Hon är här nu. Tavlan. Det var tänkt att bli Stolthet och fördom men den var ohjälpligt slut och skulle inte komma in inom en snar framtid. Valet föll på mitt andraalternativ, Övertalning.
Tavlan är 70x100 cm och föreställer huvudmotivet i Övertalning: skeppet som seglade och Anne som stod kvar.
Jane Austen. Eller Pain Austen, som min man behagar uttrycka sig.
lördag 23 augusti 2014
onsdag 13 augusti 2014
Sorg
Jag läser ett citat om sorg och fastnar för "Mitt minne älskar dig. Det frågar efter dig hela tiden". Ett annat lyder "Sorg är kärlek som har blivit hemlös". Det är vackra ord som är aktuella i dag. Efter ett dödsbud på morgonen kommer det över mig hela tiden, påminnelsen att en människa inte längre finns hos oss.
Samtidigt detta märkliga: att man påminner sig själv om att leva mer i nuet, att säga de där sakerna man riskerar att inte få sagda, att gå barfota mer och så vidare. Man säger carpe diem men ska bara handla först. Och tvätta. Och städa. Och... Kanske borde man försöka jobba mer på att fånga dagen i tvättstugan eller på Ica.
Samtidigt detta märkliga: att man påminner sig själv om att leva mer i nuet, att säga de där sakerna man riskerar att inte få sagda, att gå barfota mer och så vidare. Man säger carpe diem men ska bara handla först. Och tvätta. Och städa. Och... Kanske borde man försöka jobba mer på att fånga dagen i tvättstugan eller på Ica.
söndag 10 augusti 2014
Saltoluokta
Vi har levt i vad som närmast kan beskrivas som kollektiv de senaste veckorna. Det är systeryster och broderroder som varit uppe och hälsat på. Det har varit vuxna och barn, sällskapsspel, bad och badkläder, loppisar och stadsturer - och en massa, massa mat. Vi är inte sådana som äter en krämlunch när vi är tillsammans. När vi väl sitter där allena, då åker krämen fram. Och oj, så gott det kan vara med icke-mat.
Sommarens höjdare, i dubbel bemärkelse, var resan till Saltoluokta. Tänk. Trettio mil och så vackert och så annorlunda. Ett och samma berg, men i olika skepnad och skiftningar för varje timme. Det har varit otroligt mäktigt och fantastiskt roligt. Jag vet att det går inflation i superlativen, men det är svårt att på ett rättvisande sätt beskriva det vi har fått uppleva.
Första dagen gick vi en kort tur men drevs på flykt av myror. Det var miljontals på de sandiga stigarna och de små barnen blev galna. Dag två delade vi upp oss så att syster, make och pappa gick till samevistet på andra sidan berget. De besökte också ett vattenfall och bytte bort pannkaka till ett par glada arbetare. Bror och brors fru gick på toppbestigning medan jag och mamma tog hand om barnen. Efter en kort tur hade de minsta, en på tre år och två på sex år, fått nog, så de vände om. Jag och en elvaåring, en tioåring och en nioåring, fortsatte en bit till. Och en bit till. Och en bit till. De ville upp till trädgränsen och sedan till den där toppen och till nästa topp... Vi hade nog kunnat följa med till samevistet vi också.
Hemresan ledde till ett stopp på vackra Storforsen som bjöd på bad och nästa fina naturupplevelse innan hemmalivet tog vid igen. Nu har snart alla stockholmare åkt hem igen och vardagen tar vid. Det är både skönt och vemodigt på samma gång.
Sommarens höjdare, i dubbel bemärkelse, var resan till Saltoluokta. Tänk. Trettio mil och så vackert och så annorlunda. Ett och samma berg, men i olika skepnad och skiftningar för varje timme. Det har varit otroligt mäktigt och fantastiskt roligt. Jag vet att det går inflation i superlativen, men det är svårt att på ett rättvisande sätt beskriva det vi har fått uppleva.
Första dagen gick vi en kort tur men drevs på flykt av myror. Det var miljontals på de sandiga stigarna och de små barnen blev galna. Dag två delade vi upp oss så att syster, make och pappa gick till samevistet på andra sidan berget. De besökte också ett vattenfall och bytte bort pannkaka till ett par glada arbetare. Bror och brors fru gick på toppbestigning medan jag och mamma tog hand om barnen. Efter en kort tur hade de minsta, en på tre år och två på sex år, fått nog, så de vände om. Jag och en elvaåring, en tioåring och en nioåring, fortsatte en bit till. Och en bit till. Och en bit till. De ville upp till trädgränsen och sedan till den där toppen och till nästa topp... Vi hade nog kunnat följa med till samevistet vi också.
Hemresan ledde till ett stopp på vackra Storforsen som bjöd på bad och nästa fina naturupplevelse innan hemmalivet tog vid igen. Nu har snart alla stockholmare åkt hem igen och vardagen tar vid. Det är både skönt och vemodigt på samma gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)