...och dagens roligaste är nog att de räckte upp handen när de ville säga något.
Det är också roligt att trycka i barn en massa socker precis innan de blir hämtade.
Det är bedövande tyst nu när alla har åkt hem och det susar i öronen. Inte ens diskmaskinen låter, eftersom jag bidrog till miljöförstöring i kvadrat genom papperstallrikar och pappmuggar. Så mötje lindrigt hän vart.
Snö ute, snö inne, snö i hjärta och dags att koppla in golvvärmen i hallen...
fredag 30 november 2012
tisdag 27 november 2012
måndag 26 november 2012
"Det var nog värst för mig"
Jag älskar min man. Han är fin på många sätt och vis, men han bör inte utmana ödet. Orden "Det var nog värst för mig" uttalade han efter förlossningen då vi för åtta år sedan fick vår förstfödde son.
Det är först ganska mycket senare som jag förstod hur illa det hade kunnat gå. Jag tappade nära tre liter blod på mycket kort tid, vilket innebar att bebisen lades i faderns armar och sedan rullades jag iväg utan att varken jag eller maken riktigt förstod vad som väntade. Jag var väl rätt omtöcknad, men samtidigt lättad över att det värsta var över (trodde jag). Min man har berättat om det där som jag aldrig såg: hur de pratade med varandra om hur mycket jag blödde, blickarna mellan doktorn och barnmorskan, beslutet när de bestämde sig för att de inte kunde vänta längre.
Av någon anledning ville jag inte ta emot blod, utan ville först pröva med sånt där konstgjort slag. Obra. Det fungerade inte alls. Riktigt blod - sedan det dessutom visade sig att jag har en ovanlig blodgrupp - gjorde susen och jag kunde nästan stå på benen några dagar senare.
- Se dig inte i spegeln, varnade sjuksköterskan när hon hjälpte mig till toaletten.
Kan man låta bli, frågar jag mig då.
Så blek. Jamen, nanting. Det finns en bild på mig när jag ligger med bebisen på min arm och det är bara en liten nyansskillnad mellan mig och lakanet. Jag som brukar ha ett blodvärde på 159 var nere på 63.
Det är tur att man glömmer snabbt, för det blev exakt samma med barn nr 2. Moderkakan satt fast som berget och doktorn försökte dra loss den, två gånger försökte han, och jag trodde - på fullaste allvar - att nu sliter han mig mitt i tu. Den smärtan går inte att jämföra med någonting annat. Men min man tänker att det nog var värst för honom. Ja. Jo, men det kan man förstå... Hrm.
Jag skulle ha varit död tre gånger om ifall jag hade varit född "förr i tiden". Med två fastvuxna moderkakor och dessutom ett utomkvedshavandeskap hade jag kunnat vila i jorden för länge sedan. Men nu är det som det är och jag har två vansinnigt fina barn.
För åtta år sedan kom han alltså. Han som i dag är eftertänksam, omtänksam, rolig, arg, irriterad, påhittig, omständlig i sina förklaringar, halvt tandlös, sportintresserad, varm och kramig, som kommer över till dubbelsängen varje natt, som älskar att umgås med sina kompisar, som varit rädd för att pröva på en massa nya saker men som växer med varje ny uppgift och som har ett självklart och nära förhållande till många nära och kära runt omkring honom.
Det är först ganska mycket senare som jag förstod hur illa det hade kunnat gå. Jag tappade nära tre liter blod på mycket kort tid, vilket innebar att bebisen lades i faderns armar och sedan rullades jag iväg utan att varken jag eller maken riktigt förstod vad som väntade. Jag var väl rätt omtöcknad, men samtidigt lättad över att det värsta var över (trodde jag). Min man har berättat om det där som jag aldrig såg: hur de pratade med varandra om hur mycket jag blödde, blickarna mellan doktorn och barnmorskan, beslutet när de bestämde sig för att de inte kunde vänta längre.
Av någon anledning ville jag inte ta emot blod, utan ville först pröva med sånt där konstgjort slag. Obra. Det fungerade inte alls. Riktigt blod - sedan det dessutom visade sig att jag har en ovanlig blodgrupp - gjorde susen och jag kunde nästan stå på benen några dagar senare.
- Se dig inte i spegeln, varnade sjuksköterskan när hon hjälpte mig till toaletten.
Kan man låta bli, frågar jag mig då.
Så blek. Jamen, nanting. Det finns en bild på mig när jag ligger med bebisen på min arm och det är bara en liten nyansskillnad mellan mig och lakanet. Jag som brukar ha ett blodvärde på 159 var nere på 63.
Det är tur att man glömmer snabbt, för det blev exakt samma med barn nr 2. Moderkakan satt fast som berget och doktorn försökte dra loss den, två gånger försökte han, och jag trodde - på fullaste allvar - att nu sliter han mig mitt i tu. Den smärtan går inte att jämföra med någonting annat. Men min man tänker att det nog var värst för honom. Ja. Jo, men det kan man förstå... Hrm.
Jag skulle ha varit död tre gånger om ifall jag hade varit född "förr i tiden". Med två fastvuxna moderkakor och dessutom ett utomkvedshavandeskap hade jag kunnat vila i jorden för länge sedan. Men nu är det som det är och jag har två vansinnigt fina barn.
För åtta år sedan kom han alltså. Han som i dag är eftertänksam, omtänksam, rolig, arg, irriterad, påhittig, omständlig i sina förklaringar, halvt tandlös, sportintresserad, varm och kramig, som kommer över till dubbelsängen varje natt, som älskar att umgås med sina kompisar, som varit rädd för att pröva på en massa nya saker men som växer med varje ny uppgift och som har ett självklart och nära förhållande till många nära och kära runt omkring honom.
fredag 23 november 2012
Filmfascination
Sådant på film som fascinerar: loja säkerhetsvakter dricker kaffe och lägger patiens när bilden på övervakningsskärmarna blinkar till. Alla fryser till, tittar frågande på varandra och rycker sedan uttråkat på axlarna innan de fortsätter med sin förströelse. Hur kan de inte ha lärt sig att en nördig datahacker har kopplat om hela systemet så att den geniale, oskyldigt dömde hjälten ska kunna fly?
torsdag 22 november 2012
När du rättar religionsprov och tycker att det går lite tungt...
...då kan du roa dig med att samla dagens alla felskrivningar och sätta ihop dem till en enda mening. Det här är vad jag fick ihop:
"de konserverade judarna läser torahnen och följer den till pungt och prickar."
Skrivet i sjätte Mosebok, kapitel sjuttsingen. Jag älskar mitt jobb, i nöd och lust, i sjukdom och i hälsa - bokstavligt talat.
"de konserverade judarna läser torahnen och följer den till pungt och prickar."
Skrivet i sjätte Mosebok, kapitel sjuttsingen. Jag älskar mitt jobb, i nöd och lust, i sjukdom och i hälsa - bokstavligt talat.
tisdag 20 november 2012
Påbörjad läsning: Flickan från ingenstans
Jag har börjat läsa Justin Cronins Flickan från ingenstans, en nätt liten sak på 900 sidor. Jag tänkte bara läsa på baksidan. Tänkte bara läsa lite i början, för att få en känsla för innehållet bara. Sedan dess är jag fast.
Mitt i rättningshögar som tornar upp sig til K2 i skala 1:10, mitt i perioden av utvecklingssamtal och åtgärdsprogram...
Flickan från ingenstans är en dystopi om ett hemligt militärexperiment som går fruktansvärt fel och som orsakar att ett farligt virus sprids över världen. Jag har bara läst 200 sidor, men det är nu det börjar gå fruktansvärt fel...
Mitt i rättningshögar som tornar upp sig til K2 i skala 1:10, mitt i perioden av utvecklingssamtal och åtgärdsprogram...
Flickan från ingenstans är en dystopi om ett hemligt militärexperiment som går fruktansvärt fel och som orsakar att ett farligt virus sprids över världen. Jag har bara läst 200 sidor, men det är nu det börjar gå fruktansvärt fel...
onsdag 14 november 2012
tisdag 13 november 2012
Miss Peregrines hem för besynnerliga barn.
Författaren har använt sig av fotografier som tagits tillvara på loppmarknader och vävt in dem i sin historia. Eller så är det tvärt om; att historien har utformats utifrån fotografierna, men det blir en fantastisk berättelse för unga och äldre läsare som vanligtvis inte blir bortskämda med bilder.
Jacob är rädd att hans åldrande farfar Abe håller på att gå in i ålderdomens dimma. Abe är orolig och rädd för att monstren jagar honom, att de är ute efter honom och att de måste försvara sig. Den gamle mannens historier avfärdas som förvirring, till den dagen Jacob hittar honom döende och får syn på den tingest som gett sig på honom. Jacob bestämmer sig för att resa till Miss Peregrines hem för besynnerliga barn för att ta reda på mer om farfaderns uppväxt och får uppleva sådana otroliga händelser att världen aldrig kommer att bli sig lik igen.
Riktigt, riktigt spännande. Upplägget är roligt och bilderna är förtrollande. Så smart.
Bok och bild från förlaget.
Jacob är rädd att hans åldrande farfar Abe håller på att gå in i ålderdomens dimma. Abe är orolig och rädd för att monstren jagar honom, att de är ute efter honom och att de måste försvara sig. Den gamle mannens historier avfärdas som förvirring, till den dagen Jacob hittar honom döende och får syn på den tingest som gett sig på honom. Jacob bestämmer sig för att resa till Miss Peregrines hem för besynnerliga barn för att ta reda på mer om farfaderns uppväxt och får uppleva sådana otroliga händelser att världen aldrig kommer att bli sig lik igen.
Riktigt, riktigt spännande. Upplägget är roligt och bilderna är förtrollande. Så smart.
Bok och bild från förlaget.
måndag 12 november 2012
Början på slutet
Det tar sig, sa mordbrännarn.
Är det inte det ena så är det det andra, sa flickan som blödde näsblod.
Med det vill jag säga att vi börjar närma oss slutet. Flytet har varit fint i helgen och vi har fått mycket gjort. Samtidigt så blev det för lite av en tapet och den måste beställas. Nu är det inte jag som tapetserar, så det är en annan stackare som får avsluta senare i veckan.
Jag köpte en liten flaska bättringsfärg, en sådan där liten tippexliknande flaska innehållande vattenbaserad färg, och det slår mig när jag betalar den (ingen aning vad den kostar) att målarexperterna säkert himlar med ögonen när jag inte ser. Jag tror att målarna sitter på sina kafferaster och dumförklarar Svensson, Svensson över att man köper sådana små flaskor, när det är lika lätt att hälla upp en centiliter av den vita vattenbaserade färgen man har i trelitersburkarna och sedan använda en liten pensel. Men de här små är ju fantastiska! Jag kan gå och dutta på stötskadade element, på en liten rispa på en dörr och en liten missfärgning på ett fönster. Hä va'aL som noytt!
Är det inte det ena så är det det andra, sa flickan som blödde näsblod.
Med det vill jag säga att vi börjar närma oss slutet. Flytet har varit fint i helgen och vi har fått mycket gjort. Samtidigt så blev det för lite av en tapet och den måste beställas. Nu är det inte jag som tapetserar, så det är en annan stackare som får avsluta senare i veckan.
Jag köpte en liten flaska bättringsfärg, en sådan där liten tippexliknande flaska innehållande vattenbaserad färg, och det slår mig när jag betalar den (ingen aning vad den kostar) att målarexperterna säkert himlar med ögonen när jag inte ser. Jag tror att målarna sitter på sina kafferaster och dumförklarar Svensson, Svensson över att man köper sådana små flaskor, när det är lika lätt att hälla upp en centiliter av den vita vattenbaserade färgen man har i trelitersburkarna och sedan använda en liten pensel. Men de här små är ju fantastiska! Jag kan gå och dutta på stötskadade element, på en liten rispa på en dörr och en liten missfärgning på ett fönster. Hä va'aL som noytt!
tisdag 6 november 2012
Världens starkaste Astridminne.
Ett av min barndoms starkaste svordomsminne är när Madicken och Mia brottas utanför Linus-Idas hus (de är på väg till doktor Berglund eftersom Lisabeth har petat in en ärta i näsan). Kampen är jämn, men slutar med att Madicken håller ner Mia mot marken och frågar: - Ger du dig?! varpå Mia svarar: - Inte för dig din djävulsunge!
Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var hemskt. När vi såg just den här filmen i dag, jag och barnen, lägger jag för första gången märke till hur hemskt Madicken också tycker att det är. Hon blir helt paralyserad och tappar fattningen så att Mia kan lösgöra sig och ge henne en saftig smäll på snoken.
För inte så länge sedan läste jag en essä om bl.a. den här scenen. Jag tror att essän var publicerad i DN och den handlade om klasskillnaderna i berättelserna om Madicken: om Alva som dansade med sotaren på balen när borgmästarinnan försökte tysta musikerna, men att de fortsatte spela som en solidaritetsgest mot sina likar; om just den här scenen med slagsmålet, att Mia vägrar att ge sig inför en borgarunge. Essän handlade också om Madickens funderingar kring vem som hamnar i helvetet och vem som klarar sig, men eftersom hon har hört Linus-Ida berätta att de ogudaktiga hamnar i helvetet tror hon nog att det är dit Mia är på väg när hon yttrar de där orden. Nu hittar jag inte den där essän och det håller på att driva mig till vansinne! Om det är någon som är bättre på att googla än vad jag är så får ni gärna hojta till!
Så djupt rotade de sitter många av de där Astrid Lindgren-filmatiseringarna. Det kan antagligen finnas en risk med att se dem igen, nu som vuxen, eftersom de riskerar att bli banala eller på annat sätt tappa kraft, men jag tror inte det.
Alva på balen med sotaren.
När Ronja blir sams med Mattis och han vrålar "Jag har mitt barn".
När Emil kör Alfred till doktorn i snöstormen.
När Tjorvens pappa inte har skjutit Båtsman.
När Rasmus får en egen kattunge.
När Lotta fixar en gran.
Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var hemskt. När vi såg just den här filmen i dag, jag och barnen, lägger jag för första gången märke till hur hemskt Madicken också tycker att det är. Hon blir helt paralyserad och tappar fattningen så att Mia kan lösgöra sig och ge henne en saftig smäll på snoken.
För inte så länge sedan läste jag en essä om bl.a. den här scenen. Jag tror att essän var publicerad i DN och den handlade om klasskillnaderna i berättelserna om Madicken: om Alva som dansade med sotaren på balen när borgmästarinnan försökte tysta musikerna, men att de fortsatte spela som en solidaritetsgest mot sina likar; om just den här scenen med slagsmålet, att Mia vägrar att ge sig inför en borgarunge. Essän handlade också om Madickens funderingar kring vem som hamnar i helvetet och vem som klarar sig, men eftersom hon har hört Linus-Ida berätta att de ogudaktiga hamnar i helvetet tror hon nog att det är dit Mia är på väg när hon yttrar de där orden. Nu hittar jag inte den där essän och det håller på att driva mig till vansinne! Om det är någon som är bättre på att googla än vad jag är så får ni gärna hojta till!
Så djupt rotade de sitter många av de där Astrid Lindgren-filmatiseringarna. Det kan antagligen finnas en risk med att se dem igen, nu som vuxen, eftersom de riskerar att bli banala eller på annat sätt tappa kraft, men jag tror inte det.
Alva på balen med sotaren.
När Ronja blir sams med Mattis och han vrålar "Jag har mitt barn".
När Emil kör Alfred till doktorn i snöstormen.
När Tjorvens pappa inte har skjutit Båtsman.
När Rasmus får en egen kattunge.
När Lotta fixar en gran.
lördag 3 november 2012
Stockholmshäng
Barnen och vi är i hufvudstaden och förutom att vi är i just Stockholm så är den stora grejen att vi träffar kusiner - och moster. Som det har längtats! Rösten blir ljusare, på samma sätt som när man talar om kattungar och fluffiga kycklingar, när man talar om och med mostern. När fyraåringen satt bredvid mostern i bussen på väg hem från Skansen försökte han få klarhet i en mycket viktig fråga:
- Visst älskar du oss mest av allt?
Mostern har inte jättelätt att hålla tårarna borta.
- Jag tycker mest om dig. Och mamma, deklarerade han sedan.
Det är ett gott betyg, kanske det bästa, att omnämnas i ett sådant sammanhang, både för mig och min syster.
Barnens sjuåriga kusin försöker öka storstadens population genom att fråga om inte vi kan bo i Stockholm.
- Nja, svarade jag, men ni kanske kan flytta upp till oss?
- Nej, för vi har så många goda vänner här.
- Ja, det är klart, men vi har så många vänner där vi bor.
- Ja, just det ja.
- Men vi kan ju försöka ses oftare, föreslog jag, ett uttalande jag sedan blev ställd till svars för nästa dag:
- Du sa att vi skulle ses oftare och nu tänkte jag att du ska få lova det.
Annars är allt sig likt. Vad är väl Skansens vargar, järvar, björnar och sälar mot för den söta ekorren som käkade sopor mitt på vägen?
Och vid åsynen av mosterns 21 kvm stora lägenhet kom frågan:
- Bor du i det här rummet?
- Visst älskar du oss mest av allt?
Mostern har inte jättelätt att hålla tårarna borta.
- Jag tycker mest om dig. Och mamma, deklarerade han sedan.
Det är ett gott betyg, kanske det bästa, att omnämnas i ett sådant sammanhang, både för mig och min syster.
Barnens sjuåriga kusin försöker öka storstadens population genom att fråga om inte vi kan bo i Stockholm.
- Nja, svarade jag, men ni kanske kan flytta upp till oss?
- Nej, för vi har så många goda vänner här.
- Ja, det är klart, men vi har så många vänner där vi bor.
- Ja, just det ja.
- Men vi kan ju försöka ses oftare, föreslog jag, ett uttalande jag sedan blev ställd till svars för nästa dag:
- Du sa att vi skulle ses oftare och nu tänkte jag att du ska få lova det.
Annars är allt sig likt. Vad är väl Skansens vargar, järvar, björnar och sälar mot för den söta ekorren som käkade sopor mitt på vägen?
Och vid åsynen av mosterns 21 kvm stora lägenhet kom frågan:
- Bor du i det här rummet?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)