lördag 31 augusti 2013

Min mormor hälsar och säger förlåt, av Fredrik Backman

En mycket trevlig kvinna från det mycket trevliga förlaget Forum skrev ett mycket trevligt mejl till mig med erbjudandet om ett förhandsex. av den här boken (hurra!), vilket jag naturligtvis och med glädje tackade ja till. Jag berättade i mitt svarsmejl om några Backmantexter som jag har använt i mina teknikgrabbsklasser och hon sa att hon genast skulle vidarebefordra texten till författaren. Fint så - om det inte hade varit för den lilla detaljen att jag avslutade min text med ett praktfullt syftningsfel! Det lät på mig som om jag såg fram emot Oves (ni vet, En man som heter Ove) nya bok. Det är ett stort problem med dagens post. När du har skickat den digitalt finns det ingen återvändo. Hade det varit ett fysiskt brev hade jag kunnat betala ett långarmat barn för att sticka ner handen i den gula postlådan med uppdraget att fiska upp brevet igen. Men nej.

Problem med Min mormor hälsar och säger förlåt:
1. Att du skrattar högt i ena stunden för att i nästa grina som en barnunge, allt medan du sitter på norra Europas modernaste sjukhus (ni vet det där som sjunker och som byggdes på en plats som blev nära till för ingen). Folk i allmänhet kan få för sig att du är upprörd över ett jobbigt hälsobesked när du i själva verket är där för att ta helt ofarliga, om än komplicerade, prover.

2. Att du ska försöka ge den som lästips åt någon annan. Vad ska man säga? Hur kan man ens beskriva innehållet bakom det för övrigt fantastiska omslaget? Det blir lite som när nunnorna i Sound of music ska beskriva Maria. Det går inte.

3. Att den tar slut.

Mer om den i Bokgalleriet.


onsdag 28 augusti 2013

Man måste ju få skämta om olämpliga saker. Det måste man ju faktiskt.

Jag har tillbringat större delen av min vakna tid i dag åt att sitta ner på olika för ändamålet avsedda möbler på norra Europas modernaste sjukhus (fortfarande det där som sjunker och som byggdes mitt ute i ingenstans så att det i solidaritetens namn blev långt bort för alla och nära för ingen). Efter några timmars sittande (och för all del efter några provtagningar på njurarnas förmåga att bryta ner radioaktiv vätska) och likaledes lång tids läsande av Fredrik Backmans senaste bok Min mormor hälsar och säger förlåt kommer jag på mig själv att tänka på Backmanspråk. Olämpliga skämt drar jag också och känner väl inte så där jättemycket att sjuksköterske-Gunnar är på samma våglängd som jag.

Jag menar: om man nu sitter där och blir isprutad radioaktiv vätska så kan man väl få fråga om man man räkna med att bli självlysande framåt kvällen? Han drog inte ens på munnen, den där Gunnar. Själv drog han ett skämt om E4:an som inte ens var så roligt, men skrattade jag? Självklart!

Å andra sidan har jag sällan haft så ostörd lästid som jag fått i dag. Jag skulle sitta stilla hele dan, så inte ens schtaaan kunde jag besöka under tiden mina njurar skulle jobba på att bryta ner det radioaktiva. Fredrik Backman alltså. Rolig. Både kille och bok. När min man har läst den här (efter mig naturligtvis, för om han försöker ta den nu så måste jag bita honom i benet) kommer vi att tala backmanska med varandra.
- Kan du duka?
- DU kan vara duka!

Jag menar: en bok som innehåller orden "En blind kille gick in i en bar. Och i en stol. Och i ett bord." samt devisen "Jävlas aldrig med någon som har mera fritid än du" måste man ju bara älska. Det måste man ju faktiskt. På samma sätt som man måste få skämta om olämpliga saker. Faktiskt.

söndag 25 augusti 2013

Ett duktigt barn

Korv och makaroner är knappast ståndsmässigt för en samling människor med bättre begagnad självbevarelsedrift, men om anrättningen tillagas av familjens femåring, då är det fest. Han drog fram stolen för att nå upp, hällde upp vatten med precision, mätte upp pasta med den äran, skar korvskivor som på intet sätt liknade varandra vare sig i tjocklek eller vinkel... Men gott blev det och hans min när vi tackade honom för maten - obetalbart.

 Det kompetenta barnet... tänkte jag inte, för jag hurvas åt glassigt pedagogiska uttryck just nu. Han är bara duktig helt enkelt. Och intresserad.

Den äldre är också duktig men vill inte bli omtalad på samma sätt. Det får respekteras.

fredag 16 augusti 2013

Fame!

Ni vet hur det är när man presenteras för någon som säger att han är danslärare och man hela samtalet står och nynnar signaturmelodin till "Fame" inombords? Ni vet också hur det blir att man står där och försöker komma på det där citatet om "sweat"? När dansläraren då, som för övrigt står framför dig med en sådan där fantastisk hållning och benen på väg mot någon sorts plié, faktiskt drar det där citatet om "sweat" - då måste man ju gapskratta och erkänna att man står och nynnar inombords på "Fame!". Efter det erkännandet kan det dock vara svårt att fortsätta samtala helt oforcerat.

Har du glömt hur det lät? Kolla här!

tisdag 13 augusti 2013

Det här med att vara sjuk

Jag besökte norra Europas modernaste sjukhus i går. Ni vet det där som sjunker. Ni vet det där som man varken byggde på det ena eller det andra stället så att det, i solidaritetens och rättvisans namn, inte blev nära för någon. Förutom att varken klockor eller datum visade rätt i väntrummet så fick jag ändå den hjälp som min remiss gett mig rätt till. Domen var lite nedslående men inte oväntad. Det är en svårbehandlad och kronisk form av elände jag har. Doktorn var fåordig och snabb, rispade mig i huden och rynkade på pannan. - Det här blir svårt, säger hon utan att förklara sig närmare. Prover ska tas, men jag vet inte riktigt varför. Samtidigt har jag en fantastisk vårdcentral, eller om det kallas hälsocentral numera, som gjorde sitt bästa för att vägleda mig.

Ibland tror jag att jag är den där tappra typen som biter ihop och bär och hanterar allt som kommer i min väg. Jag tror att jag måste lära mig att jag inte är den typen. Jag gråter och tycker synd om mig själv, precis som de allra flesta gör (de tycker synd om sig själva alltså, inte om mig). Sedan skärper jag mig. Samma mönster, om vartannat. Ventilen får pysa ut lite i taget och försöka hitta en normalnivå i det nya.

Samtidigt slår det mig, så här ett dygn i efterhand, att mitt liv inte på något sätt är hotat. Livskvaliteten lite grann kanske, men inte livet i sig. Andra som satt i samma väntrum väntade på provsvar och diagnoser med betydligt allvarligare innehåll, så man får lite perspektiv.

Nya prover i morgon. Det känns som om skattepengarna är väl investerade. Galghumorn haglar här hemma, men det är väl som det ska vara. Jag måste låta krass och skoja rått för att hantera det. Jag tror att det blir bra att börja jobba så att jag får någonting annat att tänka på. Ledigheten är farlig på det viset: man får för mycket tid över till att tänka : )

söndag 4 augusti 2013

Utvisningsbesked

En liten flicka i byn har fått ett utvisningsbesked och plötsligt blev världen en annan plats. Ord står mot ord och orden "saknar skäl för att stanna" blir ord som säger mycket om vårt samhälle i dag. Jag kommer att tänka på Euskefeurats låt Flyktingarna där egentligen allt sammanfattas. De sista orden blir dock mest rörande, där man frågar sig om det är de eller vi som mest saknar själ. Vill du lyssna på sången finns den på Spotify eller så kan du lyssna här på Youtube. 


FLYKTINGARNA

Jag tog på mig skjortan, drog på mig byxorna,
tog stövlarna på och knallade ut
jag gick bort till vebon och tog en av yxorna
Nu var det över. Nu var det slut.

Nere vid sjön såg jag föräldragården
där min mamma bott kvar fram till att ålderdom
och demens tvingat in henne på åldringsvården
Ända sen dess hade kåken stått tom            
   
              Det var nångång i slutet av sommarn det hände
               jag fick besök utav sonhustrun min
               Hon bad om hjälp för några hon kände
               Inom en vecka så flytta dom in

Språket det kunde jag inte begripa
Men med miner och gester kom vi en bit
Jag förstod att dom satt i en helvetes knipa
och att det var därför som dom kommit hit
             
               Svårast av allt var nog ändå att fatta
               att dom som hade lämnat sitt hemland och flytt
               Här blev förhörda och ifrågasatta
               och tvingades hålla sig gömda på nytt

Kvinnan hon genomled sömnlösa nätter
Med lamporna på för att känna sig trygg
Mannen bar märken från cigaretter
Som vakterna hade bränt in i hans rygg
             
               Pojken var ängslig, vem kunde väl veta
               Vad han varit med om för slags jävulstyg
               Men jag såg när jag gick till sjön för att meta
               Hur pojken smög efter och titta, i smyg

Sommarn blev höst. Hösten blev vinter.
Mörkret var tungt. Vintern var svår.
Sonhustrun kom med julhyacinter.
Vi överlevde. Vintern blev vår.               

               Han laga köksklockan som hade stannat
               sen blev han tårögd och krama min hand
               Hon bjöd på bröd som smaka nåt annat
               Hon sov med lamporna släckta, ibland

Pojken han övervann tvivel och tvekan
Han fick ett metspö som bara var hans
Ibland så satt vi i timmar i ekan
Allting var enkelt, Framtiden fanns.           

           Klockan fyra på natten, med utvisningsorder
           Kom åtta poliser. Aktionen var snabb.
           I båthuset väntar ett metspö. Det står där
           och väntar förgäves på en femårig grabb

Själv står jag med yxan i näven och ser ingen
anledning att nånsin flagga nå mer
Flaggan den postar jag väl till regeringen
Flaggstången den ska jag fan hugga ner       
        

               Det sas att dom saknade skäl att få stanna
               Medmänsklighet. Ajöss och farväl.
               Fast jag är kvar undrar jag lik förbannat
               Är det dom eller vi, som mest saknar själ