Fallet, förvillande lik andra böcker, men förvånande bra.

Jag tvekade på bibblan. Fallet. Den har jag läst, va? Eller? Baksidestexten lät bekant. Jag kanske har läst den på engelska? Men nej, den kom ju ut nu, nyss...

Den som inte har läst den här boken och som har tänkt göra det kan sluta läsa här, för det kan hända att jag avslöjar någonting som du inte vill veta om du ska läsa boken. Om du däremot har läst boken så bryr du dig inte om det och om du inte tänker läsa boken alls så är det direkt meningslöst att fortsätta läsa det här inlägget.

Michael Connelly är en av få kriminalförfattare som fortsätter att fängsla mig. Jag har sagt det förr och skriver det igen: han har hög lägstanivå. Harry B är tillbaka, nu med femtonårig dotter som sms:ar och himlar med ögonen åt sin hängivne snut till pappa. Det funkar. Harry B är lite ensam men träffar en kvinna som ändå försöker rädda den del av världen hon själv lever i. Han har en attrationskraft, det måste erkännas. Det funkar. Harry B har gamla fiender och det är inte skurkarna bakom galler, utan skurkarna i kommunfullmäktige. De drabbar samman igen och det funkar.

Jag ser en öppning här. Harry Bosch är lite grann inne på det där klassiska tänker "I'm too old for this shit" och hinner med en del självtvivel innan han kommer på att han faktiskt vill fortsätta med de här kalla fallen, "cold cases", som han utreder tillsammans med sin kollega. Han har fem år på sig om inte hans gamla nemesis kommer att sätta käppar i hjulet för honom. Om det då skulle vara så att det faktiskt finns en utmätt tid för Harry B så verkar det introduceras en avkomma som redan visar fallenhet för faderns yrke. Intressant.

Omslaget ser ut som minst sju av hans andra böcker. Innehållet skulle kunna vara minst tre andra böcker, men ändå finns det framåtrörelse och nya intressanta vinklingar. Jag gillar Harry och vill gärna följa honom några bladvändare till.

Magikerna - men var är whiskyn?

Magikerna, beskriven av  George R.R. Martin, författaren bakom Game of Thrones, som att "Magikerna förhåller sig till Harry Potter som ett glas irländsk whisky förhåller sig till en kopp svagt te." Inte lätt att hålla nere förväntingarna en sådan gång. Nu när boken är utläst undrar jag ändå var whiskyn är. Mer om detta i Bokgalleriet.

Annars då? Tja. Vi njuter av fredagen efter en dag på Teknikens Hus. Med en morfar på plats blir det inte tresiffriga gånger barnen säger "mamma" utan nu ropas det "morfar" istället. Vi hade kunnat kalla stället Lillpite, eftersom tre fjärdedelar utgjordes av pitebor. Nåja. Sämre kan man ha det än att trängas med schLugt foLk.

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

Göran Rosenberg skriver om föräldrarnas historia: om hur varje väg in i Auschwitz var ett helvete samtidigt som varje väg därifrån var ett mirakel. Mer om detta i Bokgalleriet.

Detta är en viktig bok. Alla böcker om den här mörka perioden i mänsklighetens historia är viktiga. De måste lyftas fram, diskuteras, delas.

Sådana här böcker har en speciell plats i mitt hjärta och har så haft sedan tonåren. Jag trodde nog först att det var en fas, men den är långvarig i så fall. Jag har aldrig tyckt om att frossa i andra människors lidande, utan värjer mig nog hellre för det, utan det jag tycker är så fantastiskt är berättelserna om överlevnaden, strategierna, hjältarna som ingrep, trots att de riskerade sina egna liv.

Titta gärna in på Forum för levande historia. Det finns mycket läsvärt där ute.

Torka aldrig tårar... del 2: Sjukdomen.

Torka aldrig tårar utan handskar, del 2: Sjukdomen. Läst och kommenterad i Bokgalleriet.

Bild från förlaget.

Sandmannen driver mig till att störa mina barns nattsömn

Jag blev så skraj av den här boken att jag på allvar övervägde att gå in till barnen och lyfta över dem till min säng. Jag tänkte sluta läsa vid kvart i tolv (nattetid), men kunde inte lägga igen boken eftersom det var som mest läskigt just då.

Min lösning blev att inte gå upp ur sängen, utan jag kom på den eminenta idén att jag kunde läsa vidare till dess historien lugnade ner sig. Och mig. Det gick inte så bra och vid kvart i två (fortfarande nattetid) tvingade jag mig själv att lägga ifrån mig boken.

Detta orsakade att jag, förutom att jag vaknade dödstrött i morse, vaknade med en stor känsla av obehag. För obehagligt är det, något så fördärvat.

Mer om Sandmannen i Bokgalleriet.

Torka aldrig tårar utan handskar, av Jonas Gardell

Homosexualitet ansågs vara en sjukdom fram till 1979. Bara för att det beslutet revs upp betydde inte det att fördomarna eller synen på homosexualitet förändrades. Det går framåt, det måste man väl säga, även om det är med mycket små steg i taget. Svenska kyrkan tillåter samkönade äktenskap och homosexuella par har, i alla fall i teorin, möjlighet att adoptera barn.

När AIDS och HIV spreds som värst under 80-talet visste ingen vad det var, men myterna och historierna var många. När man såg sambandet mellan sjukdomen och att främst homosexuella män drabbades talade man om bögpesten och oviljan att hjälpa var stor.

Torka aldrig tårar utan handskar är lika mycket en kärlekshistoria som en rörande berättelse om framför allt två unga män som försöker hitta sig själva - och någon att dela sitt liv med. Utanförskapet, att vara annorlunda, att mötas av hat och oförståelse är en del av vardagen för personerna i boken, då främst Rasmus och Benjamin. Symboliken är stark, inte minst i bokens titel, men också i händelsen med en vit älg i det värmländska samhället. Att göra ett handavtryck mot en ruta och att balansera på ett räcke är lika talande som att skriva sitt namn på en immig fönsterruta och Jonas Gardell bemästrar språket och innehållet på ett sätt som gör honom till en självklar augustnominering och ännu hellre augustpristagare.

Om du inte har läst boken så bör du göra det. Om du påstår att du inte hinner så kan du se den fantastiska filmatiseringen på svt-play. Det här bör ingen missa!

Het - Lustläsning

Jag brukar säga att jag inte läser av tvång, utan av lust. Nåja, ordet lustläsning kan ha olika innebörd.

I novellsamlingen Het är det just hettan som är grejen. Det är erotik och kärlek, kåthet och osäkerhet, förbjudenhet och tillåtelse i en skön blandning. Det är välskrivet om ungdomar, för ungdomar, av personer i olika åldrar men som inte har glömt av hur det var att vara ung. Novellerna berör teman som verkligen känns aktuella: paret som inte kan sluta ta på varandra, någon som kommer underfund med att den kanske är gay, någon annan som plötsligt är delaktig i en trekant och ytterligare en som har eller inte har ihop det med sin lärare.

Novellformen är inte helt okomplicerad. Pang på-storyn blir mer påtaglig när det handlar om just kärlek. Eller kärlek och kärlek, förresten. Det handlar mest om sex. Det jag tycker är riktigt bra med de här novellerna är att de inte skuldbelägger, de smutsar inte ner, de är inte våldsamma eller sexistiska och bara det är en bedrift. Det finns så många taffliga beskrivningar av sex i böcker, för att inte tala om hur sexscener ibland pressas in helt omotiverat i en film, och då behövs det sådant som är bra.

Problemet med den här novellsamlingen är nog snarare läsaren - alltså jag. Jag är inte pryd av mig, men jag ser inte riktigt tjusningen med att läsa ingående beskrivningar av själva sexandet. Jag fascineras mer av den som bygger upp en berättelse till dess jag inte kan låta bli att fortsätta läsa och sedan lämnar tillräckligt mycket osagt för mig att fantisera ihop resten. Detta gör t.ex. Lisa Bjärbo och de andra författarna har gjort ett riktigt skrivkonststycke de med och som sagt, lustläsning kan få en helt annan innebörd än den jag har lagt in i ordet tidigare.

Bok och bild från förlaget.

Tänk på ett tal - John Verdon

Läslusten vaknar inte. Den verkar ha gått i dvala. Hur det än är med den saken så blev den här trevliga lilla mordberättelsen avverkad i veckan. Mer om den i bokgalleriet.

I övrigt har jag påbörjat en ungdomsbok som jag har höga förväntningar på, så kanske vänder det nu? Hoppas, hoppas.

Jag skiter knäck av skräck här...

Så sitter man här med en utläst Åsa Larsson-roman, redo att skita knäck av skräck. Man funderar på att skaffa hund, bara för att i alla fall hinna få en liten förvarning om att blodtörstiga typer smyger omkring i skogen. Man funderar på vilka människor i sin närhet man har upprört tillräckligt mycket för att riskera en påhälsning.

Det här är hennes bästa hittills, även om Till dess din vrede upphör också var bra. Allt sitter där det ska: dialoger, dialektmarkeringar, miljöbeskrivningar, humör, blodshämnd, detaljer kring svårigheten att sluta snusa, tidsväxling till Kiruna under 1929- talet och hur till och med den frommaste laestadian kan vara ful i mun. Det är riktigt, riktigt snyggt gjort.

Ett kort meddelande till min mamma: nej det är inte så spännande att du inte vågar läsa den men pulsen går upp ordentligt vid vissa tillfällen så det är bara att bita ihop. Den här är ett måste.

Svikaren, av Katarina Wennstam

Jag läste ut Katarina Wennstams bok Svikaren i går. Jag har tidigare läst hennes trilogi om åklagaren Madeleine Edwards, Smuts, Dödergök och Alfahannen, och när jag såg att den här hade kommit ut greppade jag iPaden och lånade den på Elib.

Eftersom jag tycker att fotboll är sporten framför alla andra sporter blir den här boken extra intressant. Romanen inleds med att allsvenske fotbollsspelaren Sebastian Lilja hittas brutalt mördad i sin lägenhet. Motivet tycks vara det klubbyte han genomfört tidigare när han bytte klubb från AIK till Hammarby. Att byta klubb är en sak, men att byta från AIK till Hammarby är en dödssynd.

Samtidigt finns det en annan sida av Sebastian Lilja och den kryper fram bit för bit under utredningen som läsaren får följa. Charlotta Lugn är kriminalinspektören som utreder mordet och Shirin Lundin är advokaten som företräder den drabbade familjen. Mer om detta i Bokgalleriet.

Den här boken är riktigt bra. Den lyfter viktiga frågor och beskriver verkliga händelser, men i fiktionens form. Läs den.

Bortglömd läsning: I det förflutna

Jag är så glad över att jag läste ut den här boken. Vår relation var svårt hotad ett tag, eftersom jag påbörjade läsningen men aldrig riktigt fastnade för intrigen. Halvläst fick den ligga med bokryggen uppåt så att vi kunde blänga på varandra, medan återlämningsdatumet på biblioteket närmade sig. Ja, ja. Okej då, bestämde jag mig för och ångrar inte beslutet.

Mer om boken i Bokgalleriet.

Allt jag säger är sant. Eller?

När en bok heter Allt jag säger är sant misstänker jag direkt att allt som sägs inte kommer att vara just det. Sant, alltså. Av någon outgrundlig anledning går jag omkring och nynnar på Carolas "Tommy tycker om mig" och jag gör alla specialeffekter, så som ekot på "det är sant-ant-ant-ant-ant". Sången har över huvud taget ingenting med boken att göra. Det är bara min hjärna som fick spatt.

Hur som haver handlar den här boken om Alicia, en sextonårig tjej med en själ som är alldeles för stor för kroppen. Hon har stora tankar, stora uttryck, stora drömmar och stora förhoppningar. Det är bara det att skolan känns liten, hemmet för trångt, förväntningarna på henne för kvävande.

Kompisrelationerna får sig en törn när hon beslutar sig för att hoppa av skolan. Varför duger inte tre år på Nv-programmet för henne som för alla andra? Vill hon inte ha en bred utbildning så att hon kan välja och vraka sedan mellan olika utbildningar? (Herregud! Igenkänningsfaktorn är hundratolv för undertecknad, som ironiskt nog undervisar på nv- och teknikprogrammet.)

Alicia flyttar hem hos sin mormor och tar ett jobb på ett café. Hon stakar ut livet för sig, så gott som det går, men drabbas sedan av att livet visar att det inte så lätt låter sig utstakas.

Det här tycker jag om. Det är fint och hjärtskärande, sorgligt och roligt, allt i en skön blandning. Allt hon säger kan vara sant. I alla fall för henne själv.

Bok och bild från förlaget.

Med lite vaddering kan du använda den som trosskydd

Jag skulle kunna vara himla taskig och liksom skriva hur himla tunn den här boken liksom är. Man skulle liksom kunna säga att om den bara hade varit lite typ vadderad så hade den typ gått att använda som trosskydd eller nått, för så himla tunn är den.

Det handlar då så här om Nadja, då, som typ är 44 år gammal och som så himla gärna vill ha en unge. Hon kan typ inte få egna barn så hon måste som liksom adoptera en. Det är bara så himla typiskt att Kina typ stänger möjligheten för ensamma mammor precis när Nadja liksom har kommit så nära att få en unge. Däremot kan hon få en unge om hon hittar sig en man, vilken som helst, som kan gifta sig med henne inom typ 28 dagar.

Då är det så himla tur att hennes himla syrra måste ha någon som kan bo i deras hus uppe i lappmarken medan hon själv typ måste åka till Paris och ha en massa sex med den karl hon är gift med eftersom de bråkar så himla mycket. Och SÅ HIMLA TUR att det finns en ogift karl i Missångerträsk, som vill gifta sig med henne - bara hon är ärlig. SÅ HIMLA TYPISKT att hon ljuger typ APMYCKET och att renmannen då inte vill gifta sig med henne längre.

Så stockholmskt att Peter Jöback är på Nadja om obetalda fakturor och att kungen och Silvia roas av ett talande treorör, men faktiskt himla surrealistiskt och aproligt att allt barkar i slutet.

Nu kanske det låter som om jag liksom APHATAR den här boken, men det GÖR JAG INTE. Jag har skrattat APMYCKET under de 49 minuter den tog att läsa. Om man inte läser bara vartannat ord tar den ungefär dubbelt så lång tid att läsa, men den är himla rolig om man inte stör ihjäl sig på hur tunn den är.

Från typ Piratförlaget. Glada hälsningar från Missångerträsk.

En bra, rosa bok

Jag läste en dålig bok. Jag hade läst allt på pockettoppen. Jag ville inte bära med mig en tung inbunden bok. Jag ville läsa någonting lättsmält och tänkte att en bok med rosa omslag borde vara vad jag letade efter. Så kom det sig att jag fick Marshmallows till frukost i min ägo.

Mer om handlingen i Bokgalleriet. Jag kan bara säga att romanen inte är lika sockersöt som den ser ut att vara, men den är absolut läsvärd och jag tycker mycket om omslaget.

Änglamakerskan - Camilla Läckberg

Alltså, egentligen vill jag tycka om den här, men gör det verkligen inte. Jag vill läsa och rysa, helt enkelt, så där som man ska göra med en lättkokt lantsortskriminalroman. Jag kanske borde varna ev. läsare och skriva spoilervarning, men vete katten om det spelar någon roll.

Det finns ingenting lättkokt i Camilla Läckbergs Änglamakerskan. Det är överkokt, dissekerat och framförallt både tuggat och idisslat. De uttjatade äktenskapsproblemen, den jobbiga svärmodern, den nyfikna Erica som bara är sur, sur, sur och den avundsjuka systern. Det finns ingen, förutom Gösta, som jag känner minsta sympati för.

Huvudpersonen (?) Patrik lyser med sin frånvaro. Han kysser sin fru frånvarande i pannan när han inte suckar passivt åt sin klantige chef. Vid ett tillfälle, när han fasar för att Erica (självförvållat) är försatt i livsfara berättar han för sina kollegor vad som har hänt, men avbryter sig för att han hör att han själv "svamlar". Hela scenen är taskigt beskriven. Var är passionen? Var är hans drivkraft? Vad är intressant med en människa vars största bekymmer är att han har gått upp tre kilo?

Erica går hemma och surar över att Patrik alltid är på jobbet. Jag skulle också bosätta mig på mitt kontor om jag delade ett liv med en kvinna som å ena sidan vet vad hon vill och har tillräckligt med skinn på näsan för att se till att hon får det, men som å andra sidan bara går omkring och surar hemma. Hon är sååååå tråkig med "jag borde inte äta den här bullen men..." Gäsp.

Svärmodern är en schablon av alla inskickade klagobrev till "Hjälp mig"-spalter från desperata svärdöttrar. Hon mal martyrartat på, tydligen även inför sin son, men Erica säger inget och Patrik slätar över. Gäsp. Det finns ingen som helst dynamik.

Mellberg är en parodi, men inte ens särskilt rolig. Allvarligt talat. Varför ha med honom alls när allt han gör är att sabba presskonferenser?

Morden är intressanta. Till en början. Sedan blir det för mycket och slutet håller inte ihop överhuvudtaget. Jag köper det första makabra som berättas. Det är riktigt väl beskrivet, gestaltningen är snygg och karaktärerna får en intressant blandning av sympatiska och psykopatiska drag. Men den andra vändningen, den i nutid? Hur många psykopater ryms i en och samma berättelse?

Skulle jag skriva bättre själv? Absolut inte. Men som min kollega D brukar säga: man behöver inte kunna hoppa själv för att bedöma simhopp. Det här var verkligen inte bra.

Döden på en blek häst, av Amanda Hellberg

Döden på en blek häst är den bokklubbsbok vi valt att läsa i bokklubben den här gången. Jag var tydligen med och valde den. Jag kan för mitt liv inte förstå varför, eftersom jag har haft en tendens att bli en aning mörkrädd när jag är hemma mycket ensam. (Jag sär, jag sär. Ta dig samman kvinna!) Att läsa en bok som handlar om sådant som kan dölja sig i mörkret är inte det smartaste infall jag har fått den här hösten.

Läsningen romanen bjöd på är det inget fel på. Man ska bli lite skrämd och jag blev lite skrämd. Man ska sörja lite och bli lite arg på hur det går för Maja och man sörjer lite och blir lite arg. Plötsligt blir den lite skräckiga romanen en liten kärlekshistoria, så man går från att känna skräck till att bli lite kär.

Amanda Hellbergs bok är välskriven och känns intressant, inte minst tack vare djupdykningarna i konstakademiska redskap och miljöer. Det kommer att bli intressant att diskutera boken i bokklubben, eftersom jag misstänker - och hoppas - att vi glider in på samtal om det övernaturliga och den där känslan man kan få av att någon står bredvid en. Den där varseblivningen att man ser någon i ögonvrån, men om man vrider på huvudet finns ingen där.

En helt annan recension finns här och bok och bild är fådd av förlaget. (Japp, så svensklärare jag är skriver jag fådd, som i given åt mig.)

Samarin, ruta ett och söta pojkar är bara på låtsas

Alltså. Jag får ingen ordning på min nya kurs. Jag fick en uppenbarelse i dag vid tio på förmiddagen och med ens var allt glasklart. Jag satte mig ner vid skrivbordet för att skissa upp ett flödesschema så att jag skulle kunna synliggöra den fina röda tråden och... Poff. Borta. Uppenbarelsen löstes upp som samarin. Det som tidigare hade bubblat och varit aktivt bara ebbade ut och dog. Tillbaka på ruta ett.

Sedan har jag läst Moa Eriksson Sandbergs skära skärande Söta pojkar är bara på låtsas. Mer om denna i Bokgalleriet om några dagar då recensionsdatum är 3 oktober.

(Bok och bild från förlaget.)

Välkommen hem - Johanna Lindbäck

Från London till Luleå. Gemensamma nämnare? Inte andra än att båda städerna börjar på bokstaven L. Sara reser hem efter ett år i Svenska skolan i London och återvänder för att fortsätta sitt gamla liv. I alla fall är det vad hon tror, men att komma hem är inte lika enkelt som hon hoppats. Hon har rejält med magpirr inför att träffa Mattias igen. Finaste fina som hon lämnade för att åka bort och som sa att det var antingen allt eller inget. Åkte hon så skulle de inte ens vara kompisar längre.

Johanna Lindbäck berättar om det svåra att komma hem när Sara inser att det inte bara är hon själv som har förändrats, utan alla runt omkring också. Inte ens lillebror är sig riktigt lik eftersom han står framför spegeln och stajlar håret.

Mitt i allt det svåra och med magpirret efter de första forcerade samtalen med Mattias dyker nästa magpirr upp; Adrian. Killen som Sara först är duktigt irriterad på när han har stulit hennes tvättider. Killen som får henne att göra någonting hon aldrig trodde hon skulle pröva på: jujutsu. Killen som får henne att vara en annan Sara än den hon själv tänkt sig vara.

Någonstans där landar den här boken. Den beskriver dels det oändliga ältandet som kan vara så typiskt för en tonåring som är alldeles för upptagen med sig själv, dels insikten om att världen fortsätter att snurra oavsett om jag vill det eller inte. Jag tycker väldigt bra om berättelsen i sig och när jag läser att författarinnan gillar Sarah Dessen förstår jag några av de bottnar jag tycker mig känna igen. Det jag stör mig riktigt ordentligt på är språket när engelskan haglar i tankar och dialoger. Greppet ger absolut en tydlig beskrivning av hur saker och ting göres och låtes, men eftersom jag stör mig så fantastiskt mycket på detta i mitt yrkesliv (och mitt privatliv för all del) förtar det lite av den där absoluta åsåbradethärär-känslan.

Titeln på boken är Välkommen hem och i början av boken får orden en nästan ironisk klang. Välkommen hem, liksom.I slutet, som jag inte ska avslöja, är det mer ett välkomen hem med ett lättat leende på läpparna. Ett par nykyssta sådana för övrigt. ♥

Bok och bild från förlaget.

Thydell gör att du får återuppleva himlen och helvetet med att vara tonåring

Johanna Thydell är träffsäker och hon har gjort det igen i den här boken. Vissa sidor i Ursäkta om man vill bli lite älskad pryds av "noriska ordspråk", t.ex. kärlek börjar ofta någon annan stans, alla sätt är bra men inget funkar, alla vägar bär till fuuuuuck, surt sa räven om rödhåriga...
Baksidestexten säger egentligen allt:
"Välkomna ska ni vara till livet med Nora Jonasson! Här älskar man människor som inte älskar tillbaka. Här pluggar man till prov man ändå misslyckas på. Här blir man bjuden på fester men orsakar istället katastrofer på balkonger. Här är man vän med vänner som plötsligt tycker att man är ett riktigt svin. Här tror man att man är på ett visst sätt men så är man tydligen inte det."
Tänk att det kan vara så svårt, livet. Fast Nora har det egentligen inte så förfärligt. Inte skär hon sig i armarna eller stoppar fingrarna i halsen, men ändå känns det som om hon inte duger, inte är tillräckligt smart, snygg, smal, cool.

Språket är rappt och sporadiskt. Det är rabblande tankar om vad som har hänt. Inte. För att sedan fortsätta med "ja ba å sen så" innan texten mer påminner om ett blogginlägg av en plågad tonåring. Allt låter väldigt träffsäkert, både till innehåll och till ton. Det är den här bokens främsta styrka. Johanna Thydell skriver humoristiskt samtidigt som Nora är galet mycket tonåring i sitt sätt att älta, känna sig ovärd och längta efter beröring.

En annan stor behållning är beskrivningen av Noras bästakompisskap med Lisa, en pluttiplutt-tjej som osvikligt står vid hennes sida - till dess hon inte gör det längre. Det skär i hjärtat att läsa om den nya längtan Nora känner: den efter sin bästa kompis - den smärta som hon aldrig någonsin trott att hon skulle behöva känna. Läs den här och du får återuppleva himlen och helvetet med att vara tonåring.

(Alfabeta förlag)

Niceville, The Help - trots förvirrande titelöversättning är boken bara för bra för att inte läsas

Scchhh. Vi läser. Min man sitter i soffan och jag sitter på en stol. Vi läser och läser. Barnen sover och regnet utanför lyser med sin frånvaro. Jag har läst Niceville och sörjer lite att läsningen är över. Den var bra, tio-i-topp-bra, trots att de tio platserna på listan redan är upptagna.

Niceville handlar i korta drag om Miss Skeeter, en ung kvinna som efter några collegeår återvänder till sin familjegård i Jackson, Mississippi. Hon längtar efter att få utvecklas och bli mer än vad som förväntas av henne. Hon vill mer än någonting annat bli författare, men förväntas spela bridge på tisdagar och gå på välgörenhetsbaler om helgerna. När hon återvänder hem upptäcker hon att familjens svarta hemhjälp, Constantine som alltid har funnits där för henne, inte längre arbetar för familjen samt att orsaken till hennes uppbrott inte får nämnas. Hon förstår att någonting har hänt, men ingen vill tala med henne om det. Det är inte heller enkelt i 60-talets Södern att uttrycka för någon, varken svart eller vit, hur viktig en färgad människa har varit. När Skeeter uppmärksammar alla de orättvisor de svarta anställda får utstå, speciellt när ett upprop dras igång som gäller att vita familjer bör anlägga en toalett för sin svarta hemhjälp så att de inte ska behöva använda samma inrättning, brister någonting inom henne och hon bara måste reagera. Detta blir startskottet för att föra fram sådant som det aldrig förr talats om.

Jag grips speciellt av avsnitten som handlar om när både svarta och vita talar om osynliga gränser. Att det inte finns några gränser, eller skillnader, mellan svarta och vita, utan att de har tillkommit på något sätt så att alla tror att de finns. Det som är så fint med den här boken är att det talas mycket om de fina stunderna mellan arbetsgivare och arbetstagare, trots att förhållandet är så ojämlikt det någonsin kan bli.

Boken är amerikansk, av en amerikanska, för amerikaner. Vi i Sverige har ingen relation till det specifika skeende som beskrivs, men ändå känns boken aktuell och viktig. Diskriminering och orättvisor är någonting vi ständigt, och aktivt, bör motarbeta - inte minst när vi har ett främlingsfientligt parti i vår regering.