En kollega sade det bäst: klappjakt på liten fröken. Företeelsen där stora pojkar med hundögon söker upp sin lilla fröken och med bedjande blick undrar om det finns någonting att göra åt det där IG:t.
27 elever i en klass. 15 IG-varnade. Två av dem är flickor. 25 elever i en annan klass. 11 st är IG-varnade. Samtliga pojkar. Frånvaron är hög. En utav dem har somnat på en av mina lektioner, men det var också sista gången han gjorde det. De är allihopa över 18 år. Alltså myndiga. Alltså röstberättigade. Det finns så mycket i allt detta som gör mig beklämd. Som ger lite svid i magen.
Men de är ju rara också. De har rent ut sagt urusla bortförklaringar till varför de inte har klarat av kursen på utsatt tid. De visar förståelse (i alla fall påmålad sådan) för min arbetssituation och ber om ursäkt för den ökade arbetsbördan. Jag står inför två val:
1. Att säga tyvärr. Bussen har gått. Tåget har åkt. Den tjocka damen har sjungit. Då får jag istället skriva brev till BUN och förklara varför var och en av mina elever har fått IG och jag ska motivera vad jag har gjort för anpassningar, vad jag har gjort för bedömningar, vad JAG har gjort. Inte hur hög frånvaron har varit på eleverna. Inte hur hög aktivitet de har visat på lektionerna. Inte hur mycket tid de har lagt ner på att studera inför prov. Det är märkligt mitt jobb. Status? Nej. Inte ens med legitimation. Inte så länge jag är den som behandlas som den ifrågasatta i sådana här situationer.
2. Att säga okej. Jag har haft två minuters lunch i dag. 8.00-9.10 ägnades åt muntliga omprov. 9.10-11.15 hade en klass prov. 11.15-12.13 muntliga omprov för ett nytt gäng elever. 12.15-15.05 lektioner med tio minuters rast vid 14.00. Den gick åt till att rätta prov.
Nu sitter jag här, med fler elever inbokade för muntliga omprov och tänker att jag gör fel hur jag än gör. Jag sitter också och har rättat 43 av 45 prov och de här två sista tar knäcken på mig. Resultaten är fantastiska - två har godkänt, hälften har VG och resten MVG. Ändå funderar jag över vad jag ska göra annorlunda till nästa år. Nästa år kommer inte att bli så här, för den här omgången avgångselever måste vara en särskild sort. Det finns fantastiska elever där också, men tyvärr äts de upp av den stora massan som inte fungerar.
Nu sitter jag här och rättning pågår medan blyertsförgiftning uppstår. Min hand är blyertsfärgad, till femåringens stora glädje. Han tycker att jag ser ut som Dumbledore i filmen Halvblodsprinsen. Dumbledores hand är förtvinad av svart magi och om det finns fler likheter så borde jag ha högst ett år kvar att leva. Önska mig lycka till.