Om inlägget för några dagar sedan var genus så var det dags igen i dag. Femåringen städade undan några leksaker när jag frågade hur dagen hade varit. Han är förkyld fortfarande och fick tillbringa dagen hos farmor. Han svarade och fortsatte sedan med städningen. När jag frågade nästa fråga satte han bestämt händerna i sidorna och spände ögonen i mig:
- Men kan du sluta fråga så jag kan städa undan de här grejerna!
Det påminner mig om en kväll när jag och maken satt och tog en kvällsmacka efter det att barnen hade somnat. Han skulle smöra mackan när jag började berätta något. Han slutade smöra. Jag tystnade och som på given signal började han om med smörningen. När jag började prata eller fråga honom om något, slutade han smöra.
Jag frågade biologen på jobbet om det finns någonting vetenskapligt bevisat om att män har svårare för att göra flera saker samtidigt och han menade att det där kan vara nedärvt. Kvinnorna har i alla tider haft ansvar för hemmet, en bunt barn och ibland flera karlar att ta hand om samtidigt som hon haft ansvar för att tillaga mat och andra nödvändiga göromål.
Mannens uppgift har varit att utföra en sak i taget. Jaga bytet. Märk väl, singular. Sedan bära hem bytet. Därefter äta bytet. Därefter göra fler barn. En sak i taget. Som att smöra en smörgås. Sedan äta. Sedan prata.
Visar inlägg med etikett kvinnligt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kvinnligt. Visa alla inlägg
torsdag 10 juni 2010
måndag 1 mars 2010
onsdag 27 januari 2010
Men det känns så!
Min man har, och nu talar vi om tiden innan han var min man, ibland haft vissa svårigheter att förstå mig. Jag ska inte tjorva in mig i resonemanget att det fortfarande händer, mer eller mindre ofta, att han fortfarande står helt handfallen efter något av mina utlägg, gapande som en fågelholk längtande efter en inneboende. Nåja, så har jag gjort klart både hur jag och maken fungerar (och kanske inte till min fördel?).
I tonåren hamnade man lätt i resonemanget att den manlige oförstående frågade:
- Men har jag sagt det?
- Nej, men det kändes så!
Idag körde jag hem i snöyran och växlade mellan att köra med helljus och halvljus. Jag bestämde mig för att det var bättre med halvljus, för det snöar mindre då.
- Men gör det verkligen det?
- Nej, men det känns så.
I tonåren hamnade man lätt i resonemanget att den manlige oförstående frågade:
- Men har jag sagt det?
- Nej, men det kändes så!
Idag körde jag hem i snöyran och växlade mellan att köra med helljus och halvljus. Jag bestämde mig för att det var bättre med halvljus, för det snöar mindre då.
- Men gör det verkligen det?
- Nej, men det känns så.
lördag 15 augusti 2009
Och Emils mamma skrev i den blå skrivboken...
I senaste Emil-avsnittet blev Alfred blodförgiftad och Emil trotsade snöstorm och vuxnas passivitet och tog drängen till doktorn i grevens tid. Ett mycket spännande avsnitt för en fyraåetthalvtåring som funderar mycket kring döden. Spännande för mamman också som alltid blir så rörd av just det avsnittet.
Vi hade fint och trevlig besök av stadsvännerna igår med i stort sett jämngamla barn som leker så fantastiskt fint tillsammans. Det blev mycket mammasamtalstid där bara viktiga saker blev avhandlade, vilket jag lever länge på. När pojkarna hade fikat till mellis lutade sig E tillbaka och tittade granskande på sin saftdrickande vän och sa:
- Jaha, ska vi då?
IKEA idag med lika trevligt sällskap och med en nota på ungefär 400 kr/tim. Alltid trevligt att pyssla när man kommer hem: lite julaftonskänsla, men ändå den där konfunderade känslan av att jag trodde att jag handlat mer.
Friidrotten har börjat. Trevligt. En stund på spikmattan och sedan sängen.
Vi hade fint och trevlig besök av stadsvännerna igår med i stort sett jämngamla barn som leker så fantastiskt fint tillsammans. Det blev mycket mammasamtalstid där bara viktiga saker blev avhandlade, vilket jag lever länge på. När pojkarna hade fikat till mellis lutade sig E tillbaka och tittade granskande på sin saftdrickande vän och sa:
- Jaha, ska vi då?
IKEA idag med lika trevligt sällskap och med en nota på ungefär 400 kr/tim. Alltid trevligt att pyssla när man kommer hem: lite julaftonskänsla, men ändå den där konfunderade känslan av att jag trodde att jag handlat mer.
Friidrotten har börjat. Trevligt. En stund på spikmattan och sedan sängen.
onsdag 12 augusti 2009
Jag väger 149 kg!
Det glömde jag ju berätta. Barnen vägde sig på min morfars digitala våg när vi hälsade på i måndags. Lilleman vägde 24,5 då han normalt väger 12 kg, Storebroren vägde 35 som vanligtvis väger 16 kg. Vågen visade på dryga 140 kg för min mor och för mig stod den på 149 kg. Om Greenpeace hade sett mig bada på Hemlunda hade de nog bärgat mig...
tisdag 11 augusti 2009
Stadsreflektioner och en rosa BH
Jag har köpt en rosa BH. För första gången i mitt liv. BH:ar har jag köpt många gånger, men inte i den kulörten. Att köpa en var ganska dyrt, men man fick en till för inte riktigt lika dyrt. BH-handling är bland det värsta jag gör, men den här modellen satt rätt skönt. Så jag hade en i handen, en svart natyrlisch, men min storlek fanns inte i någon annan färg än den rosa. Det fanns inte ens en till svart. Alltså blev det rosa. Jag tror inte att jag ägt någonting rosa i hela mitt liv. Men på vägen hem slog det mig att det kan bli rätt kul. Jag hörde Mark Levengoods röst inom mig av någon anledning när han raljerade över att just jag hade köpt en rosa BH.
I stan var det annars en hel del jobbiga människor, förutom jag själv. Folk som inte tar fram plånkan i tid. Ändå hade människan i fråga stått och klagat över den långa kön.
Fjortisar som sitter på stenplattorna - i regnet - utanför Småstaden och säger "asså, ja ba, liksom troddde ba att han ba...". Säger verkligen någon "ba" nuförtiden?!? Det är i någon svensk film eller sketch det utbrists: Men blev du inte sedd som barn! Det hade jag velat säga men gjorde det inte...
En man som följde en halv meter bakom sin fru och lyfte på varenda plagg och sa: "Älskling, titta på den här då", varpå hon knappt tittade upp och svarade "Jaaa, titta..."
Jag blev påmind idag om varför jag inte shoppar så ofta. Oh my Lord.
I stan var det annars en hel del jobbiga människor, förutom jag själv. Folk som inte tar fram plånkan i tid. Ändå hade människan i fråga stått och klagat över den långa kön.
Fjortisar som sitter på stenplattorna - i regnet - utanför Småstaden och säger "asså, ja ba, liksom troddde ba att han ba...". Säger verkligen någon "ba" nuförtiden?!? Det är i någon svensk film eller sketch det utbrists: Men blev du inte sedd som barn! Det hade jag velat säga men gjorde det inte...
En man som följde en halv meter bakom sin fru och lyfte på varenda plagg och sa: "Älskling, titta på den här då", varpå hon knappt tittade upp och svarade "Jaaa, titta..."
Jag blev påmind idag om varför jag inte shoppar så ofta. Oh my Lord.
söndag 9 augusti 2009
I huvudet på en mamma
Vi har en samtalsgrupp på vårt lokala bönhus varje torsdag med ett gäng underbara, frispråkiga, skrattsaliga, frimodiga, modiga, söta, fikasugna, trötta, peppande, suckande, energigivande kvinnor. Jag har bara varit med ett år, men har uppskattat de här samtalen otroligt mycket!Jag vet inte hur många av dessa medlemmar som brukar vara in på den här bloggen, men jag tror att det är ett gäng = ) Lämna gärna ett meddelande i så fall - nu är det dags... Någon gång kläckte jag ur mig att jag hade ett förslag på en bok som våra kommande samtal kunde utgå från så jag ger förslaget här så kanske ryktet sprider sig. Kanske är det också någon annan som tycker att den verkar intressant.
Det är Hanne Kjöllers bok I huvudet på en mamma. Jag har läst de första 60 sidorna och tycker att hon har mycket klokt att komma med, trots att jag inte håller med om allt hon säger. Men det är väl också bra? Här ställs vissa saker på sin spets för hon skräder minsann inte orden. Bilden är lånad från AdLibris och här kan du läsa om boken. Hon har också medverkat i ett författarsamtal i Svt vilket du kan se här.
torsdag 30 juli 2009
Efterrätt
Jag vet inte om det är en manlig vs kvinnlig grej, men det stör mig oerhört mycket att min man kan sluta när jag inte klarar av det. Vi bjöd stockholmarna och mamma och pappa på middag idag efter en heldag nere på byaplayan. Till middag blev det laxfilé, saltad och pepprad, med ett lager grön pesto på och täckt med västerbottensost (fast den var slut så det blev grevé). Till efterrätt åt vi rabarberpaj under knäckskal med glass och lättsockrade åkerbär.
När min man ätit sig mätt - på mat vill jag tillägga - kan han antingen strunta i efterrätten eller så äter han lite grann. Så där lagom. Jag äter en ordentlig portion av både varmrätt och efterrätt och sedan vill jag bara kräkas och mår illa och tänker att jag nästa gång ska vara klokare.
Nu börjar sockerchocken ge med sig... Kanske jag ska ta mig lite glass?
När min man ätit sig mätt - på mat vill jag tillägga - kan han antingen strunta i efterrätten eller så äter han lite grann. Så där lagom. Jag äter en ordentlig portion av både varmrätt och efterrätt och sedan vill jag bara kräkas och mår illa och tänker att jag nästa gång ska vara klokare.
Nu börjar sockerchocken ge med sig... Kanske jag ska ta mig lite glass?
lördag 18 juli 2009
Få se på andra bulor...
Det kanske är fredagstema hos någon att plocka bort nedan nämnda farthinder, för natten mellan igår och idag åkte de igen. Det är någon stressad själ som tycker att det lönar sig att lägga in kofoten i bilen, stanna bilen, bryta upp hindren, slänga dem i diket, slänga in kofoten i bilen och sedan gasa iväg som vanligt.
Vi återkommer till den manliga logiken i alla fall = ) Den existerar inte. I så fall är det en regression av logik som håller på att återgå till den en amöba var kapabel till för en så där 10 000 år sedan.
De är återbördade till sina platser i alla fall, men jag är inte dummare än att jag förstår att de snart kommer att ryka igen. Då kanske vi kan få se på andra bulor... Permanenta sådana som inte tvingar trafikanter att köra saktare än de påbjudna 50 kilometrarna, för jag håller med om att det bara föder agressioner. Det här handlar alltså om en människa som tycker att hans (för en han är det) rättighet att köra hur han vill går före andra människors säkerhet.
En positiv följd av hela den här historien är att många bilister faktiskt kommit på att man kan köra saktare än 80 km/h på 50-väg trots att väghindrena är borta. Den kvinnliga logiken talar fortfarande för att om man inte hade någonting emot att följa reglerna så skulle dessa farthinder inte ha behövts till att börja med. Ändå är det många som inte får godkänt på detta intelligenstest.
To be continued?
Vi återkommer till den manliga logiken i alla fall = ) Den existerar inte. I så fall är det en regression av logik som håller på att återgå till den en amöba var kapabel till för en så där 10 000 år sedan.
De är återbördade till sina platser i alla fall, men jag är inte dummare än att jag förstår att de snart kommer att ryka igen. Då kanske vi kan få se på andra bulor... Permanenta sådana som inte tvingar trafikanter att köra saktare än de påbjudna 50 kilometrarna, för jag håller med om att det bara föder agressioner. Det här handlar alltså om en människa som tycker att hans (för en han är det) rättighet att köra hur han vill går före andra människors säkerhet.
En positiv följd av hela den här historien är att många bilister faktiskt kommit på att man kan köra saktare än 80 km/h på 50-väg trots att väghindrena är borta. Den kvinnliga logiken talar fortfarande för att om man inte hade någonting emot att följa reglerna så skulle dessa farthinder inte ha behövts till att börja med. Ändå är det många som inte får godkänt på detta intelligenstest.
To be continued?
torsdag 16 juli 2009
Lagfart för kvinnor och män
Karlar i trafiken är hemska. Det oavsett ålder. Det är mest idioter, med ungefär fem undantag. Bland idioterna kan märkas den nyblivne körkortsinnehavaren som inte kan avståndsbedöma, som överskattar sin egen chaufförsförmåga och som kör åt helskotta för fort. Vi har män i trettioårsåldern som fortfarande överskattar sin förmåga bakom ratten men som fortfarande inte kan avståndsbedöma och som nästan kör över mig och mina barn när vi vistas ute på vägen. Sedan har vi de värsta: de medelålders männen som är odrägligt arroganta och har minen "jag har fått stå tillbaka hela mitt liv och det ska jag ta igen nu". De får samma min när de måste köa oavsett vad de köar till.
Kvinnorna har vissa problem de också, men det är de ovan nämnda som irriterar mig.
Nu har vi fått fartgupp uppsatta utanför vårt hus. Jag sitter och fnissar och njuter av att höra do-donket när:
a) bilar tvingas sakta in med skrikande bromsar för att ovan nämnda arroganter inte har vett att köra lagligt.
b) ovan nämnda tydligt visar sitt intresse och gör road burns och gasar upp i sinne för att ta igen förlorad körtid. Jag hör bara ljuv musik och störs inte alls av att han är så barnslig.
c) bilförarna gör PRECIS ALLTING för att undvika do-donket, även om det innebär att köra bilen halvt ner i diket eller försöker krångla sig MELLAN de gula fastbultade sakerna (vilket inte går).
Farthindren fick sitta uppe i lite drygt ett dygn innan någon bröt loss det ena och kastade ner det i ett dike. Jag vet inte vem det var, men jag kan ge min högra arm på att det inte var en kvinna. The yellow one är fastbultad igen och det gör mig egentligen inget om den ryker en gång till - det kommer bara att resultera att de blir permanenta på ett eller annat sätt. Det är inte vi som tjatat oss till dem, men jag gläds oerhört över hur de placerats. Manlig logik är att ta bort hindret, kvinnlig logik är att inse att den manliga logiken kommer att straffa sig.
Nog med brandfacklor för den här veckan.
Kvinnorna har vissa problem de också, men det är de ovan nämnda som irriterar mig.
Nu har vi fått fartgupp uppsatta utanför vårt hus. Jag sitter och fnissar och njuter av att höra do-donket när:
a) bilar tvingas sakta in med skrikande bromsar för att ovan nämnda arroganter inte har vett att köra lagligt.
b) ovan nämnda tydligt visar sitt intresse och gör road burns och gasar upp i sinne för att ta igen förlorad körtid. Jag hör bara ljuv musik och störs inte alls av att han är så barnslig.
c) bilförarna gör PRECIS ALLTING för att undvika do-donket, även om det innebär att köra bilen halvt ner i diket eller försöker krångla sig MELLAN de gula fastbultade sakerna (vilket inte går).
Farthindren fick sitta uppe i lite drygt ett dygn innan någon bröt loss det ena och kastade ner det i ett dike. Jag vet inte vem det var, men jag kan ge min högra arm på att det inte var en kvinna. The yellow one är fastbultad igen och det gör mig egentligen inget om den ryker en gång till - det kommer bara att resultera att de blir permanenta på ett eller annat sätt. Det är inte vi som tjatat oss till dem, men jag gläds oerhört över hur de placerats. Manlig logik är att ta bort hindret, kvinnlig logik är att inse att den manliga logiken kommer att straffa sig.
Nog med brandfacklor för den här veckan.
fredag 26 juni 2009
Min man och mitt kvinnliga jag
Jag älskar min man. Vi har varit tillsammans i 15 år i september. Gifta sju av dem, vilket vi firar (?) om en vecka. Ändå förstår jag inte hur han fungerar. Med all kärleksfullhet.
Vi lämnade bort barnen (tacka morfar för det) och superstädade hela huset och hann prata om viktiga saker. Egentligen ska man göra små pauser för matintag, men effektiviteten sätter käppar i hjulet där. Både jag och min man är kända för våra mörka personligheter när blodsockret faller. Därför blev det ett vulkanutbrott när jag skulle skura golven och bara drar fram en massa ludd från golvet under soffan.
- Har du inte dammsugit under soffan? vrålade jag trots att jag räknat till tio.
- Nej, jag tyckte inte att det behövdes.
Så stod jag där med damm som krullats och fastnat på golvet, var trött och rätt hungrig och jättearg. Det gick över. Det är en av mina bästa egenskaper - jag flammar upp som en tändsticka (vilket inte är jättebra) men sedan blir jag snäll igen.
Jag har dragit fram ett 50-talsbord som jag började slipa för att så småningom måla upp. Slipen var så där bra och min man ville pröva hur vass den var. Det slutade med att han tog över projektet medan jag underhöll barnen. Ändå är ju jag största boven som inte ens reagerar.
Så kan det vara. En annan del i genusproblematiken är detta med vad vi själva har för förväntningar på det andra könet. En kvinna, vi kan kalla henne för min mamma, hade hört att en yngre man, vi kan kalla honom min bror, hade tvättat alla fönster hemma i den egna boningen varpå hon sa:
- Men så duktig du är.
Sedan pratade vi om det, att det är väl inget speciellt bara för att han är man. Själv är jag övertygad om att mamma skulle berömma mig lika uppmuntrande.
Det intressanta är när en manlig bekant kom hem till oss, inte långt efter ovan nämnda händelse, och berättade att han hade tvättat fönstrena under helgen, varpå jag uppmuntrande utbrast:
- Men så duktig du är!
Vad lär vi oss av detta? Om du ska renovera ett bord - gör det själv och hota alla med slipen du håller i handen om det ser ut som om de vill ta över ditt projekt. Påminn din man - kärleksfullt - att ALLA ytor ska dammsugas vid städning och till sist: Beröm varandra så ofta det går, oavsett vad de gjort och oavsett om de är män eller kvinnor.
Vi lämnade bort barnen (tacka morfar för det) och superstädade hela huset och hann prata om viktiga saker. Egentligen ska man göra små pauser för matintag, men effektiviteten sätter käppar i hjulet där. Både jag och min man är kända för våra mörka personligheter när blodsockret faller. Därför blev det ett vulkanutbrott när jag skulle skura golven och bara drar fram en massa ludd från golvet under soffan.
- Har du inte dammsugit under soffan? vrålade jag trots att jag räknat till tio.
- Nej, jag tyckte inte att det behövdes.
Så stod jag där med damm som krullats och fastnat på golvet, var trött och rätt hungrig och jättearg. Det gick över. Det är en av mina bästa egenskaper - jag flammar upp som en tändsticka (vilket inte är jättebra) men sedan blir jag snäll igen.
Jag har dragit fram ett 50-talsbord som jag började slipa för att så småningom måla upp. Slipen var så där bra och min man ville pröva hur vass den var. Det slutade med att han tog över projektet medan jag underhöll barnen. Ändå är ju jag största boven som inte ens reagerar.
Så kan det vara. En annan del i genusproblematiken är detta med vad vi själva har för förväntningar på det andra könet. En kvinna, vi kan kalla henne för min mamma, hade hört att en yngre man, vi kan kalla honom min bror, hade tvättat alla fönster hemma i den egna boningen varpå hon sa:
- Men så duktig du är.
Sedan pratade vi om det, att det är väl inget speciellt bara för att han är man. Själv är jag övertygad om att mamma skulle berömma mig lika uppmuntrande.
Det intressanta är när en manlig bekant kom hem till oss, inte långt efter ovan nämnda händelse, och berättade att han hade tvättat fönstrena under helgen, varpå jag uppmuntrande utbrast:
- Men så duktig du är!
Vad lär vi oss av detta? Om du ska renovera ett bord - gör det själv och hota alla med slipen du håller i handen om det ser ut som om de vill ta över ditt projekt. Påminn din man - kärleksfullt - att ALLA ytor ska dammsugas vid städning och till sist: Beröm varandra så ofta det går, oavsett vad de gjort och oavsett om de är män eller kvinnor.
lördag 7 mars 2009
Kulturella skymningsbekymmer
Trots att jag vet att jag inte borde dricka kaffe efter klockan sex bälgade jag i mig fem, visserligen små, koppar kaffe vid gårdagens mammamiddag. Det resulterade i stirrande i taket och hög puls fram till klockan halv tre. Gästerna åkte hem strax före ett och visst är det så att tiden går fort när man har roligt. Timmarna bara rusade förbi, men när man tänker tillbaka på gårdagskvällen så blev det ganska mycket sagt också. Sex kvinnor, för det är trots allt kvinnor vi måste börja kalla oss nu, utan respektive eller barn. Sådant borde man göra oftare.
Tiden har också gått obarmhärtigt snabbt hela den här veckan. Lovet har sprintat förbi och snart är det blåmåndag igen. "Gör er därför inga bekymmer om morgondagen" är det ju sagt och oj, vad jag önskar att jag kunde leva mer efter de orden. Skönt då att tiden fram till påsklovet säkert kommer att gå lika snabbt.
Jag läser att vi kommer att kunna vänta oss spännande inslag på nyheterna framöver. You go Anna! Vad tycker vi om gröten -Illa! Illa! Hur illa? Så illa! Usch, usch, usch!
Den kulturella skymningen fortsätter på tv ikväll. Andra chansen - the loosers lounge som ska kora två lite stukade vinnare. Det är inte utan att jag hejar lite på Lili och Sussie.
Tiden har också gått obarmhärtigt snabbt hela den här veckan. Lovet har sprintat förbi och snart är det blåmåndag igen. "Gör er därför inga bekymmer om morgondagen" är det ju sagt och oj, vad jag önskar att jag kunde leva mer efter de orden. Skönt då att tiden fram till påsklovet säkert kommer att gå lika snabbt.
Jag läser att vi kommer att kunna vänta oss spännande inslag på nyheterna framöver. You go Anna! Vad tycker vi om gröten -Illa! Illa! Hur illa? Så illa! Usch, usch, usch!
Den kulturella skymningen fortsätter på tv ikväll. Andra chansen - the loosers lounge som ska kora två lite stukade vinnare. Det är inte utan att jag hejar lite på Lili och Sussie.
fredag 6 mars 2009
Om ryssen kommer har vi i alla fall avocadomousse
Det slog mig idag när jag storhandlade att jag tycker om känslan av en fullastad kundvagn där maten trängs med blöjor och reaböcker. Sedan kan jag åka hem och ställa in alla varor att trängas och veta att vi skulle klara oss ganska länge om ryssen kommer eller permafrosten slår till.
Väl hemma förberedde jag några moment inför morgondagens tjejmiddag. Jag gjorde chokladmousse baserad på avocado. Yepp. Intressant konsistens, len och fyllig och med en smak som faktiskt är en blandning mellan choklad och (föga överraskande) just avocado. Girlsen får vara testobjekt.
Sedan städade jag medan jag såg en underbar film med Barbara Streisand och Ryan O'Neill, What's up Doc? Därefter följde en timme av maniskt zappande mellan tv-kanalerna vilket resulterade i att jag har sett lite Spiderman II, Stardust, Sex and the City och Rambo II. Den sistnämnda har ett av filmhistoriens bästa citat. Det är när Richard Crenna som spelar Sylvester Stallones befäl säger åt killen som just lämnat Rambo i sticket: "What you call hell he calls home."
Nu blir det kort natts färd mot dag.
Väl hemma förberedde jag några moment inför morgondagens tjejmiddag. Jag gjorde chokladmousse baserad på avocado. Yepp. Intressant konsistens, len och fyllig och med en smak som faktiskt är en blandning mellan choklad och (föga överraskande) just avocado. Girlsen får vara testobjekt.
Sedan städade jag medan jag såg en underbar film med Barbara Streisand och Ryan O'Neill, What's up Doc? Därefter följde en timme av maniskt zappande mellan tv-kanalerna vilket resulterade i att jag har sett lite Spiderman II, Stardust, Sex and the City och Rambo II. Den sistnämnda har ett av filmhistoriens bästa citat. Det är när Richard Crenna som spelar Sylvester Stallones befäl säger åt killen som just lämnat Rambo i sticket: "What you call hell he calls home."
Nu blir det kort natts färd mot dag.
onsdag 25 februari 2009
Det är jag och Christian nu...
Sminkkurs. Det låter sådär. Make-up-kurs. Typ en procent bättre. Ändå är jag nyligen hemkommen från ett sådant äventyr. Fem kvinnor strålade samman och åt middag innan det bar av till Parelle för en individuell rådgivning, fast i grupp om man så säger. Vi fick sminka av oss, smörja in oss, tvätta upp oss, skratta åt oss själva och åt varandra innan vi skulle lägga på ett nytt ansikte. Det blev både ooande och aaaahande och kännande på mjuka borstar innan färgerna skulle på.
Jag blev hänvisad helt och hållet till de rosa paletterna. Jag som knappt har rosa i mitt färgseende. Men tro det eller ej, men tjejerna på Parelle fick mig att se ut som en nyponros. Typ. Jag hade till och med lila mascara!
Mina presentkort sedan trettioårsdagen kom väl till pass och jag fick med mig en hel påse med Christian hem. Det skulle ha blivit ohälsosamt dyrt om jag hade pungat ut alla slantarna i cash men nu blev det bara kännbart.
Otroligt roligt dock, så nu blir det till att granska varandra på jobbet imorgon, allt från de formade ögonbrynen till de omsorgsfullt lagda skuggorna. Mer smink till folket = )
Jag blev hänvisad helt och hållet till de rosa paletterna. Jag som knappt har rosa i mitt färgseende. Men tro det eller ej, men tjejerna på Parelle fick mig att se ut som en nyponros. Typ. Jag hade till och med lila mascara!
Mina presentkort sedan trettioårsdagen kom väl till pass och jag fick med mig en hel påse med Christian hem. Det skulle ha blivit ohälsosamt dyrt om jag hade pungat ut alla slantarna i cash men nu blev det bara kännbart.
Otroligt roligt dock, så nu blir det till att granska varandra på jobbet imorgon, allt från de formade ögonbrynen till de omsorgsfullt lagda skuggorna. Mer smink till folket = )
tisdag 24 februari 2009
Att tro vs Veta allting
Ju äldre jag blir desto mindre vet jag. För tio år sedan var jag mer tvärsäker på precis allting. Jag kunde bestämma mig på två röda sekunder. Nu går jag hem och begrundar innan jag handlar. Jag blir mer och mer lik mamma kanske.
I inlägget nedan har A skrivit som kommentar: "Måste bara berätta vad den yngre av mina söner sa till sin kusin just. - Jag känner en som heter E.... och vet du, han har en mamma som vet allt! Så nu vet du vad du har att leva upp till : )"
?!?! Jag vet inte vad jag ska säga om det, ska jag dementera eller nicka och säga att killen är ju synsk... Inte så ödmjukt kanske, men jag asgarvade när jag läste det = )
Jag har påbörjat läsningen av en mycket intressant bok, Guds älskarinnor av Anita Goldman. Den behandlar bl.a. hur andlighet och erotik hör ihop, men så långt har jag inte kommit ännu. Jag är bara inne på förordet, men tror att den här läseresan kommer att bli minst sagt minnesvärd. Goldman talar bl.a. om att " 'detta med Gud' inte alls hade att göra med 'tro', med att bestämma sig för att tro på andliga skrifter eller sanningar. Man 'tror inte på Gud'. Man erfar Gud. [...] Resten handlar om att - i en trolös värld - lita på sin erfarenhet, på det man vet."
Det får bli amen för idag.
I inlägget nedan har A skrivit som kommentar: "Måste bara berätta vad den yngre av mina söner sa till sin kusin just. - Jag känner en som heter E.... och vet du, han har en mamma som vet allt! Så nu vet du vad du har att leva upp till : )"
?!?! Jag vet inte vad jag ska säga om det, ska jag dementera eller nicka och säga att killen är ju synsk... Inte så ödmjukt kanske, men jag asgarvade när jag läste det = )
Jag har påbörjat läsningen av en mycket intressant bok, Guds älskarinnor av Anita Goldman. Den behandlar bl.a. hur andlighet och erotik hör ihop, men så långt har jag inte kommit ännu. Jag är bara inne på förordet, men tror att den här läseresan kommer att bli minst sagt minnesvärd. Goldman talar bl.a. om att " 'detta med Gud' inte alls hade att göra med 'tro', med att bestämma sig för att tro på andliga skrifter eller sanningar. Man 'tror inte på Gud'. Man erfar Gud. [...] Resten handlar om att - i en trolös värld - lita på sin erfarenhet, på det man vet."
Det får bli amen för idag.
måndag 23 februari 2009
I fruus
Kraxade mig genom arbetsdagen idag. Har ont i halsen samtidigt som det kliar - jag känner för att ta flaskborsten och köra in den i örat för att komma åt det kliande stället huvvat inne i huvudet.
Och jag fryser. Lite förhöjd temp säger jag, feber skulle maken säga. Han är lite som Niklas Jonsson när det gäller det där med tempen: föröjd kroppstemp med någon tiondels grad är feber. För mig är feber när man har över 38 oavsett vad man har för normaltemp. Jag vet att jag är orättvis, men så funkar jag. Dessutom går jag till jobbet oavsett. Det är enklare att göra jobbet själv än att ringa in någon annan. Det är tufft att vara oersättlig = ) Enda gången jag är hemma för feber är när barnen har det.
Nytt datum för tjejmiddag inplanerad till fredag sportlovsveckan. Hoppas att väninnan som har mycket att tänka på den veckan kan komma och tankarna kommer att finnas hos henne hur som helst inför det fruktansvärda som ska ältas nu om igen och åter i allmänhetens ljus.
Och jag fryser. Lite förhöjd temp säger jag, feber skulle maken säga. Han är lite som Niklas Jonsson när det gäller det där med tempen: föröjd kroppstemp med någon tiondels grad är feber. För mig är feber när man har över 38 oavsett vad man har för normaltemp. Jag vet att jag är orättvis, men så funkar jag. Dessutom går jag till jobbet oavsett. Det är enklare att göra jobbet själv än att ringa in någon annan. Det är tufft att vara oersättlig = ) Enda gången jag är hemma för feber är när barnen har det.
Nytt datum för tjejmiddag inplanerad till fredag sportlovsveckan. Hoppas att väninnan som har mycket att tänka på den veckan kan komma och tankarna kommer att finnas hos henne hur som helst inför det fruktansvärda som ska ältas nu om igen och åter i allmänhetens ljus.
torsdag 12 februari 2009
Tänk...
...att man har som roligast när man tror att man inte orkar. Jag höll på att ställa in en grej ikväll för att jag kände mig så utschasad efter mardrömstorsdagen på jobbet, men så for jag i alla fall. Fnissiga kvinnor som kommer till insikt om stora och små ting tuggandes på smörgåsar med skinka och skagen...
Det finns en plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra, heter det ju, men det här är lite grann tvärt om.
Det finns en plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra, heter det ju, men det här är lite grann tvärt om.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)