Bröllopsdag

Vi lägger stor vikt vid årsdagar i det här äktenskapet. (Läs: vi glömmer alltid av t.ex. bröllopsdagen och försöker förgäves förgylla åminnelsen med ett torrt kex och en ost där vi skurit bort en liten mögelfläck.)

Maken är impulsiv och påhittig i sina sätt att uppvakta mig. (Läs: maken uppvaktade med kaffe och kaka på sängen efter skämtsamma instruktioner skrivna av mig över Facebook.)

Jag är kärleksfull och försöker överträffa honom i ömsesidig aktning. (Läs: Jag fräser surt att jag vill ha sovmorgon och att det är bäst för honom att göra mig till viljes om han vill fortsätta vara gift med mig.)

Maken köper en onödigt dyr present, vackert inslagen i silvrigt papper och trassliga band. (Läs: han kom hem med öl och chips.)

Jag köper en stor och dyr present till honom, dock inte inslagen eftersom det är en skoter. (Läs: det gjorde jag faktiskt. Må vara att det inte var i bröllopspresent.)

Ingen vardag här inte = )

En maläten kulturkofta

Nyss hemkommen från ett finfint bröllop sitter jag i soffan hemma och försöker smälta all mat med ren viljestyrka. Jag får flashbacks från slutskedet av graviditeten när barnet tryckte ihop lungor och kissblåsa och mår än mer illa när jag betänker att det nu är lax, dubbelmarinerad fläskfilé, inbakad kyckling, potatissallad och rotsakslåda som trängs med tårta, godis, vickning, läsk och chips.

Ingen bäbis här inte, men däremot har jag träffat en liten tvåmånadersbrutta som fick äggstockarna att be på sina bara knän om att få bli använda igen.

Jag var sexton år när jag och maken blev ihop och det är sexton år sedan. Vi har varit gifta i åtta och haft barn i snart sex år. Det är två år sedan jag startade den här bloggen och om fyra timmar vaknar barnen. När de vaknar kommer jag dock att sova = )

Själv är jag lite uppäten också. Myggen älskar mig. Jag älskar inte dem. Inte all kärlek är besvarad. Kvällens brudgum var dock stolt och rak i ryggen som en fura. Bruden var strålande vacker och såg mycket lycklig och med en skön känsla, blandad med äcklig mättnad, sluter jag de blå.

På egna hjul

Femåringen cyklade för första gången utan stödanordning i dag. Och som han cyklade. Han cyklade så det stod härliga till. Han cyklade tills kroppen och huvudet inte orkade mer och nu har har stupat i säng.

Han ropade på mig att han hade benvärk, så jag lade mig hos honom och strök de två taniga.
- Vet du om att jag älskar dig? frågade jag, min vana trogen.
- Japp.
Tystnad en stund.
- Marion, min älskling. Jag älskar dig mer än själva livet, fnittrade han sedan. Orden är lånade från tecknade Robin Hood och jag vet inte om det är ordagrant citerat, men gullig är han, ungen.

Helgen i korthet

Torsdag: alla flyg inställda. Bilen i stället? Rätt inställning. Iväg mot roligt tillställning

Fredag: hade tagit ledigt från jobbet, åkte dit i alla fall, hem med barnen, hämta maken, maken försenad, jag inte förbenad, iväg mot söder, tio timmar senare vilse på Söder Mälarstrand, systeryster visar vägen, upp på Hornsgatan och sedan inte i säng förrän 03.30.

Lördag: tänkte flanera på stan, men blev bjudna på en oväntad lunch, stress iväg för att fixa hår och ansiktsspackel, buss till kyrkan, gråt i kyrkan, sång i kyrkan, mer gråt i kyrkan, sedan festen och ooooooh, vilket party!
- Underbara, roliga, festliga, rörande, vänliga, trevliga, intresserade, intressanta, bekanta, obekanta, sympatiska, apatiska, lekfulla, skämtsamma, norrbottniska, västerbottniska, övikiska, västeråsiga, malmöitiska, polska, latinamerikanska gäster. Och så vi.

Pinsam sång tillägnad brodern levererad, ackompanjerad till två matskedar, rätt uppskattad tror jag och sedan var saken biff.

Tillbaka på Hornsgatan 03.30 och stup i säng. Vaknade söndag: upp, i duschen, ut på stan för frukost, kram på syster, in i bilen, hem 88 mil på nio timmar.

Jag är mööööör, men såååå nöjd.

Hornsgatan

Det blev bil till den kungliga hufvudstaden. Riktigt, riktigt trevligt faktiskt. Vi tänkte ta oss iväg tidigt, men efter high chapparal på makens arbete blev det en något senare avfärd än tänkt. När vi styrde kosan mot söder bar det dock av på riktigt.

Trevliga samtal, ostörda sådana med min signifikante andre, medan barnen är lämnade i tryggt förvar hos fantastiska svärföräldrarna som badar barnen och, som femåringen uttrycker det, såpar såpbubblor med dem på bron i varm aprilsol.

Nu sitter vi och lyssnar till spotify och storstadstrafiken medan vi inväntar broderns bröllopsdag. Vi har övat på den pinsamma sången och jag spelar sked till. Maken gör en stämma och systeryster gapskrattar åt vår tolkning av ett ord (som blev jättesnuskigt).

Jag längtar efter barnen och tycker samtidigt att det är underbart med vuxentid och vuxensamtal. Det är rätt skönt att längta och att njuta samtidigt.

Livet lever ibland sitt eget liv

Ibland känns det som om livet lever sitt eget liv. Det blir lite som en karusell som snurrar på och man har inget annat val än att snurra med och hoppas att man inte ska vara för yr när det väl stannar.

Mattan drogs undan lite när maken blev uppsagd och trots att vi har goda förhoppningar om en ljusnande framtid återstår ändå många trådar som ska knytas ihop innan vi har en ny matta. Ursäkta metaforerna, men svensklärare som jag är är jag arbetsskadad ungefär upp över öronen.

Idol-tittandet gör intryck och jag funderar över formuleringen "sitta säkert". Man hoppas att man sitter säkert på jobbet, i förhållandet, i föräldraskapet... Då är det skönt med goda vänner att träffa över lunchen, sköna kvinnor att träffa på kvällen och en (sovande) make att komma hem till om aftonen.

That's life. C'est la vie. Hä jär lijve.

15 år tillsammans och lite mindre vis.

Maken och jag firar 15 år tillsammans idag. 10 år som förlovade. Jag tänkte överraska honom med blommor och choklad, för det har aldrig hänt förr. Det har fortfarande inte hänt, för det fanns inga blommor. Vad maken gav mig? Parisare. Det är kärlek det.

Visdomstanden rök idag, tio i nio. Tandläkaren var 15 minuter försenad. Hon bad om ursäkt och jag sa att det inte gjorde något, men jag ljög. Jag är skitsur över att jag är betalningsskyldig om jag är sen eller uteblir från min tid, medan de är lika hutlöst dyra för att "det har kört ihop sig". Tacka fantasin för att det kör ihop sig, det gör det ju för mig också.

När fyraåringen fick se att jag dragit en tand gick han iväg och kom tillbaka med en handfull av ovan nämnda choklad.
- Här ska du få för att du har varit så jätte, jätteduktig.

Nu väntar jag på tandfén och är spänd av förväntan inför vilken summa en visdomstand kan uppbringa.

Badbröllop

Min makes syster gifte sig igår och det blev en härlig dag. 29 grader i skuggan, åskan applåderade i nordväst, brudparet var vackra, maten god och det är som alltid en ära att få vara med när någon firar sin stora dag.

Det var dessutom makens födelsedag och han hade nog hoppats på ett eget presentbord, men gick i så fall gruvligt besviken hem därifrån.

Det är första gången jag badat under ett bröllop. Vi tog med oss badkläderna, min man och jag, och badade under andra pausen. Det var otroligt skönt och vi blev faktiskt lite svalare under resten av kvällen.

"Nu vill jag sova tills jag vaknar..." sjunger Peter Jöback, men jag vet inte det jag. Jag tror att jag mår bättre av att ställa klockan och gå upp i lite lagom tid. Tråkigt, men dessvärre sant.

Min man och mitt kvinnliga jag

Jag älskar min man. Vi har varit tillsammans i 15 år i september. Gifta sju av dem, vilket vi firar (?) om en vecka. Ändå förstår jag inte hur han fungerar. Med all kärleksfullhet.

Vi lämnade bort barnen (tacka morfar för det) och superstädade hela huset och hann prata om viktiga saker. Egentligen ska man göra små pauser för matintag, men effektiviteten sätter käppar i hjulet där. Både jag och min man är kända för våra mörka personligheter när blodsockret faller. Därför blev det ett vulkanutbrott när jag skulle skura golven och bara drar fram en massa ludd från golvet under soffan.
- Har du inte dammsugit under soffan? vrålade jag trots att jag räknat till tio.
- Nej, jag tyckte inte att det behövdes.
Så stod jag där med damm som krullats och fastnat på golvet, var trött och rätt hungrig och jättearg. Det gick över. Det är en av mina bästa egenskaper - jag flammar upp som en tändsticka (vilket inte är jättebra) men sedan blir jag snäll igen.

Jag har dragit fram ett 50-talsbord som jag började slipa för att så småningom måla upp. Slipen var så där bra och min man ville pröva hur vass den var. Det slutade med att han tog över projektet medan jag underhöll barnen. Ändå är ju jag största boven som inte ens reagerar.
Så kan det vara. En annan del i genusproblematiken är detta med vad vi själva har för förväntningar på det andra könet. En kvinna, vi kan kalla henne för min mamma, hade hört att en yngre man, vi kan kalla honom min bror, hade tvättat alla fönster hemma i den egna boningen varpå hon sa:
- Men så duktig du är.
Sedan pratade vi om det, att det är väl inget speciellt bara för att han är man. Själv är jag övertygad om att mamma skulle berömma mig lika uppmuntrande.

Det intressanta är när en manlig bekant kom hem till oss, inte långt efter ovan nämnda händelse, och berättade att han hade tvättat fönstrena under helgen, varpå jag uppmuntrande utbrast:
- Men så duktig du är!

Vad lär vi oss av detta? Om du ska renovera ett bord - gör det själv och hota alla med slipen du håller i handen om det ser ut som om de vill ta över ditt projekt. Påminn din man - kärleksfullt - att ALLA ytor ska dammsugas vid städning och till sist: Beröm varandra så ofta det går, oavsett vad de gjort och oavsett om de är män eller kvinnor.

Mors dag

Fyraåringen hade som sagt tidigt bestämt att han skulle ge mig örhängen och en Spiderman-klänning. Jag blev utan klänning, men örhängena var desto mer intressanta.

Jag har ett närmast monogamt förhållande till mina Efva Attling-örhängen. Om jag någon gång är otrogen är det med Snö-örhänget som ses i mitten av bilden. Jag är inte välsignad med en lång hals, så när jag prövade örhängena som fanns i mitt mors dags-paket låg de och vilade mot axlarna, som är anatomiskt närbelägna mitt huvud.

Jag har burit dem hela dagen och inte tagit dem av mig förrän barnen somnade. De lär inte bli välanvända, men de kommer att ligga vackert upplagda i mitt smyckeetui och med kärlek beskådas till den dagen barnen också kommer att inse att det inte var örhängen typiska för mig.

Oj så duktig du är!

Oj så duktig du är!

Jag vet inte hur många gånger vi säger det varje dag, jag och maken, till barnen. Det har medfört att lillebror, ett år och två månader lyser upp varje gång och lägger sina händer mot sina egna kinder. Först förstod jag inte varför han gjorde det, men sedan slog det mig. Varje gång jag berömmer honom lägger jag handen mot hans kind och stryker på honom och nu gör han det själv. När han klarar att lägga rätt kloss i rätt hål i klosslådan (fyrkantiga, triangulära och runda) så får han beröm och sedan lägger jag - eller han själv - handen mot hans kind.

Vid kvällsbestyren lade jag fram tandborsten på bordet och sedan fick storebror äta mackan framför tv:n medan jag nattade lillebrorsan. När jag kom ner hade E precis ätit klart och han tittade glatt på tandborsten.
- Men mamma, har du gjort iordning den här?
- Ja, svarade jag.
- Men, vad du är duktig.

På något sätt känns det jätteskönt att han, fyra år gammal, kan berömma någon annan, hur små saker det än handlar om.

Sedan fortsatte det när vi lagt oss i sängen och hade läst kvällsboken.
- Jag älskar dig E, sa jag.
- Och jag älskar dig. Varje dag.

Det är skönt att avsluta dagarna på det sättet.

Hugh hugh - huge!

Hugh Jackman. Det behövs nya adjektiv för att beskriva den mannen. Jag såg sammandraget av Oscarsgalan och var tvungen att ropa på min man. Han var tvungen att erkänna att han var imponerad och jag gav honom (min man alltså) en blick som sa: förstår du nu varför jag är betuttad i honom (Hugh).

Titta bara här:


Av någon anledning visas inte kommentarfältet när jag lägger upp från Youtube - vet någon varför det blir så? Däremot går det att klicka på rubriken och sedan lämna en kommentar eller läsa dem. Dumt.

Jag sov mig frisk det senaste dygnet och var vaken sammanlagt kanske två och en halv timme. Det kändes bra att vara på jobbet idag, för igår hade jag aldrig klarat det.

Fyraåringen har gått från stor till liten. Nu kan han inte göra någonting själv och dessutom spelar han ut samvetskortet: "Ni skrattar mer åt I." "Jag måste göra allting själv..."

Ugh ugh.

Första kärleken

Fyraåringen tycker om att skriva på datorn. Det är inte det enda han tycker om. Målet för hans första kärlek är supergulliga dagiskompisen Frida, vilket han också meddelat på nedersta raden i det word-dokument han arbetade med här om dagen.

"Jag är gär i Frida" Innan maken fick läsa det sprang E in på sitt rum och när jag fick läsa det satt han och höll för öronen.
"Är du kär i Frida?" frågade jag och då nickade han och rodnade nästan.
"Hur är man när man är kär då? Vad betyder det?"
"Jag vill inte berätta."
"Du vet att jag är ju kär i pappa och pappa är kär i mig" berättade jag och det tyckte han var helfestligt.
"Men tycker du väldigt mycket om Frida?" frågade jag och då nickade han andäktigt.

Casanovan kanske får hålla sig framme på alla hjärtans dag och proklamera sin kärlek på lördag?