torsdag 30 december 2010

Kondenserad mjölk

Jag har upptäckt den kondenserade mjölken. För en sockerberoende människa är denna vara vad Bill var för Bull, vad relativitetsteorin var för Einstein och vad moster är för Fia. Den gör mig hel = )

Jag kokade för första gången en burk i går och bara det företaget kändes vanskligt. Att koka en stängd burk, alltså att utsätta någonting hermetiskt tillslutet för hög värme, det kändes inte bra. Jag var dock försäkrad om att det inte var någon fara så länge burken hela tiden var täckt med vatten. Två timmar senare låg den där, gyllenbrun och väldoftande, i en skål redo att serveras.

Här efterlystes recept och detta är vad jag hittills prövat:
En typ av fryst Björnbärscheesecake som du kan läsa mer om här.

Du kan också sätta lite mjölkkolasås i botten av ett glas, fylla på med chokladmousse och toppa med bär. Det åt vi på brorsans bröllop och den var fantastisk.

Sedan kan man bara koka den och använda som världens godaste kolasås.

Det är mycket som ska hinnas med innan nästa år, och nu är jag och maken barnbefriade så att vi kan städa, förbereda mat och efterrätt. Hej och hå.

onsdag 29 december 2010

Kato, testikelcancer och kondenserad mjölk

Stora sexåringen fick sitta uppe och se OS-krönikan med mig. Jag var förberedd på att bli rörd, men sexåringen var inte förberedd att se mig tåras. Det är svårt att förklara det där, varför man gråter när man egentligen mår hur bra som helst. Största tårflödet kom när bilderna på en rörd Per Elofsson visades och på Facebook gick diskussionen om huruvida man grät till sport eller inte. Jag hävdar med bestämdhet att man är som riddar Kato och har ett hjärta av sten om man inte gråter till sportårskrönikor.

På tv:n talades det om Södergrens testikelcancer och hur han kämpat sig tillbaka efter operationen, vilket satte igång frågor om vad testiklar är. Jag hann bara nämna "pungen" så blev sexåringens ögon stora som tefat.
- Du svärde.
Hmmm. Detta föranledde en förklaring om mannens anatomi, om vad som är svärord samt vad som är det inte. Sedan kom vi in på operationen och hur mycket man måste träna för att vara en av de bästa i världen och... sedan var den OS-sekvensen slut.

Nu kokas kondenserad mjölk på spisen och skall enligt uppgift så göra i två timmar. Okej, men är det inte livsfarligt att ha en oöppnad konserv att värmas upp? Det känns som att ha en potentiell bomb på kokning. Ska det va så?

tisdag 28 december 2010

Förfruset, Facebook och paltschwiimen

Paltservering på EFS. En förfrusen bil i 27-gradig kyla. En nyligen tillagd facebookvän som fanns online. Hitta.se med telefonnummer till mannen i fråga. Ett samtal senare blev jag och grabbarna hämtade så att vi också fick oss en middag. Otroligt.

Att lilleman sedan hann bajsa tre gånger under den tid det tog att äta upp en palt är en mindre munter historia.
- Bajsa färdigt då.
- Jaa. Jag är klar.
- Är det säkert då?
- Jaa, nu är jag alldeles färdig. Det kommer inge mera bajs.
Välan tillbaka till palttallriken tryckte han sig på magen och lyste upp. - Vet du mamma, nu känner jag att jag måste bajsa igen.
- Driver du med mig?
- Nää. Jag känner att det finns mera bajs.

Nåja. Nu är vi hemma igen och kan tända värmeljus så att rimfrosten inte sätter sig för högt upp på fönsterrutorna.

söndag 26 december 2010

Fröken Ur-holkad

Tvåochetthalvtåringen urholkar inte mamman genom sin tyngd, utan genom att ofta surra.

lördag 25 december 2010

Ful gran del 2 - Fett med knas vilken ful gran.

Yngste sonen, som snart fyller tre år, älskar filmen Bolt. Han använde en replik från duvorna (som pratar invandrarsvenska) för att beskriva vår gran:
- Fett med knas vilken ful gran. När han hade fått den önskade reaktionen, gapskratt, går han nu och uttalar orden som ett mantra.

För övrigt kan tilläggas att granen redan börjat barra, så de kala grenarna är närmast nakna nu. Jag tror att jag ska utveckla en svår allergi så att vi snabbt får kasta ut den.

fredag 24 december 2010

Ful gran god jul.

Vår gran är fantastiskt ful. Det kan vara tal om något slags rekord faktiskt. Den är hög, gles, blek och yvig. Barnen har pyntat den, vilket innebär att alla pollor (jo, vi använder det ordet om pumlorna här) hänger längst ner, de flesta på samma glesa gren. Det är som att sminka en gris; man försöker göra det fula finare, men det förstärker bara det fula.

Det är jul i alla fall och jag önskar er en god sådan.

torsdag 23 december 2010

Hej tomtegummor och femme fatales

Första riktiga julledighetsdagen blev en fröjd att tillbringa med barnen. Vi pyntade pepparkakor och medan barnen dekorerade sina för att sedan genast äta upp dem samlade jag mina på en bricka eftersom jag inte tyckte om kristyren.

Jag skrev politiskt korrekt "Hej tomtegummor" på en pepparkaksdonna, men på nästa gjorde jag henne till en femme fatale med plutläppar och kurvor värdig Marilyn Monroe.

Nu går julsångsspåren varma på spotify och kärleksfilmerna avlöser varandra på tv:n. Det är 20 kalla grader ute och 20 varma grader inne. I genomsnitt har vi det ganska bra här. God jul.

onsdag 22 december 2010

Ni hao nya volvon, sayonara gammelhärk

Nytillskottet i vår familj anlände i dag. Ni hao nya volvo och sayonara gammelvolvo. Den gamla har en instrumentbräda med blinkande ljus i alla färger, som vore den en julgran, och karossen påminner mer om en hundtuggad maracas.

Nya bilen har visserligen vissa inslag av norskt krom, men ingenting som inte rostskyddsfärg och lite kärlek kan rå på.

Bilturen var... intressant. Som alltid ligger amatörerna framför och Ballesteros bakom en på vägen, men vi hade en klar målbild som vi livligt visualiserade. Hur roar man sig då på vägen, när snöstormen river öppen slätt och snitthastigheten aldrig överstiger 40 km/h? Ja, jag vet inte vad ni gör, men jag läste hela Svenska Dagbladet högt för min man. Sedan diskuterade vi innehållet som goda samhällsmedborgare. Vi har bland annat lärt oss att Mexico är en av världens största ekonomier men att de knarkrelaterade våldsbrotten är brutala och blodiga, men även att Sundsvall redan har spräckt sin snöröjningsbudget med 5 miljoner.

Jag hoppade över kulturdelen, för min man blir så stirrig av kultur. Jag läste den visserligen i smyg, men nämnde inte någonting för honom. När vi till slut hittade en radiostation som inte sprakade som en våt majbrasa gavs en novell i högläsning av Anton Chekhov.

Prosan fick vi alltså stå för själva när vi ostört satt i bilen under 13 timmar och berättade för varandra sådant vi trodde att den andre inte hört. Nu kommer vi inte att ha någonting att säga varandra förrän efter nyår. Jag kan upplysa om att toaletterna i Sundsvall och Övik är betydligt fräschare än i Skellefteå. I Piteå är folk sämre på att blända av sina extraljus, men det är ändå riktigt fint att komma hem.

snigelfart

Jag och maken sitter i bilen på väg hem från huvudstaden. Väderoraklen spådde igår klart och kallt, men vi kör i - 10 och snöstorm. Det går 40 km/timme och på radion pratar man om att hålla sig från vägarna. Fartkamerorna hanar oss från vägrenarna. Glada hudiksvall är värst hittills, vilket är ironiskt.

måndag 20 december 2010

Dagen som gick...

Mina stora barn på skolan blev skönt glada för en skumtomte och en pepparkaka. Tänk vad lite det krävs för att avsluta en termin och önska varandra god jul.

Mina små barn hemma blev skönt glada för de skumtomtar och pepparkakor som blev över. Godis på en vardag... Bara en sådan sak.

Kostnad flygtaxi och expresståg: 800 kr. Från hemmadörr till broders dörr.
Kostnad flygbiljett: 948 kr från norr till söder. Det tål att tänkas på.

Håll tummar och tår att allt kommer att klaffa.

söndag 19 december 2010

Mest gult

Det är med lego som med blandade godispåsar: det är mest gula. Vi har ägnat en avsevärd del av kvällen åt att sortera lego, med intentionen att bygga upp allt som är raserat. Perestrojka alltså, fast byastajl och med legotema istället för ekonomisk reform.

Nu är det kanadensisk kärleksfilm på sjuan, en kopp glögg och sovande barn medan jag laddar för juleveckan. Ho, ho, ho.

lördag 18 december 2010

Ett trött, och rött, barn

Jag skulle baka saffransbiscotti. Bara. Det går ju snabbt. Lillebroren är dock ännu snabbare. Jag upptäckte efter en liten, liten stund att det var alldeles, alldeles tyst.
- Vad gör du? frågade jag med mjöliga händer.
Ljudet av små, snabba fötter närmade sig. När jag vände mig om såg det ut som om han hade knallrött läppstift i hela ansiktet. Han höll upp sitt lilla pekfinger för munnen och hyssjade på mig.
- Shhh. Det är inte mitt fel, viskade han så tyst att jag knappt hörde vad han sa.
- Vad är inte ditt fel? frågade jag, med onda aningar.
- Shhh.
Jag följde efter honom in till toaletten och såg att den var rödmålad. Pottan likaså. Och lite på väggen. Hela handfatet var också rött, av den oljekrita han försökt tvätta bort. Med min fina hudkräm. Som var dyr.
- Oj då, var det enda jag fick fram.
- Shhh. Det är inte mitt fel.
Jag började skratta, men han bet ihop och kämpade mot gråten. Det var som om det gick upp för honom att det här inte var bra. Jag bet mig i läppen för att inte skratta och då kom tårarna i stället, för att han var så söt och för att jag ville skratta och för att jag inte ville skratta när han mådde så illa.

En snabb tvätt och sedan läggdags. När jag klär av honom tröjan uppenbarar sig nästa konstverk: en röd tromb målad över hela hans lilla, söta mage. Han tryckte snuttefilten mot magen och vände sig om så att jag inte skulle se det. Ögonblicket senare sov han.

fredag 17 december 2010

Det fördolda - ett spänningspiller värdig en boknörd

Sicken överraskning! Helt otippat blev Det fördolda (skriven av Rosenfeldt och Hjort) en läsupplevelse med magpirr av spänning, irritation över den egocentriske (men mycket intressante!) huvudpersonen och slutet bjuder på en oväntad händelse av det slaget man trodde man hade sett det sista av.

Man kan ibland tänka att det ges ut tretton deckare på dussinet, men det här är inte en sådan bok. Den är välskriven, nystar upp alla utlagda trådar och ger många sköna personporträtt. Det känns som om författarna har gjort mycken och god research inför den här romanen, för det är riktigt snyggt gjort.

Eeh. Vad skulle jag mer säga? Läs den. Jag har skrivit mer utförligt om den Här. Utgiven av Norstedts.

Snö och is ritar mönster...

...och går inte skrapa bort från bilfönster...

Inte vet jag om vi är bättre på att hantera ett överraskande snöoväder här än vad man är söderut. Trafiken gick i promenadtakt, bilar framför tvärbromsar mitt i snöröken och vissa tror att man inte behöver blända av helljusen.

Att ta sig ut till bilen på morgon och sedan gå från jobbparkeringen upp till skolan kändes som scenen i Rocky IV när Sylvester Stallone tränar inför mördarmötet med Ivan Drago. Den superdopade ryssen tränar inomhus med toppteknologisk utrustning medan Sly springer i djupsnö med en tjock stock som träningstyngd i en sibirenliknande miljö.



Jag är inte lika skäggig, men det är inte långt ifrån...

torsdag 16 december 2010

Så få dagar kvar...

Tänk att de sista dagarna är de slitigaste!

Underbar kväll dock, med julsånger som barnen sjöng låtsasengelska till. Pärlbrickor, tända ljus och en rivande snöstorm utanför.

Efter en kopp varm choklad till lilleman och en kopp glögg till mig, somnade han så här, med slalomglasögonen på pannan:

onsdag 15 december 2010

Min mors dotter

Jag upptäckte att jag är min mors dotter i dag. På jobbet levererades årets julklapp från högste chefen och väl inne på arbetsrummet slet jag upp pappret för att se vad det var. (Min mamma är lite känd för att göra så ibland.)

Jag ska inte säga vad som dolde sig där under, men den var fin. Den här gången kan dock inte perverterade personer tolka den till någonting annat än vad den egentligen står för.

tisdag 14 december 2010

Svårt

Det är inte bara en sexåring som har svårt att förstå hur någon kan ta på sig en bomb och smälla av den mitt i Stockholm. Han har också svårt att förstå att man inte behöver vara rädd att ens hus ska brinna ned mitt i natten.

Lillebror har svårt att förstå att han ska hålla sig vaken i bilen. Sedan har han svårt att förstå att han ska kunna somna senare på kvällen.

Om lillebroren har jag hört i veckan från ett barn på sexåringens skola att "E:s lillebror dansar balett när han är arg". Nåjoh. Noh ä de så noh.

måndag 13 december 2010

Ljusia

Det är mörkt. Och kallt. Snorkallt. Så kallt att snoret rinner så snart man sticker ut näsan. Som den norrbottning jag är tänker jag, där jag står så rakt jag bara kan i svinkalla jeans, att långkalsonger eller täckbyxor faktiskt är ett alternativ.

Mitt i mörkret är det underbart med en gammal rest från det katolska Sverige; Lucia. Hon kommer verkligen med hälsning om julefrid, även om den inte blir en realitet förrän en och en halv vecka. Jag har fått avnjuta två firanden men sköna, traditionella låtar, stora gäspningar av tonåringar som vakat hela natten och en ljusbringare som majestätiskt skred genom stora samlingssalen.

Jag har köpt ett par röda julgardiner. De är fina, men jag köpte dem lika mycket för att jag tyckte lite synd om butiksinnehavarinnan. Hon hade så ont i knät och när hon hade stapplat sig upp för den lilla avsatsen upp i skyltfönstret för att jag skulle få titta närmare på "den sköna kvaliteten" hörde jag mig själv säga att "jag tar dem". Nu blev det varmt och mysigt i fönstret och hon med det onda knät kan vara lättad över att hon fick någonting sålt i dag. Med ont knä och allt.

lördag 11 december 2010

T9 i SMS-funktionen

När jag ska skriva "Isak" med T9 visar de två första alternativen "Gräl" och "Irak". Jag tror inte att det är en slump. Lilleman har personifierat essensen av båda orden i dag. Emellanåt har han varit lite gullig också. Vilket är tur. För honom.

fredag 10 december 2010

Sitter här...

...och vägrar Idol.

...och surar lite för att Nobelfesten har trängt undan På spåret.

...och tänker på en lektion i kulturella skillnader som jag fick sitta med på i dag. Intressant. Vältaligt. Träffande. Andaktsfulla elever.

...och undrar om det var dumt att beställa en enkel resa ner till Stockholm när jag ännu inte vet om jag får ledigt...

...och tänker att det kanske var dumt att beställa en enkel resa till Stockholm när vi faktiskt misstänker att det kan vara vattkoppor på G.

...och tänker att vi kan boka om biljetterna i så fall.

...och lyssnar på min snarkande man. Den snarkande som snart ska stiga upp för att åka till ett jobb som vi är tacksamma över att han har.

torsdag 9 december 2010

Det är så logiskt alla fallar utom du

- Titta mamma, den här gogosen fick jag av Linnéa.
- Jaha. Har ni bytt gogosar med varandra?
- Nej, jag gav henne en och sedan fick jag låna den här av henne. Men hon ska få tillbaka den i morgon.
- Okej. Får du tillbaka en av henne då också?
- Nej. Hon fick en av mig och jag fick låna den här. (Han gör en ögonrullning som visar hur långsamt han tycker att jag fattar.)
- Men jag trodde att du inte skulle ge bort fler gogosar?
- Ja, fast jag fick ju låna den här.
- Jo, du sa det. Bara du är nöjd själv får du göra som du vill med gogosarna.
- Dessutom var det typ två veckor före vintern.

Jag fattar ingenting. Vad var två veckor före vintern? Jag drar mig för att fråga honom, men känner en obetvinglig lust att ändå göra det.
- Vad var två veckor före vintern?
Han ger mig en oförstående blick. - Vad?
- Vi pratade om gogosar och att du har sagt att du inte skulle ge bort några, men att Linnéa fick en av dig och att du lånade en av henne som hon ska få tillbaka imorgon.
- Ja, nickar han.
- Vad var två veckor innan vintern då?
- Ja, när jag sa att jag inte skulle ge bort fler gogosar. Då fick hon en. Sedan fick jag låna den här som hon ska få tillbaka.
- Du får ge den till henne i morgon då.
- Ja, jag sa ju det!

Logiskt? Inte mycket. Undrar hur provocerad man kommer att vara av de där ögonrullningarna innan han blivit tonåring?

onsdag 8 december 2010

Utrensning - Sofi Oksanen

Aliide sitter ensam i sitt hus ute på den estniska landsbygden när hon får syn på ett dyngsurt bylte ute på gårdsplanen. Det föreställer en människa, men Aliide tvekar inför att gå ut och undersöka hur det kommer sig att flickan hamnat där. I stället får läsaren följa ett, till en början, oväntat resonemang kring skillnaden mellan strumpbyxor från öst och silkesstrumpor från väst. De här strumporna såg ut att komma från väst, för de glänste till och med i leran. Strumpbyxorna ska visa sig vara ett återkommande tema med stark innebörd.

Flickans namn är Zara och Aliide anar nog snart vad den unga kvinnan har råkat ut för. Zara gör sitt bästa för att inte behöva berätta den verkliga historien om vad hon har varit med om och så kommer det sig att de båda kvinnorna tassar omkring varandra för att berätta så mycket som möjligt utan att avslöja sig.

Romanen utspelar sig både i en dåtid och en nutid och väver på ett fantastiskt berättande sätt ihop de två tiderna med Aliide i huvudrollen. Hennes förflutna, där både det hon drabbats av och själv förorsakat, kommer ikapp henne. Ute i sitt hus har hon varit besparad obehaget att tvingas konfronteras med sin systers och hennes familjs öde, men när Zara kommer måste allt komma upp till ytan. De båda kvinnornas, både den äldres och den yngres, erfarenheter är så lika trots att det skiljer en generation dem emellan i ålder. Skam, förnedring, utsatthet och kämpavilja förenar dem och romanen bjuder på en delvis blodig och våldsam uppgörelse.

Jag köpte boken för att slå ihjäl lite tid och hamnade på en bänk inne i vår lilla stads stora köpcentrum (det finns två rulltrappor!). Människor kom och gick medan jag bläddrade och läste, läste och bläddrade. Efteråt hade jag ont i huvudet av att ha rynkat pannan under så lång tid.

Det känns som om jag har fått mina fördomar om öststaterna besannade. Där lever man ett hårt liv och fryser medan man odlar sockerbetor och äter lök, männen är grymma och försupna och kvinnorna blir misshandlade och sexuellt utnyttjade. Ändå är det här en oerhört välskriven och läsvärd roman. Jag kunde inte värja mig och därför kunde jag inte läsa boken strax innan läggdags heller.

Nu har jag så många frågor. Svaren, förstår jag, kommer inte att vara entydiga och tolkningarna kommer att vara många och olikartade. Då känns det tryggt att få pröva sina tankar med en bokklubb, men vi kommer inte att mangla Utrensning förrän i januari. Någon annan som har läst som vill kommentera?

tisdag 7 december 2010

Det här går inte

Jag läser Sofi Oksanens Utrensning men klarar inte av att läsa den innan läggdags. Min fantasi är min värsta fiende och romanen balanserar skickligt mellan det som skrivs ut och det som ska underförstås.

Det går ju inte! Jag har så litet lästid även om jag räknar in kvällstiden. Om jag sedan kapar så att jag inte kan läsa en timme i sängen faller ju hela läsningen.

För att neutralisera hjärnan har jag därför Nittiotalet.se eller vem fan komponerade modemljudet. Rolig, ofarlig och alldeles, alldeles riskfri att somna till.

#7 - Min bästa vän

Min bästa barndomsvän träffar jag aldrig längre. Sorgligt, på sätt och vis. På andra vis inte.

Min bästa vän som finns i min närhet är nog min man. Inte sorgligt alls.

Min bästa fiktiva vän är sömnen. Av någon anledning har sömnen gjort slut med mig. Eller, det är inte så mycket att den gjort slut på mig som det faktum att min yngste son har kommit mellan mig och sömnen.

måndag 6 december 2010

#6 - Min dag

Min dag. Upp, alldeles för trött, dusch, snabbfrukost, lämna barn, till jobbet, pang-pang-pang: sköt skarpt varje lektion (hrm) och gjorde som vanligt succé (dvs. ingen somnade). Hem, lagade mat för tre dagar, maken fick också nestjäLa (matsäck) vilket väl kan räknas som omtanke och kärlek, med hänvisning till förra inlägget.

Har rättat, rättat, rättat. Tre prov på en timme. Jag har åttio prov totalt. You do the math.

Tidig kväll (tänker jag aldrig och så blir det aldrig så).

söndag 5 december 2010

#5 - Vad är kärlek?

Vi har talat på jobbet om hur vi visar vår kärlek. Hur det ofta är karlarna där hemma som drar in kvinnorna i en kram och att vi kvinnor ofta suckar över att det ska kramas, precis när vi är på väg med en mjölkliter att ställa in i kylskåpet eller när vi precis ska diska upp efter maten. Vi har häpnat, och garvat oss halvt fördärvade, över det faktum att vi ser en kram eller en puss i förbifarten som ett förspel med förväntan om mer. Där sitter man i godan ro på en lunch en oskyldig tisdag och inser, med en hisnande känsla i magtrakten, att jag var inte ensam om de här tankarna heller. Stackars karlar - hur ska de någonsin förstå hur vi fungerar?

"Love means never having to say you're sorry" är en replik som slängs fram i tid och otid, inte minst i amerikanska filmer. Jag har aldrig förstått mig på det där uttrycket. Kärlek är att aldrig behöva säga förlåt, fritt översatt. Tvärt om, skulle jag säga. Den du älskar mest är nog den du kan såra mest. Klarar du inte av att uppriktigt säga förlåt är du körd.

Jag kan inte säga att jag blivit speciellt sårad under mitt liv. Jag går inte omkring och är rädd för att bli det heller. Det är på sätt och vis samma känsla som om det skulle börja brinna här hemma. Det skulle vara fruktansvärt, men jag kan inte gå omkring och oroa mig för det hela tiden. Visst börjar man skärskåda sitt eget förhållande när man hör att andra bryter upp och man börjar prata om hur man har det egentligen. Även om man pratar om det kan man inte veta att man sitter säkert för den sakens skull, men det är inte heller någonting jag oroar mig för.

Det finns kanske fler och tydligare saker som pekar på vad kärlek inte är. Problemet är nog ofta att dessa delar smyger sig på. De kommer inte klumpvis så att man direkt kan säga att "så här vill jag inte ha det". Om det är någon liten del här och en liten del där som sätter små taggar är det nog lätt att ha överseende tills den dagen en utav två vaknar upp och känner att det är nog. Alternativet till att lämna den andra, om man inte i god tid finner ett sätt att hitta tillbaka till varandra, är att man nöjer sig. Det där sista är jag livrädd för. Att nöja sig. Att använda för många år av den korta tid vi har utmätt till att nöja sig med ett liv som man kanske hade kunnat leva fullt ut istället. Stora tankar från en liten person, helt utan erfarenhet. Vem vet hur jag känner om 20 år? Eller om fem.

Om man i allmänhet mår bra, då går det andra också bra. Det går bra att en i förhållandet är lite arbetslös och det går bra att handla, städa, tvätta, sova dåligt och ha en småtrasig bil. Om man inte mår så bra, då kan man gräla om brist på pengar, brist på tid och det orättvisa i att alltid vara den som plockar ur diskmaskinen. Om man sedan i grunden känner sig trygg och säker på sina känslor så blåser det där med tvättning och brist på pengar ändå över. Min man brukar skämtsamt säga att vi är som latin lovers och att vi ibland är mer latin än lovers. Andra gånger är det tvärt om, men det känns helt okej. Tack vare de här rensande åskovädren vi har mellan oss (alltmer sällsynta för övrigt) känner jag att jag just inte nöjer mig. Vi grälar, glömmer och går vidare. Förändras, ofta båda två. Och säger förlåt - mycket viktigt!

Det finns många delar jag räknar in i kärlek. När min man ordnar med en massa detaljer för att underlätta för mig handlar det kanske mer om omtanke, men det pekar mot att han visar sin kärlek för mig. Jag vet att jag i alla fall känner mig lite mera kär när jag kommer ner på morgonen och ska lämna barn på förkola och förskoleklass när jag möts av overaller, handskar, fleecekläder och mössor som ligger framlagda, redo att hoppa i. När min bil är ipluggad så att den ska vara varm när jag ska åka iväg till jobbet. När jag får en egen chipspåse med den smak bara jag tycker om och inte han (salt och vinäger). När jag möts av en bit salmiakchoklad på köksbänken.

Visar jag kärlek då? Det hoppas jag, men måste kanske fråga min man för säkerhets skull. Kanske borde jag ge honom fler pussar i förbifarten också = )

lördag 4 december 2010

Mina föräldrar och det här åt jag i dag

Temabloggning 3 & 4 (för att komma ikapp datumen).

Mina föräldrar berättar alltid samma historia på min födelsedag - om hur mycket det åskade den dagen, hur skitig pappa var efter att ha tillbringat dagen med att fiska, om hur snabbt förlossningen gick och att det därför inte finns några bilder från förlossningen. Jag kan inte säga att jag bitter över att det inte finns några blodiga bilder av min entré till den här världen och undrar varför vi egentligen tog sådana bilder när jag själv födde barn.

När andra semestrade på kanarieöar åkte vi till stugan i skogen. Vi åt varm choklad efter fisketurer på spegelblank sjö och läste Bobo innan vi gick till sängs. Vi barn fick hemsydda kläder och hemgjorda dockhus och inte en enda gång önskade jag, varken som barn eller senare i livet, att det skulle vara på något annat sätt. I dag gör jag och min man på samma sätt med våra barn. Hellre en stuga i skogen än en långväga semester. Hellre en trehjuling för 30 kr från återvinningsmarknaden som målas om hemma än en 600 kronors dito från den överreklamerade barnbutiken.

Mina föräldrar avslutade varandras meningar till för ett tag sedan. Nu behöver de inte ens yttra orden, utan den enes tankar är den andres handling. Det kan räcka med att den ene sträcker ut handen utan att titta upp så räcker den andre fram en helt oväntad tingest. Det kan t.ex. vara pizzakartonger efter en gemensam beställningsmiddag hemma hos oss. Mamma lägger i ordning dem på köksbänken och när de ska åka hem går pappa och hämtar dem, utan att mamma behöver be honom.

Mamma och pappa ger bidrag med sin tid (målar om och bygger om vårt hus), med sina pengar (ger bidrag till overaller, stockholmsresor, blöjpaket och biltankningar) för att i nästa andetag INTE köpa någonting åt sig själva för 732 kr eftersom det är för dyrt eller onödigt. Sedan är de också generösa med sitt kunnande (hur man får bort bajs från källaren eller vilken färg man ska använda till att måla om en ytterdörr). Och ja, jag är fullständigt medveten om hur lyckligt lottad jag är. Min mamma är oefterliknelig och min man kan ibland säga om min far:
- Du kan inte förvänta dig att jag ska vara som din pappa (och menar det i ordets bästa bemärkelse).

Nr 4 på temabloggningen ska handla om vad jag åt i dag. Otroligt ointressant. Jag åt ett jättesockrigt tuggummi som jag inhandlat på en liten julmarknad i dag. Det var vackert inslaget i ett paket som liknade en smällkaramell av gammaldags snitt, men innandömet skrek ut färgämnen och artificiella smaker. Antecknar ni?

fredag 3 december 2010

Om mig och om min första kärlek - Blogglista 1&2

Om mig.

Jag är mjuk och hård. Både medkännande och rationell (ibland är jag också motsatsen till båda dessa, hmm.) Skrattar och gråter. Sörjer och går vidare. Är inte så nostalgisk, men vårdar många minnen ömt.

Jag visste inte hur mycket jag hade längtat efter att bli förälder förrän jag fick barn. Barnen är livet, kanske större än livet, och på tal om att sörja och gå vidare så har jag inga problem med de komplikationer som blev och som orsakade att jag egentligen inte borde ha så lätt för att bli med barn. Jag kanske snarare ska vara tacksam, eftersom jag ändå har fått två finfina killar i stort sett på första försöket. Undrar hur många barn jag hade haft i dag om jag inte hade haft oddsen emot mig.
Jag har alltid tyckt om det skrivna ordet. Jag har alltid läst mycket och alltid skrivit mycket. Jag älskar mitt jobb där mötet med eleverna bjuder på så fantastiska möten i både ord och skrift och detta smäller högre än de jobbiga momenten i yrket som ibland, men bara tillfälligt, får mig att ifrågasätta mitt yrkesval.

Jag kom in på musikhögskolan när jag sökte in, men valde att inte tacka ja till utbildningen. Det är ingenting jag ångrar, men jag känner mig rätt stolt över att jag klarade det.

Min första kärlek var pappan i Lilla Huset På Prärien. Michael Landon må ha smiskat sina barn i ett avsnitt eller två, men jag måste ha blundat då. Min första kärlek i verkliga livet kan jag knappt uttala mig om. Fegt? Nej, jag kommer inte ihåg. De stora känslorna lät vänta på sig och jag var länge kär i den kille som nu är min man. Han förstod ingenting och inte gjorde jag någonting för att hjälpa honom förstå.

Jag var 16 när vi blev ihop och nu har vi varit ihop i drygt 16 år, vilket indirekt avslöjar min ålder. Vi avslutar varandras meningar men har inte hunnit fram till den helt ordlösa kommunikationen ännu. Just nu jobbar jag dagtid och han kvälls- och nattetid, så på så sätt är vår kommunikation något mer knapphändig än vad den normalt brukar vara, men med mobiler, facebook och små lappar på spegeln kan man komma långt. ♥♥♥

Temabloggning

Jag och Anna pratade om att ha en adventsblogg, men sedan kom den här idén, hämtad från hennes sida. För att komma ikapp lite och ändå följa datumen kommer de tre första i ett sjok.

Dag 1 - om mig
Dag 2 - min första kärlek
Dag 3 - mina föräldrar
Dag 4 - det här åt jag idag
Dag 5 - vad är kärlek
Dag 6 - min dag
Dag 7 - min bästa vän
Dag 8 - ett ögonblick
Dag 9 - min tro
Dag 10 - det här hade jag på mig idag
Dag 11 - mina syskon
Dag 12 - i min handväska
Dag 13 - den här veckan
Dag 14 - vad hade jag på mig idag
Dag 15 - mina drömmar
Dag 16 - min första kyss
Dag 17 - mitt favoritminne
Dag 18 - min favoritfödelsedag
Dag 19 - detta ångrar jag redan
Dag 20 - den här månaden
Dag 21 - ett annat ögonblick
Dag 22 - det här upprör mig
Dag 23 - det här får mig att må bättre
Dag 24 - det här får mig att gråta
Dag 25 - en första
Dag 26 - mina rädslor
Dag 27 - min favoritplats
Dag 28 - det här saknar jag
Dag 29 - mina ambitioner
Dag 30 - ett sista ögonblick

torsdag 2 december 2010

En professor, en docent och lilla jag.

När man sitter mellan en professor i nordiska språk och en docent i organisk kemi, då behöver man en liten klämma som fäster ihop läpparna så att man inte sitter och gapar som en fågelholk. Det är namedropping av personer som skrev någon liten avhandling om ett ännu i dag outforskat ämne eller så är det hur professorn i nordiska språk har använt sig av power-point-presentationer tre gånger totalt i sin karriär samt en beskrivning av exakt vad som gått fel med tekniken alla de tre gångerna.

Senare; en föreläsning på Krokodil, dvs. gamla Ebenezer, där - just det - tekniken strulade.

Och jag? Jag åt min soppa och koncentrerade mig på att inte sörpla. Inte för att någon hade märkt om jag så hade gjort.

onsdag 1 december 2010

Reflexion

En stilla undran:
- Om man som gångtrafikant vill hävda sin rätt att när som helst och hur som helst korsa en väg, visserligen där trafikleden påbjuder, - vore det inte en bra idé att då se till att man syns i ett vintermörkt Sverige? En reflex. Två kanske?