söndag 15 november 2015

Dödssynden

Jag har läst så mycket mediokert den sista tiden (trots att överraskande mycket också har varit överraskande bra) så jag har återgått till min tanke om att damma av någon klassiker. Den viktorianska eran landar med självklarhet i knät medan t.ex. Garp och hans värld var en oväntad upplevelse, och inte alls oäven.

Så snubblade jag över Harper Lees To Kill a Mockingbird, eller Dödssynden som den kommit att kallas i den svenska översättningen.

Det är bra, alltså. Bättre än så. Det är romankonst. Samhällsbeskrivningarna, berättade genom den unga Scouts ögon, och så småningom rättegången mot den våldäktsåtalade svarte mannen som försvaras av Scouts pappa, Atticus Finch, är briljanta. Jag ska försöka dra ut på njutningen som den här läsningen innebär och sedan beställa hennes andra bok, Ställ ut en väktare. Sådana här böcker blir inte klassiker för intet.

lördag 14 november 2015

Bond och tragedin i Paris

Pappa uppvaktades på 65-årsdagen bl.a. med ett biobesök tillsammans med undertecknad samt maken och vi hade ett möte med Bond. James Bond.

Även om Bond fortfarande vill ha sin vodka martini skakad, inte rörd, så är det en förhållandevis modern agent. Jag vet: *gäsp* för både hjärndöda lägra-kvinnor-på-löpande-band och nu-säger-jag-en-sån-där-rolig-oneliner-igen, men hurra för: maskiner kan inte ersätta människor och wow, vilka skådespelare.

Daniel Craig är bra. Ralph Fiennes är bra. Christoph Waltz är suverän. Lika bra som Judy Dench, men med det moderskeppet avseglat får vi väl hålla till godo med de andra. Katter, psykologiska institut på bergstoppar, ärr över ögonen, tingestar och repliker återanvänds i den här filmen, men är underhållande och flirtar med publiken. Enda nackdelen tycker jag är att filmen är för lång, två och en halv timme. Mindre svepande bilder och glidningar under klassiskt bondtema så sparas åtminstone en kvart in.

Väl hemma såg vi senaste avsnittet av Homeland - som också är ständigt aktuellt. När vi sedan slog på tv:n möts vi av de fruktansvärda rapporteringarna från terrorattackerna i Paris och det är en svart dag i vår nutidshistoria som vi lägger bakom oss.

Tanken ligger och gnager hos mig: polarisering är farligt. Att utmåla någonting alltigenom gott eller ont fungerar inte i något läger, utan vi måste, måste, måste koncentrera oss på gråskalorna, på variationerna och på mellantingen. Du är antingen rasist eller antirasist - båda lägren är rädda för att göra eftergifter, eftersom så stor del av resonemangen i övrigt skulle falla. Jag vill inte tappa tron på mänskligheten, men vissa dagar är det svårt.

Många varma tankar och böner går till Frankrike idag och kvällens kvalmatch mot Danmark för att nå fotbolls-EM - just i Frankrike - känns inte lika brännande aktuell längre.

torsdag 12 november 2015

Okej, mer lästips (och lite sjukskrivning)

Jag tror att jag börjar bli vuxen. Det tog bara 37 år. Igår tog jag det mogna beslutet att sjukskriva mig den här veckan och nästa, eftersom kroppen inte håller. De där procenten kraft jag har haft tidigare, som varit tillräckliga för att släpa min skröpliga lekamen till jobbet, finns inte just nu och enligt hon-den-där-kärva i Sunderbyn måste vila läggas till behandlingen för att kunna nå resultat.

Så nu sitter jag här, en halv dag in på min sjukskrivning, och känner mig lite rastlös. Tyst är det också. När jag inser att det är sådana här stunder jag ofta har efterlyst, alltid med tanken att "Då ska jag passa på att läsa", har jag faktiskt också gjort just det.

Efter Odinsbarn blev det uppföljaren Röta, också den alldeles lysande berättad. Siri Pettersen tar med sin fornnordiska inramning till vårt moderna samhälle, där Hirka närmast kan liknas vid en papperslös. Hon kan inte språket, har inget pass, kan inte berätta vad hon har varit med om och hon möter en värld som hon inte kan förstå.

Sedan blev det De underkända, av Rosenfeldt och Hjort. En seriemördare väljer ut sina offer utifrån kriteriet att de fått oförtjänt uppmärksamhet och blivit upphöjda till samhällsförebilder, trots att de inte förtjänar det. Han ställer 60 frågor som hör till allmänbildningen och den utfrågade måste få minst 20 rätt för att bli godkänd. De underkända placeras med dumstrut vänd mot lektionssalens ena hörn med testfrågorna fasthäftade på ryggen. Vad som gör den här boken läsvärd är inte de spektakulära morden, utan beskrivningen av ett samtidssamhälle som säger ganska mycket om synen på kunskap och bildning. Visst är det tillspetsat, men det finns mycket tänkvärt här. Sedan är det också fängslande att följa karaktärerna i Riksmordsgruppen, eftersom de börjar bli riktiga bekantingar nu.

You had me at hello fick jag som lästips av två, av varandra oberoende läserskor, och jag tog mig villigt an den. Nu när jag läser det jag har skrivit om boken inser jag att jag nog var lite väl hård i min bedömning, men jag väljer ändå att inte ändra någonting. Det är en söt, underhållande, gripande och framför allt ganska rolig skildring av flicka-möter-pojke-efter-tio-år-och-känslorna-består-bok. Strunta i mina skeptiska invändningar och läs den. Sedan mår du lite bättre och visslar lite mindre i moll.

Fortfarande Alice är senast i raden av utlästa böcker (alltså Storytel, vilken grej!). Alice är bara 50 år gammal när hon blir diagnostiserad med alzheimers och här skildras förändringen och försämringen hon genomgår. Den påminner mig om Ro utan åror, av Ulla-Carin Lindquist, då den inte bara visar hur en person med en nedbrytande sjukdom förändras, utan även hur omvärlden börjar behandla den drabbade. Den följden är minst lika grym som sjukdomen i sig.

söndag 1 november 2015

Jamen, lite mer läsning då!

När proppen väl går ur...

Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns
Mats Strandbergs Färjan.
Siri Pettersens Odinsbarn.

Allt jag läser är plötsligt bra. Bättre än bra! Dessutom har jag upptäckt Storytel, som för 167 kr/månad erbjuder hejdlös läsning, antingen i e-boksformat eller som ljudbok. Jag är för tillfället helsåld och lyssnar på Rosenfeldt och Hjorts De underkända - som också är bra.

Jag skriver om det i Bokgalleriet, men titta på det här omslaget. Maken till obehagligt, eller hur? Det påminner mig om Guillous Ondskan och kopplingen är inte långsökt alls.

Mest nöjd är jag över att det har blivit mycken läsning, trots att 125 elevuppsatser ligger lästa, bedömda och matriskopplade bredvid. *klapp på egen axel*