hängiven entomolog som insisterar på att Abbe ska titta på hans insektssamling, utlovas stora äventyr.

Det roliga med den här boken är alla svåra ord. Precis när man som högläsande mamma - eller pappa - undrar om man borde förklara ett ord eller två, förklarar Abbe i boken själv att hon fått en fin kalender av sin morfar där hon skriver upp storord. Storord är sådana där ord som vuxna använder och hon plitar således ned både entomolog och tvekäftad sågstekel.

söndag 30 januari 2011

En klok och lite galen Uggla

Jag gillade Caroline af Ugglas i Melodifestivalen. Ett starkt musikminne är när sången Me and Bobby McGee framfördes i det nu mera totalt bortglömda programmet Sikta mot stjärnorna. Vad har då det med af Ugglas att göra? Janis Joplin, självklart.

Tankeloop tillbaka till denna fascinerande kvinna. En stor röst i en liten kropp. En liten kropp med ett stort uttryck. Ett stort uttryck som retar många. Jag är inte en av dem. Jag läser boken Hjälp! Vem är jag? som är skriven utifrån hennes terapisamtal med Ulf Karl Olov Nilsson, här kallad UKON.

Först är det lite jobbigt att läsa all dialog. Alla anföringsverb saknas helt och eftersom jag har en viss föreställning om Caroline af Ugglas manér och uttryckssätt, försöker jag föreställa mig henne där mitt i terapisessionen. UKON har jag ingen bild av alls, men otroligt nog är han minst lika intressant att följa. Varje kapitel utgår från en terapisession och efteråt har UKON kommenterat samtalet i en reflektion över både innehållet utifrån vad Caroline har sagt, men också utifrån sådant han har tänkt om sin egen insats. Det kan vara att han har hastat förbi en viktig knutpunkt eller att han skojat bort någonting han i efterhand förstått var mycket viktigt.

Det är så intimt, så personligt och så naket utlämnande att läsa om Caroline af Ugglas familjeförhållanden, trosföreställningar, drömmar, tvångstankar, panikångestattacker, toppar, dalar... ja, allt. Jag blir lite snurrig men slås ständigt av tanken att jag lite grann glömt bort att hon faktiskt är en vanlig människa. Nåja, en vanligt ovanlig människa. Kanske bör vi läsa fler biografier och sådant här material, för att påminna oss om detta.

söndag 23 januari 2011

Sånt man bara säger - Helena Von Zweigbergk

Helena Von Zweigbergk kryper under skinnet på mig. Jag hade precis läst Ur vulkanens mun när jag och min make bilade ner till Stockholm och vi hade ett långt samtal om bokens handling. Nu önskar jag nästan att jag hade en lång biltur framför mig, så att jag och någon annan fick tala om Sånt man bara säger.

Susanne har lämnat hela sitt gamla liv för att bo alldeles ensam ute på landet i ett hus som hon själv förfogar över. Där lever hon utan tv, äter bara sådant hon har lust med på tider som kroppen själv bestämmer och hon utarbetar snabbt rutiner som passar henne. Enda sällskapet är en katt, vars andetag och hjärtslag är det enda som hörs i den stillsamma tillvaron.

När telefonen ringer och Susanne hör sin syster Louises röst förstår hon genast att hennes tillvaro är hotad. Mycket riktigt ber Lossan henne om någonting som kullkastar allt; hon ber att hennes femtonårige son ska få bo i stugan hos Susanne medan Louise själv ska försöka ordna upp sitt kaosartade liv. Pojken Jonas installeras i ett rum med sina datorspel och sin skränande tv medan Susanne försöker att stå ut den lilla tid han måste inkräkta hos henne. När Lossan inte ringer och ingen kan få tag på henne, börjar Susanne förstå att någonting är riktigt galet.

Själva berättelsen i sig är rätt spännande, även om den inte bjuder på några större dramatiska spänningskurvor, men berättandet i sig är mästerligt. Von Zweigbergk beskriver, nästan naturvetenskapligt, varje känsla som fortplantar sig i den 53-åriga huvudpersonens liv. Relationen mellan systrarna blir nästan som en thriller där spänningen skruvas upp ända till sista sidan. Många delar i berättandet går igen och vävs ihop på ett fantastiskt sätt. Den här boken ska man absolut läsa i en bokklubb så att man får vrida och vända på syskonrelationer, irritationsmoment samt att man får diskutera vad som är ett lyckligt slut och vad som inte är det. Den här boken har varken eller, det är bara realistiskt. Det är bra och jobbigt. Det är obra och skönt och det är just de här svängningarna Helena Von Zweigbergk är så fantastisk på att bemästra.

torsdag 18 november 2010

Titta snett

Jag har tidigare skrivit om att sjunga högt i bilen. Om hur jag tittar åt sidan och ser en grannbilist som lyssnar på samma radiokanal och som sjunger lika högt. Om hur blickar kan mötas mellan fullständiga främlingar, men samtidigt hur ett band under ett ögonblick kan uppstå.

Nu har jag laddat i-Poden med en massa program från Sveriges Radio; På minuten. På väg till jobbet gör programmen mig glad och pigg och på väg hem från jobbet blir jag glad och pigg. I bilen sitter jag och skrattar högt. När jag sneglar åt sidan tittar grannbilisten skrämt på mig och tror nog att jag är en galning. Jag kan inte sluta le, men funderar ett ögonblick över om jag kanske borde försöka göra mig förstådd genom någon typ av improviserat teckenspråk. Att visa upp i-Poden och samtidigt göra gester för "på" och "minut" + "en". Vid det laget har trafikljusen antagligen slagit om till grönt och människan bredvid kommer fortfarande att tycka att jag är galen.

Nåja. Galning eller snille. Hugget som stucket. Roligt är det i alla fall.

söndag 26 september 2010

Sannolikhet

Tage Danielsson har framfört en monolog, briljant och genialisk, om sannolikhet. Temat var kärnkraftsolyckan i Harrisburg 1979 och jag har visat den för mina elever många gånger. Tack och lov har mina elever den goda smaken att inse det genialiska i framförandet och med sina erfarenheter av övningskörning och körkortsefterstävande lever de nära detta med sannolikhetsinlärning.

Jag har läst En sannolik historia av Karin Alvtegen, men väntar med boktankarna till dess bokklubben sagt sitt. Så mycket kan jag säga att den var läsvärd, men jag funderar mycket på romanens titel. En sannolik historia. En sanno-lik historia eller En sann-olik historia. Jag tror att jag lutar mer åt det sistnämnda. Så nördigt att fördjupa sig i ett sådant resonemang. Samtidigt kanske lite kulturkoftigt. Det skulle i så fall vara på tiden.

fredag 23 juli 2010

Så mycket att säga...

...men så liten ordning på tankarna.

Jag läste ut Lena Sundströms "Världens lyckligaste folk" i går och har satt lappar för att markera viktiga och tänkvärda sidor. Många lappar blev det. Citaten och tydliggörande liknelser tecknar en mångsidig bild av Danmark: roliganer och islamofober, liberalister och nationalister (inte för att de behöver vara varandras motsatser), gästfria och främlingsfientliga.

Det mest skrämmande är att Sundström pekar på hur Sverige sneglar på Danmark som ett föredöme i många fall där de verkligen inte borde vara just ett föredöme. Hon visar också på hur vissa partier tydligt färgats av sina studiebesök i landet över sundet. Jag har aldrig varit lockad att rösta på vare sig Folkpartiet eller Moderaterna, men efter den här läsningen är det ingen risk heller.

Omslaget visar på den sköna satir och ironi Lena Sundström svänger sig med i det här reportaget. Hon har en underbar självdistans och lyckas verkligen lyfta fram det kärleksfulla och det skrämmande i sina möten med danskarna. Hon demoniserar ingen, förutom Pia Kjærsgaard då, men detta med all rätt.

Jag ska slå upp mina lappmarkerade sidor och fundera lite innan det blir en boklogg i Bokgalleriet. Återkommer.

måndag 19 juli 2010

Grannland och stora små barn

Jag läser Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk och njuter av denna goda bok samtidigt som jag känner mig orolig. Det finns så mycket att stanna till vid och jag försöker berätta små brottstycken för maken och han fyller i med relevanta bihändelser som han hört om på radion. (Lastbilschaufförer hör mycket på radion!) Kan inte fler läsa den här boken och sedan kontakta mig? Jag bjuder på fika, eller på middag om vi behöver ännu mera tid, så får vi gå till botten med vad som inom kort skulle kunna vara ett framtidsscenario i Sverige?

Femochetthalvtåringen behöver också få vara liten ibland. Lilleman har fått börja om med pipmugg ett tag efter att ha spillt ut sin dryck mer på regel än på undantag. Då ville femåringen också ha pipmugg.
- Titta, jag är en bäbis, ler han och dricker ur halva muggen på en gång.
Nu sitter han och filosoferar om hur man skulle kunna hänga upp pipmuggen framför sig i ett snöre och sedan dra i ett annat snöre så att den fylls på när den är tom. Sedan vill han dra i ett annat snöre så att han kan dricka utan att hålla i muggen.

- Kan vi fara till mommo å moffa ida? frågar tvååringen med bedjande blick. - Nälla, nälla, nälla mamma?

söndag 11 juli 2010

Kråkan från Kalix

När jag läser Mamma Mu-böckerna blir kon som gett namn till böckerna en mjuk och vänlig röst, ganska lik Ferdinans ömma moder i den tecknade filmen om tjuren. När jag läser Kråkans repliker händer dock någonting: han pratar kalix-mål.

Jag vet inte hur det kommer sig! Helt plötsligt är intonationen och satsmelodin kalixmål och det blir så självklart bara.
- Kråkan, kråkan, alltid bara kråkan. Jämt är det kråkan som ska...

Pröva själv. Hur roligt som helst. När barnen vill att jag ska läsa högt för dem föreslår jag alltid Mamma Mu-böckerna. Kråkan fungerar med arjeplogsmål också, men den lite långsammare och inte fullt så frikativa dialekten slår allt.

fredag 9 juli 2010

Skicka vidare

Jag har två lekgrabbar på övervåningen. Den ene är min och den andre är en kompis till honom. Min pojke var hos kompisen fram till middagstid och efter middagen kom kompisen hit. Det är så härligt att höra dem leka och skratta och bygga med lego medan jag och lillskrutten går omkring här nere och resonerar.

Nere på badstranden kom jag i samspråk med en annan kvinna om barn och böcker och hur barnen hittar nya favoriter att läsa. Barn vill läsa, men ibland vet de bara inte vad. Hon beskrev också hur hennes barn gärna läste bokserier; på så sätt har de nästa boktitel given och då spelar det ingen roll att en bok inte är riktigt lika bra som den förra. När bokserien är utläst är det däremot svårare att hitta något nytt.

Jag fick en sådan fin liten bok från Rabén och Sjögren, Hej vacker av Ann-Helén Laestadius, som jag i dag lämnat över till en tjej som borde vara i rätt ålder. Nu blir det spännande att höra vad hon tycker om den. Gymnasieelever känner jag att jag har större koll på, men högstadiet är inte alls lika självklart för mig att avläsa vilka böcker som kan vara aktuella. Boten mot detta? Läsa, läsa, läsa.

tisdag 22 juni 2010

La solitudine dei numeri primi

Jag har avslutat läsningen av Primtalens ensamhet av Paolo Giordano och struntade till och med i fotbollsmatchen på tv för att få veta hur det skulle gå. Ja, så bra var den. Mer om denna i Bokgalleriet.

Min hyllmeter med olästa böcker krymper oroväckande snabbt och värmen ute (läs: läsningsdagarna) har inte ens kommit igång på allvar ännu. Hur ska detta sluta?

Fyi: Det är inte en sädesärla som ockuperar lusthuset, utan en gråvit flugsnappare. Jag är ledsen om jag bidragit till att sprida falska rykten på stan. Ornitologen i mig (den icke-existerande) skäms och lovar bot och bättring.

måndag 21 juni 2010

Jujja och nigeriansk familjedramatik på en och samma dag...

Jag har läst en fantastisk bok i dag: Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie. Hon är född i Nigeria 1977 och detta är hennes debutbok. Läs mer om den i Bokgalleriet. Hennes första bok att ges ut i Sverige var En halv gul sol och den kommer för alltid att ligga högt på min topplista över fantastiska böcker, också omskriven i Bokgalleriet.

Nu väntar ny spännande läsning, både för egen och för barnens del. Den här fina damp ner i brevlådan i dag och femåringen lyssnade koncentrerat på den fina cd-skivan som hör till. Underfundiga "pappa och mamma är inte samma"-sånger av sköna Jujja Wieslander vackert illustrerade av Marit Törnqvist. "Du och jag och min lilla cykel" innehåller många roliga sånger som barnen redan kan, så i nuläget vill de inte lyssna på de visor jag vill bekanta mig med utan rocka loss till Vipp på rumpan-affär och Om det börjar regna.

Jag blir så glad när vi lyssnar till sången om kojan:
Vi har byggt en koja
nu är kojan klar.
Vi har byggt en koja
nu är kojan klar.

Vad ska man göra dö
vad ska man hitta på?
Vad ska man göra
när kojan är klar?

Illustrationen visar en sinnrikt tillverkad koja med en leklust och påhittighet som jag känner igen i mina egna barn. Sedan blir det tydligt att själva kojan inte är målet, utan att det är tillverkningen som är det roliga. Då tar leken slut och barnen sitter håglösa och suckande och vet inte vad de ska hitta på.

Texterna är enkla och igenkänningsfaktorn är hög. Språket i Wieslanders texter har alltid tilltalat mina barn och den fina CD-skivan som medföljer boken gör det möjligt för små armar och ben att rocka loss.



Bild lånad från förlaget.

lördag 15 maj 2010

Tre böcker på samma tema

Det började med Mikael Niemis Skjut apelsinen. Sedan tog jag upp läsningen av Vi måste prata om Kevin men lade bort den för att ge plats för något mer lättsamt. I alla fall trodde jag det när jag bläddrade igenom Janis den magnifika av Johanna Nilsson.

Skolskjutningar, alla tre. Det är inte bra för huvudet att läsa sådant här. Vapenlagar, undertryckt ilska, vuxna som fattaringenting, mobbning, åtgärdsplaner, funktionshinder, straffsatser och fängelsestraff.

Nu väntar en hög av böcker som Pocketförlaget skickat och jag hoppas att några av dem är något mer upplyftande än det här. Kommer ännu en skolskjutningsbok i min väg gräver jag ner den. Sommarläsningslistan är dock lång och det är dags att lägga böcker på hög för kommande sommardagar.

söndag 4 april 2010

Läst och lyssnat

P3 Dokumentären bjuder på många skatter och under helgens göranden har jag lyssnat på det ena intressanta efter det andra i min iPod.

"Det skulle handla om meningen med livet" är programmet som låter röster tillhörande människor i olika åldrar resonera kring meningen med livet. Elizabeth, 91 år, stjäl showen och fångar mitt intresse med orden "Livet är livet och så är det inte mer med det". Hon berättar om hur hon haft makar, älskare, cyklat runt i Europa, halvt slagits med nazister för att hon inte ansåg att det fanns några olika raser, hon talar flera olika språk och säger att man inte blir fet av potatis. Många visheter levererade med vass skärpa och oändligt mycket humor.

"Jag heter Joakim" är dokumentären om en pojke som inte passar in i en vanlig skolklass. Här nämns inget om handlingsplaner eller hur lärarna tänkt när omplacering efter omplacering genomförts. Här är Joakim, nio eller tio år gammal, som har en bandspelare på sig och får fria händer att tala, tänka, intervjua klasskamrater och samtala med sin mamma. Fantastisk inblick i en helt annan värld.

"Ny demokrati" är en skrämmande berättelse om hur ett skämt blev verklighet. Bert Karlsson var frustrerad och tänkte högt att han borde starta ett parti. Där skulle bl.a. Drottning Silvia få vara Invandrarminister. På frågan vem han skulle välja som statsminister svarade han Ian Wachtmeister, eftersom Bert sett honom göra succé i Gäst hos Hagge. När greven Wachtmeister fick höra detta hörde han av sig till Bert och på den vägen blev det.

Lokal historia berättas om i programmet "Natten mot den 3 mars 1940" där det berättas om Sveriges värsta terrorattack, dvs. attacken mot Norrskensflamman i Luleå. Under Finska Vinterkriget var slagordet "Finlands sak är vår", men det fanns också människor som inte var av samma åsikt. Detta resulterade i bombning av Norrskensflamman där två vuxna och två barn dog. De skyldiga var bland annat polischefen, men de blev inte dömda för mord, utan för skadegörelse. En fruktansvärd berättelse som är värd att komma ihåg.

Nu ska fler program laddas ner, bl.a. den om Hormorslyret, kidnappningen av Erik Westerberg, Rasbiologin och Hagamannen.

Barnen somnar numera till Finvisan, en fantastisk liten sång som får dem att le och känna sig precis så fina som de faktiskt är:

Fin är du när du går till din vän,
fin är du när du kommer igen.
Fin är du, fin vill du vara,
~du är fin.
Fin är du, fin vill du vara,
~du är fin.
♥
Fin är din fader, fin är din mor,
fin är din syster, fin är din bror.
Fin är du, fin vill du vara,
~du är fin.
Fin är du, fin vill du vara,
~du är fin.
♥

fredag 11 september 2009

Sucka mitt hjärta men brist dock ej - Mark Levengood

En klokbok, inte bara för en boktok.

Jag har lyssnat till Mark Levengoods klokskaper som finns samlade i Sucka mitt hjärta men brist dock ej. Det finska idiomet tilltalar mig lika mycket som allt tänkvärt som radas upp. Ibland skrattar jag högt, men oftare blir jag så rörd att jag måste stoppa bandet, spola tillbaka, lyssna och kontemplera.

Det är som en predikan om medmänsklighet, om livsåskådning, om döden och framför allt om livet. Det levereras tankar ombundna med anektdoter och roliga historier omskrivna med roliga formuleringar som får underfundiga poänger.

Bland det vackraste han säger är:
"Vart jag går och vad som händer är jag inte ensam. I mig bor Gud. Och när min livsdag når sin ända, då är det tid att byta. Då är det min tur att bo i Gud."

Bland det roligaste är:
"Sista året blev morfar lite gnällig. 'Världen var bättre förr', sade han. Men mormor tittade länge på honom, och så sade hon milt: 'Världen är nog densamma. Det är du som var bättre förr.'"

Om du vill må bra, få tröst, skratta, gråta eller bara njuta av en vacker satsmelodi bör du läsa Sucka mitt hjärta men brist dock ej.