Fyraåringen frågar ofta "Är det på riktigt?". Någon gång har vi väl skojat för mycket med honom så han måste kolla om vi verkligen menar det vi säger eller om det är på låtsas.
På senare tid har han frågat om man verkligen kan fara ut i rymden, på riktigt. När jag svarade ja sa han att han vill göra det. Jag hoppas att han kommer att göra det en dag om det är det han verkligen vill. Nu när han är fyra år kan jag ju inte säga åt honom att nästan ingen kommer så långt utan han måste ju få tro att han kan göra det en dag om han vill. Men när slutar de tro på att de kan göra allt bara de vill?
Han utvecklas så snabbt, den lille som håller på att vara så stor. Jag frågade honom vilken typ av tröja han vill ha när jag ska handla kläder till honom nästa gång och det blev på detaljnivå: en tröja med en ubåt på, en tröja med en hockeyklubba på, en tröja med Spiderman på (han har redan två) och en tröja med någonting som jag har glömt. Jag måste nog göra ett studiebesök på förskolan och anteckna lite färger och snitt.
Lillebror går dit näsan pekar och lider av tandframvärkande. Han skrynklar ihop ansiktet och utstöter små klagande och ynkliga ljud. Vi skrattar bara åt honom och då tycker fyraåringen att vi skrattar för lite åt honom. Alldeles nyligen blev han galen om vi skrattade åt honom... Celldelning är inte alltid så lätt.
2 kommentarer:
Här om dagen när vi var och hälsade på berättade han att han minsann var "snabbare än vad han är". Det är inte illa! :)
Ojoj... det där med verklighet är inte helt enkelt...
Hos oss försöker vi få den äldre att förstå vad som visas på tv. Hon verkar inte få kläm på vad som är vad och har hundrafemtio frågor om hur det hänger ihop. Vi opedagoger försöker förklara för bönder på bönders vis, men det är lättare sagt än gjort:
-Vissa saker är tecknade.
-Några saker är verkliga, fast filmade på samma gång.
-Andra saker är filmade fast teater på samma gång... typ.
Skicka en kommentar