Han tacklar sin egen son!

Vi sitter och ser Karjala Cup och Sverige ligger för närvarande under med 2-1. Det är inte det värsta. Vi lyssnar på kommentatorerna och plötsligt gör sonen stora ögon och tittar upprört på mig:
- Han tacklar sin egen son!
(Det kommentatorn säger är: Han tacklas i egen zon!)

Hårt = )

Så dumt...

Just nu önskar jag att mina elever skulle bli lika inspirerade av mig som jag blivit av dem. I dag drog jag till med ett ord som jag aldrig borde ha tagit i min mun. Mitt bland alla svenska ord kom det. Random. Allvarligt. Random. Jag hurvas bara jag tänker på det. Jag kanske håller på att bli sjuk. Hoppas det. Då finns det i alla fall en godtagbar förklaring. Hurv.

Bonjour!

Bonjour!
Vous avez un livre?
Oui, j'ai un livre.
Bon. Où est-il?
Là.
Où?
Il est sur la table.

Mais oui. J'ai un livre för att damma av kunskaperna i franska. Pardon my french med andra ord. Nu är jag öm i gommen av alla rullande R och det känns som om jag har gurglat hela eftermiddagen. Jag förstår förvånansvärt mycket av det jag läser och när jag lyssnar härmar jag och apar efter allt vad jag mäktar med. Jag önskar bara att fransoserna i Frankrike talar lika långsamt som le monsieur Delon på skivan men förstår att det är en chimär.

Bonne nuit!

Prutteiner

Min äldste son ville inte äta annat än pasta, så jag pekade på köttet och sade:
- Du måste få i dig proteiner också.
Han tittade storögt på mig och sken upp.
- Prutteiner.
Snabb tanke, sedan nick. - Jäpp. Det är viktigt att få i sig prutteiner.

Skorar och stölvar

Tvååringen skrattar gott:
- Mäh! Ja trodde ja hade skorar, men ja hade bala stölvar!

Han pratar dessutom som värsta yankeen, med breda, rullande r. Det vill säga, när han inte sätter L i stället för R.

Fem-, snart sexåringen, himlar med ögonen, stampar i golvet och gör miner som låter mig förstå att jag är töntig, tråkig och alldeles, alldeles ounderbar. En minitolvåring.

Mina elever hjälper till med min språkutveckling och jag har nu förstått att man inte pratar om "fjortisar" längre, utan nu är det P-12:or som är det nya nidbegreppet. Så okej, jag har en liten P-12:a hemma med andra ord.

Inge nå

Tvååringen blev biten av myror på tårna och rynkade irriterat på pannan:
- Men asså!

Han slog sig på tårna när han sprang sitt supersnabbaste och supersnavade.
- Men mamma! Jag börjar mig att blöda.

Han fick inte vara i poolen utan flytpuffar, men vägrade ta på dem, så jag lyfte ut honom igen.
- Du får välja: röda flytpuffar eller de här med Nalle Puh.
- Inge nå, svarar han truligt.
- Då får inte du bada. Ta de här med Nalle Puh.
- Inge nå.
- Okej. Klä på dig då.
- Ja vill ha löda.

Tio över sju i morse började han med att fråga var pappa var.
- Han jobbar.
- Han bala jobbal å jobbal å jobbal.

Jommos

Lilleman sitter framför tv:n och äter en jommos (smörgås).
Som pålägg har han leejatej (leverpastej).
Till detta dricker han möjk.
Han har fått ta över storebrors fiskespök.
Han har också övertagit storebrors uttryck: "Men asså!"
Skor i plural heter "skorar".
Traktor i plural heter "traktor-rar".
Sjutton kommer efter åtta.

En två och ett halvtåring som har full koll = )

Språkutvekling hos en tvååring

Han gör sådana roliga ordbildningar min lilla tvååring.
- Kan jag få en saxel?

(En sax. En kompis till femåringen heter Axel. Alltså s-axel)

En tvåårings tautologi

Tautologi, alltså en omsägning av samma sak, är någonting tvååringen ofta hänger sig åt.

- Ska vi hjälpas åt tillsammans? frågar han.

- Jag ska vrida på den här nyckeln och starta motorn.

Så jag följer hans exempel och säger att han surrar och pratar mycket.

Ordlös kommunikation

Femåringen har fått en skrivbok av farmorsmor och i denna skrev han omsorgsfullt en inköpslista innan vi åkte iväg till affären. När vi kom till charken läste han tyst för sig själv och tittade sedan upp:
- Åsså korrvän, meddelade han på sjungande bondska.
Framför oss stod en medelålders man som genast tittade på oss och sedan sken hans ansikte upp av ett soligt leende. Vi sade ingenting åt varandra, men det stod tydligt att läsa i hans ansikte hur roligt han tyckte att det var med en femåring som använde pitemålet.

Ordlös kommunikation fascinerar mig;

~ När jag sitter i bilen och sjunger med i en sång på radion, högt och oförskräckt, för att sedan möta blicken hos föraren i bilen som står i filen bredvid. Att le, digga lite med huvudet i takt med musiken och sedan åka iväg igen. Samförstånd med en okänd människa.

~ På jobbet, där man dryftat att en viss person alltid säger någonting som inte har med samtalsämnet att göra, och där just den saken händer: att utan ord möta blicken hos en som är införstådd, le nästan omärkbart och sedan inte behöva tala om det i efterhand. Man har redan konstaterat, utan ord, att det hände igen.

~ Med maken, som jag efter att ha tillbringat halva mitt liv med honom, också förstår utan att vi behöver tala om allt. Där vi tänker på samma sak samtidigt och i samma stund öppnar munnen för att konstatera en viss sak.

~ Med barnen, kanske mest den äldre: när tvååringen säger någonting som inte stämmer. Femåringen stelnar till för att protestera, men hejdar sig och tittar på mig. Då kan vi blinka åt varandra och hans ansikte skiner av vetskapen att vi delar en hemlighet och att det då inte är lika viktigt som förr att hävda sin rätt för milimeterrättvisans skull.

~ Min mormors syster, döv från födseln och i slutet av sitt liv även blind, berättade att hon kände genom vårdarnas sätt att röra vid henne hur de var som människor. Om de trivdes med henne, om de kände sig illa till mods eller om de var stressade eller irriterade. Det tycker jag är tänkvärt.

~ Tvååringen har just denna kväll legat i sin säng, två sekunder från sömnen, men ändå gett mig ett leende samtidigt som han smekt mig över kinden. Jag smekte honom på kinden tillbaka och då suckade han bara djupt.

Star Wars-pandemi

Vi tittade på vädret.
Femåringen utbrast:
- De kommer att få R2D2-grader i Stockholm!

Stockholmarna skulle nog säga arton-nitton grader. Vi lider av en Star Wars-pandemi i det här huset. Översättning för icke-engelsktalande: R2D2 = aartoo-diitoo. Alltså, aartoo-diitoo grader i hufvudstaden.

Jag kan skratta ihjäl mig åt den här ungen.

Läs- och skrivmöjligheter

Femåringen läser och skriver. När han har lust. I dag har han skrivit på datorn:
"mamma hoc pappa coh"
Farmor skulle också skriva och skrev bland annat "och".
- Jaha, så där kan man också göra, sken den lilla varelsen muntert och visste från och med då hur "och" skulle stavas.

När lillebror sitter vid frukostbordet vill han också läsa, så han för pekfingret över bokstäverna och läser: M, m, a, o, j, i, i, ä, stäjtbåård. Han menar att det står skateboard på flingpaketet, vilket det inte gör, men läser gör han.

Så här händelserikt är livet just nu och om du fortfarande läser det här önskar jag dig en betydligt mer händelserik helg = )

Stupid said, stupid was

Jag är hjärntvättad och miljöskadad. I dag har vi uppvaktat svägerskan på fösledan och maken hade inhandlat två ting på bemärkelsedagen. Han överlämnade bara ett paket och jag hann bli orolig för att han hade glömt det andra.

Nu till det stupida: Jag drog till med tricket vi använder sinsemellan när vi inte vill att barnen ska förstå. Jag började prata engelska. Som om kvinnan i fråga, nyss fyllda 28 år inte skulle förstå orden "Did you remember the other one?"

Jag behöver semester. Eller vacation som det också heter = )

Påjksodd'n pråtta bonshka

Lellpåshjen pråta gåode mötche pijtmåle, män hä sko väL börjes i tijd.

Han seeg:
- Mä så fallit! (När e et gå som en vell.)
- Kolla vicken sn'hööög!
- Mä it sön!
- Kolla hajna!
- Ha! Han schladde!

Hä djär som råoLit si en lit'n knaveLdatt pråta som en gammeLkall. Påjksodd'n fö'ör arve vidare.

Mamma, kolla en gläj

-Mamma, kolla en gläj!

-Men! Alltså. Va ä de fö fel. På den häl.

-Ja jode inget!

Tvååringen tar efter sin storebror. Språkutvecklingen är, nördigt nog, det som fascinerar och gläder mig mest. Det är så roligt när han vill ha mera mat och i stället för "mera" säger "igen".

Femåringen har haft kompisar hemma och det är ett intressant sätt att få se hur han fungerar. Barn som hälsar på och som jag själv inte känner speciellt väl interagerar med min son och min bild av sonen som social individ får revideras, ständigt. Han står på sig, bossar, kompromissar och gapskrattar som ett litet geni och det är så roligt att få följa den utvecklingen också.

Femåringens språk är också intressant. Han använder ord som jag blir lite imponerad över att han kan. Bland annat ville han att jag skulle bevisa att jag kunde vrida armarna på ett visst sätt.
-Vad betyder bevisa? frågade jag.
- Att du ska visa att du verkligen kan det.

En annan gång sa han att någonting var frivilligt.
- Vad betyder det?
- Att man får göra det bara om man vill.

Grabbarna grus rockar min värld.

Nitjaht!

Jag tar av mig kulturkoftan och drar på mig hockeytrikåerna (hmm) istället. Jag är besviken över hockeyn och tänker lämna eländet så snart jag gjort denna summering: om man gör två snabba reduceringsmål med 37 sekunder mellan vardera, sedan får två till mål i baken och svarar med att göra mål 38 sekunder senare - då borde man kunna föra matchen till att börja med. Då har man undervärderat motståndarna och gör mål - av ren vilja - när man märker att man inte håller. Ooo så dåligt.

Annars är jag så otroligt glad för Anders Södergrens skull. Han förtjänade ett OS-guld och nu har han det.

Curling ikväll, semifinal mot Kina. I spelet mot Japan var jag tvungen att skratta gott. Kommentatorerna funderade mycket över vad japanskorna ropade till varandra: Nitjaht! Nitjaht! Till slut kom Katarina Hulting på det: Nice shot!

Sanovering

Jag är trött i huvudet och saknar många gånger ord när jag vill säga något. Ändå klarar jag av att irriterat stamma fram att jag har afasi. DET ordet sitter minsann. När jag skulle berätta om omförflyttningar på min arbetsplats på grund av sanering och renovering såg ett nytt ord dagens ljus: sanovering.

Jag är rätt nöjd faktiskt.

Då borde jag väl inte tillägga att en annan gång när jag var trött i huvudet så fick Helen Sjöholm ett nytt namn: Schelen Höholm.

Språkfrågan

Ja, det är nördigt, men samtidigt ohejdat intressant.

Följande scenario utspelade sig under lunchen (förutom att vi åt lite mellan samtalsinläggen). Jag berättade om barndomsklasskompisen som numera arbetar som brandman när jag kom till saken att han gång efter gång gick in i ett brinnande hus för att rädda lösöre.

Alltså: han rökdök.
Eller rökdykte han?

Vilket som låter det galet. Eller?

Godnattsjungandets inverkan på svenska språket?

Jag och tvååringen sjunger Ack hur skönt slumra in på kvällarna innan han ska sova.
Jag: Ack hur...
Han: ...söönt.
Jag: ...slumra...
Han: ...iin.
Jag: ...ii...
Han: ...bätten...
Jag: ...så...
Han: ...fiin.

Så blev jag denna afton varse en assimilation han gjorde när vi sjöng:
Jag: ...till dess...
Han: ...snatten...

S:et från "dess" färgar av sig på "natten". Fredrik Lindström talar om samma fenomen i boken "Världens dåligaste språk" där han visar på hur verbet "ropar" från början hette "opar". Det faktum att alla mansnamn slutade på R (vi talar hundratals, nästan tusen, år sedan) gjorde dock att exempelvis ovan nämnda verb assimilerade R:et och således blev "ropar".

Rätt vad det är börjar vi säga "snatten" om "natten" också.

Ordsträv

En humorbefriad kollega rättar mig ofta när jag är ironisk, sarkastisk eller bara allmänt uppsluppen. Tycker man om ordvitsar ska man inte dra dem i hans närhet, för han tar dig på allvar och rättar dig, till omgivningens genans. När jag således påtalade hur dumt det är att kasta spjut i radhus harklade han sig besvärat och upplyste mig om att det faktiskt heter "kasta sten i glashus".

Någon borde upplysa honom om att förtala är silver men förtiga är guld.