fredag 23 oktober 2015

Jonas Hassen Khemiri botar lästorka, Sjödin vårdar själen, elever lever sig in, äldste sonen får ett kärleksbrev och yngste sonen har monster under sängen

Jag har fått ett mejl av en elev som ödmjukast ber om att jag ska acceptera hans två timmar för sent inlämnade uppgift. Arbetet handlar om litteraturhistoria, ämnet är antiken och grabben har skrivit under med ett stående epitet. Okej då. 

Lästorkan är över och det var Jonas Hassen Khemiri som botade mig. Förvånad? Inte alls. Frågor på det? Skulle inte tro det. Allt jag inte minns var efterlängtad och uppfyllde precis alla (högt) ställda förväntningar jag har. Det kommer att bli så roligt att prata om boken på fredagens bokklubb. 

Äldste sonen har fått sitt första kärleksbrev och minen när han öppnade kuvertet och började läsa... Obeskrivlig. Sötheten när han sedan läste upp det högt för mig... Fortfarande obeskrivlig. 

Yngste sonen är rädd. Han började gråta i förrgår kväll när det var dags för läggning och skakade av rädsla och skräck för någonting han inte kunde beskriva. Jag hann tänka tusen tankar: att någon har gjort något mot honom och sagt att han inte får berätta, men efter några minuter fick han fram att han var övertygad om att någon skulle komma fram under sängen. Först hann jag säga att det var omöjligt, eftersom han har tre stora lådor fulla med lego under sängen, men sedan inser jag ganska snabbt att det inte handlar om det. Det är inte en rationell rädsla och inga rationella argument fungerar då. Lösningen blev att ligga tätt intill varandra och sjunga fina sånger och titta på roliga kattklipp. Sedan sov han oroligt i min säng hela natten. 

Den kvällen hann jag tänka tusen tankar. Det här inträffade ganska precis 20.45 och Malmö spelade mot Shaktar Donestsk. Det ryckte i kroppen att få gå ner och titta på matchen, men det varade bara något ögonblick, eftersom det blir så tydligt vad det är som är viktigt. Fotbollen går inte att väga mot ett barn som behöver känna trygghet. Grabben fick mig att lova att inte lämna honom, så jag satt kvar och lämnade bara sängen för att borsta tänderna. Jag började surfa runt och hamnade, som så ofta, i Tomas Sjödins krönikor. Han är själens Hans Rosling, bara mycket mer nedtonad. Oavsett vilket ämne du behöver läsa klokheter om, kan du finna många svar här

onsdag 21 oktober 2015

Mera mat... och lite en* och hen



Om någon, som jag, har fått för sig att en* inte tycker om brysselkål så kan en* ändå köpa hem det och pröva. En* är ju inte sämre än att en* kan ändra på sig. Och vet ni vad? Jättegott! Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra med den, så jag googlade - hamnade på coop.se - och började steka. 

Brysselkål med citron och honung: 
  • 500 g halverad färsk brysselkål
  • 2 msk olivolja
  • 1 msk smör
  • 0,5 finhackad rödlök
  • 2 pressade eller rivna vitlöksklyftor
  • 0,5 citron finrivet skal och pressad saft
  • 1 tsk salt
  • 0,5 tsk svartpeppar
  • 1 msk honung
Stek brysselkålen 2-3 minuter. Tillsätt lök, vitlök och citronsaft och rivet skal. Stek sedan ytterligare 5 minuter. Om en* tål fetaost eller chèvre kan man toppa med det. 
Fröknäcke: 
  • ½ dl solrosfrön
  • ½ dl sesamfrön
  • 3/4 dl linfrön (krossade fungerar också) 
  • ½ dl pumpafrön
  • ½ tsk salt
  • 1 dl maizenastärkelse
Blanda de torra ingredienserna och häll sedan i: 
  • ½ dl rapsolja
  • 1½ dl kokande vatten
Rör om alltihopa och låt stå att svälla någon minut. Häll sedan ut degen/smeten på ett bakplåtspapper som du lagt på en plåt. Lägg sedan ett bakplåtspapper på degen och platta ut/kavla tunt. Spara ev. lite av alla frön och "toppa" på tillsammans med lite flingsalt. Saltet i smeten kan uteslutas om du hellre vill ha mer salt på tungan när du äter brödet. 

Grädda i ugnen i 1 timme i 150*. Ta ut brödet efter halva tiden och skär skåror för att underlätta brytningen av brödet när det är klart (för då får du snygga rutor - av brödet, inte på magen). Vill du ha brödet extra krispigt kan det stå kvar någon kvart i eftervärmen innan du tar ut det. 

Dryck: Jokks blåbärsdricka. Otroligt gott. 

Förklaring till * efter "en". Mitt i hen-debatten har ordet "en" kommit som alternativ till "man". Stör jag mig på att det svenska språket är patriarkalt i sin struktur? Nej, inte alls, men det finns alternativ och eftersom jag tycker om språk och språkförändringar omfamnar jag det faktum att ordfamiljen växer och "en" är välkommen in i värmen. Erkänn ändå att en* blir medveten om hur ofta en*  säger "man" om en* sätter ut en asterisk efter varje gång det skulle kunna stå "man". Så länge som en sjuksköterska kan vara man och en kvinna kan vara brandman, är det inte konstigare att säga "en" istället för "man" eller "hen" istället för en person i allmänhet. Eller allkvinnlighet? Nej, så långt behöver vi inte dra det... 

torsdag 15 oktober 2015

Beskriv ditt dygn med tre ord...

Vad sägs om kräkes, spoy å kast opp? Yupp. Lägg till några stora blaffor utslag och lite feber på det så kan skönheten på det här odjuret vara lätt att föreställa sig. Lägg till en dag med 29 testosteronstinna nittonåriga pojkar som inte direkt lever för att lära sig allt om svensk språkhistoria, eller för den delen nittio andra elever av blandad valör som läser litteraturvetenskap parallellt med litteraturhistoria.

Ändå har jag roligt. Jag har fantastiska, roliga, tokiga, makalösa, trötta, glada kvinnor som tror på köttets lust (men inte på själens obotliga ensamhet). Jag är tvungen att parafrasera Söderberg, bara för att jag älskar den formuleringen.

I brist på direkt ork har jag legat i soffan och tittat på Interstellar. Den har muckat upp mitt huvud och fått mig att fundera över relativitetsteorin, vilket borde vara förbjudet, men filmen var klart sevärd (även om den är för lång, nästan tre timmar) och gjorde att jag orkade städa ihop ett rum eller två. Däremot missade jag välgörenhetskonserten som snart-elvaåringen medverkade i, men pappan tog ansvaret och fick applådera åt mig också.

Snart fredag. Snart helg. Tack gode gud för det.

söndag 11 oktober 2015

Bröd för den glutenutmanade

Klicka här för alternativNär någon, t.ex. jag, inte ska äta några sädesslag, inget gluten, inte mjölkprodukter (varken proteinet eller laktosen), inte jäst och inte baljväxter kan det verka utmanande att laga mat eller baka bröd. Fikabröd går bort, men det innebär inte så stor uppoffring för mig. Däremot brödet, både det mjuka och det hårda, känner jag att jag vill ha. Nu har jag bakat det här och anpassat ingredienserna lite efter vad jag KAN äta.

I receptet (från Lugn mage med gott bröd) heter de Havrefrallor, men mitt recept ser ut så här:

2 dl boveteflingor
1 dl rismjöl
3/4 dl fiberhusk
2 tsk bakpulver
1/2  tsk salt
50 g Flora (och jag VET, det är gjort på palmolja och är kemikaliskt blekt, men jag har inte kommit på något bättre ännu)
4 dl sojayoghurt

- blanda de torra ingredienserna och nyp ihop det med smöret. Blanda sedan i sojayoghurten och rör om till en smet som sedan får stå och svälla några minuter. Forma frallor och strö över frön och lite flingsalt.
- grädda i 225 grader i 20 minuter.

Helt okej, även om konsistensen är märklig. Det är lite kökssvamp över det här brödet, men om man hackar tomater och blandar med lite olivolja och kryddor (dock inte vitlök, eftersom jag inte får äta det heller) så blir det riktigt gott. Jag kan äta buffelmjölk, så äkta mozzarella fungerar och det är värsta lyxen (men den är å andra sidan snordyr).

Nästa recept blir ett fröknäcke. Jag har ett recept redan (som står på baksidan av majsmjölsförpackningen) men håller just nu på med ett liknande som är gjort av maizenastärkelse.

lördag 10 oktober 2015

Alltså! Brittisk humor...

En till synes banal historia blir någonting som jag har mått så oerhört bra av idag, Man Up. Brittisk humor i sin renaste form med snabba repliker, roliga grimaser och oöverträfflig timing.

Jag bara älskar Simon Pegg, så där är succén ett faktum, men i den här filmen är han flankerad av en hysteriskt rolig Lake Bell som visar sig ha en komisk ådra av gigantiska mått. Minspelet, accenten (hon är född i N. Y.) och återigen timingen.

34-åriga Nancy är på väg till sina föräldrar för att fira deras 40 år tillsammans. På tåget träffar hon en tjugofyraårig triatlonmästarinna som dessutom är framgångsrik på jobbet och som har en optimistisk syn på livet. Nancy suckar och tycker att den yngre kvinnan har mycket att lära.

Förvecklingar gör att Nancy står på den andra kvinnans mötesplats när hennes blind date dyker upp. Det klickar direkt och de hinner med en hektisk eftermiddag och kväll innan missförståndet uppdagas.

Det märkliga med den här filmen är att alla ingredienser för att göra en romantisk komedi till en riktigt cheesy tillställning finns, men istället blir resultatet en sufflé: ni vet, när det finns ett kritiskt ögonblick när allt riskerar att sjunka ihop och bli en platt anrättning. Det händer inte här, mycket tack vare det torra brittiska som jag fullkomligt älskar, och sufflén står där pösig och lyckad ända fram till eftertexterna.

Lake Bell är något så sällsynt som en kvinna med en komik som går rakt genom rutan. Det är ovanligt att se kvinnor i en bärande roll som får göra sådant som man annars mest ser män göra på film. Hon har matrester mellan tänderna, fäller plumpa kommentarer, smyger sig in på herrtoaletten och kräks senare mot en tegelvägg -samtidigt som hon är helt bedårande. En annan favorit är Kristen Wiig som faktiskt får göra allt ovanstående hon också.

Filmen är klart sevärd, både för kvinnor och män, och på tal om det: det handlar om människor i en ålder jag själv kan relatera till, alltså 35 och uppåt. Vi har inte sett oss mätta på sådana filmer hittills, eller hur?

söndag 4 oktober 2015

Det här ska inte bli en sådan DÄR blogg...

...men fingrarna skriver det hjärnan är full av, d.v.s. detta med att lägga om sin kost. Eftersom jag inte längre kan äta någon typ av sädesslag, inget gluten, inte ägg eller mjölk - samt ett fjortontal andra grejer - så ställer det en hel del krav på att uppdatera sin inköpslista.

Bovetegröt - lika god som havregrynsgröt eller gröt på rågflingor, det vill säga: det går ner. Med rivet äpple i (som kokas omsorgsfullt, eftersom äpple är en värsting allergimässigt) och med kanel på blir det gott och bra. Mandelmjölken fungerar bra till och jag håller mig mätt.

En pastaliknande spaghetti gjord på ris, majs, bovete och quinoa smakar lika gott som vilken annan pasta som helst även om smaken inte är den man är van vid. Dessutom kan hela familjen äta samma mat, eftersom alla mår bättre av att inte trycka i sig gluten morgon, middag och kväll. Med en köttfärssås (utan en massa buljongtärningar och konserver pga. tillsatserna) är saken så att säga biff.

Quinoa och ris fungerar bra som det är, men lite trist känns det att alla arsenikrapporter florerar som värst nu när jag äter ris mer ofta än tidigare.

Smoothies: kan vara gott, men om jag ska få i mig alla näringsämnen, fetter och gud vet vad så får man läsa på rätt ordentligt. Just nu är favoriten mandelmjölk, blåbär, en matsked linfröolja och chiafrön. Rikt på kalcium och vitaminer. Mindre favoritmässig är den på kokosmjölk, spenat och honung.

Fröknäcke: gjort på majsmjöl, linfrö, pumpa, solroskärnor och rapsolja är fantastiskt. Ett annat, mjukt bröd, smakade tyvärr bara bajs, så det lägger jag ner. Nu funderar jag på om det skulle gå att göra en variant av kukkolalimpan om man blandar i lite fiberhusk, så det blir nästa projekt.

Min favortitsoppa, linssoppa med tomat, morot, lök och chili, får kokas utan linserna, eftersom jag inte heller ska äta baljväxter.

Det jag sörjer just nu är sushin, som jag mer än gärna skulle äta. Jag prövade på det vegetariska alternativet, men inser att loppet mer eller mindre är kört. Det är mycket socker i sushi (vilket jag också ska undvika), samt att sojorna, avocadon och den omelettliknande skivan som serverades inte heller är kosher för mig i nuläget (jag ska inte heller äta ägg).

Jo nå. Vi kör väl vidare då.