Aj aj.

Lilleman försökte gå samtidigt som han försökte dricka ur ett glas han fått tag på med sina lill-långa armar från ett bord. Det behövdes bara ett snubbel så gick glaset i kras och så hade vi en liten hand med ett skärsår. Lill-Heman brydde sig inte om det utan var bara glad att han fick plaska i handfatet medan värsta blodflödet var igång. Sedan gick han och kröp omkring som vanligt och jag hittar små blodstämplar här och var i huset där han rört sig under gårdagen. Jag försökte få på honom ett plåster, men det blev blod på plåsterpaketet och inget plåster på blodet om man så säger.

Själv brände jag två fingrar vid matlagningen i eftermiddag. Vi hade fått fint besök från staaan med trevlig lekkompis till storebror och lillkompis till lilleman. Vi vuxna konstaterade att det var så här det skulle vara: två fyraåringar som kiknar av skratt på övervåningen, två ettåringar som kivas om samma grejer i lekrummet och fyra vuxna som häpnar över hur trevligt man kan ha det.

Januarimörkret kräver ut sin rätt samtidigt som heltidsjobb och småbarnsliv med för lite sömn går på repeat som en uttjatad discoskiva. Då är det trevligt att tänka på att stockholmarna snart kommer på besök och den helgen lär gå i överljudsfart. På den ingifta sidan av min familj vankas det bröllop och då får vi två anledningar till att äta tårta, för festen äger rum på makens födelsedag.

Tjing.

Det får du veta själv.

Jag frågade fyraåringen vad han och pappa hade gjort och sett när de var ute på nära tre timmars skoterfärd idag och då tittade han viktigt på mig och sa:
- Det får du veta själv.
Hmmm. Jag antar att han menar att jag får ta reda på det genom andra källor än honom.

Vid dagens middag, en mycket oglamourös parisare med tomat, gurka, dressing och lök, ringde telefonen ända från Stockholm med syster yster vid andra änden. E såg ut som den lilla socialiserande varelse han är medan han pratade med henne. Bredvid satt lillebrorsan och käkade bröd med gaffel.

Jag måste göra ett ryck i Bokgalleriet och skriva in tre nyligen lästa böcker, men jag tror jag ligger och suger en stund på omdömena på de där bladverken. Nu är det nog dags för På spåret, trots att inte Timo är med idag, sedan renskriva ett religionsprov som jag har vånda över att lämna ifrån med. Jag hoppas det blir bra. In šaʾ Allāh - om Gud vill.

Midvinterblomster

Mina orkidéer blommar som om det gällde livet och det är vackert så här mitt i blekkalla vintern.

Den här gula orkade bara värka fram en enda blomma, men den är stor och visar upp ett visst mått av självhävdelsebehov, som om den ska visa upp sig desto mer bara för att den är ensam.


Så skönt med fredag nu imorgon efter ännu en sjukt körig torsdag.

Dumhet!

Fyraåringen är hälsosamt retsam mot sin yngre bror. E har tidigare varit som en liten farbror, gammelförståndig och eftertänksam. Nu är det glimt i ögat när han håller i sin bror lite för länge och när han faktiskt prövar på att springa undan istället för att komma och borsta tänderna direkt.

Däremot går han lite för långt ibland och häromdagen fick han gå till sitt rum efter en incident som bl.a. involverade sittande på skrikande lillebror. När jag gick från rummet och hade lämnat E där skrek han efter mig och jag trodde att han sa "dummis", så jag gick tillbaka och frågade vad han hade sagt. Hans blick irrade runt i rummet tills han fick syn på sin kaffebryggare och det blev svaret.
- Skrek du "kaffebryggare" efter mig? frågade jag och försökte att inte skratta, för jag var rätt irriterad på honom.
- Ja.
- Jag tror att du sa "dummis" och det tycker jag inte om att du säger.
Pappan i huset upplyste om att E hade ropat "Dumhet!".
- Det är inte en dumhet att jag lyfter av dig från lillebror när du sitter på honom.
- Men han tycker om det, försökte fyraåringen.
- När han gråter och skriker och vrider på sig så där så betyder inte det att han tycker om det.
- Men han brukar vilja peta på mina tänder.
Aldrig svarslös och det är svårt att argumentera mot en fyraåring. Det går att resonera till en viss grad, men inte när det blir ologiska loopar.

Ikväll har han fått ha morfar för sig själv, vilket innebär engagerad lek och många böcker. Trevligt tycker mamman som får vika tvätt, se på Top Model och Made in Sweden innan sömnen kallar.

Det sket sig igen = )

Det här med att lägga sig tidigt. Nyss hemkommen från Luleå och Kulturens hus med Åsa Larsson i författarsamtal väntade en kartong med IKEA-skoskåp som grannarna och tillika svärföräldrarna handlat hem åt oss.

Några fusksvärord och äktenskapligt "jag gör det där liiite bättre än du" senare kunde vi med händerna i sidorna nicka förnöjsamt och glädjas över treluckorsundret. Alla skruvar fanns med, all plugg och inga fabrikationsfel. Hejja Kamprad.

Åsa Larsson var bra. Rolig och blygsam, fräck och lite småcool. Ändå kändes det lite tunt att ha författarsamtal utifrån senaste boken. Det blir lite fåordigt emellanåt, men när hon får fritt spelrum att tala kring kulturen och mentaliteten i hemtrakterna lossnar det lite. Jag håller på att avsluta Till dess din vrede upphör och måste säga att det hitintills nog är hennes bästa.

Sent blev det och så lite blogg på det. Oansvarigt värre. Kanske en sen tonårsrevolt eller en tidig medelålderskris. Jag väljer det första alternativet.

Filmen var bättre än boken

Jag har lovat mig själv flera gånger att gå och lägga mig i god tid. Heltidsjobb och barnanärvarande tar ut sin rätt = ) Men så hyrde jag film och blev uppe både igår kväll och idag. Igår såg jag Försoning som jag länge tänkt att jag skulle göra. Jag läste boken av Ian McEwan under 2008 och tyckte att den var fantastisk (Bokgalleriet). Filmen var också bra, trots att det är Kiera Nightleys vassa profil i motljus en gång för mycket.

Nu har jag precis stängt ner The Kite Runner, Flyga drake, och vill nog påstå att den var fantastisk. Kanske till och med bättre än romanen och då bör man betänka att boken är otroligt bra. Filmatiseringen är dock säkert gjord och man har i manuset sållat bort långa partier som gjorde boken lite långdragen.

När film ändå avhandlas kan jag tillägga att med senaste numret av Tara följde Tillsammans är man mindre ensam med och den var, lite oväntat med tanke på att det är fransk film, en skön feel good-rulle där man blir lika kär i Audry Tautou som i kocken hon blir förälskad i.

Många filmtips med andra ord. Enjoy.

Vilken ynnest det är att ha någon att skratta tillsammans med. Jag har många sådana på jobbet och vi får skratta gott varje dag. Sådana där interna grejer där man aldrig behöver förklara poängen eller ursäkta sig att det blir lite galghumoristiskt emellanåt. Det är väl dumt, men vi skojar om cancermöglet nu. För att lätta upp stämningen liksom.

Och lite absurt är det att allt fokus ligger på det som finns i väggarna, men sedan åker vi hem och har mobiltelefoner och bärbara telefoner nära huvudet hela dagarna, äter besprutad mat, akrylamidchips och pommes, vräker i oss kakor och annat olivsdugliga livsmedel fulla av härdade fetter innan vi sitter framför strålande skärmar i teve och dataformat. Om jag har ont i huvudet? Ja, då är det väl från cancermöglet. Schysst namn förresten. Tacka kvällstidningarna för det. Utan dem hade vi inte fått hittepå-ord som täcker in aktuella problem och våra värsta farhågor i en och samma rubrik.

Då är det extra festligt också att senast lästa bok är Dödergök av Katarina Wennstam. Finns avhandlad i Bokgalleriet, men jag spoilervarnar. Stora delar av handlingen avslöjas...

Dagens utmaning har varit att förklara hederskulturellt betingade våldshandlingar för elever som faktiskt ser ut som om de bryr sig. På 20 minuter. Det blir nog fortsättning följer på den visan.

För ett år sedan...

...vid den här tiden på kvällen sa barnmorskan, samma underbara som förlöste mig med fyraåringen som tack och lov inte var fyraåring då, att "nu tar vi ut den här bäbisen, eller vad säger du?". Jag har sagt det, att om vi ska skaffa ett tredje barn så ska jag anlita henne privat, för hon jobbar inte kvar på BB.

Lillebror föddes 20.39 och jag fick en hel timme med honom innan operationen som följde på förlossningen. Så här glad var han idag över att få fira sin första årsdag.


Tårta och annat inbakat socker i massor och längder gjorde att det blev en smärre krasch senare mot kvällen, men nu är han lugnt ned- och omstoppad i sin säng. Natten till idag spenderade båda barnen hos mormor och morfar och jag har njutit väldeliga, först igår kväll av gott sällskap och god mat och sedan hela natten med att sova ostört.

Kuriosa: idag bajsade fyraåring enligt egen utsago en delfin. Bajsteknologi på riktigt hög nivå.

Timo Räisänen

Bäst i Sverige. Alla kategorier.

Nu har det här med kläder blivit viktigt

Storebror åkte till dagis i tisdags med en orange tröja med bruna ränder. Nästa dag fick han ha samma tröja, eftersom den mot alla odds fortfarande var ren och såg okej ut. Då möttes han i hallen av fräsiga kompisen som glatt deklarerade att han hade tre tröjor på sig, och den avslutande frågan blev:
- Har du nån Spiderman på dig?
E drog en djup suck och skakade på huvudet.
- Nej, jag har bara samma som igår.

Nu vill han bestämma själv, allting, och det känns som om han blivit ett stort steg större bara genom denna utveckling.

En rolig anektdot från jobbet. En elev frågar mig:
- Får jag gå så jag hinner med kvart i - bussen?
Då tittar tjejen som sitter bredvid upp och frågar:
- När går den?

Om det är någon som missat det...

...så vill jag utse Märta Tikkanens "Århundradets kärlekssaga" till förra årets mest läsvärda. Jag vet inte varför den fångat mig så, men jag bara sugs in i den så snart jag öppnar pärmarna.

Boken finns att låna på bibblan men är svår att få tag på, för alla bokhandlar talar om att den är slut och inte väntas komma i tryck igen.

Därför är det med glädje jag tillskansat mig ett alldeles eget exemplar som jag hittade via Bokbörsen. Där säljer både företag och privatpersoner böcker som de vill bli av med. Jag har handlat en annan favorit där, Kvinnorna vid Cane River, som var i riktigt fint skick, nästan orörd. Både den inbundna favoriten och denna Tikkanen-pocket gick lös på 24 kr vardera. Tillkommer gör frakt på 11 spänn. Alltså 36 kr för bokfavoriter du redan älskar. Det kunde vara sämre.

Döden-döden och dödens trött

Det är en dålig kombination att börja om att jobba, heltid, samtidigt som det ska utvecklingssamtalas på jobbet. Dessutom är januari superhektisk med massor av åtaganden inbokade, vardag som helg. De där två timmarna jag får med barnen går rasande fort, men efter nästa vecka blir det stor skillnad. Det var det där med att kunna säga nej... Att säga nej är att säga ja till sig själv.


Morgonen började med döden-döden. Jag hörde en liten snyftning i örat klockan sex på morgonen och fann en fundersam fyraåring som ville krypa nära.
- Vad tänker du på? frågade jag.
- Hur kommer man hem igen? frågade fyraårsfilosofen.
- Hem varifrån?
- Från himlen när man är död.
- Jag tror inte att man kommer tillbaka, svarade jag ärligt och möttes av lilleskuttårar.
- Men jag vill komma tillbaka till mitt hus!
-Ja, fast jag har aldrig varit död, så jag vet ju inte. Kanske kan man få komma tillbaka. Men vet du, att när man är fyra år behöver man inte fundera så mycket på döden.
- Men jag vill ju komma tillbaks hit. Annars skulle jag längta.
- Ja, men då får du nog komma tillbaka. Jag tror att i himlen är det som om det alltid är lördag och då är allt bra.
Då äntligen lyste han upp i ett leende och nickade. - Ja, och så får man äta så mycket godis man vill!

Åh, vad jag önskar att jag kunde lova honom att det blir precis just så.

Sedan är det så roligt, för nu är vi fyra i famljen som går upprätta. Lillebror har helt släppt taget nu och stultar omkring och ser stolt ut. Han är så koncentrerad och somnar så snabbt och gott när man lägger honom. Liten blir stor. Liten blir ett år på söndag.

Så här arg...

Så här arg blir lillebror när vi satt upp trapphindret till annars livsfarliga 15 steg. Han har grälat och gormat och klagat och vädjat och argumenterat och vridit och vänt och ignorerat och försökt igen. Sedan blev han arg igen och grälade och gormade och... Ja, ni förstår.

Skönt blev det i alla fall och ganska snyggt. Det är tur att vi har en morfar som inte gör som oss, dvs går och väntar på att barnen ska bli tonåringar innan nödvändiga åtgärder vidtas.

Det är en skön stund på kvällen när lilleman har lagt sig och storebror får tid och rum för sig själv. Då kan han sitta och skotta med sina leksaker i en plåt full av havregryn. Det är dialoger och snökaos, någon hjälpsam granne som skottar åt en annan, någon som har snöat över och måste skottas fram.

Nu, en stunds jobb innan K. Wennstams Dödergök ska få hålla mig vaken alldeles för sent inpå natten.

Jag är helt slut...

...men på ett relativt skönt sätt. Mitt huvud är fullt efter en dag med utvecklingssamtal och religionsföreläsningar varvat med datajobb och kopiering. En ny "attgöra"-lista väntar på skrivbordet, men samtidigt känns det som om jag uträttar något. Det jag gjort under en dag går att mäta, vilket inte är fallet när jag är hemma med barn. Kvinnofälla säkert. Allt verkar i slutänden vara det.

Då är det skönt att ha en företagsam make hemmavid som hinner med allt det där jag gjorde ursäkter över att jag inte hunnit med. Hoppas hela hans föräldraledighet fortsätter så = )

Sedan har jag så bra hjälpreda i äldsta sonen också. Han har faktiskt kommit upp i en ålder när han hjälper till istället för stjälper till. Det går snabbare när han är med. Han skalar morötter och skivar potatis. Fantastiskt.

Sedan är det roligt med uppskattning också och därför blev jag glad när jag fick denna av Fru Mju:

Jag ger den med glädje vidare till de bloggmammor jag själv följer dagligen:

Nybliven, som är nybliven tvåbarnsmamma

Annaboda, vars son matchar min i roliga uttalanden.

Svägerskan på 48:an

Vickan som bl.a. har en frukt-ansvärt söt son.

samt

Anna, som får ihop allt; barn, handarbete, arbete och vardag på ett beundransvärt sätt.

Kuriosa. Fyraåringen bajsade en delfin igår och en trollbro i förrgår. Bajsteknologin fortsätter.

Tjing!

Gråta med ett leende

Min lillasyster är färdigbakad förskollärare och blev genast rekryterad till en förskola - i Bromma. Flyttlasset gick iväg bakom föräldrarnas bil på nyårsdagen och sedan återvände hon hem för att gå upp med examensarbetet. Idag åkte hon ner igen för att stanna.

Hon var här på förmiddagen för att träffas lite in i det sista och det kändes bra. När hon for var det med tårar i ögonen på oss allihop och E tittade hela tiden på mig. Det känns inte bra att gråta inför barnen, men ändå vet jag att det ju också är naturligt. Vuxna gråter också.
- Varför gråter du mamma? frågade fyraåringen och jag förklarade att jag var ledsen för att H flyttar.
- Det går över, säger han då.

Och visst gör det det. Men inte helt. Det blir lite som att gråta med ett leende. Jag tycker att det är jättekul att hon fått jobb och att hon redan älskar att bo i Stockholm. Hon har gjort det förr och det går snabbt att resa dit när man vill. Men ändå - hon kommer att fattas mig.

Varför gör jag så?

Idag hade jag en lång "att-göra"-lista på jobbet med saker jag skulle lösa. På plats på jobbet var jag supereffektiv och var klar efter sisådär 35 minuter. Fast jag hade hela dagen på mig egentligen. Jag hade ju kunnat spara någonting till efter lunch, men nu blev det löpande bandprincipen och sedan surra bort en massa tid...

Vid bilen när jag skulle hem stod jag och drog i bildörren och var irriterad över att låset hade frusit. Det var bara det att jag inte låst upp dörren. Då den lilla detaljen var ordnad gick det fin-fint...

Jag läste någonstans att storkonsumenter av kaffe skyddas mot demens. Skönt. Å andra sidan kunde jag också läsa att storkonsumenter av kaffe oftare hallucinerar också. Mindre bra. Det kanske förklarar en del av sådant jag drömmer på nätterna. Mycket av det innehållet borde kunna säljas till Hollywood.

Och som avslutning vill jag citerar min kompis och numera återvändande kollega angående det kalla vädret, att idag var det garanterat myggfritt.

Nu längtar jag...

Det var det där jag sa för en tid sedan att jag inte behövt längta så mycket efter mina barn. Nu gör jag det. Jag hinner träffa dem ungefär två timmar från det jag kommer genom dörren tills dess de somnar. Det är skillnad mot för de 14 timmar vi spenderade tillsammans för bara någon vecka sedan.

Storebror är rolig med sina felsägningar som egentligen är helt logiska. Myrslok blev "Djurslok". Vet man inte det exakta ordet drar man till med ett som ändå passar in. Lillebror fortsätter sin språkresa med att hålla allehanda ting mot örat och låtsas prata i telefon. "Hej, ja, ja, ja" låter det och ofta ringer han till storebror "Eija".

Vår hemtelefon är fortfarande trasig, om någon undrar. Ibland hör jag hur det ringer i datorn, dit maken har manövrerat alla samtal som rings till hemmet, men jag kan inte prata i telefon genom datorn, därför har det blivit några samtal som jag har missat. Det är dyrt att ha billig telefon.

Ännu en torsdag av sjukt många elever, men ungefär hur trevligt som helst. Tiden går fort när man har mycket att göra.

Jag har sagt det förr

Man får inte mobba och trakassera. Det är också viktigt att rapportera på ett bra sätt om det förstnämnda inträffat. Det första har hänt och det andra har inte hänt. Fundera på den, ni. Det är min arbetsplats jag talar om och det är lokalblaskan jag också talar om.

Om lillebror var en superhjälte...

...så skulle han nog snart förvandlas till en skurk. Hans namn skulle vara "Angry man" och ögonen skulle skjuta blixtar mot dem som hindrade honom från att göra som han ville under det att hans arga röst skulle få öronen att krypa in i skallen på alla som hörde honom.

Hans enda fiende skulle vara SuperMom som med lugn och pedagogisk röst (och lite godis) skulle avleda honom och få honom glad igen och växa som människa. Vet någon var man får tag på henne? Någon ljussignal man kan skicka upp från gården så hon vet var hon ska landa?

Barnen har badat i nästan en timme. Världens bästa tidsfördriv när det är för tidigt att gå i säng. Det behövs mycket olja dock, så att småhudarna inte torkar ut.

Språkmutation

Fyraåringen pratar mycket - och snabbt. Därför blir det nya ord och nya karaktärer. Men samtidigt kanske en alldeles lysande affärsidé? Eller vad sägs om
- superhjälten Snålmannen?
- ko-trollet Mamma Mumin?
- superhjälten Spindelmamman?

Jag ser dem framför mig i nytryckta böcker och serietidningar. Snålmannen kan bli extra intressant...

Det är roligt...

...att jobba. Jag känner mig piggare. Och tröttare.

...att maken efter första pappalediga dagen känner att det vore skönt för honom att få åka och handla på egen hand.

...att man blir så stolt över att snart-ettåringen hittar en strumpa, sätter sig ner och försöker få på den på foten. Ett geni. Minst.

Du är bara lite röd

Om jag fått en femtioöring för varje ord storebror uttalade igår skulle jag ha tjänat ungefär trehundrafemti tusen miljoner. Kära värld så understimulerad kille. Till och med morfar sa åt honom:
- E, kan du titta i mina öron om det blöder?
Detta han gjorde men skakade på huvudet: - Nej, du är bara lite röd.

När jag kom ner från övervåningen efter en liten men välbehövlig sovmorgon berättade storebror att han pratat med morfar i telefonen och att denne var sjuk.
- Det är jag som har sminkat honom.

Döden-döden fortsätter. Frågor och kommentarer ploppar upp lite nu och då. Första föräldralediga dagen för pappan kom frågan:
- Pappa, när vi är döda kommer vi att ligga i samma grop då?
Tuff start på hemmavistelsen. Sedan förstår jag inte var han får allt ifrån.

Stort av liten: Lilleman började gå idag. En klassisk "när-jag-håller-någonting-i-handen-glömmer-jag-bort-att-jag-inte-kan-gå-själv"-situation. Med en slev i ena handen gick han någon meter innan han skrattade högt och satte sig ner. And so it begins...

Det här med sopsortering

Min man är den klimatansvarstagande i vårt hushåll och nu har han gjort allvar i att börja sortera soporna efter konstens alla regler. Men kära värld! Man behöver ju ett helt litet rum i källaren för att kunna separera glas från plåtlock, mjuk- och hårdplast, kartong, papper - men inte kuvert med plastruta...

Nu bär vi ner mjölkkartonger och emballage varje kväll (sure, visst, alltid varje kväll) och ändå hinner det överbelamra hela köksbänken. Tänkvärt är ändå att allt det där annars hamnar osorterat på tippen, så nog kan man anstränga sig. Men lite jobbigt är det...

Första dagen på jobbet. Jag var hungrig efter 45 minuter. Jobbade plikttroget till klockan 17 trots att ingen kollade mig. Sedan lite middag och lite ärenden på stan innan jag fick närvara på finfint kafferep hos Kafferepet. Sååå trevligt med prat och mycket skratt med henne och hennes numera äkta make. Grattis igen. Det blev ett längre besök än jag räknat med, men tiden går så fort när man har roligt. Med mig hem fick jag tillökning i Ruska-familjen och bilder kommer på det senare. Tusen tack igen!

Däremot hann jag bara träffa mina barn en kort kort stund i morse, för när jag kom hem hade de somnat. Lite ovant, men man kan snusa på dem när de sover och tanka upp lite barndoft. Inte så nära lilleman dock, för vaknar han är det som att väcka en björn. Man ångrar sig och undrar varför man satte sig i den situationen överhuvudtaget. Nu är storebror sjuk - 40 grader han också. Mina barn siktar högt, oavsett vad de företar sig.

Imorgon: 194 elever innan dagen är över. Det blir till att plugga lite namn och sedan chansa med de vanligast förekommande = )

Ett år går fort

Jag kan knappt förstå att det snart gått ett år sedan jag blev tvåbarnsmamma. Det har gått så oerhört fort och ändå känns det som om tiden stått stilla här i mitt mikrokosmos. Samtidigt sitter jag och läser ur min lilla skrivbok där jag noterat sådant som hänt och då inser jag hur mycket storebror har utvecklats under den här tiden. Själv har jag nog förändrats också, men det kommer nog att bli tydligare när jag kommer ut i den verkliga världen igen.

Visst är det Alfons Åberg som är nervös inför skolstarten och som glatt kommer hem efter första skoldagen och berättar för pappan att fröken också varit nervös. Jag vet inte om mina elever är särskilt nervösa, men mitt hjärta klappar och fjärilar dansar rumba i min mage. Samtidigt känns det kul. Inte att komma tillbaka till cancermöglet (suck PT, så dålig journalistik) men att träffa kollegor och elever igen.

Här kan ni se ett år på 40 sekunder:


Kossan.se

Riktigt så snabbt går det inte, men snart är det likafullt vår igen. Av någon anledning går det inte skriva kommentarer när jag lagt upp en film eller vissa kort, men håll till godo i alla fall.

Plaza Kvinna

Jag köper sällan tidningar, men om jag gör det beror det ofta på att man får en film på köpet. Därför blev det Plaza Kvinna och medföljande Jane Austen-filmatiserade Emma som åkte ner i påsen.

En snygg Carina Berg på omslaget och hon verkar i intervjun lika intensiv och ärtig som hon framställs som på TV. Sedan fick jag dagens gapskratt också. "Eyelinerns comeback!" står det stort och svart på omslaget. Jag som inte ens visste att den varit ute = )

In english please

Övertydlighet hos fyraåringen gör att det blir rätt när han säger "tugg-gummi". Det blir nästan rätt när han säger "hak-klapp".

*

Allt som går ska sägas på engelska och han är inte sen att ge regi när så passar.
- Vem ska läsa Gud som haver ikväll? frågade jag.
- Vad betyder "jag" på engelska? frågade han.
- Me.
- Okej. Me.

*

Med pappan lät det så här:
- Vem ska läsa Gud som haver"? frågade maken.
- Vad heter "jag" på engelska?
- Me.
- Säg det du då.

*

- Vill du ha kuddflingor? (Havrefras)
- Of course, svarar den lille.

*

Han leker med språket hela tiden och det kan bli exakt hur som helst. Dessutom sjunger han hela tiden, så ibland blir det nödrim också.
- Åh nej, du är en tjej, åh nej, du är en gay, åh nej, inte min grej, nej, nej.

Man kanske borde tonsätta den och skicka in som bidrag till Melodifestivalen?

Filmtajm

Det blev många filmer under lillebrors sjukdomsperiod. Jag hyrde Arn - Riket vid vägens slut och avnjöt den fram till slutet. Jag tyckte den var så bra, fint berättad och det gjorde mig inget att det dröjde en timme fram till han kom hem till Cecilia. Men sedan blev jag besviken. Cecilia är reducerad till en trånande, och visserligen troget väntande, kvinna som inte tar några egna initativ förutom att söka sig till klostret som abedissa när hon tror att Arn är död. I böckerna är hon mycket handlingskraftig och utvecklar ett sinne för affärer när det är av största vikt att rusta sig ekonomiskt. När Arn väl återvänt får hon honom att lyssna på de idéer hon har, eftersom hon vet bäst och det slår väl ut.

Det är jättefint berättat om hur de återförenas och hur de bygger upp ett liv tillsammans igen, men sedan går Arn och dör. Jaha. I böckerna når han en hög ålder innan han avlider, men det borde man väl ha kunnat räkna ut att svensk film inte ska få sluta lyckligt. Det är något anti-hollywodskt som gör att svensk film ska sluta i vemod - något som ska spegla vårt sinne?


Tråkigt också att det är så dåligt ljud på svenska DVD-filmer, något som Kafferepet förklarat för mig. Man gör inte enskilda ljudfiler av svensk film, eftersom det kostar för mycket. Därför är det superhögt ibland, som i stridsscener, och sedan när det klipps till dialog ser man bara att de rör på läpparna.

En tur till Skadestuen

Lillebror hade nästan 41 graders feber igår och har varit sjuk sedan i lördags. Därför ringde vi till jourcentralen - jag sa ja direkt när maken föreslog det - och de ville att vi skulle komma in. Annars har jag svårt att ringa de där samtalen. Jag känner mig sjåpig och föreställer mig väntrummet på akuten överfullt med misshandlade och trafikskadade.

Det blev det vanliga dock, inte för att jag hade förväntat mig något annat. "Se till att han dricker och om han slutar dricka hör ni av er. Om han fortfarande är sjuk på lördag hör ni av er."

Det är jobbigt att se sin lille ligga och flämta matt med blodröda kinder och bara gny svagt när någonting inte känns riktigt bra för honom. Han som annars är så pigg och stark.

Jag börjar känna mig lätt sliten och sjuka barn känns inte som världens bästa uppladdning inför mötet med 230 elever vid skolstarten, varav 140 är nya bekantskaper. Jag säger som sist: har jag tur blir jag sjuk själv så att jag äntligen får sova.

Nytt år, nya kommentarer

Fyraåringen utforskar språket.

- It ju behövs det. (Om att vänta med godis till efter maten.)

- Abso inte lut. (Variation på Absolut inte.)

Jag vet att jag är lite grann av en språknörd för nu sitter jag och funderar på om den sista av hans kommentarer är ett exepel på lös sammansättning (i motsats till fast). I bondskan finns ju "hä bö et hövs" (det behövs inte). Är det någon där ute som vet om det ens har med fast och lös sammansättning att göra? Hur googlar man det?

Ett annat exempel ur pitemålet är:
- Han ar-visst åssit bäit. Han tele no båra fonär. (Han arbetar visst aldig/inte. Han pratar nog bara i telefonen.)

Och ja, jag är uppe den här tiden denna nyårsnatt, eftersom lilleman sent om sider ska protestera mot alla intryck han blivit utsatt för under dagen/kvällen/natten. Det är helt magiskt hur ointresserad den ungen är av att sova. Inte helt feberfri, men har visat upp sig från sin bästa sida.

Storebror är helt gudomlig. Han roar sig kungligt och uppför sig som en liten gentleman. Han bygger sina 50-bitarspussel, gräver med småtraktorerna i en plåt med havregryn och levererar oförglömliga iakttagelser av livet.

Inga löften avlagda. Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt.