måndag 2 februari 2009

Det här med att inte kramas

Jag har svårt för att vara kroppsligt nära människor jag inte känner. Egentligen inte om jag känner dem heller. Definitivt ett arv från min ömma moder. Vi har däremot ingenting emot att krama varandra. Men om någon annan kommer nära blir vi blir stela, våra leenden blir stela och våra ryggar och nackar uppför sig som om de vore stelopererade. Därför är det kanske inte underligt att jag inte tycker om att dansa heller. På pin kiv brukar vissa väninnor i min närhet, inte bjuda upp mig, men de ska nödvändigtvis kramas.

Har jag kanske överfört det till äldste sonen? Pappan och grabbarna var på väg hem från mammaträff idag då en jämngammal flicka ville ge E en kram hejdå.
- Nej, det går inte peris just nu, för vi ska hem.
- Nog kan man väl kramas fastän ni ska hem? försökte flickan, som för övrigt är något av det gulligaste som beträtt denna jord.
- Nej, för vi ska just fara, beklagade sonen.

Och för att uppfylla kollegans uppmaning. "Skriv nu på bloggen hur jobbigt det var på gympan." Ok. Det var jättejobbigt. Men superkul. Nu är jag skittaskakig i benen och armarna syrar bara av att knappra på tangenterna. Step-up med styrka till hög musik och under bra ledning. Blir inte mycket bättre än så.

Nu bär det av ner till pianot. Jag hittade en pärm med noter igår, både egenproducerat och andras fantastiska stycken, så det blir lite B.O.K., bröllopssånger, lite Disney blandat med Debussy och Bach. Chopin kan också bli aktuell.

Kaachao.

1 kommentar:

Anonym sa...

Ja, usch för en massa artighetskramar...

"Men heeej, gumman.... tjeeenare vännen, hur haaar du det stumpan?"

Huuuuuu!