Döden på en blek häst, av Amanda Hellberg

Döden på en blek häst är den bokklubbsbok vi valt att läsa i bokklubben den här gången. Jag var tydligen med och valde den. Jag kan för mitt liv inte förstå varför, eftersom jag har haft en tendens att bli en aning mörkrädd när jag är hemma mycket ensam. (Jag sär, jag sär. Ta dig samman kvinna!) Att läsa en bok som handlar om sådant som kan dölja sig i mörkret är inte det smartaste infall jag har fått den här hösten.

Läsningen romanen bjöd på är det inget fel på. Man ska bli lite skrämd och jag blev lite skrämd. Man ska sörja lite och bli lite arg på hur det går för Maja och man sörjer lite och blir lite arg. Plötsligt blir den lite skräckiga romanen en liten kärlekshistoria, så man går från att känna skräck till att bli lite kär.

Amanda Hellbergs bok är välskriven och känns intressant, inte minst tack vare djupdykningarna i konstakademiska redskap och miljöer. Det kommer att bli intressant att diskutera boken i bokklubben, eftersom jag misstänker - och hoppas - att vi glider in på samtal om det övernaturliga och den där känslan man kan få av att någon står bredvid en. Den där varseblivningen att man ser någon i ögonvrån, men om man vrider på huvudet finns ingen där.

En helt annan recension finns här och bok och bild är fådd av förlaget. (Japp, så svensklärare jag är skriver jag fådd, som i given åt mig.)

Hur ser en svets ut?

Med lite höjdarmusik på Spotify och lite juice i ett glas kan jag utföra underverk! Jag är back on track och har full koll på kursen som i går var helt förflugen. Om någon undrar vad jag läser för tillfället så är det referat till 100%. Astråkigt skulle någon säga. Helt okej, tycker jag. Det är en liten kick att se konkreta resultat på att alla grabbar har tagit till sig kunskaper och visat upp riktigt förfinat hantverk på hur man kan göra sådant här på ett bra sätt.

Bilen gick inte riktigt igenom besiktningen. Och med "inte riktigt" menar jag inte alls. Men besiktningsmannen var trevlig. "Det blir lite rep", meddelade han. Eufemism i sin finaste form, tänkte jag. Synd bara att inte höjdarmusik på Spotify och juice i ett glas får mig att göra underverk med bilen... Eller? Kvinnor kan? Väl? Var ska jag börja? En svets, hur ser den ut?

Samarin, ruta ett och söta pojkar är bara på låtsas

Alltså. Jag får ingen ordning på min nya kurs. Jag fick en uppenbarelse i dag vid tio på förmiddagen och med ens var allt glasklart. Jag satte mig ner vid skrivbordet för att skissa upp ett flödesschema så att jag skulle kunna synliggöra den fina röda tråden och... Poff. Borta. Uppenbarelsen löstes upp som samarin. Det som tidigare hade bubblat och varit aktivt bara ebbade ut och dog. Tillbaka på ruta ett.

Sedan har jag läst Moa Eriksson Sandbergs skära skärande Söta pojkar är bara på låtsas. Mer om denna i Bokgalleriet om några dagar då recensionsdatum är 3 oktober.

(Bok och bild från förlaget.)

Välkommen hem - Johanna Lindbäck

Från London till Luleå. Gemensamma nämnare? Inte andra än att båda städerna börjar på bokstaven L. Sara reser hem efter ett år i Svenska skolan i London och återvänder för att fortsätta sitt gamla liv. I alla fall är det vad hon tror, men att komma hem är inte lika enkelt som hon hoppats. Hon har rejält med magpirr inför att träffa Mattias igen. Finaste fina som hon lämnade för att åka bort och som sa att det var antingen allt eller inget. Åkte hon så skulle de inte ens vara kompisar längre.

Johanna Lindbäck berättar om det svåra att komma hem när Sara inser att det inte bara är hon själv som har förändrats, utan alla runt omkring också. Inte ens lillebror är sig riktigt lik eftersom han står framför spegeln och stajlar håret.

Mitt i allt det svåra och med magpirret efter de första forcerade samtalen med Mattias dyker nästa magpirr upp; Adrian. Killen som Sara först är duktigt irriterad på när han har stulit hennes tvättider. Killen som får henne att göra någonting hon aldrig trodde hon skulle pröva på: jujutsu. Killen som får henne att vara en annan Sara än den hon själv tänkt sig vara.

Någonstans där landar den här boken. Den beskriver dels det oändliga ältandet som kan vara så typiskt för en tonåring som är alldeles för upptagen med sig själv, dels insikten om att världen fortsätter att snurra oavsett om jag vill det eller inte. Jag tycker väldigt bra om berättelsen i sig och när jag läser att författarinnan gillar Sarah Dessen förstår jag några av de bottnar jag tycker mig känna igen. Det jag stör mig riktigt ordentligt på är språket när engelskan haglar i tankar och dialoger. Greppet ger absolut en tydlig beskrivning av hur saker och ting göres och låtes, men eftersom jag stör mig så fantastiskt mycket på detta i mitt yrkesliv (och mitt privatliv för all del) förtar det lite av den där absoluta åsåbradethärär-känslan.

Titeln på boken är Välkommen hem och i början av boken får orden en nästan ironisk klang. Välkommen hem, liksom.I slutet, som jag inte ska avslöja, är det mer ett välkomen hem med ett lättat leende på läpparna. Ett par nykyssta sådana för övrigt. ♥

Bok och bild från förlaget.

Är det jämlikt?

Ett litet tillägg till bullbaket: det slutade med att jag bakade bullarna och alla av manligt kön som är inneboende i det här huset satt framför Youtube och såg roliga videor på människor som ramlade. Är det rättvist? Är det jämlikt?

Rätt vad det är är jag med i en Toffeefee-reklam där jag står och diskar medan pappan tumlar runt i gräset med barnen. Jag ler soligt medan jag packar en matkorg åt dem. De äter medan jag fortsätter diska...

Vissla? Viska!

Alltså. Om man har 24 teknikgrabbar i en klass, då ska man inte säga fel. Om det är någon gång de tar dig på orden så är det när du råkar säga "vissla" i stället för "viska".

I övrigt har vi diskuterat huruvida pojkar är fysiologiskt kapabla att viska eller ej och vi kom fram till att svaret var ej.

Mina grabbar här hemma är rätt fantastiska och den äldste frågade om vi kunde baka bullar. Just nu ligger degen på jäsning och jag inser att jag kommer att få hålla på ett bra tag in på kvällen innan den här litern är uppbakad. Jag är inte van vid att vara bullmamma, men så tacksamma som barnen är är det lätt värt det.

Lika gulliga, lika skitiga, lika glada

Jag sitter och tittar på bilder från sommaren och det här är nog ett av de gulligaste jag hittar. Det är min son och hans jämngamla kusin.

Lika gulliga. Lika skitiga. Lika glada.

Men mamma, vet du...

Min treåring har alltid svar på tal.
- Du, var snäll och ta på dig en tröja under jackan. Det regnar och är kallt.
- Men mamma. Vet du... Att jag svettas.

- Du, var snäll och jaga inte såpbubblor med kniv.
- Men mamma. Vet du... Jag ramlar inte.
- Sånt vet man inte alltid innan.
- Men mamma, vet du... Att det gör jag inte.

- Du. Kom ska vi städa ihop lite.
- Men mamma, vet du... Det behöver jag aldrig göra på min förskola.
- Fast jag frågade Helene och hon sa att det inte var sant.
- Men mamma, vet du, att det var en annan fröken som sa det.

- Kom så ska vi borsta tänderna.
- Men mamma, vet du... Att min mormor och morfar säger att man inte behöver göra det.
- Fast det vet jag att de inte har sagt.
- Men mamma, vet du, att det HAR de!

När jag lägger mig på kvällarna ekar det i huvudet "men mamma, vet du... men mamma, vet du... men mamma, vet du..."

Sluuuuurp!

Det är alldeles genomblött ute. Jag lade därför ut några Libresse och några Always utanför huset och se på rackarn! Det blev alldeles torrt på gården! De där sanitetsprodukterna fungerar verkligen!

Ute är det blött, blött, blött och i kranen inne är det torrt, torrt, torrt. Jag blir alltid så sugen att gå på toaletten när jag vet att jag inte kan spola. Tråkigt.

Försoven, förvirrad

Jag somnade med treåringen vid läggningen. Telefonen ringde 20.20 och en man sa:
- Ni har för hög telefonräkning!
- Va?! frågade jag och förstod ingenting.
- Det är för mycket att betala 300 kronor per månad för telefoni.
- Men! Det brukar väl inte ligga så högt, sa jag förvirrat.
- Nej, det är ju det jag säger. Det är för mycket att betala per månad och vi kan göra någonting åt era månadskostnader.
- Men hur har det gått till då? Har det blivit något fel så att vi har betalat för mycket?
- Alltså, jag ringer för att erbjuda dig lägre kostnader, sa mannen i andra änden och då först slog det mig att det inte var min vanliga telefonleverantör som ringde, utan en som VILLE bli min leverantör.

Nu ska jag bara ställa klockan på väckning till i morgon bitti och sedan gå och sova igen.

Lustigt det där, hur det kan bli.

Okej. Man får inte vara ironisk mot barn. Men om en snart sjuåring lägger upp den på volley måste det väl finnas något kryphål mot den regeln?
- Jag vill inte gå simskola! Jag kommer att drunkna!
- Tror du att jag skulle låta dig gå simskola om jag trodde att du skulle drunkna? frågade jag.
- Ja!
- Du har rätt. Jag vill bara ha ett barn och lättaste sättet att bli av med dig är att låta dig drunkna, sa jag åt honom.

Då började han, tack och lov, att skratta och lilleskuttårarna torkade för den gången. Det var en stolt kille som kom hem, odrunknad, och som ser fram emot nästa veckas simning. Simfröken är för övrigt en av mina elever så jag vet att han är i goda händer.

På tal om elever så tror jag att jag har fått de bästa eleverna i år igen. Lustigt det där, hur det kan bli.

Sjukspel och bloggsjuka

Den här bloggen håller på att dö en plågsam svältdöd. Återupplivningsförsök? Eller ska man inse att det för vissa åkommor inte finns någon bot?

Jag blev indragen i sjukdomen Wordfeud av kollegan K. Jag skyller allt helt och hållet på henne. Nu har jag spelat ett par matcher i helgen, men tror inte att jag kommer att bli långvarig i spelet. Spelet tillåter böjningar, imperfekt och perfekt, underliga förkortningar men inte förkortningar som är allmänt vedertagna... Van som jag är andra ordspel måste jag säga att jag inte är helsåld på det här.

Jag tror att vi i en tv nära oss inom en snart framtid får följa humorprogram som driver med fenomenet Wordfeud-spelare. Kvinnan (typ Christine Meltzer) som står i kön till snabbköpet och inte kan betala förrän hon har fått hjälp med vilket ord hon ska lägga så att hon vinner över S-81. Så kul är det inte.

Nåja. Det blev ett sjukt inlägg.

Mattenvelon

Treåringen drog i dag till med:
- Det här är det vetaste jag god!
- Vad heter det du äter då? frågade jag.
- Mattenvelon.

Vet du var jag bor?

Jag blev hejdad av två äldre damer på gatan.
- Vet du var jag bor? frågade den ena.
- Nej tyvärr, men kanske du bor där uppe på äldreboendet?

Damen skrattade gott.
- Nej, nej. Jag bor ju hemma.

Jag kände mig mer och mer övertygad om att hon bodde på äldreboendet, så jag pekade igen. -Ska vi följas åt dit upp så kanske de kan hjälpa oss?
- Nej, nej. Dit upp ska jag inte. Jag ska hem.

Jag var nu helt övertygad om att båda damerna bodde på äldreboendet och plockade fram min telefon. De visade dock upp tydliga tecken på att de höll på att bli irriterade på mig, så jag frågade om jag kunde ringa till någon. En dotter eller en son, kanske? Ja, det skulle jag däremot kunna få göra.

En förbipasserande kvinna på cykel stannade och log vänligt.
- Hej damerna. Visst ska ni börja gå tillbaka?
- Vi ska hitåt, svarade den ena damen bestämt.
- Nej, ni ska tillbaka den där vägen, sa den cyklande kvinnan (som nu visserligen stod stilla).
Ytterligare en kvinna, bilburen, stannade och tog över. Det var mycket riktigt som jag trodde. De skulle till äldreboendet, men var fullt och fast övertygade om att de INTE skulle dit. Så frustrerande det måste vara att tro en sak och få höra av andra att man har fel. De fick hjälp undan regnet i alla fall.

Föräldrar? Vårdnadshavare?

Jag har varit på föräldramöte i dag. Det får antagligen inte kallas föräldramöte längre, utan vårdadshavarmöte eller informationsträff för föräldrar och vårdnadshavare... Namnbytet är inte av ondo, men det är svårt för munnen att vänja om sig.

Vi som föräldrar, eller vårdnadshavare, fick frågan vad vi hade för förväntningar på förskolan och vad vi tyckte kännetecknade kvalitet för oss. Första tanken som slår mig är, att jag egentligen inte alls bryr mig om vilket pedagogiskt arbete som genomförs under den tid min lilla telning befinner sig i förskolans omvårdnad. Jag vill bara att han ska trivas och tycka att han har haft en bra dag när jag hämtar honom på eftermiddagen. Att den pedagogiska personalen gör ett alldeles utmärkt jobb är självklart ett stort plus!

Jag undrar just om föräldrarna till mina sextonåriga elever känner på samma sätt?

Feber i ögonen?

Kan man ha feber bara i ögonen. Jag tror ta mig rackarn att jag har just det.

Arbetsdagen började 07.50 och slutade 20.50. Arbetsdag är glädjedag. Ironidag är överlevnadsdag. Morgondag är vilodag?

Segsnor. Så otroligt obra.

Inspiration och trötta ögon

Jag äter stekta, gröna tomater i dag efter att ha inspirerats av Anna. Å, så gott det blev. Barnen fick plättar och jag var helt enkelt inte sugen. Nu ser hela köket ut som kom och hjälp mig, men jag är rätt duktig på att blunda.

Ute öser regnet ner och det känns så härligt. Jag mår bra av regn och dunklet ger små barn trötta ögon.

Snart är det fredag!

När man åker in till schtaaaaan med en sexåring för att köpa nya gympadojor kan det hända att man, förutom nya skor, även kommer hem med en ostkupa. Jag säger inte att det har hänt, men att det, i alla fall hypotetiskt sett, skulle ha kunnat inhandlas på en matvarubutik jag inte besökt tidigare och som jag mest troligt inte kommer att besöka igen.

På en annan butik tjatade sexåringen om en leksak, men jag sa nej. Han fick i stället en Zlatan-affisch. Det är klart grabben ska ha en bild av Z på sin vägg. Positiva förstärkningar. Tydliga målbilder, även om det inte alltid är bästa föredömet.

Nya böcker på nattduksbordet, bara allt för många på en och samma gång. Just nu blandar jag ihop två ungdomsromaner alldeles gräsligt mycket, samtidigt som jag har påbörjat läsningen av nya bokklubbsboken. Veckan som väntar kommer inte att bjuda på mycket lästid, så jag bävar för att läsupplevelsen kommer att få stryka på foten. Nåja. En galen vecka är ofta en snabb vecka, så snart är det fredag!

Så snabbt som tiden går nu för tiden torde det vara första advent om två veckor, eller?

Tre av fem

Tre av fem garderober från bygghandeln var hela. Man kanske borde köpa en lott?

Jag har haft sovmorgon i dag och det är länge sedan det hände senast. Fördelen: man får många sovtimmar. Nackdelen: jag drömmer så förgjordat mycket.

Vi är bortbjudna på middag i dag. Hur otroligt lyxigt är inte det?

Det lilla ordet förlåt

Treåringen har inga problem med att säga förlåt. Han gör det i stället hela tiden, även när han inte kan lastas för sådant som skett. I dag kom han springande mot mig när jag parkerade bilen och med andan i halsen berättade han:
- Alltså, förlåt för en grej. Alltså, förlåt för att jag ritade ett hus på min förskola. Du skulle få huset, men förlåt för att det kom vatten på det.
- Jaha, spillde du?
- Nej, det var inte jag, utan det var Pelle (Pelle heter i verkligheten någonting annat). Förlåt för att ditt hus gick sönder.

Okej, då kan jag säga förlåt för att det är så många triangelförsedda bilar i trafiken att jag blir lite irriterad och förlåt att jag glömde lunchlådan på köksbänken.

Nu ska vi inte slå på tv:n, utan bara läsa hela kvällen

I morgon blir det pedagogisk verksamhet på riktigt hög nivå. Jag har bland annat köpt godis som ska blåsas ut ur näsan.

I övrigt försöker jag bara göra mitt jobb. Det finns en ny skollag som säger att jag ska göra en herrans massa saker, helst på en och samma dag. Det borde dock finnas en annan lag som säger att jag alltid ska ha tillgång till nätverk, för jag kan inte göra allt det där som skollagen säger om jag inte kan använda datorn.

Jag och barnen åkte till biblioteket efter middagen och blev kvar nästan till stängningsdags. Det blev till att låna en hel hög med böcker eftersom barnen drabbades av storhetsvansinne. Sexåringen var lika förundrad, precis som jag alltid är, över att det inte kostar någonting att få ta med så många böcker hem. När vi kom innanför dörren sade han åt sin lillebror:
- Nu ska vi inte slå på tv:n utan bara läsa hela kvällen.

Tänk! Måtte han aldrig växa ifrån den tanken...

Thydell gör att du får återuppleva himlen och helvetet med att vara tonåring

Johanna Thydell är träffsäker och hon har gjort det igen i den här boken. Vissa sidor i Ursäkta om man vill bli lite älskad pryds av "noriska ordspråk", t.ex. kärlek börjar ofta någon annan stans, alla sätt är bra men inget funkar, alla vägar bär till fuuuuuck, surt sa räven om rödhåriga...
Baksidestexten säger egentligen allt:
"Välkomna ska ni vara till livet med Nora Jonasson! Här älskar man människor som inte älskar tillbaka. Här pluggar man till prov man ändå misslyckas på. Här blir man bjuden på fester men orsakar istället katastrofer på balkonger. Här är man vän med vänner som plötsligt tycker att man är ett riktigt svin. Här tror man att man är på ett visst sätt men så är man tydligen inte det."
Tänk att det kan vara så svårt, livet. Fast Nora har det egentligen inte så förfärligt. Inte skär hon sig i armarna eller stoppar fingrarna i halsen, men ändå känns det som om hon inte duger, inte är tillräckligt smart, snygg, smal, cool.

Språket är rappt och sporadiskt. Det är rabblande tankar om vad som har hänt. Inte. För att sedan fortsätta med "ja ba å sen så" innan texten mer påminner om ett blogginlägg av en plågad tonåring. Allt låter väldigt träffsäkert, både till innehåll och till ton. Det är den här bokens främsta styrka. Johanna Thydell skriver humoristiskt samtidigt som Nora är galet mycket tonåring i sitt sätt att älta, känna sig ovärd och längta efter beröring.

En annan stor behållning är beskrivningen av Noras bästakompisskap med Lisa, en pluttiplutt-tjej som osvikligt står vid hennes sida - till dess hon inte gör det längre. Det skär i hjärtat att läsa om den nya längtan Nora känner: den efter sin bästa kompis - den smärta som hon aldrig någonsin trott att hon skulle behöva känna. Läs den här och du får återuppleva himlen och helvetet med att vara tonåring.

(Alfabeta förlag)

Grabbigt värre (eller bättre)

Det jag gillar med att arbeta mestadels med pojkar är att det är raka rör. Ibland är rören nog så raka och då är det mitt jobb att böja dem lite. Kan man då få skriva rörkrökare i CV:t? När jag frågade om matallergier inför en klassdag vi ska ha visade det sig att alla 24 grabbar är allergiska mot... soppa. Se där.

Nackspärrspojken blir bättre och bättre så det blir skola i morgon. Han har precis tryckt i sig sin sjunde bulle och det känns också grabbigt på något sätt.

Jag ska just till att läsa ut Ursäkta om man vill bli lite älskad och den håller på att ta sig riktigt fint! Den är inte grabbig alls, men är trevlig ändå = )

Skadesituationen är över medel, men under kontroll

Sexåringen har nackspärr. De ringde från skolan strax efter lunch och meddelade att han hade ont i nacken och att han var alldeles sned. När jag kom hem satt han, ynklig och sneglande, i soffan och försökte att inte röra på huvudet mer än nödvändigt.

Nu har han fått lite ipren i kroppen och en värmekudde på nacken. Det är det enda jag kan komma på som kan hjälpa honom att bli mjukare. Senan på höger sida är spänd som en fiolsträng, men förhoppningsvis blir det lite bättre i morgon.

Brukar verkligen så små barn ha nackspärr? Jag har aldrig hört talas om någon som haft det. Det värsta som kan hända är att han missar skolutflykten i morgon. Det ryktas om att cykelutflykten flyttas till nästa vecka om det regnar i morgon och därför hoppas vi på nederbörd.

När jag hämtade treåringen på förskolan hade han ett litet jack under ögat efter en leksaksstädningsincident. Skadesituationen är över medel, men under kontroll.

Hjärntilt och utanför råder skottländskt klimat

Man blir lite konstig i huvudet när man zappar mellan tre olika filmer. Bondfilmen Casino Royale, New in town och Wallander - one step behind gjorde att hjärnan registrerade en förgiftad Bond, en stulen kyss och en mordhotad dotter.

Det skulle sitta fint med ett kanonflyt på veckan som kommer. Oddsen, med tanke på erfarenheter och empirisk forskning, är väl - milt uttryckt - inte direkt på min sida. Det skulle vara ungefär lika troligt som om det verkligen var butlern som knivhuggit min tvål. Enda butlern som skulle bli insläppt för att göra en sådan sak är Gerard, men förstå mig rätt: Vädret ute påminner en hel del om klimatet ute på de skotska hedarna, men det är knappast troligt att den skotske, snedansiktade människan skulle förirra sig ända hit.

Apropå rubriken. Skottländskt. Finns det ordet? Okej, jag googlade. Ja, det finns, men man ska även säga skotsk eller skottisk (åld.).

En knivhuggen tvål

Tvålen inne i badrummet är knivhuggen!

Det måste ha varit butlern som gjorde det.

Eller var det RUT?

Hoppas på höst

Allt är ordnat inför kvällens match. Jag har förberett annan underhållning för barnen, på det att de må vara tysta och stilla fram till halvtid.

Förra veckan tog aldrig slut. Den här undrar jag om den ens har existerat. Det är galet hur dagarna kan rassla förbi. Det blev plötsligt mörkt på kvällarna och jag har glömt skicka med vantar till förskola och skola. Självklart behövs vantar när det är mellan åtta och elva grader varmt/kallt, det är bara det att jag har missat att temperaturen kryper neråt.

Jag tycker om hösten och hoppas att vi får en lång en.

Moster ♥

- Det här är Hannaaaa... säger treåringen och ritar.
- Hon har ett stort, stort huvuuuuud... och en lång arm, och en lång arm tiiiiiiill. Och ett långt ben och ett långt ben tiiiiiill. Och så har hon et (rösten kryper upp till en frekvens som bara hundar kan höra) liiiitet litet öga och ett litet till.
- Har hon nån mun då? frågar jag.
- Ja. En stor, stor mun som är glad.
- Ja, oj så glad hon är.
- Ja. Hanna är glad när vi är glada.
- Mmmm.
- Ser du så glad hon är mamma med sin jättestora mun...

Han tänker mycket på sin moster den här grabben.