- Åh mamma! sa storebror när han smågråtande kom ut ur sitt rum igår kväll.
- Men vad är det?
- Varför blir jag alltid pinödig just när jag ska göra någonting roligt?

Det är så svårt att inte skratta, men jag måste lägga band på mig, för annars blir han galen. Sedan är det intressant det där med dialekter. Fru Mju kommenterade här nedanför och visade hur bondskan skulle låta hemma hos dem.

När stockholmarna varit här blir de smått generade när vi säger att vi ska "snippa in" någonstans. Och senast var det femåriga kusinen som under ett toalettbesök satt och filosoferade:
- I Piteå kallar de kissa att pia och jag har ju en kompis som heter Pia.

40-gradig lillebror är redo att serveras när som helst. Lite piggare dock, så han går omkring och säger "oih" åt allting med hes stämma. Sedan avslutar han med intressanta ljud från blöjområdet...

Seda sa'an ein sak dell

Vi fick åka på trevlig kvällsträff med påhälsande vänner från söder och hade storebror med oss, eftersom det fanns andra barn i samma ålder. Det är fascinerande att barn hittar varandra med en gång och kan spendera kvällen tillsammans utan att ha träffats tidigare.

Mest imponerande är att min pappa gick in som barnvakt. Det är inte alla morfäder som skulle ta sig an en 11 månaders sjukling som gärna vänder sig om efter sin mamma. Lilleman hade inte 40 graders feber när vi kom hem, men den steg till dessa höjder strax efter det vi satt fötterna innanför dörren. Morfarn bör få en eloge i alla fall, så... applåder = )

Ja si sa'an å så sa'an et na meir den dan.

Lilleman sjuk - igen.
40 graders feber sedan hög på Ipren - igen.
Ska bara sova i famnen - igen.
Inte mycket sömn för mamman - igen.

Tur att braiga pappan tar igen det där han kan, eller snarare tillåts.

Storebror är så rolig hela tiden att jag inte hinner med att skriva upp allt bra. Senaste tecknade filmen handlade om en brödrost (en valross) och på botten låg ett skeppsbrak (ett vrak) och när vi sedan såg Bilar talade han om för mig att Doc (Hudson Hornet) hade vunnit tre vokaler (pokaler).

Må vara att han säger fel ord ibland, men hans ordrikedom förvånar mig. Ständigt. Han använder ord som han hört mest i förbifarten, men han använder dem på rätt ställe. Otroligt.

Ja si sa'an å så sa'an et na meir den dan.

Something to remember = )

Något att minnas från denna jul är att vi i min familj skulle handla till varandra för en hundring och inte mer. Detta slutade med att jag och min syster köpte exakt samma julklapp till varandra. Det var bara färgen på en av tre som skilde sig åt.

En härlig decemberdag

Idag har vi varit ute i stort sett hela dagen. Kaffet smakar bättre, små barn sover längre, även en inte-så-fantasifull-middag slinker ner lättare och på kvällen hettar kinderna efter väder och vind.

Det är hemskt, jag vet, men idag behövde inte barnen promenera uppför backen efter att ha åkt fort och snabbt nerför. Istället startades skotern upp och de fick tolka med bobbarna över gupp och hål.

Lilleman älskar att stå i fönstret och kommentera allt som rörs: fåglar, bilar, storebröder, farfäder... Åisch.

Jag gjorde bilden för liten och av någon anledning går det inte att klicka på den för att se den i verklig storlek, men om man kisar med ögonen kan man låtsas att man ser ungefär vad som händer på den norrbottniska gården.

Om jag inte trivs med att gå tillbaka till jobbet...

...kanske det här kan vara en alternativ karriär?

Två julaftnar och en släktträff senare

Julafton började den 23:e hos mamma och pappa med lugn för mig och maken där vi blev uppassade, matade och bortskämda, men för di andra blev det desto ruschigare. Våra barn blev underhållna, matade och bortskämda och vi fick sovmorgon den 24:e efter övernattning. På kvällen frågade storebror:
- Morfar. Har alla tomtar samma ögon?

Är det verkligen okej att tuta i dem att den där läskige farbrorn som kommer och hälsar på är snäll och ska ha kramar när han gett alla paket? Jag fick gå iväg med en panikslagen lillebror och vi vågade oss inte fram förrän den läskiga rösten med de ruskiga ögonen hade försvunnit.

Sedan började turnén iväg till morföräldrar och till nästa julfirande. Hos svärmor och svärfar blev vi uppassade, matade och bortskämda, vi vann en hård fight i NE-spelet och sedan bar det av hem. Storebror fick sova över och således inte störd miss i nassen.

Idag var det släktträff där alla var med, undantaget min brors familj och USA-boende kusinen och hennes man och dotter. Trevligt fast med ett Autobahn-liknande tempo. Hej-hej, kram-kram, det var länge sedan, är ni friska, vi med, oj så stor han har blivit, det var roligt att träffas, kom in om ni har vägarna förbi och god fortsättning. 65 pers som har lätt för att svettas mätta på palt.

Jag säger som lillebror: Oishh ( = oj så spännande). Storebror ville inte åka någonstans idag, men blev medtvingad, så i morgon blir det bobåkning i backen nedanför vårt hus med korv och klämmackor.

Julefrid önskar jag er alla. Från och med.... nu.

Det här är min brorsa = D

I en look-a-like-tävling om vem som är mest lik Bobby Ewing, dvs Patrick Duffy, skulle nog min bror vinna en promenadseger. Ni som vet hur min bror ser ut, eller framför allt såg ut på 1990-talet, kan nicka igenkännande. Ni som inte har sett honom behöver inte undra mer.

Första dagen tillbaka på jobbet

15 koppar kaffe senare, tre julklappar rikare och en dryg tusenlapp fattigare var den dagen över. Jag känner mig lugn och det kändes helt okej att vara tillbaka. Nu återstår bara att se om den känslan lever kvar när jag träffat eleverna = )

Jag förstår fortfarande inte var det här året har tagit vägen. Att storebror blivit fyra år och lilleman snart ett. Det är sjukt. Så sjukt att jag blir nostalgisk. Jag kom att tänka på Magnus Ugglas "Första gången".



Nu: laxmacka i plural och julmust tillsammans med maken som luktar skoter.

Tjing tjong.

Det här är så sjukt

Det går troll på den här bloggen och det här inlägget görs bara för att kolla om det fördärskade kommentarfältet syns om jag har med exakt samma klipp här nedan. Visserligen bra låt, men exakt lika samma som den ovan...

Julklappstips i elfte timmen

Jag skänkte 200 kronor till Unicef och blev sedan personligt kontaktad av organisationen som ville tacka och tala om vad pengarna skulle gå till. Jag prenumererar också på deras nyhetsbrev och brukar handla på deras nätshop - gå in här om du vill kolla in vad som finns. Det fina är att du inte får någonting själv, utan du köper någonting åt någon annan. Myggnät, poliovaccin, en fyrhjulsdriven jeep (det får bli nästa år, för den kostade typ 184.000) eller varför inte högenergimjölk.

Svenska Kyrkans Utlandshjälp erbjuder samma tjänster
- klicka bara här och förundras över hur en get,
en skoluniform eller sex hönor kan förändra ett liv.

I de olika familjer jag tillhör har vi bestämt oss för att reducera antalet pengar som läggs på inköp av julklappar och därför ska vi i granngården till den 24:e endast köpa en julklapp till ett värde av 100 kronor. Jag har köpt rättvisemärkt från underbara Krokodil i Piteå.

Att ge igen - fast på ett snällt sätt

Min familj är omgiven av underbara människor som hjälper oss helt osjälviskt. De ställer upp med verktyg, kunskap och inte minst sin tid i stort sett när vi än behöver det. Och med osjälviskt menar jag att det är helt omöjligt att få betala för deras insatser.

Jag har inga uppenbara talanger, inga dolda heller, som jag kan plocka fram som ett ess ur rockärmen och slå omgivningen med häpnad med. Det bästa jag kan erbjuda är, typ, att ge stödlektioner i svenska eller religion om deras barn får svårigheter. Hur coolt är det på en skala?

Men nu blev det faktiskt oväntat tjejmiddag ikväll. För att jag har läst ett examensarbete och gett respons på det. Det var ett trevligt initiativ av den snart färdigbakade pedagogen och jag har fått göra en insats inom mitt gebit.

Så avslutar jag den här veckan, den sista av mina föräldralediga, och ser fram emot en tuff måndag. Sedan är jag ledig igen i tre veckor, men hjärtat klappar snabbare bara jag skriver det här, för sedan - sedan blir det åka av.

Mädniskor och kundskap

Fyraåringen lägger in extra bokstäver där det passar, så nu heter hans favoritdataspel Kalle Kundskap och han säger "mädniskor". Idag blev det bara "skylt" när han ville ha mera sylt och han blir så frustrerad när det händer. Tanken går i 120 medan det tar sååå lång tid att få allt sagt. Om man försöker hjälpa honom genom att säga ordet han letar efter blir han vansinnig och skriker "Mamma jag kan själv". Det är bara det att ibland blir "själv" uttalat "sälv".

Vi hade roligt på fyraårskontrollen när han fick en hel timme att briljera för BVC-sköterskan. Han tyckte nog att hon surrade för mycket, för han tittade på mig och sade helt sonika: - Nej, mamma, nu tror jag att vi far hem. Innan dess hade sköterskan frågat om han kunde räkna till tre varpå han svarade: - Nej, men jag kan räkna till tio på engelska. Vilket han gjorde.

Ni skulle ha sett minen på honom när hon frågade om han var torr på nätterna eller om han använde blöja. Han tittade på mig som om han frågade om det verkligen var honom hon pratade om. Han har varit torr dygnet runt sedan han var ett år och nio månader.

Till fyraårskontrollen ingår också att rita en huvudfoting, vilket han artigt avböjde att göra. När han till slut gav med sig ritade han av mig, med huvud, ögon, en glad mun, armar, ben, öron och axlar. Sedan började han rita en avancerad skattkarta som skulle leda till en skatt.

Jag skulle vilja frysa tiden och alltid ha honom så här, men ändå är det otroligt att man hela tiden tycker att den bästa åldern är den han är i just nu. Det slog mig att han snart kommer att tappa tänder och då blir han ju lite olik sig igen... Tänk att han är fyra år och ändå har jag inte åldrats en enda dag.

En helt annan Gustavsson, den första

Audry Hepburn.
Lauren Bacall.
Julie Andrews.
Barbara Streisand.

Och så, The Divine: Greta Garbo.

Jag älskar film. Så har det alltid varit. Jag älskar den här tiden på året när alla kanaler slåss om att erbjuda den ena sötsaken efter den andra - för så är det ju. Det ska vara sockersött, kärleksfullt, mirakler som inträffar, människor som kommer till insikt om vad som är viktigt i livet och sjungande hoppetossor och hoppetosser som blickar längtansfullt mot varandra med breda leenden. Älskar det.

Det jobbigaste har alltid varit när jag måste, måste stänga av utan att få se slutet. Även om jag sett filmen förr så blir det jobbigt. Jag tycker dessutom om att se om film, att veta vad som kommer att hända. Att vänta in känslan, det kan vara både skratt och gråt.

I en tid när Sverige verkar svämma över av tv-tid tillägnad olika Gustavssons känns det bra att den största och också den första blir aktuell igen.

Greta Garbo är fantastisk. Det är Audry Hepburn också. De lever sida vid sida på första plats på min lista över kvinnliga filmfavoriter. Nu läste jag i DN att svenskan Anna-Karin Eskilsson fått rollen när Garbos liv ska bli film. Trevligt. Anna-Karin Eskilsson verkar cool och verkar vara en person som absolut kan iklä sig rollen som den skygga Garbo. Läs mer om henne här, Eskilsson alltså, och om ni inte sett Garbo i Kameliadamen eller Ninotchka bara måste ni göra det.

Schwammel

Romantiska filmer förstör kärleken. Får människor att tro att det bara finns en kärlek, en person som du är ödesbestämd att leva med. Så får du ett perfekt förhållande direkt. Aftonbladet meddelar till och med att forskare har varnat!

Ja, det här med forskning. Det är inte länge sedan jag lyssnade på radion där en person berättade om sin forskning gällande huruvida det faktiskt försvann strumpor i flytten från tvättmaskinen till torktumlaren eller ej. En annan forskning utredde om västerbottniskan är mer nasal än andra dialekter.

Och nu förstör romantiska filmer kärleken? Ja, men naturligtvis. För jag går ju hem från bion önskande inget annat än att en fluffhårig premiärminister ska vänta på mig hemma och förstå alla mina innersta önskningar utan att jag behöver uttala ett ord. Eller att min man ska vara en mustaschprydd amerikan som utger sig för att vara fransos, före detta tjuv och bondfångare, och att vi tillsammans ska driva en vingård i en fransk håla. Sedan får man inte glömma att jag, när jag efter att ha prostituerat mig och blivit erbjuden att stanna veckan ut hos min senaste torsk, ska få en helt ny garderob, ge mig av men strax bli hämtad i en vit limousin.

Nej, schwammel säger jag. Jag skulle vilja se forskning som tyder på det motsatta, att romantiska filmer bidrar till fladdrande hjärtklaffar och frivoltande magfjärilar. När jag sett en trevlig film blir jag också trevlig. Tolka det som ni vill = )

Det här med att vara eller inte vara bloggare

Nu är jag där igen. Smygbloggaren som inte är det minsta hemlig. Ändå pratar jag inte om det öppet. Blir jätteförvånad när någon, utom typ tre, säger att de läst någonting på min blogg. Så blir jag lite generad. Varför? Var det då inte meningen att någon skulle läsa det? Det står ju helt öppet för alla att ta del av.

Visar gärna bilder på mina fantastiska barn, men suddar näsa och ögon på min egen bild. Som en dålig Aftonbladet-redigering.

Ändå blir jag lite...putt. De som sitter och säger att det är sååååå ointressant allt detta som står att läsa på olika bloggar. Att människor inte har annat för sig än att sitta och rada upp detaljer om sina meningslösa liv. Men, tänker jag då, hur mycket tid lägger dessa nej-sägare ner på att läsa allt det meningslösa? Varför besöker man en sida igen om man redan funnit den ointressant. Man kanske vill kontrollera att det var precis så tråkigt som man först tyckte och fine. Men sedan då? Tredje besöket? Och trettonde? Jag har koll på er - program som markerar besöket = ) Jag vet var din postlåda bor...

Min blogg? Lite min dagbok för mig själv och för att ha en dialog med alla fantastiska människor jag inte träffar så ofta under tiden jag är i min föräldraledig-bubbla. Det har varit såååååå roligt att "träffa" folk på det sättet (blink Anna) samt "lära känna" nya (Fru Mju).

Jag vet att mitt liv är högst ordinärt och jag hoppas att det framgår att jag trivs med det alldeles ypperligt. Det blir spännande att se hur bloggen ser ut efter jag börjat om att jobba. Bokgalleriet kommer säkert att fortskrida, för den är jag hemskt nöjd med. När det gäller den här får tiden utvisa hur det blir. Hur som helst: Fastän bara fyra trogna kommenterar ; ) så är ni andra också välkomna hit.

Kinasien

Unge herr fyraåringen hör mycket och lagrar i princip allting. Djuren i Supertrion skulle åka till Kina och rädda en pandaunge, varpå han tittar allvarligt på mig och frågar: - Visst ligger Kina i Kinasien?

Kina - Asien. Kinasien.

Jag har inte följt Idol särskilt nära, men ja: idolvinnarlåten ÄR "Nothings gonna change my love for you". Det går att sjunga den texten på idollåtmelodin alldeles utmärkt. Men vad gör det? Båda låtarna är trallvänliga och jag får lite potpurrikänsla. Det går också att sjunga "Sometimes when we touch, the others see too much..."-låten som jag inte vet vad den heter.

Älskar ny snö. Nu är allt tyst och stilla igen. Tills maken och svärfar börjar tävla om att få ta ut traktorn igen = )

Harry Potter

Jag har gjort en liten sammanställning av Harry Potter och de vises sten i Bokgalleriet. Detta kom sig av att jag närvarade vid en föreläsning om typiska drag i fantasygenren och när jag tillämpade den givna checklistan på Harry P blev detta resultatet.

Som av en händelse visas just Harry Potter og de vises stein på Tv 3 Norge. Roligt i sammanhanget är att namnen på personerna är förnorskade. Morbror Vernon är omdöpt till Wiktor, kusin Dudley heter Dudleif, Hermione heter Hermine, Ron blev helt enkelt Ronny och Hogwarts heter Galtvort. Roligast av allt är Dumbledore som heter Humlesnurr. Skönt språk det där.

När applåderna tystnar

- Who do you think you are, Rambo or something? frågar en polis upprört när Sylvester Stallones karaktär Cash har demolerat ett stort fordon, fullt med knark som det ska visa sig, mitt på en motorväg.
- Rambo? frågar Stallone. Rambo is a pussy.

DN:s nätupplaga berättar om en utdöende art, nämligen muskelbergsactionhjälten som idag mer får vara nästan parodier på sig själva. Ändå vägrar de att dö. Steven Segal, Jean-Claude van Damme och Sylvester Stallone dyker upp som en schablon av sig själva och det är bara omständigheterna som är annorlunda. De är fortfarande desamma: för stora, för fåordiga, för mycket. Istället har de fått lämna plats åt den nye actionhjälten: spinkige Spiderman, buttre Batman och jagade Jason (Bourne). Personligen föredrar jag de nya hjältarna även om jag emellanåt kan titta på Commando och Rovdjuret bara för att.

Men det är säkert inte lätt heller när applåderna tystnat. Det är nog det enda de här skådespelarna har. Aldrig riktigt accepterade som stora skådespelare i Hollywood men uppskattade på filmduken av publiken. Men om inte ens publiken vill ha dem längre? Då kanske man gör en uppföljare i hopp om att locka någon till biostolen av ren nostalgi?

Bilden är lånad från DN.

Stormen och fullmånen

Det är säkert en myt större än någon annan att man påverkas när det är fullmåne, men jag tänker att jag kanske är mer vattenfylld än gemene man och därför påverkas mer. Ebb och flod ni vet. Jag är helt koko, sover dåligt och är allmänt mångalen.

Stormen igår. De som tycker att det är en dålig föreställning måste ha gått fel, eller så uppskattar man inte Shakespeare i cirkusformat. Jag var så glad när ett av numren var över, för då kunde jag andas igen. Det är dock onekligen bra att ha koll på grundberättelsen om man vill ha koll på handlingen på scenen. Visst kan man säga lite om alla köer man får stå i och om den totala anarki som råder när vuxna människor ska samsas om begränsat utrymme, men går man dit med bra inställning och trevliga kamrater tycker jag att det är okej.

Pinsamt blir det när publiken - som vanligt - knappt har tid att applådera efter sista numret utan kastar sig ut för att få - gratis - mat.
- Pinsamt, sa Bill.
- Pinsamt var ordet, sa Bull.

Jag är i regression

Jag kan inte prata.

Jag frågade nyss min man om det var kallt i huset eller om jag var "frusnast".

Jag står och letar ord och kommer bara på synonymer som inte existerar.

Mina försök att meddela mig blir mer en imitation av "rita-gissa-spring", med den skillnaden att ingen ritar eller springer, utan bara gissar.

Det har gått så långt att när jag berättar om hemmadagen som varit för den förvärvsarbetande maken får fyraåringen fylla i när det blir tyst.

Me Tarzan. You Jane.

Pianissa som jag är försökte jag sitta och klinka lite hemma idag och hann säkert en halv vers in i B.O.K:s "Söndag i sängen" innan jag hade storebror på nedre delen av klaviaturen och lilleman på den övre. Sedan sjöng vi "Blinka lilla", "Solen lyser" och "Öga, öra" - samma melodi, tre olika sånger. De spelar i takt i alla fall och det är ju alltid något.

Det var länge sedan jag spelade någon längre stund, men det är otroligt hur mycket som sitter i muskelminnet. Jag kan fortfarande spela de stycken jag förberett inför ansökningarna till Musikhögskolan. Alla nyanser och finesser är borta, men allt annat sitter.

Om jag någon gång skulle fundera över "tänk om jag hade gjort så här" så skulle det nog vara om jag hade valt att tacka ja till utbildningen. Istället blev det religion, vilket jag absolut inte ångrar. Men ändå, tänk om?

Jag fick inte ihop det först

Jag sitter och slötittar på Making Mr Right, en film lika banal som sin titel. Det är som att se en filmatiserad Harlequinbok. Trevligt, lättsmält, pinsamt om någon skulle komma på en...

På programinformationen står det om filmens handling: "En självupptagen kvinnlig tidningsredaktör slår vad med sin bästa vän om att hon kan få en ruffig bedragare att bli utsedd till 'Årets ungkarl'". Jag läste "få en ruffig BAGARE". Jag fattade aldrig när den egenskapen skulle lyftas fram i hans karaktär. Ögat gick lite för snabbt?

Filmen är laddad med C-skådisar och det är verkligen noll attraktion mellan huvudpersonerna. Det blir missförstånd och den ene stormar iväg. De samsas. Det sker nya missförstånd och den andre stormar iväg. De samsas. Vadslagningen avslöjas, han stormar iväg, hon är förkrossad men - de samsas.

Det är han Dean (?) Cain (tv-seriens Superman) som spelar bedragaren/icke-bagaren och han ser ut att skämmas nästan hela tiden.

Bäbisar och kondomer = )

Bäbisar och kondomer är vanligtvis oförenliga, men inte idag. Det ryktas från säkra håll att kollegan och bloggvännen Nybliven nu också är nybliven tvåbarnsmamma och jag säger: Hejja, hejja! Hoppas att allt gick bra och att eftervärkarna är snälla.

När jag gick in på www.nll.se för att kolla på webbisarna fastnade jag i landstingets kondomkampanj. Det är Luleå Hockeys Robin Lindqvist som agerar upplysare om kondomens fördelar och nödvändighet. Hejja, hejja ropar jag igen. Litet minus för den något pubertala approachen där manus ibland känns som om de är resultatet av publicisttävling á la årskurs nio.

Här är ett smakprov i alla fall:


No action without protection. Klämmigt = )

Babysteps

Nej, han går inte ännu, men lilleman sover borta för första gången ikväll. Jag har en ocean av tid (sisådär 18 timmar) och jag står nästan handfallen inför denna frihet. Vad ska jag göra? Teven på eller av. Bok, läsa? Skriva någonting? Aldrig i livet städa.

Jag ska vara uppe länge. Till kvart i tolv, minst. Äta godis innan maten (redan gjort). Kolla YouTube parallellt med På spåret och Idol.

Imorgon, sova till nio, minst. Klaga över ont i kroppen för att jag legat för länge. Äta frukost sent. Halv tio minst. Dricka sjukt mycket kaffe och ha tv:n för mig själv utan skränande barnprogram.

Men också, längta lite. Jag har aldrig behövt längta efter mina barn på snart ett år. Det är bra att få längta efter att återse dem också.

Blonde

Blonde är avverkad och diarieförd på Bokgalleriet och nu står nästa J. C. Oates-bok på tur. Sedan får den damen vila ett tag. Hon är bra men kräver sin läsares uppmärksamhet. Därför blir det skönt med lite deckare och myslitteratur nu fram till de hårda julpaketen öppnas.

Fru Gårman

Jag hörde på nyheterna i morse att någon kommun i jämställdhetens namn hade infört skyltar på Fru Gårman och jag blir så trött. Jag kan inte hjälpa att tänka att om kvinnorna i denna kommun hade jämställda löner och lika förusättningar i övrigt som män skulle ingen bry sig om det så var en clown på skylten för övergångsstället.

Är det kanske dags att löpa linan ut? Ska vi börja prata om kvinniskor istället för människor och säga "dam" istället för "man" när MAN pratar så här allmänt? Allmänt förresten. Alldamt kanske? = )

Gerd Brantenberg skrev Egalias döttrar på det här ämnet och det är hemskt roligt att läsa, men när det handlar om Fru Gårman... Men kanske är det ett steg mot jämställdhet? Babysteg? Eller jättesteg i klaveret? Jag kan inte bestämma mig.

Om jag fick bestämma skulle jag nog hellre börja med lönerna och inte med skyltar.

Rymdchimpanser

- Jag är ingen astronaut, säger den lilla apan.
- Har du aluminiumkläder? frågar den stora apan.
- Ja.
- Sitter du i en raket.
- Ja.
- I yttre rymden?
- Ja.
- Heter du David Bowie?
- Nej.
- Då är du en astronaut.

Space Chimps är en bra tidsförströelse både för sjuka barn och uttråkade vuxna. Alla rymdforskarnas kommentarer är enbart underhållning för vuxna. Fantastiskt kul.

Att den lilla rymdfiguren på andra sidan maskhålet heter Kilovatt och lyser upp varje gång hon är rädd är också roligt.

På mattan

När lilleman är utan blöja går han på alla fyra så att den nakna rumpan inte ska ta i golvet. Sedan går han till vardagsrumsmattan och kissar. Och bajsar. Idag har han kräkts. Behöver jag tillägga att han gjorde det på mattan?

Som tur är inredde vi vårt hem i "småbarnsstil" med inte så dyr matta, skinnsoffor (tack och lov för dem!) och slipbara bord. Det är nu det betalar sig = )

Vinterfägring

"Stjihågan" i vinterskrud.

Jordkällaren som ser ut att inhysa en rumpnisse eller två.


Vintervärme.


Vinterstängt lusthus.

Det var tur att vi hann vara ute i två och en halv timme igår innan en av telningarna blev sjuk igen. Ljuset var så vackert och allt är tyst och stilla. Trafiken blir tyst och allt bäddas in. Det är nästan så att man hör sig själv tänka bättre.

Temperaturen är hög uti kroppen...

...närmare fyrtio än trettiosju...

Nu är storebror sjuk - igen. 39,5 i temp men tapper och faktiskt busig emellanåt. Jag har lovat att han ska få hyra en film i morgon. Det är ju det som är skönt med stora barn som är sjuka - att man kan lura bort lite tid med tv. Den som uppfann tv:n borde få ett nobelpris eller två. Om den personen inte redan fått det.

Lilleman är skakig på benen efter sin sjuka och har ett ordentligt jack i pannan och vid ögonbrynet att stoltsera med. Hans överkropp tror att han kan gå, men det har inte benen fattat. De är inte riktigt synkade om man så säger.

Åh, jag fastnar på YouTube. Skulle kunna sitta hela kvällar. Och så blir det sent. Igen. Kanske dags att göra en tio-i-topp-lista och utmana lite folk. På så sätt kan man ju få ta del av andras favoritklipp. Eller så inte. Jag har redan utmanat folk nog många gånger. Men vi kanske kan dela med oss ändå?

Båda barnen är nybajsade, frukostmätta och redo att ta sig an en ny dag. Han som nu är fyra år är intresserad av det mesta och frågade idag vad "sanera" betyder. Jag vet inte var han hört det, men nu använder vi det i olika sammanhang, bl.a. när vi rengör lillebror efter maten. "Nu ska vi sanera I" säger han.

Sedan vill han veta hur man gör fil, grädde, äpplen, träd. Det finns ingen hejd på intressen kring HUR saker och ting funkar och framställs.

Lilleman gör minsann framsteg han också. Efter lite sjukdom har han nu skakiga ben och är lugn på fronten att pröva gå och klättra. Skönt, tycker mamman. Men han leker mycket med sin spelande telefon och när det ringer plockar han upp luren och sätter den mot örat. "Aj, aj, aj" ropar han högt innan han dänger den med oväntad kraft i golvet. En liten Herkules.