lördag 31 oktober 2009

Ögongodis

Så här i bus- eller godistider är det här ett lågkalorialternativ i points räknat, men farligt sött och tilltalande i alla fall. Det är mest avsett för min syster som bor i Långtbortistan, men ni andra anonyma rackare kan gott glädjas åt min yngste son ni också. Passande nog handlar det om ett spöke. Till systeryster kan jag meddela att jag har för avsikt att maila lillemans övriga talanger: han sjunger i ett klipp och är rasande arg i ett annat.



Den äldre brodern har blivit tillfrågad om han ville medverka i ett filmklipp han också, varpå han svarade tweenigt: - Men alltså! Varför ska alltid JAG?!? Han slapp.

Vad kan man lita på?

Jag vet inte vad man kan lita på längre. Jag vågar inte ringa till mina föräldrar ännu, för de kan lika gärna sova. Så var det inte förr. Då kunde man ringa kvart över sex och då var de inne på sin andra kanna kaffe. Och hade hunnit vara ute på promenad. Eventuellt hade de hunnit städa också och hade bara vaskningen kvar.

Förr kunde man lita på att det var någonting kanonbra på tv under helgen. Man fick sitta och tokzappa för att se två bra filmer och ett underhållningsprogram samtidigt. Så är det inte nu. Nu är det skitidol och någon ungersk dokumentär om tegelbrukets historia i öst under sjuttiotalet.

Kan man lita på att WV går igenom besiktningen? Tydligen inte.

Kan man lita på att mannen i huset fixar det som behöver fixas? Förmodligen.

torsdag 29 oktober 2009

Han är ju rolig...

Äldsta pojken, fem om en månad, är ju rolig trots att han är orolig. När förskoleavdelningen skulle iväg och bada på det lokala badhuset brast han i gråt innan vi åkte iväg på morgonen. Det var dock inte rädsla för att han skulle drunkna vid något oövervakat ögonblick, som hade varit förståeligt, utan:
- Tänk om jag inte känner igen fröknarna när de är blöta i håret!

Ja it vet ja

Ja it vet ja om hä ska va så här it. Usch, det låter pittefint. I väit et vörre i sko djärra. Sko vä vaxxinér påtjen å sko vä djärra ne sj'ölv å? I vägger å stå å tränges vädenadder som et heller veLe váL sjuuk, men om man tråo att man ha haft e, sko man då ändå tågga spröuta? Ellerpåtjen nögges ju ha haft e å jeeg som var åofäLa ötte kroppen i tri vecko tråodd ju åcksa att i ha djårt bårt e, men vättno var e na anne. I mäin; i vell ju et att i sko struuk vä som fåLke djåord ätt spanschka.

Ja si saan å så saan et na mäir den dan.

onsdag 28 oktober 2009

Innebandy

Ont.
Inte så ont som jag trodde att jag skulle ha.
Imorgon mera ont.
Vet av erfarenhet.
Tänker ringa en vän.
Vännen ska få vara avbytare.

Lycka är att inte känna av fogarna.

söndag 25 oktober 2009

Tjejer, filmhelg och regn

Tre favoriter: tjejkompisar, filmhelg och regn.

Den första: tjejfest med hårda matcher i singstar. Det var första gången jag testade och det var riktigt, riktigt roligt. Kalas är också trevligt med skratt, godsaker och skvaller.

Den andra: på något sätt har jag lyckats se Another Cinderella Story som överraskade positivt. Småputtrig, trevlig och mycket varm. Sedan prickade jag in Patrik 1,5 och skrattade och grät om vartannat. Det var också en trevlig överraskning. Sedan ett annat stort glädjeämne: min sedan länge icke-fungerade Övertalning som tillverkats genom inspelning från Svt 1 på VHS, överförd och bränd till hemma-DVD fungerade plötsligt. Happy happy!

Den tredje favoriten: regn. Det har funnits i överflöd idag. Med en bok i örat (se Bokgalleriet) bakade jag 120 kakor och dessa två i förening blev en lisa för själen.

Arbetsvecka med arbete och inga adepter känns bra, för då hinner jag ta igen lite av det som gick förlorat med två barn sjuka. Bring it on.

lördag 24 oktober 2009

En underbordisk håla

Äldste sonen kröp in under köksbordet och hade med sig några leksaker och vi lekte att jag inte kunde se honom. Jag frågade högt var han kunde vara, varpå svaret kom:
- Jag bor i en underbordisk håla.

Genialt.

fredag 23 oktober 2009

Skelett i garderoben

Idag fick kutarna följa med på jobbet. Det blev lite cirkus, trots att jag bara hade en lektion. Barnen lekte clowner och blev mycket uppspelta när de rev av skratt från 18-åringarna. Passande tema på lektionen: kärlek, sex och att leva tillsammans. Nåja, de fick följa med som avskräckande exempel på hur det kan gå om inte plastmössan är på.

Jag har några sköna kollegor som visade allt sevärt på stället: barnen fick vara med när pirayorna matades! Det var minst lika roligt för mig... Sedan tittade vi på en plasttorso där man kunde ta bort magsäcken, tarmarna, levern, njurarna, lungorna. Det blev trixigt när allt skulle tillbaka igen.

Nästa höjdare blev skelettet i garderoben - vi har sådana på jobbet. Lite läskigt är det, för det är inte av plast. Barnen tittade storögt kan jag säga.

En snabb hamburgare på stan och sedan small lilleman av i vagnen på bron. Det är gråkallt idag och maken är på begravning. Det brukar vara fruset hur som helst på begravningar och just nu önskar jag bara den drabbade familjen allt varmt som kan hjälpa dem i den situation de befinner sig. Flaggan vajade på halv stång utanför Kommunhuset och det känns som ett fint sätt att uppmärksamma den här dagen.

torsdag 22 oktober 2009

Det var det värsta

Fyraåringen lade av en nysningsserie på x antal nysningar och har ett rörelsemönster som påminner om Galenskaparnas Brysselsteg när han stapplar iväg för att snyta sig.
- Visst var det värsta vad jag nyser! utbrast han och jag bara älskar den meningen.

Det är som när han säger:
- Jag är ens trött.

Negationen uteblir i den senare och han anser nog att det är onödigt med två "det" i den förra. Språket lever.

onsdag 21 oktober 2009

Hå hå ja ja.

Mamma amia! Mamma amia! Fransmannen i yngste sonen har blivit grek eller italienare. Han har sagt dessa ord tiotusentalet gånger idag. Maken prickade in att vara borta tolv timmar på ett praktikpass och kom hem lagom för att kasta i sig mat och sedan försvinna bort igen. Han är så där populär just nu.

Det märks att fyraåringen börjar tillfriskna. Han är sur och tvär och understimulerad, retas med lillebror och med mig och envisas med att han måste gå på toaletten mitt i maten.

Lilleman har spillt ut fyra glas dryck idag. Trots att jag letade fram en gammal pipmugg lyckades han få vätska på tapeterna bakom sig.

Ute är det varken höst eller vinter, varken varmt eller kallt, varken ljust eller mörkt. Det är bara...intet. Den här veckan...ja, it sucks på ren svenska.

Jag brukar inte bli så politisk, men Sverigedemokraterna. Vad i hela heljokkarns håller de på med? Att de var ute och cyklade, det har det inte rått några tvivel om, men efter veckans utspel blev det tydligt att skit bara är skit oavsett om det kommer paketerat i sverigedräkt eller hembygdspatriotism.

tisdag 20 oktober 2009

Tandinfluensa?

När små barn är kinkiga tittar ofta föräldrarna undrande på varandra. Kan det vara tänderna? Det är liksom en stående förklaring, oavsett vad symptomen är.

Nu är vi där med svininfluensan. Ont i huvudet? Då kan det vara svininfluensan. Kräktes du? Det är ett säkert tecken på svininfluensan. Är det lågkonjunktur? Högtryck? Blodtryck? Nymåne? Ägglossning? Torgskräck? Det kan också mycket väl vara svininfluensa.

Och jag vet att det är töntigt med ordvitsar men jag tycker att det är grymt (!) tråkigt att vara hemma, men baconfebern (!) har slagit till och vi har inte alls knorr (!) på tillvaron just nu. Ändå är det bara min andra VAB-dag, nu med två sjuka barn, och min gode far tillbringade en stor del av gårdagen här så jag fick städa hela palatset. Det är på intet sätt synd om mig, men ändå.

Och nej, jag vill inte ha Svennis som ny förbundskapten.

måndag 19 oktober 2009

Min lilla stad

Jag älskar att bo där jag bor när det på lokalblaskans förstasida på internet går att läsa: "Knark hittades i by". Det går att tolka på så många sätt.

Kanske var knarket borttappat och hittades i byn.

Kanske letade man efter någonting helt annat och så hittade man KNARK av alla saker i byn.

Kanske hade någon gömt knarket för att någon abstinent stackare skulle gissa om det fanns i stan eller på landet. Kanske blev det så tokigt att denne var fast övertygad om att knarket skulle finnas i en stad och så hittades det i en by. Det blir en sådan där "Minns du när..."-berättelse som de drar när de sitter i en sunkig lägenhet och blir nostalgiska. Eller var det fördomsfullt?

Jag citerar goda vännen och säger som det är: Knark är bajs.

Det bor en liten fransman i min yngste son

Han omtalar fröken Kicki med ett fransk Kiikii och lägger sig till med vissa franska uttryck i sina utsvävande förklaringar: Sisak nää non motat. (När han inte vill ha tomat. Lägg märde till kontaminationen av tomat, där m:et i klassisk manér läggs i början av ordet. Han kommer säkert att säga gaberob åt garderob så småning om också.)

Lillkillen, 1,8 år gammal, sjunger Solen lyser stor och rund. Det tycker jag är anmärkningsvärt. Han använder 90% av orden och melodin är absolut urskiljningsbar.

Storeman hade 40 graders feber inatt och vaknade med 37. Två timmar senare var han uppe i 38,7 så det blir en hemmadag imorgon också. Sedan får vi se om jag kan hysa bort honom hos någon hemmavarande farmor eller morfar om han är feberfri på onsdag.

söndag 18 oktober 2009

38,5

Storebroren såg blek ut och lade sig ner på soffan för att vila - vilket aldrig händer annars. Han kändes inte varm då, men tio minuter senare satte han sig upp och deklamerade att nu var han sjuk. Mycket riktigt: 38,5. Två glassar och en feberbajs senare såg han lite piggare ut och hoppades på att han kan gå på dagis imorgon. Näpp. Det blir en hemmadag och vi har redan ett inplanerat besök av morfar.

Som om jag väntat mig det värsta har jag skrivit en detaljerad planering på jobbet, dag för dag, lektion för lektion, jag har lagt fram material och ritat in schemaändringar på ett papper.

Nu har jag bara en önskan, käre Gud: om jag nu nödvändigtvis också måste bli sjuk, låt det inte bli på lovet eller när jag ska till Stockholm. Eller när vi har vinprovning med jobbet. Eller när jag ska på tjejfest på fredag. Eller... Okej. Jag vill inte bli sjuk - men det FÅR inte bli när jag ska till Stockholm.

lördag 17 oktober 2009

När jag hör din röst

Jag har tidigare nämnt min känsla att det är renässans för romantiken och nu när jag läst När jag hör din röst av Stephenie Meyer får den bli skolboksexemplet för denna tanke. Det är sturm und drang med piskande regn, branta klippor, passion av det djuriska slaget (bokstavligt talat) och viljan att ta sitt liv när den signifikanta andra inte längre existerar.

Jag är väl antagligen för hård när jag klassificerar huvudpersonen Isabella Swan som en liten emo-brutta som söker sig tillhälsovådliga situationer i försök att lindra den ångest hon känner efter det att hennes livs kärlek, Edward, har lämnat henne med löftet att hon aldrig mer kommer att få se honom. Det är både Werthers lidande och Frankenstein inbakat, uppblandat med Romeo och Julia-referenser, vilket författarinnan ska ha en eloge för. Det är dessutom ganska snyggt gjort och jag önskar bara att fler läsare är uppmärksamma så att de här passagerna inte försvinner i alla Isabellas våndor och ångestattacker.

Jag känner inte alltid igen min läsupplevelse när jag läser igenom en boklogg i efterhand och så är fallet med den här, trots att jag publicerade den på Bokgalleriet för bara ca fem minuter sedan. Jag tycker bra om den, men måste samtidigt få kritiskt granska också. Den håller ändå, men jag upprepar även min önskan om att få vara fjorton när man läser den här romanen.

fredag 16 oktober 2009

Här går allt i svart = )

...han är snarare gulbrun. En skön kommentar från Lejonkungen signerat Timon och Pumba. Jag slås av det deprimerade och det negativa jag skrivit i veckan och trots att det ser ut att vara kvittot på veckans upplevelse så finns det mycket glädje inrymt också. Det är bara det att det jobbiga är mycket enklare att älta.

"Att behålla ett varmt hjärta i en kall värld" var temat på en föreläsning som en bekant till mig talade kring. Så viktigt och egentligen inte svårt. Det som är svårt är att inte gå under på kuppen.

Då är det bra att ha skrattmostrar på jobbet, glädjebarn hemma och en kulkille att vara tillsammans med. Jag är tillbaka lite på Oprahs tema om att föra tacksamhetsdagbok. Då kanske man kan älta och meditera över glädjeämnena och sedan ta i tu med det jobbiga när man är styrkt av det goda i livet.

Idag är jag tacksam över en pappa som inreder vår källare så fint så fint. Jag är tacksam över mitt fina jobb där jag träffar så många fantastiska människor - gamla och unga. Jag är tacksam över fin personal på mina barns dagis som får telningarna att känna sig trygga och glada. Jag är tacksam över att bilen startar trots att den inte alltid är övertygad om att den faktiskt ska göra det. Jag är tacksam över att det ser ut att ordna sig med makens karriärbyte.

torsdag 15 oktober 2009

Ett blankt gevär...och lite gas.

Hade jag ett blankt gevär
vore det ett kärt besvär
skjuta prick på alla dom
jag har svårt att tycka om.

Och med lite gas till hands
gick väl livet som en dans,
jag tog kål på många fler
som jag ej vill träffa mer...

Det är vad jag kommer ihåg av Dorothy Parkers dikt om icke önskvärda personer. Eller för att citera en kollega: Allt som behövs är en tegelvägg och en AK4:a... Tänk så aktuellt det känns ibland. När en vecka har känts sjukt lång och tung och jobbig att slutföra så behöver man INTE alla de här människorna som tycker att det är fel att vi inte engagerar oss i vilket diskmedel vi ska använda i den gemensamma diskmaskinen. Eller i vilket bestickfack gafflarna ska ligga. Gud give mig styrka. Och lite gas?

onsdag 14 oktober 2009

Idag konstaterar jag...

...att det är renässans för romantiken. I myllret av litteratur som ges ut idag tycker jag mig märka hur många närmar sig de stora känslornas berättelser, blandat med sturm und drang, vampyrer och allehanda jungfrur i nöd. Ja, du läste rätt. Jungfrur. Kanske försöker man städa upp bland skökorna när man ändå är igång. Männen härjar dock på i gammal god anda.

tisdag 13 oktober 2009

En extra puss

Ikväll har jag pussat på mina barn och varit dem extra nära för att det blivit extra påtagligt att det finns så många som inte har en förälder som gör så.

Ett barn som kritiseras lär sig att fördöma.
Ett barn som får stryk lär sig att slåss.
Ett barn som hånas lär sig blyghet.
Ett barn som utsätts för ironi får dåligt samvete.

Men ett barn som får uppmuntran lär sig förtroende.
Ett barn som möts med tolerans lär sig tålamod.
Ett barn som får beröm lär sig att uppskatta.
Ett barn som får uppleva rent spel lär sig rättvisa.
Ett barn som får känna vänskap lär sig vänlighet.
Ett barn som får uppleva trygghet lär sig tilltro.
Ett barn som blir omtyckt och kramat lär sig
att känna kärlek i världen.

måndag 12 oktober 2009

Mera språk

Storebror ropade och verkade ha bråttom.
- Mamma! Jag vill rita!
När han väl fick pennan i handen ritade han en räserbana, men sedan kom han till det viktiga. Han skulle skriva en instruktion.
"Här statar man inte. Här statar man." löd texten till banan.

Det är inte underligt att han inte vet den litterata formen för "rt" och jag tycker att det är så roligt att han försöker. Däremot blev det lite tokigt när platsen på pappret inte räckte till för att skriva klart hela meningen. Istället såg det ut så här:
här stata
r
etni nam
nam ratats räh

De första två raderna läses som vanligt, men sedan har han skrivit i motsatt läsriktning. Det är tydligen en klassisk utvecklingsfas och det är sååå svårt att inte påpeka det medan han skriver.

söndag 11 oktober 2009

Läsning och filmtittning

Jag har bara 50 sidor kvar på min braiga bok, så nu var jag tvungen att ta en liten paus för att dra ut på njutningen. Roslunds & Hellströms Tre sekunder kanske inte vinner några priser för sina karaktärsgestaltningar, men när man fått följa personerna vid polisen i Stockholm City känns det ändå helt okej. Den här gången handlar det om infiltration vid de tunga narkotikasyndikaten och som vanligt blir det ett bevis på vad bra efterforskning av goda författare kan göra för handlingen i en kriminalroman.

Snart femåringen läser kortare och längre ord nästan utan att behöva staka sig. Det känns helt otroligt att han lärt sig läsa i stort sett på egen hand. Visst har vi tragglat bokstäver, lagt bokstavspussel och sjungit ABC-sånger, men vi har knappt övat på att sätta ihop dem till ord. Apotek, dieselbil, godståg, kvarnsten... Det är några av orden han läst innan han somnade för kvällen. Föräldern i mig hindrar mig från att tänka yrkesmässigt och jag ska inte åka iväg och köpa en lättläst bok åt honom. Inte ännu.

Filmen jag köpte i fredags, Övertalning, är inte den jag förälskade mig i första gången jag såg den. Den första versionen med Amanda Root och Ciarán Hinds är i det närmaste oslagbar, men jag har inte lyckats få tag på den på DVD. Jag spelade in den på VHS en gång i tiden och förde över den själv till DVD, men nu har den slutat fungera. Därför blev det ett inköp av den här med Sally Hawkins och Rupert Penry-Jones. Efter att ha sett filmen tre gånger (jag vet, fruktansvärt) under helgen börjar jag ändå kunna ta till mig den. Trevlig, mycket trevlig.

lördag 10 oktober 2009

Besviken.

Jag tänker att man kan skicka följande förslag till Lagerbäck:
- förklara offsideregeln för samtliga spelare. I vissa situationer även för linjemannen.
- hitta omedelbart ett bättre alternativ än Nilsson.
- lägg ner alla dåliga hörnvarianter och om de långa inkasten inte fungerar - lägg nerden strategin också.
- lyssna på Timo R:s låt "Bollen måste dö".
- om bollen ska in i mål, motståndarnas, kan det vara bra att ge bollen till
a) en forward
b) en mittfältare
c) en LÅNG medspelare som kan trolla bara han får någonting att jobba med. Hans namn börjar på Z.

Jag blir vidskeplig under matchens gång och tänker att kanske om jag lägger högra benet över vänstra - då blir det mål. Eller om jag rycker mig tre gånger i högra örat. Eller om jag slår över till en annan kanal - DÅ kommer det att bli mål för Sverige medan jag inte tittar. Nu är jag helt slut. Och besviken.

fredag 9 oktober 2009

Insikt

Jag fick en speciell upplevelse idag när jag och mina lärjungar såg filmen Juno som en del av det arbete vi genomför inom området Kärlek och samlevnad. Kort sammanfattat handlar filmen om sextonåriga Juno som blir gravid, bestämmer sig för att föda barnet och adoptera det till ett par som hon utsett. Allt sker under rappa repliker kryddade med sarkasm. Underbar film.

Min insikt gällde dock vem man identifierar sig med i filmen. Medan ungdomarna självklart tänker sig in i sextonåringens situation sitter jag själv och bara funderar över hur det skulle vara om jag var den trettiosexåriga kvinnan som inte kan få egna barn. Egentligen är det självklart, men det blev inte självklart förrän idag. Årskurstreorna är fantastiska och diskuterade filmen på ett sätt som gör det sååå värt det att få sitta ner med dem och bölja fram och tillbaka i resonemangen. Det blev då klart att jag ser på paret som ska adoptera på ett helt annat sätt än vad de andra gjorde.

Jag har också insett att jag tycker hemskt mycket om att umgås med människor. Jag har alltid tyckt om det, i lagom mängd, men nu har det sociala livet fått en annan betydelse. Därför är jag extra glad över att jag har ett arbete där jag träffar mycket folk: gamla med en massa erfarenhet och som kan visa på hur synsättet på olika frågor kan se ut när man fått lite distans; unga med en massa entusiasm och som vill förändra och påverka, män som man kan skoja lite hårt med; men framförallt - en massa härliga kvinnor som delar med sig av allt från glädje, sorg och material.

Med den varma känslan i maggropen välkomnar jag den här helgen med vidöppna armar.

Ps: En liten bekännelse. Jag köpte en film idag, Övertalning i den nyare filmatiseringen. Den kostade 99 kr men då gick en summa till Rosa bandet-kampanjen. Det är väl okej? För en god sak?

Ett tillägg till bekännelsen: bara tre kronor (!) av de 99 gick till kampanjen. Fast det såg jag inte förrän jag kom hem...

torsdag 8 oktober 2009

Lite kulturkoftatankar

Jag har läst och fascinerats av Jane Fonda under läsningen av Mitt liv så här långt. Jag har lyssnat till Bibbi Anderssons mogna stämma som läst upp en livshistoria av en kvinna som har "gått in i tredje akten" som Fonda själv uttrycker sig. Jag har egentligen ingen hang-up på Jane Fonda, men har tidigare förstått att hon varit älskad och hatad av olika anledningar. Efter läsningen av den här boken förstår jag varför hon upprört och retat, eller blivit så älskad och beundrad. Det verkar inte finnas något läger mittemellan när det gäller åsikterna om den här kvinnan. En annan vinkel finns på Bokgalleriet.

Nu har jag äntligen fått tag på Roslund och Hellströms Tre sekunder, så den står näst på tur. Sexhundra sidors underhållning som biter tag i läslusen med en gång. Den här gången är det om infiltrerade narkotikasyndikat som är temat för duon med de många välskrivna kriminalromanerna.

Jag har fått senaste numret av Språktidningen och tycker att det är en sådan lysande tidning. Medföljande fanns ett kuvert med ett erbjudande om att köpa en prenumeration på tidningen Vi läser, fyra nummer för 229 kr och jag är grymheters sugen på att skaffa den också. Då skulle jag ha en bra uppsättning: språk och litteratur. Jag måste flörta med maken...

Såg ni Gokväll igår? I så fall kanske ni såg söta Ewa som lagade mat. GulleEwa som tindrar och glittrar och gör sig bra i alla sammanhang. Hejja hejja. Missade du programmet kan du se det här.

onsdag 7 oktober 2009

En annan talare

Idag har jag lyssnat på en som pratade och pratade och pratade och pratade... ja, ni fattar. Skillnaden från mitt eget prat i det förra inlägget är att den här mannen TALADE och han lät varje mening vara betydelsefull, varje ord betydelsebärande. Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi, har talat om religion ur olika synvinklar och om islam i synnerhet. Han är otroligt vältalig, kunnig, rolig och framförallt respektfull i alla snår som annars kan verka vara minerad mark.

Jag tycker om att känna mig som elev igen. Ibland får mitt yrke mig att känna som om jag ska sitta inne med svar på alla möjliga och omöjliga ting. Sådana här dagar får mig att bli nyfiken på att upptäcka allt jag inte lärt min ännu... Det är en hel del.

I övrigt är det fullspäckade dagar där tiden rinner iväg och idag har jag inte hunnit äta middag. Dock har vi hunnit på barngympa som en ärtig och driftig byamamma så fint fixat för alla våra barn. Mindre bra är att äldste sonen hunnit skaffa sig en rejäl fläskläpp och således inte vill åka till dagis imorgon.

Roligt är dock att vi har hunnit titta på min syster, barnens moster, på webb-kameran som hon fick av oss i present när hon fyllde år. Det är en annan sak att få höra en person tala och samtidigt se ansiktsuttryck och gester - då blir det lite mindre långt till Stockholm.

Nu - silencio och lite Grays.

tisdag 6 oktober 2009

Pråttoföör

Jag har pratat och pratat och pratat och pratat och pratat och pratat och pratat och pratat idag. Jag har pratat med fem klasser (nästan 30 elever i varje grupp), jag har pratat med en grupp andra människor om elevinflytande, jag har pratat med en grupp om elevhälsa, jag har pratat med min man för att lösa diverse akuta frågor kring sådant vi inte vet någonting om, jag har pratat med min syster (2x30 minuter) i telefon, jag har pratat med min mamma, med min pappa, med min svärmor och min svärfar, med en kompis och med barnen... Jag är så less att höra min egen röst...

Då har jag fortsatt att prata. Med annat folk. På facebook. Konstigt det där. Ändå har jag ingenting att säga. Absolut ingenting.

måndag 5 oktober 2009

Alltså, lågenergilampor...

Jag tänker mig följande scenario. Om några år kommer jag att sitta med mina barn och titta i fotoalbumet och berätta:
- Vet ni att när ni var små då kom ljuset i samma stund som man tryckte på lysknappen.
Barnen kommer att med gapande munnar be mig berätta mer om detta trolleri.
- Ja, förstår ni, att då kostade ett packe lampor bara en tjuga och de gav fullt ljus i samma stund man tände lampan.
Något av barnen kommer att fnissa och be mig sluta skoja.

På samma sätt som läget ligger idag när vi minns och berättar om knackiga skrivmaskiner (men hur gjorde man om man skrev fel?), om tv-apparater utan fjärrkontroll (det var ingen idé att zappa mellan kanalerna, alla två) och att man i bästa fall kunde faxa någon om man behövde någonting a.s.a.p.

Jag blir lite galen på lågenergilamporna. Jag famlar i halvdunkel under tiden den behöver på sig för att stråla med full effekt. Och hur fungerar det med dimmerfunktionen? Eller spelar det ingen roll?

söndag 4 oktober 2009

Lite besviken...

Jag och maken hade ställt för oss så att myskväll väntade när barnen hade somnat. Problemet var bara att vi också somnade, jag hos lilleman och maken hos storegrabb. Maken vaknade 23.40 och jag 01.42 och då fanns det inte så många alternativ annat än att lägga sig för kvällen. Eller natten.

Hur som haver vaknade jag i morse efter 13 timmars sömn. Jag vet inte när det hände senast. Jag har ONT i hela kroppen och kan knappt andas. Jag behöver ett rejält knak i kroppen så att allt som känns stelt kanske går till sig.

Lilleman pratar i sexordsmeningar när han känner för det. "Nej, Isash inte ont i tärten."

Storebror funderar och funderar och det behövs mycket tid i famnen för att räta ut rynkor och frågetecken.

Helgen har varit både lång och kort. Som den ska vara.

lördag 3 oktober 2009

Oväntat?

Jag har suttit tillbakalutad i soffan. När jag sätter mig upp stöter jag på motstånd. Ryggen vill inte lämna ryggstödet. Jag har en godis fastkletad mellan mig och soffskinnet. Oväntat? Inte alls.

Lillpojken verkar trött. Är vaken till tjugo i två när han vanligtvis brukar sova middag vid tolv. Oväntat? Inte direkt.

Storpojken får möjlighet att vara ute och snickra med pappan som han annars så gärna vill på vardagarna när tiden inte räcker till. Nu när han hade chansen ville han gå in. Oväntat. Nej, väntat.

Min förkylning som höll på att flytta ut, valde att hellre förlänga kontraktet och ringde en ilsken kusin som flyttade in i näsa och bihålor. Oväntat? Nope.

Jag gick in på Jowa för att köpa spindelmannenblå färg till ett litet projekt i pojkrummet. Till det köpte jag en limspray som kostade mer än den dyra lilla burken. Mannen i kassan svor till av förvåning över det höga priset och gav mig bra rabatt. Oväntat? I allra högsta grad. Han gjorde min dag.

fredag 2 oktober 2009

Truckdrivingsång, 24 meter lång...

Jag har inte nämnt här att maken klarade körkortet, C, i onsdags. Jag var nog lite mer nervös än vad han var, men lättnaden var påtaglig hos oss båda efteråt.

Nu börjar sisyfosarbetet: att få försäkringskassan att vara aktiv i vårt ärende, att pussla ihop alla tider samtidigt som det ska börja sökas jobb och fixa lite inkomst. Regeringen och arbetsmarknadspolitiken är inte människans bästa vän direkt.

Som tur är, är min man en optimistisk rackare och med min förmåga att oroa mig har vi det genomsnittligt rätt lugnt. Jag blåser på och han bromsar. Och tvärt om.

torsdag 1 oktober 2009

Livet lever ibland sitt eget liv

Ibland känns det som om livet lever sitt eget liv. Det blir lite som en karusell som snurrar på och man har inget annat val än att snurra med och hoppas att man inte ska vara för yr när det väl stannar.

Mattan drogs undan lite när maken blev uppsagd och trots att vi har goda förhoppningar om en ljusnande framtid återstår ändå många trådar som ska knytas ihop innan vi har en ny matta. Ursäkta metaforerna, men svensklärare som jag är är jag arbetsskadad ungefär upp över öronen.

Idol-tittandet gör intryck och jag funderar över formuleringen "sitta säkert". Man hoppas att man sitter säkert på jobbet, i förhållandet, i föräldraskapet... Då är det skönt med goda vänner att träffa över lunchen, sköna kvinnor att träffa på kvällen och en (sovande) make att komma hem till om aftonen.

That's life. C'est la vie. Hä jär lijve.