Mogen för skrubben

En lärare står i kopieringsrummet fredag eftermiddag. Dörren går i baklås. Hon tvingas umgås med sig själv och sina tankar. Får perspektiv på saker och ting. Blir förtvivlad. Hoppfull. Upphetsad. Vansinnigt rasande. Får hemlängtan. Till barnen. Till maken, faktiskt.

Solja Krapu har skrivit Mogen för skrubben (Bokgalleriet) och igenkänningsfaktorn är hög. Man bör nog vara lärare och vara lagd åt det manisk/fanatiska hållet för att uppskatta innehållet.

Jag är road. Och lite beklämd. Och ja, jag är svensklärare och vågar börja två meningar med "och". Det bor en daredevil i mig. Ska daredevil sär skrivas förresten?

Okonventionell

Maken skojade på det sätt han tycker är roligt och möttes av tystnad av övriga familjen. Till slut harklade jag mig för att bryta tystnaden och förklarade för barnen att:
- Pappa är okonventionell.
Femåringen lät tystnaden råda ytterligare några ögonblick innan han nickade.
- Ja. Eller larvig.

Två ord, icke synonyma med varandra, men ändå så överensstämmande.

Splittrad personlighet

Jag har läst Susanna Alakoskis Håpas du trifs bra i fengelset (utförligare i Bokgalleriet) och avslutade den samtidigt som jag såg en kärlekskomedi på datorn. Vilken chock. Det är som att stå med ena benet i elden och med det andra i en isvak.

Boken handlar om Anni som vuxit upp i en missbruksfamilj, men som klarat sig över till andra sidan mot alla odds. "Det fanns aldrig pengar. Det fanns alltid alkohol." står det på baksidan och på det temat är det. Annis föräldrar har gått bort och nu finns bara brodern kvar; Sami, som det inte gick bra för.

Stilen är obeskrivlig och läsningen började med en överväldigande kraft. Sedan avtog det överväldiga och det blev bara väldigt. Och kraftigt. Kraftigt jobbigt och faktiskt tjatigt. (Förlåt, men jag orkade knappt med mitten av boken på grund av just detta.) Slutet är vackert och då kändes det mycket bättre igen. Nu är jag dock som en urvriden trasa och tror att jag ska ta läsledigt ända fram till påsklovet.

Är man vuxen?

Är man vuxen om man gläds över inköp av ny toalettstol. Jag och maken åkte till residensstaden och flanerade i olika vuxenbutiker medan vi dividerade, resonerade och diskuterade olika lösningar på ett toalettproblem. Gammalt ska ut och nytt ska in. Dock bara inredning, medan mattan får sitta kvar.

När man går så där utan barn slås jag av hur många hålögda föräldrar som drar runt med sina barn i för varma overaller och väntar för länge med att köpa lunch. De står således bakom mig i kön till kassan, till toaletten och till matstället och försöker se oberörda ut medan barnen skriker, krälar och tjuter.

Annars blev det inte många fynd. Mattorna som skulle inhandlas fanns inte inne och en fleecefilt för 39 spänn fick följa med hem i stället. Hörselkåpor, arbetsbyxor, plastlådor... och en massa härligt vuxenprat som inte behöver kodas i engelska eller bokstaveras. (Bokstaveringen fungerar förresten inte längre, eftersom femåringen blivit nog så duktig på den delen.)

Prosapolis

Prosapolisen är framme igen. Earth hour genomfördes med släckta lampor och tända ljus, men vi tjuvtittade på Millennium på ettan. I slutet av filmen slog det mig: är det inte en omöjlighet för en person som väntar på ett fängelsestraff att få utresetillstånd till Australien? Wanger må vara en mäktig man, men rår ens en penningstinn koncernchef över sådana regler?

Sedan finns det andra mindre troliga inslag i filmen: som att varenda kvinna blir så till sig vid åsynen av Mikael Blomqvist att de tappar all vett och sans och att de små poliskontoren som ligger mitt milla nagerscht å ingerscht skulle finnas kvar.

Däremot är det lite roligt att Ånge får vara med. Ånge är närmast mytomspunnet på grund av att all norrgående post stannar och stampar där. Detta vet jag, min man, kollegan K och kandidaten J.

Förhandling med högre makt

Pimpeltävling i dag och två startkort köpta. Man kan bland annat vinna en skoter eller en jättefin bakmaskin. Jag vet att vi inte kommer att vinna någonting, men ändå infinner den sig: tanken att "Gud, om jag vinner ska jag aldrig...igen".

Jag kommer ihåg att jag tänkte på samma sätt när Sverige spelade VM-final i hockey när jag var liten. Då var motivet betydligt mer osjälviskt. Jag ville bara att brorsan skulle få vara superglad och inte deppigt besviken. Sverige vann den gången...

Den här gången är tanken inte heller helt självisk. Barnen skulle bli så glada... Visst. Sure.

Sådant jag skulle kunna tänka mig...

...men aldrig kommer att göra är:

~att börja om att spela fotboll. Så roligt det skulle vara. En grön, jämnklippt gräsmatta, en intensiv blick, en blandad känsla av skräck och förtjusning, gemenskapen när det går bra eller när domaren suger.

~att börja spela fiol. Det är mitt dröminstrument förutom, ja faktiskt, harpa. Men båda instrumenten är dyra och drömmen kommer aldrig att bli sann.

~att jobba med någonting annat än mitt jobb. Jag älskar mötet med eleverna, kollegorna, att utvecklas inom sitt ämne, att dela erfarenheter, medgångar och motgångar, att utmanas, att hjälpa andra till utveckling... Så skulle det vara om läraryrket var just ett läraryrke. Nu är jag kurator, vidareslussare till soc. och ungdomsmottagning, städerska och framför allt administratör.

~att jobba halvtid. Inte åttioprocents-kvinnofällan där man tar ledigt en dag per vecka för att hinna städa och handla inför helgen, utan verkligen halvtid.

Om en av dessa punkter ska sättas i verket blir det nog... fotbollen. Erbjudanden finns = )

Snörv

Ont i halsen. Krax. Ont i huvudet. Dunk. Ont i näsan. Svid. Dåligsovande barn. Trött. Långa lektioner. Hes. Ljudkänslig. Hatar tv:n. Kvällspigg. Sent. Morgontrött. Trött.

Manboys

- Mamma. Ska vi hålla varandra i handen och sjunga "Manboy"?
Frågan ställdes av femåringen när vi klivit ur bilen mitt inne i stan för att gå att köpa joggingdojor av spiderman- och blixtensort. Jag kände mig inte jättetaggad att sjunga den melodi som redan blivit en landsplåga, men samtidigt, what the håken. Man lever bara en gång och snart är grabben så stor att han kommer att skämmas när vi går bredvid varandra på stan. Vi trallade på. Klockan var tjugo i sex, så det var knappt någon ute på stan i alla fall.

I bilen på väg hem säger tvååringen:
- Mamma. Inte gömma å sunga.
- Vad ska vi sjunga då?
- Määnbåsj.

Manboy, manboy, you can call me manboy.
I don't care I'll show you how to looove...

Anna Karénina och bokcirkeln

När förväntningarna på romanen inte infriades tog bokcirkeln över och vägde upp. Anna Karénina av Lev Tolstoj är avhandlad och läsningen bjöd på stort intresse varvat med rynkad näsa. Mer om detta i Bokgalleriet.

Bokcirkelsamtalet om boken i poddversion från P 1 räddade dock hela läsningen och detta visade att du kan få stor behållning av en bok, trots att du inte tycker vidare värst bra om den, om du bara får samtala om den med någon annan. Elsie Johansson, Jonas Hassen Khemiri och Aase Berg samtalar i fem delar utifrån olika händelser och teman under ledning av Marie Lundström.

En klassiker, liksom Greta Garbo i huvudrollen när filmen spelades in.

Värme

Lilleman är sjuk. Han vaknade med dryga 40 graders feber och den ger inte alls efter för Iprenet han fick för en timme sedan. Han har sagt några gånger att han har ont i magen, men sedan ler han och säger att det kom lite pi. Man kan väl inte få feber av urinvägsinfektion?

Det blev en hemmadag således och femåringen önskar inget hellre än att få gå ut. Kanske morfadern ställer upp när han vaknat efter sin jobbarnatt?

Roliga timmen för vuxna...

Med risk för att få bloggen klassad som en pajasskrift fick jag det här av min dealer vad gäller roliga mail:

Hej vinälskare!

Ett litet vintips kanske kunde passa. Jag, som är lite kunnig vad gäller vin, har några tips som jag tänkte dela med mig av.

Först och främst skiljer man mellan röda och vita viner. Lättast att skilja dessa båda viner åt, är att man skvalpar ut en skvätt på en vit bordduk. Det vin, som lämnar en lila fläck efter sig, är ett rödvin. Riktiga kännare kan på bara smaken avgöra om vinet är vitt eller rött. De vita vinerna smakar i regel ättika, medan de röda smakar stämpelfärg. Man kan alltså suga på en vanlig kontorsstämpel och sedan genom att jämföra smaken med ett vin konstatera om detta är rött eller inte.

Till fiskrätter som fiskbullar och matjessill föredrar de flesta vitt vin, medan man till kötträtter som falukorv och sylta bör ta ett rött vin. Portvin är ett vin som man serverar i porten. Har man inte någon port, kan man bjuda på det i trappuppgången eller i hissen.

När man serverar torra viner, bör man se till att det inte blir tvärdrag eller att gästerna råkar nysa. Ty i sådana fall dammar vinet omkring i lägenheten. När man serverar ett torrt vin är det därför lämpligt att ha en dammsugare i beredskap. Om man själv ska bära hem sina flaskor från Systembolaget, gör man klokt i att köpa ett lättvin, så att man inte får för mycket att kånka på. Till vilt bör man välja ett vildvin, medan man till grillat och annat vidbränt kött serverar brännvin. Renstek sköljer man ner med renat.

Ord som är svåra att säga när man druckit för mycket vin:

- Oöverträffat
- Innovativt
- Preliminärt
- Kvastskaft

Ord som är väldigt svåra att säga när man druckit för mycket vin:
- Västkustskt
- Konstitutionerad
- Substantiera
- Tillvägagångssätt

Ord som är i stort sett omöjliga att säga när man druckit alldeles för mycket vin:
- Tack, man jag vill inte ha sex
- Nej, ingen mer sprit för min del
- Ledsen, du är inte riktigt mintyp

Lycka till med vindrickandet!

Roligt?

Måste man vara rejält trött för att tycka att följande vits faktiskt är lite rolig:
Om man kissar på en katt heter det kissekatt, om man missar: kissemiss.

Ny vecka, nya tag.

Rysstema

Åh, vad det är härligt när man blir varse om hur stor världen är. Jag fortsätter på mitt rysslandstema: sonen blev medbjuden till Nimbys värld av en dagispolare och jag hamnade i samtal med två mammor som kommer från rysstalande delar av världen. I väskan hade jag Anna Karenina, band II, och hade passat på att läsa några kapitel innan det blev dags för fika. Då bad ena kvinnan att få se vad jag läste och först då kom jag på att det faktiskt var hemlandslitteratur för henne.

Under en dryg timme fick jag då höra om ryskan, om översättningar, om ordspråk på än det ena än det andra språket, om bondskan som är som grekiska för dem, om skådespelare som talar ryska på film men som är obegripligt för the native speaking, om valet och kvalet om man ska tala ryska med sina barn samtidigt som man lever i ett svenskt samhälle, om hur man skriver i Ryssland men INTE får skriva i Sverige...

Allt dessa kvinnor fått lära sig och alla tankar de har och så lite som kommer oss andra till känna. Det finns historier här att berätta. Bland annat om hur ett svenskt namn betyder häst på ryska: när så mannen med detta namn kom med två pojkar och fick låna båten nere vid sjön och hur flickan i familjen storögt berättade att: "Mamma, mamma! Det är en häst och två pojkar som ska ut med båten och fiska!"

Hoppas, hoppas att jag får fler sådana berättelser i fortsatta möten.

Anna Karenina Del I

Jag har lagt ifrån mig första delen av Anna Karénina och inser att jag faktiskt bryr mig. Jag blir engagerad i familjerna Oblonski, Levin, Wronski och Scherbatski. Anna Karéninas person dyker inte upp förrän en så där 80 sidor in i boken och då har man hunnit bekanta sig med andra viktiga aktörer. Romanen skrevs mellan 1873-1877 och innehållet förvånar mig minst sagt. Andra delen är påbörjad samtidigt som Alakoskis roman ligger och blänger på den gamla klassikern.

God läshelg.

De ä muukt

Tvååringen följde med mig ner i tvättstugan och blev alldeles tyst under tiden jag vek och sorterade tvätt. När jag tittade ner stod han med ludd från torktumlarfiltret tryckt mot kinden och hade samma dimmiga blick han får när han myser med snuttefilten.
- Mmm. De ä muukt.

Gullåong.

Håpas du trifs bra i fengelset

Byabiblioteket är fantastiskt och de fantastiska människorna där ringer och påminner om att det finns böcker att hämta när klantiga jag har glömt av, trots att jag fått en avi via mail.

Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski ligger således fängelserandig och inbjudande att sätta tänderna i.

Jag sökte efter Anna Karenina, översättning 2007, men döm om min förvåning när bibblan inte hade den. Rättelse: de hade den. Som talbok. Den var 42 timmar och 13 minuter lång. Så nej. Den kostar över tvåhundringen på bokus och finns bara på biblioteket som lättläst version. Underligt.

Packad och glad...

...in i minsta detalj. Kartong står på kartong med mappar, pärmar, lådor, kritor, papper, gem, alldeles för många hålslagare och gamla whiteboardpennor som inte fungerar. Nytt arbetsrum väntar medan mitt nuvarande ska mögelundersökas. Känns bra. Jag har sorterat ut tre och ett halvt ton skräp. Ett ton ligger kvar i karantän och kommer förmodligen att slängas under tillbakaflytten. Det är bra.

Att massakerhota en skola är... obra. Jag känner mig inte, och kände mig inte heller, hotad men det är obra att ropa varg.

När man har varit och spelat innebandy och vill se Mästarnas mästare på svt-play är det obra att man möts av bilden på den som åkt ut. Det förtar spänningen en aning.

Anna Karenina är inte obra, men jag tror att jag ska låna nyöversättningen. Den gamla från 1933 som jag har i läderband är skön att hålla i och bra, men en nyöversättning kan vara bättre. En fråga bara till läsare som faktiskt läst den: är både män och kvinnor så där gråtfärdiga genom hela boken eller skärper de sig allt eftersom?

Läst och uppätet

Mina barn är intressanta. Kanske inte för andra människor att höra om, men för mig i alla fall. Jag är något jävig i sammanhanget, men med en mors rätt. Jag kan konstatera att femåringen inte tycker om läsk, för det är starkt och äckligt. Så bra då. Då är det ett barn mindre i världen som sköljer sina tänder i socker. Sedan kan jag slå fast att tvååringen inte tycker om glass. Han tar lydigt emot en när vi fiskar fram dem från frysen, men sedan sitter han bara och håller i den tills den ligger utrunnen över kläderna. Okej. Ett barn mindre som suger i sig socker och förstör en soffa.

Senaste boken att mura in i bokhyllan är Fallet Vincent Franke av Christoffer Carlsson. Boken i sig är rätt intressant och avhandlad i Bokgalleriet, men minst lika intressant att författaren är född 1986 och studerar kriminologi. Född -86. Bara en sådan sak. Välskrivet och intressant samtidigt som skrivandet har ett stråk av valpighet i sitt utförande var det en intressant roman om en värld som tack och lov är okänd för mig.

Nu då? Anna Karenina. Verkligen? Jag vet inte det jag...

Överväger Anna Karenina

Jag funderar på att läsa Anna Karenina. Varför? undrar vissa. Har du inte gjort det! säger andra. Svaret på frågan varför är för att jag hamnade på bokcirkeln på sr.se där de i poddversion hade programmen där just Anna Karenina avhandlades. Elsie Johansson, Jonas Hassen Khemiri och Aase Berg är författarna som avhandlar boken i fem program á 20 minuter under ledning av Marie Lundström. Jag laddade hem första programmet bara för att känna efter hur det skulle tilltala mig - och nu har jag alltså halvt tagit steget mot att faktiskt läsa Tolstoj.

Faktum är att boken har talat till mig tidigare. Eller ska jag säga tilltalat mig. Vid en utrensning av böcker efter makens farföräldrar stod Anna Karenina, vackert inbunden i två band längst bak i en bokhylla, helt skymd av någon årsutgåva gällande agrara göromål.

För andra nyfikna finns möjligheten att i april läsa tegelstensromanen Blonde av Joyce Carol Oates, en fantastisk läsupplevelse som jag tror kan bli extra intressant i Bokcirkelns sällskap.

Nu är väl det här så nördigt som det bara kan bli, men jag siktar på att få en framskjuten position i nördarnas hitparad när den går av stapeln. Någon annan som är med?

Sju stenar

Femåringen är på kalas och tvååringen sover. Då infaller min lässtund. Två timmar i soffan med en filt svept runt axlarna, kaffe i koppen och boken i knät. Det hade kunnat vara mysigt om det inte hade varit för just den här boken.

Sju stenar till den otrogna hustrun handlar om Noor som blivit dömd för äktenskapsbrott, eftersom hon blivit våldtagen och nu väntar barn. Avrättningen har dock skjutits upp då marken är för torr och för hård för att gräva gropen som krävs inför steningen.

Det är en fruktansvärd berättelse om förtryck och rättslöshet, samtidigt som den berättar om djup och kärleksfull vänskap, sett genom en biståndsarbetares ögon. Boken är mer utförligt beskriven i Bokgalleriet.

Här får du ♥

Lilleman ligger i sin säng och stryker på kudden bredvid sig.
- Kom ligg hä mamma.

Han är så söt där han ligger med rosiga kinder och plirande ögon. Sedan sträcker han ut handen och lägger ett litet hörn av snuttefilten mot min kind och stryker på mig.
- Hä få du.

Ett hörn av filten, det käraste han har ♥.

Någonting positivt också.

När man läser mina inlägg är det svårt att tro att många upplever mig som en ganska glad person = ) Det är jag också. Glad. Och arg. Lilleman är likadan. Det är som ett relä som är av eller på, snäll eller dum, glad eller arg. Oftast är jag på, snäll och glad.

Dagens stora happening, förutom att vi suttit i ett rum och dryftat dumheter, var tydligen att jag hade på mig en blå tunika idag. Alla jag träffat idag har kommenterat att jag hade någonting blått på mig. Jag som är kvinnan i svart annars. Alltid.

Jag skulle bli en bra änka i något katolskt land. Eller i amerikanska södern under slutet av 1800-talet. Att gå klädd i svart ett år som ett bevis på min sorg skulle liksom inte vara något problem. Att inte få dansa på societétsbalerna skulle inte heller vålla mig huvudbry. Någon annan lycklig kunde få svänga runt i en mazurka medan jag stod vid bålskålen i min svarta sorgedräkt.

Men idag, anno 2010, gick jag i blått.

Frustration

Hjärnan gör mindre logiska associationer och läser om ordet frustration till frusna traditioner. Där har jag varit idag och jag känner mig just frustrerad. En av personerna som höll med mig och som också satt med trummande fingrar mot bordsskivan, konstaterade efter tre och en halv timme (i "så-här-har-vi-alltid-gjort-förr-och-det-spelar-ingen-roll-vilka-nya-påfund-som-pådyvlas-oss"-träsket) att det bästa vore att säga upp sig. Lätt för honom att säga, när världsmarknaden ligger öppen för honom och han är en av sex experter i världen på det han gör. Det går tretton på dussinet av min sort.

Frågan är varför jag inte lär mig. Varför sitter jag inte tyst? Varför tar jag inte tillfället i akt att öva upp att mentalt blockera alla dumheter som annars måste in i mitt huvud för att sedan sorteras bort som nonsens?

Samtidigt finns det underbara människor - och den delen överväger. Tack och lov.

Flyttnytt

Idag har jag påbörjat saneringsflytten. Hela jag ska byta arbetsrum och vi kommer att gå i pedagogkaravan genom korridorerna med lådor, mappar och hurtsar endera dagen. Jag har kastat papper och mappar så det stått härliga till - en halv stor grön tunna är fylld med skit, skit och ännu mera skit. Behövligt.

Jag läste om Vargen och de tre små grisarna innan barnen skulle sova. Inte mitt smartaste tilltag. Vargen åt upp två av brorsorna och det var inte som i Rödluvan att någon sprättatde upp magen på rovdjuret så att de uppätna kunde hoppa ut, fräscha och osmälta, utan här förblev de slukade. Hakan darrade av återhållen gråt på femåringen, så det blev till att försköna lite mot slutet med en jägare som kom förbi och återbördade syskonen så att de kunde leva lyckliga i alla sina dagar. Var det dumt? Skulle jag hellre ha lärt honom att livet är hårt och orättvist? Men nej. Han kommer nog på det sinom tid ändå.

Lite på krigsstigen

Om jag var häxa på riktigt en dag, alltså inte bara mitt vanliga bitchiga jag, så skulle jag göra följande:

Alla människor som har uttalat orden "Graviditet är ingen sjukdom" (och nej, jag väntar inte barn) skulle tvingas påkläda sig ett stycke fettkostym med 20-kilosvikter, de skulle få en spruta innehållande djurisk smärta i vardera fog och sedan få sömnen störd i ett halvårs tid. När de gråtfärdiga sedan ringer och vill sjukanmäla sig kommer all deras inkomst att frysas inne och en vänlig röst kommer att meddela dem att handläggningstiden för försäkringskassans ärenden för närvarande är beräknad till fem veckor. Om veklingarna mot förmodan skulle drista sig till att sjukanmäla sig den vecka de har rätt till skulle de bli nedringda av telefonförsäljare och felringare och glassbilen skulle stå ute på gården och spela åtta timmar i sträck. När det sedan är dags för barnafödande ska de, utan bedövning, klämma ut en melon genom ett hål som är stort som en citron.

Är jag ond eller är jag god?

Städat och hittat

Jag har städat lite och förvånas egentligen inte över att barnens AD-droppar låg i min sportväska, att hudkrämen låg i skafferiet, att dammsugarmunstycket var nedstoppat i korgen med innebandyklubborna, att legobilen låg i nappburken och att pincetten låg på barnspisen. Ganska vanligt förekommande i det här huset.

Pansarhjärta - Jo Nesbø

Jag undrar hur det ser ut inne i huvudet på Jo Nesbø. Jag har sett honom intervjuas av Malou von Sivers på tv och läst någon dito i DN och han är lite snygg, lite cool och mycket vältalig. Samtidigt skriver han om så fruktansvärda handlingar att man måste fundera över hur man kan dikta upp sådana detaljer utan att vara lite galet lagd. Jag har varit så mörkrädd under de dagar jag läst senaste romanen Pansarhjärta och har ryst både av skräck och förtjusning. Det är välskrivet, plågsamt detaljerat och alldeles, alldeles förskräckligt spännande. Mordmetoderna är utstuderat grymma och i romanen får läsaren följa dels mördaren och dels mordutredarna.

I centrum står som vanligt Harry Hole som är trött, men inte för trött, utslagen, men inte uträknad. I centrum står också hans beroende, men samtidigt är han inte helt slav under sina laster. Jag ser lite grann Nesbø framför mig när jag föreställer mig Harry till utseendet, vilket förklarar för mig som läsare varför människor dras till honom. Samtidigt gör han mig så besviken (Harry alltså, absolut inte Nesbø) eftersom jag får en känsla av att han inte behöver vara så ensam, inte behöver ge efter för alkoholberoendet och han behöver inte gå i klinch med varje auktoritet han möter. Eller måste han det? Han är ensam för att inte utsätta de människor han älskar för fara, han dricker för att inte bli galen och han utmanar auktoriteter för att han i grunden är idealist: han vill fånga skurken till varje pris och vet att hans sätt fungerar - må vara att lösningen inte alltid ligger inom lagens råmärken.

Harry har försökt låsa dörren och slänga nyckeln i en sorts underjordstillvaro i Hongkong när han blir uppsökt av Kaja Solness vid Oslopolisen. En mördare som använder utstuderat grymma metoder för att ta livet av sina offer härjar i Norge och Harry behövs i utredningsarbetet. Handlingen och beskrivningarna är intresseväckande norska med språk- och dialektkommentarer på ungefär samma sätt som en italiensk författare kan markera lynne och karaktär enbart genom härledning till varifrån en person kommer.

Persongalleriet i den här kriminalromanen fascinerar mig och Jo Nesbø har överträffat sig själv i sitt skrivande och jag skulle vilja påstå att det här är hans bästa Hole-thriller hittills. Boken har planerat utgivningsdatum 19 maj och är en 640-sidors tegelsten du gärna vill mura in i din bokhylla.

Ps. Ännu en anledning att köpa böcker av Nesbø är att han skänkte alla intäkter från sin senaste bok för att bekämpa analfabetism bland barn världen över. Han säger att han inte behöver mer pengar. (Nu blir jag ännu mer intresserad av hur det ser ut i hans huvud.) Hade de orden yttrats i en amerikansk tv-show hade publiken sagt: aaaaw! Jag ger honom en golfapplåd och köper hans bok istället.

Där vill bli smärta

Stolleprov.
- Jag fick för mig att jag skulle åka snowboard idag. Det gick inte jättebra. Det hade dock kunnat gå sämre. Nu gör det ont överallt utom i håret.

Hjälteprov.
- Femårskontroll för strorebroren som han klarade galant, trots sprutan han hade hört talas om att han var tvungen att ta.

Mästarprov.
- Femåringen fick handla Lego för julklappspengarna och kom salig hem med ett stort paket. Han är grym på att bygga efter ritningarna och nu tronar en grävskopa, en trailer, en bygghiss och ett trevåningshus och väntar på att sista kranbilen ska bli klar. Den sparade vi till imorgon.

Väderprov.
- Fantastiskt ute. Tre timmar med pulka, skoter, mjölkchoklad, muffins, kakor, korv (ja, i den ordningen) och sedan några kompisar i backen. Fantastiskt roligt.

Sömnprov.
- Operation "Ungen ska inte sova på dagen" är inledd. Dag 2: halvkaotiskt men helt okej. Tacksamt laddar vi inför morgondagen och bortlämning med övernattning hos morföräldrarna då jag och maken ska på konsert.

Läsarprov.
- Har stannat uppe alldeles för sent för att läsa en alldeles för spännande bok. Den var dock alldeles, alldeles underbar och jag ska snart skriva om den. Jag ska bara låta den sjunka in lite först. Så mycket kan jag säga att det känns som om jag sett en film, så bra (be)skriven var den.

Traktor vs Hus

Stor traktor orsakar ofta hack i stort hus.

Maskin vs Byggnad 1 - 0.

Denna dagen ett... himla liv

Fyra koppar kaffe senare börjar dagen bli... exakt likadan som den igår. En femåring som sitter klistrad framför tv:n, en tvååring som imiterar en tromb och en mamma som hålögd försöker förstå alla frågor som ställs.

När jag försöker avhålla lilleman från hälsovådliga aktiviteter plirar han på mig med glittrande blick och säger: "Det äl lite lolit."

När jag försöker lätta upp den mellan bröderna lätt uppiskande stämningen lägger femåringen huvudet väldigt tonårsmässigt på sned och suckar: "Alltså mamma, du är it rolig."

Plogsvängen

Jag ser fram emot rallarsvängsårstiden, även om jag inte själv är i branschen, men just nu råder - obotligen - plogsvängen. Maken och svärfar tävlar om att hinna först ut till traktorn och en traktorkörande man är en lycklig man. För er information brukar vinterhalvåret innebära ca 13 plogsvängar, men i år har det varit 20 st hittills och ännu är det inte över.

Idag har vi snöat inne och femåringen är borthyst till granngården, tack och lov. Grabbarna högg varandra mer eller mindre mot strupen och behövde få älska varandra lite på avstånd en stund. Nu sitter tvååringen lugn och harmonisk med en långpanna fylld av havregryn och idkar lärande lek som också handlar om att skotta och ploga.

Själv ser jag fram emot att få plöja igenom Jo Nesbøs "Pansarhjärta" som börjar olidligt spännande. Tänk dig att du befinner dig i ett rum, instängd, och anar att du inte är ensam där inne. Du upplever att personen bakom dig andas när du andas och rör sig när du rör dig, allt för att du inte ska vara säker på att han är där. Hurv. Jag är glad att det är ljusare ute...

Så 2010?

Jag lagar kläder och syr.
Min man kör traktor och skottar.

Så 2010?