Finns det en, finns det flera - Mhairi McFarlane

McFarlanes senaste roman är som en fräck saga där välvuxna män med käkar värdiga snöplogar eller vackra kvinnor som snubblar över sin egen självkänsla på intet sätt hotar att göra tillställningen patetisk.

Tänk Disney: en skön kvinna som ödmjukt inte förstår att hon är vacker. Tänk prinsen (i det här fallet en filmstjärna) som i första mötet med hjältinnan inte gör ett gott första intryck. Tänk er en besvärlig granne med skränande papegojor, nära vänner (varav en rödhårig!) som brutalt levererar sanningar när tillvaron är skör. Lägg till en jobbig lillasyster och koka ihop 430 sidor under omrörning. Ah!

Jag gillar Edie, eftersom hon på intet sätt är perfekt. Hon är tvärt om ganska klantig, men på ett sådant roligt sätt att man står ut med henne. Med fördomar, fräckt språk och impulsiva handlingar blir hon först kär i en karl som inte är bra för henne innan hon blir kär i en annan karl som hon tror är för bra för henne.

Jag ska inte avslöja just något mer om handlingen, utan bara uppmuntra alla som behöver må bra att slå sig ner och njuta av åkturen. På ett sätt följer romanen de formler vi alla känner till så väl, men samtidigt tar den några sidospår som vi inte är vana vid. Det blir inget självklart "så levde de lyckliga i alla sina dagar", samtidigt som hjärtat fladdrar behagligt hela vägen in i mål, för belöningen vilar i den allra sista meningen. Det är aldrig så enkelt som i sagorna, för Askungen drev antagligen prinsen till vansinne med sin städmani och Snövits prins blev säkert less på de sju kortväxta typerna med alla sina personligheter till slut. Här blir det något annat, men fortfarande en saga. Bara... lite uppdaterad. Och jag gillar't. Mitt krassa, norrbottniska hjärta har njutit av denna varma dag, eftersom det antagligen var den sommaren, men jag fick i alla fall en trevlig sommar.

Sidoanteckning: min blida inställning kan ha påverkats liiiite av att min blogg är citerad på insidan av bokens pärm om en annan roman, Det är inte jag, det är du. Fåfängan, alltså...

Bild lånad av förlaget.

Stalpi - Stefan Spjut

Nå.

Uppföljaren till obehagliga Stallo heter Stalpi och nu har det gått tio år sedan Susso och människorna runt omkring henne drabbades av de väsen som rör sig i samhällets utkant. Man kan inte kalla det för oknytt, det som karaktärerna i boken har att göra med, eftersom det låter alltför ofarligt, utan det är istället något långt mörkare och mycket mer skrämmande än så.

En varg har infångats och ska fraktas från Norrbotten till södra Sverige, men någon yttrar olycksbådande orden att "det där är inte en varg". Lastbilen kommer aldrig fram och ödena för föraren och passageraren är inte nådigt. Hela den infekterade debatten om vargens vara eller icke-vara är en sak, men när hela samhällen drabbas av självmordsvågor samtidigt som brutala mord genomförs blir folk rädda på allvar.

Susso får besök av sin barndomsvän Diana, eller Jana som hon också kallas, i ett försök att återknyta kontakten, men snart kommer alla inblandade att önska att de bara hade tittat åt ett annat håll. Susso har länge varit övertygad om "trollens" existens, men läkaren Diana, naturvetenskapens rationella företrädare, förstår snart att livet aldrig kommer att bli sig likt igen.

Det här är spännande, men jag önskar att jag hade Stallo, den första delen, mer färsk i minnet. Namnen och platserna flyter ihop för mig och trots att det står på baksidan av boken att romanen är fristående så finns det en vits med att ha sammanhangen tydligare kopplade i hjärnan. Jag älskar språket, eftersom det norrbottniska talspråket ramar in det krassa och fåordiga i både ordföljd och uttryck. Jag gillar också naturen och inställningen till den, eftersom jag sitter på min altan och läser med norrländska furor djupt rotade omkring mig as we speak.

Bild lånad av förlaget.