lördag 29 december 2012

Håller på att skratta mig halvt fördärvad...

...åt tokroliga vänner på Facebook.

...åt fyraårige sonen som filosoferar kring att han ska gifta sig med mig först för att sedan lämna mig för en annan kvinna och flytta till mormor och morfar. Först gifter man sig och sedan kommer bäbisarna. Jag sa, mot bättre vetande, att ibland kommer barnen trots att man inte är gifta och DET ville han veta mer om.

...åt Fråga bibliotekarien på DN. Apropå att biblioteken infört automatiserat utlåningssystem: "äntligen fick vi kulturarbetare tid att bejaka vårt egentliga kall, det vill säga att gnälla, koka korngryn och bildgoogla Jonas Hassen Khemiri."

...åt det banala i Rocky-filmerna. (Älskar julen mycket för att det visas så mycket sevärd film.) Filmmusiken i Rocky är ändå bland filmhistoriens bästa.

...åt att en av mina svåraste motståndare i Ruzzle visade sig vara en typ barndomskamrat som är ordvirtuos.

måndag 24 december 2012

God uppkastning och ett gott nytt toalettbesök!

Här började vi den 24:e med sovmorgon till åtta för mig och åttaåringen, medan maken och fyraåringen sov vidare. Vid tjugo i tio började fyraåringen jämra sig och klaga på ont i magen. En halvtimme senare kräktes han och jag tror att det är hans första maginfluensa i detta liv.

Efter fyra kräkningar på tre timmar och en liten sovning satte han sig upp och deklarerade att han var hungrig. Han satte i sig två smörgåsar och en banan innan han öppnade sina julklappar och när det var dags för julmiddag satte han i sig två prinskorvar, två köttbullar, en skinkbit och ett havrebröd. Det känns som ett helt okej facit och vi hoppas att det stannar där.

Hur fungerar den där magsjukan egentligen? Ingen annan är sjuk - ännu -  och vi har inte träffat någon annan sedan i fredags när han var på förskolan. Kan det dröja så länge innan det bryter ut? I så fall går ju ingen säker och vi kan lika gärna trilla dit eftersom dagarna går?

Surast av allt är att vi inte kommer att hinna träffa stockholmarna så mycket. Vi hade sett fram emot mycket umgänge och långa dagar tillsammans. Nu blir dagarna bara långa.

För att se det från den ljusa sidan så finns det gott om julklappar att leka med och den här dagen har gått ganska fort. God jul och gott nytt år!

söndag 23 december 2012

Jag tror att den här granen kommer att se helt underbar ut...

...
Orden yttrades av yngste sonen, snart fem år gammal. Jag hade inte hjärta att säga åt honom hur fel han hade. Bakom alla pollor (ja, vi kallar dem det här) gömmer sig en mycket förödmjukad liten rotryckt gran, som i början av sin uppväxt blev sågad vid rotknölarna för att två sockerstinna barn skulle få utlopp för sin sockerstinna överskottsenergi.

Granen är ärligt nedsågad på vår egen mark. Där slutar alla positiva omskrivningar om denna gran. Barnen fick välja själva och den är liten, gles, spretig och alldeles, alldeles... assymetrisk. Ändå kommer vi att komma ihåg den här granen längre än om vi hade haft en fin.

Om jag ska säga någonting gott om mig själv så är det just det att jag inte har många måsten i mitt liv. En vacker gran är inget måste. Däremot kan jag tänka mig att köpa en fin i plast till nästa år. En sån där som blir nedburen med ljusslinga och fastnajad stjärna och allt så att grunden är lagd till året därpå. Det var inte ens meningen att vi skulle ha en gran i år och jag trodde att barnen hade glömt av det, tills snartfemåringen yttrade orden: - Hörrö mamma, ska vi inte ha nåt sånt där träd i år?

Anyway. Bror och syster hemma över jul. Intensivsamvaro. Och nu är det nära.

Dan före dan.

torsdag 20 december 2012

Muslimer/delfiner.

Min yngste son har svårt att skilja mellan muslimer och delfiner, vilket gör vårt samtal en aning förvirrande.

Intressant, men förvirrande.

tisdag 18 december 2012

Och ännu mera barnbokar...


Det är inte klokt så många bra böcker det skrivs - och så fina illustrationer det finns! Läs om "hitteboken" , Tomten är vaken, Barnen i Bullerbyn och Jul i stora skogen. Missa inte heller spökspänning i Spökhuset.

Gå till Bokgalleriet.

Schlagersabotören - småspännande för små

Lasse och Maja får fullt upp när någon bestämmer sig för att sabotera schlagerfestivalen som ska äga rum i Valleby. Formatet känns igen med barnen som befinner sig mitt i händelsernas centrum, de vuxna som beter sig konstigt och några misstänkta som ska undersökas innan de kanske eller kanske inte anklagas för brottet.

Mycket bra julklappsbok åt någon i 6-9-årsåldern, oavsett om de kan eller inte kan läsa på egen hand. Det är nämligen så fiffigt beskaffat med den här boken att det följer med en skiva med inläst text (av författaren själv) och insjungna sånger (bland annat av den paranta Lill-Babs och den eminenta Siw Malmkvist).

Bok och bild från förlaget.

Möcket bra! Möcket, möcket bra!

Lisa Bjärbo känner man igen på fyndigheten och på konsten att säga mycket med få ord. I Eddie och julen är det Eddie som inte har så stor koll på vad julen innebär, men på varje uppslag avhandlas en julklassiker: pepparkaksbak, trädpyntning, vuxna som äter i tusen år och... Tomten!

Det är snyggt och texten och bilden beter sig som superlim i kontakt med fukt: det sitter som berget! Möcket bra. Möcket, möcket bra.

Bok och bild från förlaget.

Sandmannen driver mig till att störa mina barns nattsömn

Jag blev så skraj av den här boken att jag på allvar övervägde att gå in till barnen och lyfta över dem till min säng. Jag tänkte sluta läsa vid kvart i tolv (nattetid), men kunde inte lägga igen boken eftersom det var som mest läskigt just då.

Min lösning blev att inte gå upp ur sängen, utan jag kom på den eminenta idén att jag kunde läsa vidare till dess historien lugnade ner sig. Och mig. Det gick inte så bra och vid kvart i två (fortfarande nattetid) tvingade jag mig själv att lägga ifrån mig boken.

Detta orsakade att jag, förutom att jag vaknade dödstrött i morse, vaknade med en stor känsla av obehag. För obehagligt är det, något så fördärvat.

Mer om Sandmannen i Bokgalleriet.

torsdag 13 december 2012

Bokklubbsboken: Alltings början.

Alltings början. Jag trodde att det skulle vara en berättelse lite lik Bitterfittan, men det här är någonting helt annat. Den är ovass utan att vara mjäkig, underhållande utan att bli populistisk och framför allt är den feministisk utan att vara fundamentalistisk.

Mer om boken i Bokgalleriet och i morgon är det dags för bokklubb där just den här ska avhandlas. Schpännande.

söndag 9 december 2012

Fjällgraven

Spännande.
Aktuell.
Kanske inte lika bra som de två första romanerna.
Avslutas med en lovande fortsättning.
Mer i Bokgalleriet.

lördag 8 december 2012

Det här med att anmäla julkalendern...

Julkalendern är anmäld. Igen. Den här gången för indoktrinering och ockultism. Barnen som bor i slottet "gör" anden i glaset och folk sätter glögg och kaffe i halsen av skrämselhicka. Jag förstår att det kan väcka viss kritik. Allt som har med andlighet att göra verkar sticka i ögonen som nålar nu för tiden.

Är det någonting jag vill varna mina barn för så är det att leka med tändstickor och ljus, vilket liksom är en förberedelse inför att ta kontakt med anden i glaset. Får de inte leka med eld så kan de inte leka med anden. Man ska inte förringa rädslan vissa känner inför det ockulta. Det obehaget önskar jag ingen. Min ringa erfarenhet av både bränder och ockultism säger mig ändå att vi borde vara mer rädda för bränder i det här läget. Eller förstelnade könsroller, men det kan bli ett annat inlägg.

Andra julkalendrar borde också anmälas, i jämlikhetens anda. "Lassemajas detektivbyrå" skulle kunna anses hetsa barn att både ta lagen i egna händer samt utsätta sig själv och andra för fara genom att uppsöka personer i samhällets mer tvivelaktiga utkant. "Tjuvarnas jul". Need I say more? "Hotell Gyllene Knorren": försätt dig i ekonomisk knipa och förlita dig på att du ändå på något sätt kommer undan. Är det vad vi vill lära våra barn i denna tidsålder som kantas av sms-lån, recession och utmätningar? Jag är både ironisk och sarkastisk. Jag är ett barn av min tid. Och jag blir så trött.

Det är klart att det inte går att jämföra med det ockulta, men frågan är vad som är ofarligt över huvud taget. Frågan är också om det inte kan vara så enkelt att man sätter sig ner och pratar med sina barn om vad det är man ser på tv, oavsett om det är julkalendern eller nyheterna. Det sistnämnda skrämmer mig mer än ockultismen.

tisdag 4 december 2012

Hurra för elokvensen!

Det är tydligen så här vi felanmäler datorer på vår skola nu för tiden. Om det inte syns så kan jag tala om att det står "Knäpp" på lappen. Jag förstår avsändaren helt och fullt. Om man ska få ner alla problemen räcker inte ett standardformulär. Knäpp sammanfattar ungefär det hela.

Hurra för elokvensen!

måndag 3 december 2012

Det här med Gud...

...eftersom det verkar ska bli gudlöst på riktigt. Jesus drev ut månglarna ur templet och nu verkar det som om Skolverket kör ut Gud ur kyrkan. Jag är inte förvånad. Jag är mer förvånad över att det finns någon som blir förvånad.

Så skit i det bara. Strunta i adventsträffen i kyrkan. Låt bli att fira examen i kyrkan. Låt bli att fira jullov, påsklov och allhelgona. Ställ in luciafirandet.

Varför ska vi vara lediga? För att någon för mer eller mindre två tusen år sedan kanske eller kanske inte bjöd sina närmaste på en sista måltid innan han kanske eller kanske inte blev avrättad? Efter det att han kanske eller kanske inte uppstod blev det i alla fall så att ett stort stövelliknande land tre hundra år senare fick för sig att rida på en våg som skvalpade högt upp på de hedniska länderna. Nåja, det verkar ha skvalpat färdigt och jag ska inte dra hela kyrkohistorien från Theodosius förbi Luther och fram till i dag.

Att det är stiltje i det här landet har varit tydligt sedan år 2000 när kyrka och stat gick skilda vägar. Landet ligger spegelblankt och enda krusningarna på den här pölen är att kyrkan är en tacksam lokal att samlas i, eftersom kommunen har så förtvivlat dåligt med utrymmen som av bl.a. brandsäkerhetsskäl inte kan inrymma hela skolelevantal plus minus några kärn- och plastfamiljer. Nej, det är nog bäst att vi avkristnar det här samhället helt och hållet om det ska bli någon ordning på vad man får säga och inte, vad som är konfessionellt i skolan och vad som inte är det. Döp om loven, avskaffa adventsbuffén, ställ in luciatåget.

En liten, liten nyfiken del av mig skulle finna det omåttligt intressant att följa reaktionerna om kyrkan skulle pröva sätta ner foten. Kanske, för Guds skull (ja, man får ordskämta på det sättet ibland), göra klart att kyrkan är en kyrka för alla, bara inte en kyrka för alla tillfällen.

lördag 1 december 2012

Det här med manligt och kvinnligt...

En elev, en av världens roligaste trots att han inte vet om det, pratade i klassrummet om manligt och kvinnligt och helt plötsligt slank en rätt nedsättande kommentar ur honom och jag harklade mig strängt innan jag nöp fast honom (inte med nyporna, utan verbalt på ett sådant där föredömligt behärskat sätt):
- Det är tur för dig att jag hör lite dåligt för det där vill jag inte höra igen.
Det spelade bara i ögonen på pojken när han sa: - Ja, sanningen svider.
Klassen jublade.
- Det gör ett F också, hotade jag (på ett sådant där föredömligt sätt som visar att det vi säger är på skoj men att det ändå finns ett allvar i botten).
Klassen jublade igen.
Pojken satt och tittade på mig, det spelade fortfarande i ögonen på honom och han tvekade, tvekade, tvekade innan han sa: - Nej, jag vågar inte fortsätta.

Oj ändå vad jag skulle vilja veta vad han tänkte säga men höll inne med.

fredag 30 november 2012

Vi har barnkalasat här...

...och dagens roligaste är nog att de räckte upp handen när de ville säga något.

Det är också roligt att trycka i barn en massa socker precis innan de blir hämtade.

Det är bedövande tyst nu när alla har åkt hem och det susar i öronen. Inte ens diskmaskinen låter, eftersom jag bidrog till miljöförstöring i kvadrat genom papperstallrikar och pappmuggar. Så mötje lindrigt hän vart.

Snö ute, snö inne, snö i hjärta och dags att koppla in golvvärmen i hallen...

måndag 26 november 2012

"Det var nog värst för mig"

Jag älskar min man. Han är fin på många sätt och vis, men han bör inte utmana ödet. Orden "Det var nog värst för mig" uttalade han efter förlossningen då vi för åtta år sedan fick vår förstfödde son.

Det är först ganska mycket senare som jag förstod hur illa det hade kunnat gå. Jag tappade nära tre liter blod på mycket kort tid, vilket innebar att bebisen lades i faderns armar och sedan rullades jag iväg utan att varken jag eller maken riktigt förstod vad som väntade. Jag var väl rätt omtöcknad, men samtidigt lättad över att det värsta var över (trodde jag). Min man har berättat om det där som jag aldrig såg: hur de pratade med varandra om hur mycket jag blödde, blickarna mellan doktorn och barnmorskan, beslutet när de bestämde sig för att de inte kunde vänta längre.

Av någon anledning ville jag inte ta emot blod, utan ville först pröva med sånt där konstgjort slag. Obra. Det fungerade inte alls. Riktigt blod - sedan det dessutom visade sig att jag har en ovanlig blodgrupp - gjorde susen och jag kunde nästan stå på benen några dagar senare.
- Se dig inte i spegeln, varnade sjuksköterskan när hon hjälpte mig till toaletten.
Kan man låta bli, frågar jag mig då.

Så blek. Jamen, nanting. Det finns en bild på mig när jag ligger med bebisen på min arm och det är bara en liten nyansskillnad mellan mig och lakanet. Jag som brukar ha ett blodvärde på 159 var nere på 63.

Det är tur att man glömmer snabbt, för det blev exakt samma med barn nr 2. Moderkakan satt fast som berget och doktorn försökte dra loss den, två gånger försökte han, och jag trodde - på fullaste allvar - att nu sliter han mig mitt i tu. Den smärtan går inte att jämföra med någonting annat. Men min man tänker att det nog var värst för honom. Ja. Jo, men det kan man förstå... Hrm.

Jag skulle ha varit död tre gånger om ifall jag hade varit född "förr i tiden". Med två fastvuxna moderkakor och dessutom ett utomkvedshavandeskap hade jag kunnat vila i jorden för länge sedan. Men nu är det som det är och jag har två vansinnigt fina barn.

För åtta år sedan kom han alltså. Han som i dag är eftertänksam, omtänksam, rolig, arg, irriterad, påhittig, omständlig i sina förklaringar, halvt tandlös, sportintresserad, varm och kramig, som kommer över till dubbelsängen varje natt, som älskar att umgås med sina kompisar, som varit rädd för att pröva på en massa nya saker men som växer med varje ny uppgift och som har ett självklart och nära förhållande till många nära och kära runt omkring honom.

fredag 23 november 2012

Filmfascination

Sådant på film som fascinerar: loja säkerhetsvakter dricker kaffe och lägger patiens när bilden på övervakningsskärmarna blinkar till. Alla fryser till, tittar frågande på varandra och rycker sedan uttråkat på axlarna innan de fortsätter med sin förströelse. Hur kan de inte ha lärt sig att en nördig datahacker har kopplat om hela systemet så att den geniale, oskyldigt dömde hjälten ska kunna fly?

torsdag 22 november 2012

När du rättar religionsprov och tycker att det går lite tungt...

...då kan du roa dig med att samla dagens alla felskrivningar och sätta ihop dem till en enda mening. Det här är vad jag fick ihop:

"de konserverade judarna läser torahnen och följer den till pungt och prickar."

Skrivet i sjätte Mosebok, kapitel sjuttsingen. Jag älskar mitt jobb, i nöd och lust, i sjukdom och i hälsa - bokstavligt talat.

tisdag 20 november 2012

Påbörjad läsning: Flickan från ingenstans

Jag har börjat läsa Justin Cronins Flickan från ingenstans, en nätt liten sak på 900 sidor. Jag tänkte bara läsa på baksidan. Tänkte bara läsa lite i början, för att få en känsla för innehållet bara. Sedan dess är jag fast.

Mitt i rättningshögar som tornar upp sig til K2 i skala 1:10, mitt i perioden av utvecklingssamtal och åtgärdsprogram...

Flickan från ingenstans är en dystopi om ett hemligt militärexperiment som går fruktansvärt fel och som orsakar att ett farligt virus sprids över världen. Jag har bara läst 200 sidor, men det är nu det börjar gå fruktansvärt fel...

onsdag 14 november 2012

Svensk skräck som skrämmer

Svensk skräck som skrämmer.
Jag väntar under mossan, av Amanda Hellberg.
Mer i Bokgalleriet.

tisdag 13 november 2012

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn.

Författaren har använt sig av fotografier som tagits tillvara på loppmarknader och vävt in dem i sin historia. Eller så är det tvärt om; att historien har utformats utifrån fotografierna, men det blir en fantastisk berättelse för unga och äldre läsare som vanligtvis inte blir bortskämda med bilder.

Jacob är rädd att hans åldrande farfar Abe håller på att gå in i ålderdomens dimma. Abe är orolig och rädd för att monstren jagar honom, att de är ute efter honom och att de måste försvara sig. Den gamle mannens historier avfärdas som förvirring, till den dagen Jacob hittar honom döende och får syn på den tingest som gett sig på honom. Jacob bestämmer sig för att resa till Miss Peregrines hem för besynnerliga barn för att ta reda på mer om farfaderns uppväxt och får uppleva sådana otroliga händelser att världen aldrig kommer att bli sig lik igen.

Riktigt, riktigt spännande. Upplägget är roligt och bilderna är förtrollande. Så smart.

Bok och bild från förlaget.

måndag 12 november 2012

Början på slutet

Det tar sig, sa mordbrännarn.

Är det inte det ena så är det det andra, sa flickan som blödde näsblod.

Med det vill jag säga att vi börjar närma oss slutet. Flytet har varit fint i helgen och vi har fått mycket gjort. Samtidigt så blev det för lite av en tapet och den måste beställas. Nu är det inte jag som tapetserar, så det är en annan stackare som får avsluta senare i veckan.

Jag köpte en liten flaska bättringsfärg, en sådan där liten tippexliknande flaska innehållande vattenbaserad färg, och det slår mig när jag betalar den (ingen aning vad den kostar) att målarexperterna säkert himlar med ögonen när jag inte ser. Jag tror att målarna sitter på sina kafferaster och dumförklarar Svensson, Svensson över att man köper sådana små flaskor, när det är lika lätt att hälla upp en centiliter av den vita vattenbaserade färgen man har i trelitersburkarna och sedan använda en liten pensel. Men de här små är ju fantastiska! Jag kan gå och dutta på stötskadade element, på en liten rispa på en dörr och en liten missfärgning på ett fönster. Hä va'aL som noytt!

tisdag 6 november 2012

Världens starkaste Astridminne.

Ett av min barndoms starkaste svordomsminne är när Madicken och Mia brottas utanför Linus-Idas hus (de är på väg till doktor Berglund eftersom Lisabeth har petat in en ärta i näsan). Kampen är jämn, men slutar med att Madicken håller ner Mia mot marken och frågar: - Ger du dig?! varpå Mia svarar: - Inte för dig din djävulsunge!

Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var hemskt. När vi såg just den här filmen i dag, jag och barnen, lägger jag för första gången märke till hur hemskt Madicken också tycker att det är. Hon blir helt paralyserad och tappar fattningen så att Mia kan lösgöra sig och ge henne en saftig smäll på snoken.

För inte så länge sedan läste jag en essä om bl.a. den här scenen. Jag tror att essän var publicerad i DN och den handlade om klasskillnaderna i berättelserna om Madicken: om Alva som dansade med sotaren på balen när borgmästarinnan försökte tysta musikerna, men att de fortsatte spela som en solidaritetsgest mot sina likar; om just den här scenen med slagsmålet, att Mia vägrar att ge sig inför en borgarunge. Essän handlade också om Madickens funderingar kring vem som hamnar i helvetet och vem som klarar sig, men eftersom hon har hört Linus-Ida berätta att de ogudaktiga hamnar i helvetet tror hon nog att det är dit Mia är på väg när hon yttrar de där orden. Nu hittar jag inte den där essän och det håller på att driva mig till vansinne! Om det är någon som är bättre på att googla än vad jag är så får ni gärna hojta till!

Så djupt rotade de sitter många av de där Astrid Lindgren-filmatiseringarna. Det kan antagligen finnas en risk med att se dem igen, nu som vuxen, eftersom de riskerar att bli banala eller på annat sätt tappa kraft, men jag tror inte det.

Alva på balen med sotaren.
När Ronja blir sams med Mattis och han vrålar "Jag har mitt barn".
När Emil kör Alfred till doktorn i snöstormen.
När Tjorvens pappa inte har skjutit Båtsman.
När Rasmus får en egen kattunge.
När Lotta fixar en gran.

lördag 3 november 2012

Stockholmshäng

Barnen och vi är i hufvudstaden och förutom att vi är i just Stockholm så är den stora grejen att vi träffar kusiner - och moster. Som det har längtats! Rösten blir ljusare, på samma sätt som när man talar om kattungar och fluffiga kycklingar, när man talar om och med mostern. När fyraåringen satt bredvid mostern i bussen på väg hem från Skansen försökte han få klarhet i en mycket viktig fråga:
- Visst älskar du oss mest av allt?

Mostern har inte jättelätt att hålla tårarna borta.

- Jag tycker mest om dig. Och mamma, deklarerade han sedan.

Det är ett gott betyg, kanske det bästa, att omnämnas i ett sådant sammanhang, både för mig och min syster.

Barnens sjuåriga kusin försöker öka storstadens population genom att fråga om inte vi kan bo i Stockholm.
- Nja, svarade jag, men ni kanske kan flytta upp till oss?
- Nej, för vi har så många goda vänner här.
- Ja, det är klart, men vi har så många vänner där vi bor.
- Ja, just det ja.
- Men vi kan ju försöka ses oftare, föreslog jag, ett uttalande jag sedan blev ställd till svars för nästa dag:
- Du sa att vi skulle ses oftare och nu tänkte jag att du ska få lova det.

Annars är allt sig likt. Vad är väl Skansens vargar, järvar, björnar och sälar mot för den söta ekorren som käkade sopor mitt på vägen?

Och vid åsynen av mosterns 21 kvm stora lägenhet kom frågan:
- Bor du i det här rummet?

tisdag 30 oktober 2012

Gullåong och avkylningseffekt

- Kan du vara snäll och stänga dörren efter dig, säger jag till fyraåringen.
- Nej! Jag orkar inte. 
Jag stänger dörren och snartåttaåringen håller på att döööö på grund av sin jobbiga lillebror.
- Men nu vill jag spela, säger fyraåringen.
- Men du, om du inte orkar stänga dörren så tror jag inte att du orkar spela heller.
Tystnad i tre och en halv sekund.
- Men mamma... om jag spelar, då behöver jag ju bara röra tummarna, och det orkar jag.

Gullåong.

Storebroren duschade länge efter gårdagens innebandyturnering och funderade efteråt över hur han kunde frysa så mycket trots att han hade duschat så varmt.
- Det är avkylningseffekten, svarade jag och förklarade vad det betydde.
- Okej, avkylningseffekt, sa han. Det ordet ska jag lägga till i min ordsamling.
-Har du en sådan? Vad är det för något?
- Vuxenord.
Nu var det min tur att dö av nyfikenhet.
- Vilka andra ord har du i den samlingen?
- Proviantering...

fredag 26 oktober 2012

Örfilen och Jag ringer mina bröder

Två böcker hastigt utlästa och jag börjar återfå tron på min egen läsförmåga. Jag har varit orolig för att jag har varit läsningsutbränd. Det går tungt. Det finns ingen omedelbar glädje i läsningen, utan jag kan snarare få tvinga mig till att ta stunden att sätta mig ner enkom för att läsa.

 Örfilen är en roman vi ska ha läst till nästa veckas bokklubb. Det finns mycket intressant att diskutera, även om SvD:s recencent kallar den för en "machoroman med masturbatoriska inslag". Eller så är det just det vi kommer att diskutera. Mer om denna i Bokgalleriet.

Jag ringer mina bröder är en efterlängtad bok av Jonas Hassen Khemiri. Det är kanske inte just den här boken som har varit efterlängtad, men en bok av honom över huvud taget. Hur blev det då? Jo, bra. Lite kort kanske. Eller mycket. Men bra. Mer om den, också i Bokgalleriet.

onsdag 17 oktober 2012

En fyraåring som värmer

Fyraåringen ropar från sin säng vid läggdags:
- Mamma, jag behöver någonting varmt.
- Fryser du? Ska jag komma med en filt?
- Nej.
- Men vad vill du ha då?
- Det enda jag kan komma på är du!

Svår att motstå. Mycket svår.

Meningen med livet som är hårt och orättvist innan man dör, men som kan guldkantas av lite fotboll...

Och solen har sin gång, som Hemingway så kärnfullt uttryckte det. Man får anta att han har rätt. Jag har ingen aning, eftersom vi tydligen har uppnått regnrekord för oktober här i krokarna. Det är bara att konstatera att vi bor på bästa stället, eftersom vi inte ens behöver låtsas som om det regnar.

Livet är hårt och orättvist och sedan dör man. Det är också kärnfullt. Fult och hemskt. Lite humor i det också, men det är roligare att uttala orden när nöden inte är så stor. "Det finns en mening med allt som sker". Jag är inte så säker på det. Det finns naturligt ont och så finns det moraliskt ont och människan är för liten för att förstå hur det färdiga pusslet ska se ut. Det må så vara. Livet är ändå orättvist oavsett om det finns en mening eller ej.

Vad är meningen med livet? Det beror väl på vem man frågar och i vilken ålder personen är. Jag tror inte att svaret är detsamma när du är sju som när du är sjuttiosju. Meningen är väl bland annat att vi ska försöka leva ett liv så att vi inte förspillde den enda chansen vi fick, om man nu är lagd åt det hållet att man tror att man bara har en omgång på sig att leva. Sedan kan ju den meningen kantas av legobygge (sju år), bastuflotte (alla åldrar) och att få avsluta sitt liv på ett värdigt sätt (alla åldrar).

Djupt blev det, så förtvivlat. Jag mår bra, för övrigt, men det är andra som inte gör det. Livet är en märklig sak. Någon får ett mardrömsbesked och någon annan får barn. Sorg och glädje, samma dag.

Samma dag, eller kväll, vänder också Sverige ett 0 - 4 underläge till en kvittering och jag undrar fortfarande vad som hände. Matchen är inspelad så att sjuåringen kunde få se den i efterhand och det värmer i fotbollshjärtat att han faktiskt också gör det. Det är svårt att förstå hur stort det här är, men om man har svårt att själv sätta ord på hur det kändes och vad som faktiskt utspelade sig på planen, då är det bara att leta fram Erik Nivas krönika och gotta sig i fantastiska formuleringar.

måndag 15 oktober 2012

Only väg is upp och Torka aldrig tårar... del 2.

Kvällen började med skrattfest. Emmy Abrahamssons Only väg is upp är en rolig och riktigt läsvärd ungdomsroman om Filippa, eller Pippa som hon kallas i England, som åker till London för att uppleva det stora äventyret. Förvecklingar, lögner, dramaskolsansökningar och kriminella hyresvärdar är bara förnamnet när det gäller sådant som huvudpersonen kommer att genomlida. Mer om boken i Bokgalleriet.

Sedan andra delen av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Jag såg en intervju med honom i programmet Babel där han ger en bakgrundsbild till vad som faktiskt hände under 80-talet när AIDS och HIV blev verklighet i Sverige. Skuldbeläggandet, avståndstagandet, demoniseringen, förskjutningen. Lika hemskt som det är att se hur ett föräldrapar genom en enkel tårtceremoni tar avstånd från sin homosexuelle son efter att han har lämnat sin församling, lika rörande är det att se föräldraparet som sitter vid sin AIDS-smittade sons sjuksäng och baddar en svettig panna. Tidningsrubrikerna skriker ut att bögarna får skylla sig själva, att det är Guds straff och att det borde finnas speciella sanktioner mot AIDS-smittade. Ingenting är påhittat, utan allt är hämtat ur det verkliga livet. Som om det inte handlade om människor. Jag är så imponerad av filmatiseringen och tycker att samspelet mellan Benjamin och Rasmus är fantastiskt. Marie Richardsson och Stefan Sauk gör dessutom sina livs roller. Allt sitter perfekt.

söndag 14 oktober 2012

Torka aldrig tårar utan handskar, av Jonas Gardell

Homosexualitet ansågs vara en sjukdom fram till 1979. Bara för att det beslutet revs upp betydde inte det att fördomarna eller synen på homosexualitet förändrades. Det går framåt, det måste man väl säga, även om det är med mycket små steg i taget. Svenska kyrkan tillåter samkönade äktenskap och homosexuella par har, i alla fall i teorin, möjlighet att adoptera barn.

När AIDS och HIV spreds som värst under 80-talet visste ingen vad det var, men myterna och historierna var många. När man såg sambandet mellan sjukdomen och att främst homosexuella män drabbades talade man om bögpesten och oviljan att hjälpa var stor.

Torka aldrig tårar utan handskar är lika mycket en kärlekshistoria som en rörande berättelse om framför allt två unga män som försöker hitta sig själva - och någon att dela sitt liv med. Utanförskapet, att vara annorlunda, att mötas av hat och oförståelse är en del av vardagen för personerna i boken, då främst Rasmus och Benjamin. Symboliken är stark, inte minst i bokens titel, men också i händelsen med en vit älg i det värmländska samhället. Att göra ett handavtryck mot en ruta och att balansera på ett räcke är lika talande som att skriva sitt namn på en immig fönsterruta och Jonas Gardell bemästrar språket och innehållet på ett sätt som gör honom till en självklar augustnominering och ännu hellre augustpristagare.

Om du inte har läst boken så bör du göra det. Om du påstår att du inte hinner så kan du se den fantastiska filmatiseringen på svt-play. Det här bör ingen missa!

torsdag 11 oktober 2012

Hälsa bara att hon är fin

Snartåttaåringen har skickat brev till sin moster (ett stenålders som man måste stoppa i kuvert, sätta frimärke på och som sedan tar några dagar på sig att levereras - ni vet den bästa formen av brev) där han skrev att han saknar henne och att han längtat tills vi ses på höstlovet.

Min syster sms:ade mig och sa att hon hade blivit så glad, att hon saknar oss och att hon också ser fram emot när vi kommer, samt några andra saker som är mer bara för våra ögon. Jag sms:ade tillbaka att han blev glad över att hon var glad och sedan vände jag mig till fyraåringen:
- Vill du hälsa någonting till henne?

Han bara log där han låg bredvid oss i sängen och efter att ha lagt upp ena benet över det andra i värsta avslappnade stilen sa han:
- Hälsa bara att hon är fin.

Det är så att man dör lite av kärlek till de här två.

tisdag 9 oktober 2012

To göudom och ett judendomsbesök

Denna dagen har varit en bra dag. Det började med en tandläkarundersökning av snart åttaåringens garnityr och han fick en stor A-stämpel samt en liten leksak med sig därifrån. Skönt att få det svart på vitt att tandborstning och lördagsgodisjustpålördagar fungerar bra.

På jobbet rullar det på i 200 knyck, men skillnaden mot för förra året är att jag är ledig en dag i veckan och att jag därför 1. känner mig pigg och redo att ta mig an arbetsveckan och 2. att jag inte känner mig helt färdig på fredagarna. Det är helt underbart det här.

Snart får jag ny mentorskollega, eftersom min nuvarandra behagar att gå på föräldraledighet när som helst. Den nya verkar vara lika göudat som jag är och det känns bra. Antingen tar två göudom ut varandra eller så kommer vi att orsaka en mindreaktig tsunami på jobbet.

Jag har haft ungefär världens bästa besök på min religionslektion i dag. Ett gift par har berättat om hur det är att leva som jude i Sverige och de trollband ett fyrtiotal elever i en och en halv timme med sina berättelser, sin mat, sina tavlor, kippor, ljusstakar, sånger, bönesjalar och bilder. Eleverna ville inte gå därifrån och trots att allt utspelade sig på engelska så pratade alla och frågade frågor av hjärtans lust, vilket även gladde besökarna. Alla var nöjda och jag önskar att jag kunde ta in folk på besök hela tiden och jämt. Det är ju det här vi behöver för att förstå både andra och oss själva.

Jag såg första delen av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar och är alldeles hänförd. Vilken fantastisk filmatisering. Jag har inte läs boken (ännu) men det känns verkligen inte som någon nackdel. Allt stämmer; skådespelarna spelar inte över så där som jag brukar störa mig på i svensk film; det symboliska med de vita älgarna och handavtrycken/namnskrivandet på immad ruta är klockrent; klippen mellan nu och då är lysande... Viktigt ämne i viktig film, så om ni inte har sett den måste ni genast gå till svtplay och åtgärde detta!

söndag 7 oktober 2012

Döden och livet

Folk är sjuka och folk blir friska. Andra blir sjuka och kommer aldrig igen. En del går bort och andra blir kvar. Det här är vad den senaste veckan har inneburit. I dag har jag fått höra bakgrunden till en sjukdomshistoria som innebar ett sjukdomsbesked, en behandlingstid och ett friskförklarande, men samtidigt också berättelsen om sjukdomen som tog sin boning i kroppen och som lever kvar på ett sätt eftersom den har förändrat människan. Det finns ett före och ett efter och personen som blivit drabbad blir aldrig densamma.

Det är inte ofta jag klarar av att säga åt en människa att jag ber för honom eller henne. Det finns liksom inte i min vokabulär. Det är som om jag skulle kalla någon för hjärtat eller, ännu värre, sötsnöre (vilket händer obehagligt ofta t.ex. på Facebook). Andra kan säga det, säkert helt naturligt och ända från hjärteroten, men jag klarar inte av det. Däremot ber jag ofta för andra människor, men istället för att säga att jag gör det så säger jag att jag tänker på dem. Det är samma sak, men låter inte fanatiskt. Ofta vet nog inte ens folk om att jag gör det, men det skadar dem knappast.

Det är också fascinerande hur människor tänker kring livet och döden. Någon lever nära en sjuk människa och är tacksam över att ha fått följa den personen in i döden, att ha fått vara med under hela resan, medan någon annan är tacksam över att få minnas personen som hon var medan hon inte var märkt av nedbrytning och sjukdom. Någon är tacksam över vilan som väntar efter sista andetaget medan en annan är arg på Gud och den orättvisa han tillåter. Jag tycker bara att det är fantastiskt hur bra människor kan ta hand om varandra, mitt i en värld som på så många andra sätt är ful och obehaglig. Det borde vi göra lite mera, men ibland är det svårt att veta hur man ska göra. Den här dagen har varit ett enda långt samtal om hur mycket omtanke man har mött mitt i allt det där svåra och det var länge sedan jag kände mig så här varm inombords.

Barnen satt och filosoferade: - Nu är ju hon död och jag undrar om hon har blivit ett spöke.
-Det har hon nog inte blivit, utan hon får nog bara vila nu.
- Ja! utropar lillkusinen. Å, å, å, å sen kommer Jesus och hämtar alla med bussen!

Jag vet inte hur det är med den saken, men jag skulle inte bli förvånad om det är på det viset.

söndag 30 september 2012

Det femte vittnet, av Michael Connelly

Det femte vittnet, av Michael Connelly. Jag har sagt det förr, men hans lägstanivå är skyhög. Han är deckargenrens Meryl Streep; det finns ingen dålig film på henne och det finns ingen oläsvärd bok av honom. Den här är aktuell dessutom, eftersom den diskuterar vad som händer med vanliga människor i kölvattnet av den ekonomiska krisen. Det kanske inte låter så upphetsande, men lägg till ett brutalt mord, den lilla människans kamp mot staten och banken samt en diskussion om hur mycket man kan avvika från lagen för att skipa rättvisa så har du en riktigt bra bok. Mer om den i Bokgalleriet.

På tal om tappade naglar

När fyraåringen tappade sin nagel satt han länge och tittade på den avvikande fingertoppen. Plötsligt tittade han upp på mig och sa:
- Är det här på riktigt?
- Hur menar du?
- Jag tänkte om jag kanske drömmer.

Det blev tidig uppstigning i dag, trots supertrötta barn i går. Vi fick åka på trevlig middag och kom hem precis i tid för att barnen skulle somna skönt. Det som är så härligt med att sitta ner med vuxna som man har känt under en lång tid är att plötsligt överraskar man varandra: när blev vi så här vuxna? När började vi tänka så här om olika saker? När blev det självklart att diskutera löneavtal och facklig organisation? Vem blir inte förvånad över att förhållanden spricker (cyniska jag) och vem blir förvånad (väninnan som jag avundas). Trevligt är det i alla fall och jag tänker alltid att man borde träffas oftare.

Känslan på söndagar, vetskapen om, att jag är ledig på måndagar är obeskrivlig. På ett bra sätt.

lördag 29 september 2012

Vi tappar saker här

Lillebroren har tappat sin klämskadade nagel. Det ser, rent amatördoktormässigt, jättefint ut. Rent mamma-tittar-på-sin-sons-tappade-nagel-mässigt så ser det helt otroligt skitäckligt ut. Jag ville spy lite, faktiskt. Ändå log jag och sa "jättefint!" utan stel min. När han gick iväg ringde jag till pappa, han som var sjuksköterska (efter han var elektriker men innan han blev lastbilschaufför) och sedan sms:ade jag en bild så att han kunde säga lugnande saker som man också hade kunnat googla.

Storebroren har tappat en tand. Vi har shoppat i dag, han och jag, och när vi tog en burgare på Max så höll han plötsligt upp en tand och log blodigt. Det var också lite äckligt, men inte så att jag ville spy.

Jag då, vad har jag tappat, förutom förtroendet för mitt fack som nyligen röstade igenom ett skitavtal med motiveringen att det kunde ha varit värre. Det är som att klappa en pestsmittad på armen och trösta med att det hade kunnat vara ebola. Jo, ebola kanske är värre, men du  måste ändå sitta där med pest; underbetald och utarbetad. Det är så man skulle kunna spy igen.

Har jag tappat någonting annat? Greppet? Mitt sinne för humor? Humör? Nej. Inte än, men vem vet. Eller jo, humöret då, men det var befogat.

torsdag 27 september 2012

Hur var din dag? Paraply i arslet?

Magiskt, nästan överjordiskt regn i morse, som vore det hämtat ur en fantasyfilm av Peter Jackson.

En meningsskiljaktighet till lunch. En sån där med ett paraply i arslet som inte kan låta bli att fälla ut det. Ett tips: om du har trampat i klaveret - drunkna inte i det.

Barn till middag. De gör livet värt att leva. De gör dagen värd att le åt.

Byabakt tunnbröd som är överjordiskt och på gränsen till magiskt. Typ en hundring för ett kilo. Helt fantastiskt.

Lite träning på kvällen för att få pulsen att gå ner efter paraplyiarsletlunchen. Tankarna och ältandet kommer alltid på kvällen. Det är då man tänker att man ska banta också, men nästa dag känns det bättre, så jag siktar på det. Inte på att banta, men på paraplyiarsletsituationen.

Så. Det var min dag.

onsdag 26 september 2012

Dox bully

Svt visar dokumentärfilm som inte går att jämföra med någonting annat jag har sett. Jag hamnade framför DOX bully där man följde några levnadsöden bland mobbade barn i USA. Det går inte att beskriva vad filmen innehöll, men ondskan och elakheten - uttryckt av barn - är för ofattbar för att fånga i ord. Små satungar som gör livet till ett helvete för en annan människa och en massa idiotiska vuxna som väljer att inte se. Det var länge sedan jag blev så upprörd.

Mobbning förekommer överallt. När man är vuxen handlar det inte om att särbehandla någon för att den personen har fel kläder på sig, även om det säkert också händer, men alla vet att det förekommer. Det är bara mycket, mycket snyggare gjort än när man var yngre. Den där halvsekunden som någon väljer att dröja med ett svar eller en hälsning, ett ögonkast mellan två personer som den tredje inte var menad att se, att någon "glömmer bort" att berätta var man ska äta lunch eller vilken tid man ska träffas...

Barnen kommer inte på det här alldeles på egen hand. Visst är de påhittiga och utvecklar idéerna, men största inputen får de från vuxenvärlden, den värld som låter det hända. Allt det vi gör visar vilka vi är, men det är samtidigt lika viktigt att komma ihåg att det vi INTE gör är lika talande.

lördag 22 september 2012

Vem är jag gift med?

Ni vet hur vissa vaknar upp en dag och tittar på sin partner och slås av tanken "vem är du egentligen?". Jag ska inte säga att det har hänt mig, för fram till igår var jag ganska säker på vem han var, även om han inte var hemmavid så att jag kunde titta på honom bokstavligt. Jag fick höra igår att jag är gift med en annan, visseligen en som har samma efternamn, men som är något äldre än vad jag är. Den mannen har visserligen en egen fru, som alltså inte är jag och jag betvivlar att den mannen vet om att han är gift med mig. Jag tror inte heller att hans fru, som han för övrigt verkar väldigt nöjd över att vara gift med, vet om att han har en annan fru. Det är en person, en helt annan och som jag inte delar efternamn med, som har fått för sig att jag alltså är gift med en annan man än den jag sa ja till för lite mer än tio år sedan. Han uttalade detta faktum, att jag alltså är gift med en annan man än den jag är gift med, med sådan övertygelse att det blev en sanning för någon annan.

När jag ringde och talade om för min man att jag, i alla fall enligt vissa andra, är gift med en helt annan man kan man utan att överdriva säga att han tog det med en stoicism som skulle imponera på vilket stenansikte som helst. Reaktionen blev ungefär densamma som om jag hade meddelat att det blir korv och makaroner till middag. Min man borde kanske hellre undra vem han då är gift med. Om han nu är gift alls.

Liten stad, visst. Man vet hur stigarna går och man vet vem som är släkt med vem, som det lokala bandet så skönt har uttryckt det. Det skadar dock inte att vara källkritisk.



fredag 21 september 2012

Bokklubb hemma hos mig

Artighetsreglerna avhandlades hemma hos mig denna afton när bokklubben dinerade tillsammans. Den utspelar sig under det glada 30-talet i ett dekadent New York och läsaren får följa ryssättade Kate under ett händelserikt år. På självaste nyårsafton träffar hon och väninnan Evey den spännande Tinker Grey och triangeldramat kan ta sin början. En bilolycka och några förstulna kyssar senare tar saker och ting oväntade vändningar och läsaren får följa förvecklingarna under året som följer.

Art deco, gangsterfruar, gin och tonic, sekreterarjobb, jazzklubbar, fickpluntor, stugvistelser i Cape Cod, segelsemestrar, hisspersonal, bilturer i en brunfärgad Bentley och middagsbjudningar med ännu mera gin och tonic och ännu fler fickpluntor. Puh. Där är sammanfattningen av vad som upptar människornas liv och tid. Detaljrikt och långsamt går Kate från bar till bar, från pensionatet till sekreterarjobbet, in i hissen och ner till baren...

Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att det här är bra eller ej. Meningarna var delade i bokklubben också och största invändningen var nog att det inte riktigt brände till. Det hade gått att göra betydligt mer av den här storyn. Framför allt hade Kate kunnat vara något mer livfull, temperamentsfull eller bara full, så mycket gin som det ändå dracks. Boken skrevs upp rejält av DN och bara det borde kanske ha fått varningsklockorna att ringa. Lite ljumma reaktioner från undertecknad alltså.

onsdag 19 september 2012

Mitt bidrag till internationella bokveckan

Fira den internationella bokveckan: Grabba tag i den bok du har närmast, slå upp sidan 52 och plocka ut den femte meningen. Avslöja inte bokens titel. Kopiera reglerna i statusfältet innan du fyller i din mening.

"Han kastade en blick på sitt armbandsur." 

tisdag 18 september 2012

AA - Anonyma Austenister.

Jag tror att det börjar bli dags för en träff med AA, Anonyma Austenister. Jag är i riktigt dålig form just nu. Ibland ser jag Förnuft och känsla varje vecka, tar ett avsnitt Stolthet och fördom varje dag samtidigt som jag surfar på nätbutikerna och funderar på att köpa Övertalning på import. Min man säger att jag är sjuk. Då skulle han bara veta att det inte bara är Austen jag (in)super, utan det slinker ner en och annan version av Jane Eyre också. Ibland en hel serie...

måndag 17 september 2012

180 kg äpplen och barnalek

Barnen har fått kartongbitar, bomullstops, bomullsrondeller och tejp. Nu tillverkas här sängar, våningssängar, matplatser och hängmattor, i parti och minut. De har små plastdjur som får inredda skokartonger till hus och en enskild kartong tjänar som utfodringsmäss. Perfekt.

Ute blåser höstavind och alla äpplen tävlar om att hinna först ner till marken. De är lite fallskadade men i övrigt i fint skick. Jag funderar på att ställa ner några påsar äpplen vid vägen så att förbipasserande kan plocka åt sig för hus- eller husdjursbehov. På så sätt kanske jag blir av med dem, utan att överanstränga mig. Fyra ICA-kassar med äpplen är borthivade, men nu står det femton påsar till nedanför bron. Det är uppskattningsvis 180 kg äpplen...


fredag 14 september 2012

Ni vet hur det är...

Ni vet hur det är när man hittar ett par snordyra skor som man inte köper direkt, just för att de är... dyra. Ni vet hur man då kan ringa till sin man och sucka lite och säga att man har hittat ett par skor men att de är för dyra.

Om han då säger:
- Så len.
Då kan han ju inte mena annat än att jag borde åka in till stan och köpa dem i morgon?

torsdag 13 september 2012

Det skulle kunna vara så...

Ni vet hur det är när man har ett barn i familjen som har en klämskada på fingret och någon annan ska ge den klämskadade lite Alvedon. Ni vet hur den med alvedonet stöter till den klämskadade just på klämskadan och den klämskadade skriker rakt ut medan den med alvedonet tänker på en massa fula ord. Jag säger inte att den klämskadade är min son eller att den med alvedonet är jag, men det skulle kunna vara så.



tisdag 11 september 2012

Bull

När jag får för mig att jag ska baka bullar beror det ofta på att jag har jäst i kylen som håller på att bli gammal. Jag sätter en deg innan jag har kontrollerat att jag har alla ingredienser hemma. Den här gången hade jag allt hemma... utom bullformar.

Nåja. Muffinsformar torde gå lika bra, tänker jag i ett svagt ögonblick och förtränger helt och hållet att mina bullar mer liknar störreaktiga portionspajer i storlek innan de är klara. Drygt 100 bullar gjorda i alla fall och det borde räcka i ungefär nio dagar.

måndag 10 september 2012

Möcket, möcket bra

Jag läser Ketchupmamman med stor behållning. Stor.

Jag tittar på Poesi för fiskar. Om man inte har bekantat sig med t.ex. Nakenlekar och Ta mig så bör man göra det med en gång. Det är möcket, möcket roligt och oftast möcket tänkvärt.

tisdag 4 september 2012

Het - Lustläsning

Jag brukar säga att jag inte läser av tvång, utan av lust. Nåja, ordet lustläsning kan ha olika innebörd.

I novellsamlingen Het är det just hettan som är grejen. Det är erotik och kärlek, kåthet och osäkerhet, förbjudenhet och tillåtelse i en skön blandning. Det är välskrivet om ungdomar, för ungdomar, av personer i olika åldrar men som inte har glömt av hur det var att vara ung. Novellerna berör teman som verkligen känns aktuella: paret som inte kan sluta ta på varandra, någon som kommer underfund med att den kanske är gay, någon annan som plötsligt är delaktig i en trekant och ytterligare en som har eller inte har ihop det med sin lärare.

Novellformen är inte helt okomplicerad. Pang på-storyn blir mer påtaglig när det handlar om just kärlek. Eller kärlek och kärlek, förresten. Det handlar mest om sex. Det jag tycker är riktigt bra med de här novellerna är att de inte skuldbelägger, de smutsar inte ner, de är inte våldsamma eller sexistiska och bara det är en bedrift. Det finns så många taffliga beskrivningar av sex i böcker, för att inte tala om hur sexscener ibland pressas in helt omotiverat i en film, och då behövs det sådant som är bra.

Problemet med den här novellsamlingen är nog snarare läsaren - alltså jag. Jag är inte pryd av mig, men jag ser inte riktigt tjusningen med att läsa ingående beskrivningar av själva sexandet. Jag fascineras mer av den som bygger upp en berättelse till dess jag inte kan låta bli att fortsätta läsa och sedan lämnar tillräckligt mycket osagt för mig att fantisera ihop resten. Detta gör t.ex. Lisa Bjärbo och de andra författarna har gjort ett riktigt skrivkonststycke de med och som sagt, lustläsning kan få en helt annan innebörd än den jag har lagt in i ordet tidigare.

Bok och bild från förlaget.

måndag 3 september 2012

Första föräldralediga dagen

Jag har, på pappret, redan haft två föräldralediga måndagar, men i dag var första dagen jag faktiskt var hemma med min fyraåring. Förra måndagen var mina treor ute på projektarbetsguidning och måndagen dessförinnan var det skolstart och jag ville inte missa dagen när vi tar emot eleverna. Försäkringskassan vill ha en skriftlig motivering till varför jag inte har ansökt om de två första måndagarna. Jag höll på att säga: spelar det någon roll? Om jag anger som skäl...
...att jag helt enkelt har glömt bort det. (Vilket jag har gjort.)
...att jag struntar i om de får mer att göra? (Vilket jag inte gör.)
...att jag lider av splittrad personlighet och grälar med mig själv om huruvida jag har gjort en anmälning eller ej (vilket jag inte har gjort och inte jag heller.)

Får jag inte mina pengar ungefär lika försenat vad jag än skriver i meddelanderutan och får skylla mig själv? Jag tror det.

Vad har vi då gjort i dag? Vi har umgåtts. Pratat. Klippt lite gräs. Stannat gräsklipparen, tagit av oss hörselkåporna, utrett hur många äpplen som faktiskt har fallit till marken, att det är konstigt att storebror är på skolan och att vi är hemma utan honom...

Dåliga nyheter avlöser varandra och är det inte dödsfall så är det kraschade förhållanden och sjukdomar som folk drabbats av. Nog nu, tack.

söndag 2 september 2012

Syltsocker

- Syltsocker, Maria. Maria, syltsocker.
- Hej hej.
- Hej.

Smultron, hallon och blåbär. Syltkokade allihop, men inte tillsammans. Fantastisk grej det där syltsockret.

Bild på hur det ser ut? Hur slutresultatet blev? Nej, det här är inte den typen av blogg.

onsdag 29 augusti 2012

Fallvatten, av Mikael Niemi

När man läser de första orden i Mikael Niemis roman Fallvatten sätter associationerna igång. Han går ut hårt med ett citat ur 1:a Moseboken:


Ty se, jag skall låta floden komma med vatten över jorden till att fördärva allt kött som har i sig någon livsande, under himmelen; allts om finnes på jorden skall förgås.

Sedan fortsätter han med en strof ut Keksis kväde: Tulvan tuopi tunturista veden vaarorist’ valutaapi som enligt vad jag har kunnat ta reda på betyder ungefär ”för ett flöde ifrån fjällen vältrar vatten utför bergen.”

Det tredje citatet är lånat av Peps Persson och lyder ”Va ska du med bil och villa?”.

Redan där ler jag, för nu är ett Niemiskt mikrokosmos skapat och i den här världen vet jag vad som väntar. Det kommer alltså att regna av bara attan, vattnet kommer att fördärva allt och människor kommer att omvärdera tingen i livet och se att bil och villa inte spelar så stor roll när familjen är hotad. Formatet är helt nytt – en svensk katastrofroman - och handlingen utgår från vad som skulle hända om dammarna i Luleälven brister. Personerna man får följa är allt från vattenkraftsarbetarna som gör mätningar till konstgruppen som målar akvareller vid Luleälvens strand; det är helikopterpiloten som funderar på att ta sitt liv och det är tonårsmamman som arbetar som butiksbiträde i Luleå.

Tempot är hisnande och läsningen blir litegrann som vattenmassan i älven; den går liksom inte att stoppa. Det handlar lika mycket om vad som händer rent naturkatastrofmässigt som att den beskriver vilka egenskaper katastrofen ställer till med i människors inre. Överlevnadsinstinkten och modersinstinkten beskrivs lika levande som egoismen och de djuriska drifterna.

Det som för mig är typiskt niemiskt gör att jag sitter med en ambivalent känsla av förtjusning och olust efter avslutad läsning. Han skriver med humor och är norrbottniskt naturromantisk samtidigt som han bryter av med naturalism av den sort som skulle göra Baudelaire grön av avundsjuka. Språket är för övrigt helt fantastiskt och de första kapitlen fullkomligt sprakar. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag tycker om det, men kommer inte riktigt över det märkliga och makabra.

Bok och bild från förlaget.

tisdag 28 augusti 2012

Muntligt bindande avtal

Sjuåringen tappade en tand mitt under pågående cupmatch i helgen. Nu är han förtvivlat söt och fullkomligt olik sig (även om han var förtvivlat söt innan han tappade tanden också). På kvällen kommer han över för att sova i vår säng och plötsligt känns hela hans kropp förvuxen och nästan för stor att krama och mysa med.
- Visst inte slutar du upp med att kramas? frågar jag.
- Näpp. Och jag ska aldrig lämna boet heller, svarar han.

Ett muntligt avtal är också bindande.

onsdag 22 augusti 2012

Evangeliet enligt Mark


Boken utkom i dag och heter Rosor, min kära, bara rosor. Den hade kunnat heta Evangeliet enligt Mark. Skön, varm, lite giftig och humoristisk - oftast alltihop på en och samma gång - som med fördel kan läsas högt tillsammans med någon du tycker om att skratta ihop med. Mer i Bokgalleriet.

Bok och bild från förlaget.

Rosengädda nästa! och häjn får han göra om

Den här fick mig att må bra! Skön, humoristisk och varm historia om tre mycket minnesvärda karaktärer.

Mer utförligt i Bokgalleriet!

Mina elever fick en skrivuppgift av mig i dag. Vi hade diskuterat livsfrågor och meningen med livet och de fick i uppdrag att svara på några riktigt svåra frågor. Jag ska inte läsa svaren, utan de ska få klistra igen pappret och sedan läsa svaren i slutet av kursen, alltså i maj. En pojke frågade om han fick svara vad han ville.
- Ja, svarade jag, bara du kan läsa det i maj utan att skämmas ögonen ur dig över hur barnslig du var i augusti.
- Okej, häjn får jag göra om.

måndag 20 augusti 2012

Bokoholist och Dallasmissare

Jag gick in på Akademibokhandeln i dag för att köpa en bok, men det blev fyra. Så kan det gå. Jag håller på att utveckla ett missbruksbeteende, eftersom jag på allvar överväger att dölja inköpen för min man. Jag kan smussla in böckerna i bokhyllan och ta fram en och en så att han inte märker att det är en ny. Jag kan rugga upp ytan lite så att det ser ut som något begagnat, ev. inköpt på Kupan. Jag kan bränna påsen med Akademibokhandelns tryck på så att han inte behöver fråga om jag köpte någonting.

Jag inser i skrivande stund att jag kommer att bli utstött på jobbet i morgon. Jag har inte sett Dallas eller Robinson, vilket innebär att det blir sololunch och noll konversationer under morgondagen. Beslutet att inte se något av programmen grundar sig inte på någon speciell ideologi. Inte heller beror det på dåliga sändningstider eller att barnen skulle lägga sig. Jag bara... missade det helt enkelt. Jag tror att jag överlever.

lördag 18 augusti 2012

En föuk dell

- Nä, nu sko i gå å djära en föuk dell, meddelade vaktmästaren på mitt jobb efter det att vi tagit en kopp morgonkaffe ihop.

Nu gör min man och min pappa en föuk dell innan det blir helg på riktigt. Vår farstukvist växer sakta fram i olika etapper där det byggs, reglas, isoleras, vindpappras, inplastas, skumfogas... men inte nödvändigtvis i den ordningen.

Jag är lika imponerad varje gång över att någon vet vad som ska göras, i vilken ordning och med vilka avstånd. Jag lär mig om byggnormer som säger att fönster i en viss höjd måste ha härdade glas och att det är helt och hållet samt fullständigt omöjligt att handla hos Byggmax.

Jag greppade ratten och körde med bil och släp in till Byggma i dag för att inhandla isolering och byggplast. Jag rabblade mått och siffror som om jag visste exakt vad jag pratade om och drog ner, inte applåder, men en och annan blick när jag backade upp med släpet och sedan fäste isoleringen med spännband. Vad ingen visste var att jag blev lite svettig under armarna och när jag kom hem hade spännbandet nästan lossnat från ena sidan. Nåja, det de inte vet är de fortfarande imponerade över = )

torsdag 16 augusti 2012

Det är krig i Asien... Tydligen.

På jobbet, dag 4: Det är 28 grader varmt inomhus och ventilationen är inte igång. Fönstret i vårt rum går inte att öppna. Det är byggstädat, men ligger ett lurvigt lager damm på golv, stolar och bord. I personalrummet är alla saker ihopfösta i drivor som efter en byggtsunami. När det talas om att kavla upp ärmarna och ro den här båten i hamn skrattar vi artigt, trots att det känns som om det nog inte ens går att skratta åt eländet. Men det är väl som när man gör om hemma? Man blir mest lättirriterad när det nästan är klart.

Sonen sitter vid iPaden och leker med en app i form av en hund som förvränger hans röst så att den låter vuxen när han upprepar de ord som sagts. Sonen säger: "Det är krig i Asien, som ni kanske har hört. Och nu fortsätter det. "

onsdag 15 augusti 2012

Läst. At last.

Det har gått tungt på läsfronten, men när jag sedan väl kom igång så kan jag inte skriva om böckerna före ett visst datum. Nu har jag dock läst en bok som man kan skriva fritt om och mer utförlig läslogg finns snart i ett Bokgalleri nära dig.

Jokern är skriven av Markus Zusak, mannen bakom Boktjuven. Boktjuven är en av mina topp-10-böcker, även om det börjar finnas några fler titlar än tio på den listan. Så här skrev jag om Boktjuven. Sedan kom det sig att en kollega läste Jokern (originaltiteln är The Messenger) och tipsade nästa kollega om den. Hon i sin tur sa att den här måste bara läsas, vilket alltså gjordes.

Hur var den då? Möcket bra.

Är Zusak lika bra på att berätta som han var i Boktjuven? Om detta råder ingen tvekan.

Är boken klassad som ungdomslitteratur? Ja, underligt nog.

Varför? Ja, det kan man fråga sig.

Borde man kanske läsa den ändå, även om man är lite halvskeptisk mot ungdomslitteratur och känner sig medelålders trots att man inte alltid har frimärken hemma? Ja, men förmodligen. Köp dock frimärken i alla fall, för man vet aldrig när man kan behöva ett.

Det heter att jag har börjat om att jobba...

...men jag förstår inte alls hur det ska gå till. Jag ska alltså börja gå upp tidigt? Och kanske ännu mer oförståeligt; förväntas lägga mig i tid på kvällarna? Märkligt.

onsdag 8 augusti 2012

Jag tror att jag ska bli förläggare... om jag nu inte redan är det.

Jag borde bli förläggare, så duktig som jag är på att förlägga saker. Det som jag hittills har förlagt är Efva Attlingörhängen (några veckor sedan), ett silverarmband (också några veckor sedan, men inte samma vecka som örhängena), viktiga papper (ständigt) och min mobiltelefon (varje dag).

Det här är för övrigt första morgonen i den här familjens historia som jag har hunnit vakna, gå ner och göra kaffe och läsa en bok innan någon annan i familjen vaknade. Det liknade i och för sig mest ett gatlopp som jag kastade mig utför trappen och sedan slängde mig över kaffebryggaren.

Nu är sommarens absoluta måbraläsning avklarad och jag kommer att möta den här dagen med ett leende. Jag har naturligtvis tappat bort pappret som talade om vilken dag som är recensionsdag, men sådant går att ta reda på. Nu väntar grottutforskning och bergsklättring, sommarens obligatoriska, och som vanligt krävs det hemvändande stockholmare för att vi ska få det gjort.

söndag 5 augusti 2012

120 knyck umgänge och vita innertak. Vitt.

Min bror och hans familj är uppresta under två veckor och man kan säga att vi umgås. I 120 knyck ungefär. Det är trevligt och mycket,  mycket att ta in. En hel del att bearbeta, både för vuxna och för barn. Lägg till ett OS och innertak som ska målas så kan man klura en hel del på resultatet.

Andra människor, för det mesta den feminina delen, börjar menstruera samtidigt när man umgås tight under en viss tid. Jag tror att vår familj synkar toalettgåendet. Vi skulle behöva hyra en länga bajamajor för att vara helt till freds.

Underarbete är väl okej om man matar en by med några fiskar och ett par bröd, men underarbete i form av grundmålning av innertak är inte okej. Det krasar i nacken och det kommer att dröja en månad eller två innan jag vill blicka upp i taket för att beskåda vårt verk. Men vitt blev det. Vitt. Inte gult. Inte beige. Vitt. Alla kategorier.

måndag 30 juli 2012

Nya tag.

Han är otrolig, målaren vi talade med i dag. Vi kom in på måleriet, suckade fram vårt ärende och visade upp färgburkarna.
- Hm, sa han och kisade med ögonen. Vad sa du, förutom svordomarna, när du hade målat med det där?
- Jag svär inte, svarade jag. Jag bara grät.
- Det förstår jag. Den som sålde den där färgen till er visste inte vad han gjorde. Jag som svär säger fy fan.
    Min man halade fram mobiltelefonen för att visa en bild på det misslyckade resultatet men målaren höll avvärjande upp händerna. - Nej! Jag vill inte se. Kom nu ska ni få se...

Han såg våra miner, han skojade lagom mycket, han sa de rätta orden och fick oss att le lättat. Vi fick ny färg, utan kostnad, vilket i och för sig kändes som en självklarhet och många goda råd samt en klapp på axeln och det känns okej. Nu är det bara att börja om. Tre varv väntar och med detta inräknat kommer hela projektet ha tagit två veckor i stället för en. Surt, men det är bara svälja de där rönnbären.

En bok blev läst. En helt okej sommarläsning om tre systrar (Bokgalleriet).

fredag 27 juli 2012

Beige. Eller gul?

Jag sitter och gråter heta tårar över takmålningen som har gått i stöpet. Vi har schellackerat och grundat, så långt allt väl, och sedan har vi målat ett färdigstrykningsvarv. Allt som är schellackerat har blivit kritvitt och färgen runt omkring är beige. Nåja, tänkte vi med en forcerad optimism. Det kanske blir skillnad när man målar nästa varv. Vi slutade efter halva taket, eftersom resultatet inte ser ett dugg bättre ut. Det syns inte om man står en bit ifrån, men det är mycket tydligt när man står rakt under det. Jag vill ju ha vita tak, inte fläckvis vita.

Jag ringde till målerifirman för att fråga om råd, men där svarade en tjugofemårig mupp som inte ens verkade förstå vad jag beskrev. - Blir det gult, menar du?
- Ja, alltså, jag sa beige, så om du med beige menar gult, så ja.

Allt är inplastat och täckpapprat och just nu vill jag bara få det här färdigställt så att jag får tillbaka mitt hus och mina golvytor.

Vattenburen färg. Den kanske är bra om du spiller ut den i naturen, men på taket har den ingenting att göra.

fredag 20 juli 2012

Det han inte vet blir han inte stressad över... ännu.

Lampan som blev inköpt i Hej ser ut så här. Pappa har bytt ut elkablarna (ledningarna, strömtråden - vad heter det?) och satt nya mässingsfästen på stället där tråden går in i teakfästet. Lampan blev som en karamell och lyser upp både uppåt och neråt, sidledes och baklänges.

Sedan är det det här med att renovera hemma. Vi ska bygga till en liten farstukvist för att  göra hallen större. Det medför att vi måste göra om lite i hallen också. När vi ändå håller på borde vi måla taken i köket och hallen. Då tapetserar vi där också, när vi ändå är i farten. Då är det ju inte så stort besvär att byta köksbänk, tänkte jag, men när man ändå gör det borde man ju byta kakel. På tal om det, så är det ju läge - när man ändå rör upp allting - att flytta diskbänken.

Jag trodde att mamma och pappa skulle hejda mig när vi började prata om vad som skulle göras, vad som borde göras och vad man också kan göra, men icket. Det blev förslag på ytterligare delar att flytta på eller byta ut och det blev löften om barnpassning och byggpass. Nu var det bara det här med att informera maken om planerna också...

fredag 13 juli 2012

Det här med att förnya sitt körkort...

Det är dags att förnya körkortet och jag ligger inte så där jättebra till i tid. Man kan väl säga att tiden rinner ut om två veckor och att myndigheten skulle ha velat ha in mina papper och mitt nytagna foto typ i går. Hur som haver så knallade jag in på en fotobutik i dag och bad om en fotografering. Jag skojar inte när jag säger att det tog mindre än tio sekunder att genomföra fotograferingen. Jag tittade knappt på resultatet, utan frågade fotografen i fråga om han tyckte att det blev bra och han bara skrattade. DET fotot ska nu pryda mitt körkort i tio år. Det känns tryggt.

tisdag 10 juli 2012

Retro

Den här gamla stolen skalades på sin förra beklädnad
och tvättades med lacknafta...
...och sedan blev en Josef Frank-tablett till ny
klädnad och fästes med ett tvåkomponentslim.

Tidningen Retro gav inspiration till det här enkla och mycket roliga projektet. Läs mer om tidningen HÄR.

söndag 8 juli 2012

Tänk på ett tal - John Verdon

Läslusten vaknar inte. Den verkar ha gått i dvala. Hur det än är med den saken så blev den här trevliga lilla mordberättelsen avverkad i veckan. Mer om den i bokgalleriet.

I övrigt har jag påbörjat en ungdomsbok som jag har höga förväntningar på, så kanske vänder det nu? Hoppas, hoppas.

torsdag 5 juli 2012

Tänk på ett tal

Bibliotekarien ringde och meddelade att jag hade en bok att hämta. Tänk på ett tal, sade hon. Jaha, tänkte jag och tänkte på ett tal. När hon sedan inte sa någonting mer började jag förstå att "Tänk på ett tal" var titeln på själva boken. Jag hade bara glömt av att jag hade beställt den. Tur att jag inte hann säga 472, som jag tänkte.

I övrigt lyser läslusten med sin frånvaro. Bokhögen ligger undangömd och jag känner ingen lust att ta mig an en enda av böckerna. Jag läste en Norah Roberts bara för att kontrollera att jag fortfarande är läskunnig, men det var så knappt det gick. Det kan ha berott på att det var en Norah Roberts också, men man kan aldrig så noga veta.

Födelsedagen förlöpte i matens tecken. Pappa ringde och bjöd på lunch på hembygdsgården och det blev en heldag av det projektet. Just då var han inte riktigt medveten om att det var min födelsedag, men det är en världslig sak. Senare på kvällen hade jag en sittning med Ewa och det är otroligt att så många viktiga saker kan avhandlas, trots att båda verkar lida av en grav form av afasi. Vi tittade vilset på varandra ett flertal gånger under kvällen och fick ursäkta ordbortfallen med allehanda ursäkter. Några samtalsämnen har vi fått rätta till i efterhand via Facebook. Det blev dock en bra födelsedag, allt som allt.

Barnen kom på att de skulle omleraom. Möblera om, alltså. Detta de gjorde och resultatet blev... intressant. Påhittigt. De tänkte utanför boxen, kan man väl lugnt säga.

lördag 30 juni 2012

Piteå Summergames

Vi sammanfattar helgen och konstaterar att den har gått i fotbollens tecken. Fotboll på tv som bjöd på stor överraskning. Italien var otippad vinnare i matchen och spelade rolig fotboll. Ännu roligare är det att läsa kommentarerna på Facebook där bl.a. en vän säger att han ICKET förlåter Italien 25 års skräpspel bara för att de spelar fantastiskt i ett mästerskap. En annan fick bara ut sig "Nein, nein, nein!".

Pojken har spelat sitt första Piteå Summergames. Hur mycket summer det var kan diskuteras, men jag känner mig lite som ett barn i den frågan. Finns det dåligt väder? Jag tycker att det är roligt med ytterligheter och i helgen har det både blåst och regnat så man häpnat. Man kan tycka synd om de sydamerikanska lagen, men nu får de någonting att berätta för barnbarnen. Två vinster och en förlust blev vårt matchfacit och pojkarna har sett ut att ha hur roligt som helst. Domarna har skött sig bra - man får påminna sig om att det är ungdomar som själva spelar och som har tagit på sig den mycket svåra uppgiften att visa pondus när tränare och föräldrar ropar och lägger sig i.

Dagens felsägning blev när jag skulle säga Mats och Charlotte. Det blev Match och Sarlotte. Inget konstigt alls.

torsdag 28 juni 2012

Nä, men så att...

Vi börjar hitta semesterlugnet här. Vi är uppe länge på kvällarna men vaknar tidigt på morgnarna. Det där måste vi jobba på, känner jag.

I går satt båda barnen och grät. De ville se barnprogram och jag talade om att det kunde de glömma, eftersom det var fotboll.
- Men mamma! Du har ju sett varenda match och Sverige är inte ens med längre!

Det är inte helt sant. Jag har missat säkert tre eller fyra matcher. Det är en skön avkoppling och barnen kommer att tacka mig när de blir äldre.

söndag 24 juni 2012

Veckan som gick och veckan som kommer

Veckan som gick: ändrade semesterplaner. Jag och maken får en vecka gemensam semester. Det är en bedrift med tanke på att jag har nästan åtta veckors semester. Midsommarfirande ute på ö i gott sällskap med idruttning i vatten av sjuåringen. Tack och lov hade han flytväst på sig och tack och lov missade hans huvud stålbalken som fanns på vägen ner i det fjortongradiga havsvattnet. Midsommardagen tillbringades vid samma havsvatten, men ungefär tre mil söderut. Där drogs tusenbröder upp i parti och minut medan vuxna läste och pratade. 

Veckan som kommer: systeryster kommer hem och mormors begravning väntar på tisdag. Barnen är splittrade i frågan. Fyraåringen vill dit eftersom det kommer att serveras tårta. Sjuåringen vill inte dit eftersom det är någon som har dött. Hemma måste det städas och då finns bara en sak att göra: åka bort. 

måndag 18 juni 2012

Syftningsfel i Aftonbladet.

"I dag är Per Holknekt mest känd som grundaren till klädmärket Odd Molly som är gift med Lena Philipson." skriver Aftonbladet i dag och jag är nog inte den ende som önskar att korrekturläsaren skulle ha haft kvar sitt jobb.

Om nu Lena Philipsson är gift med Odd Molly, hur såg då hindersprövningen ut? Räknas det som ett samkönat äktenskap?

Ett av de roligaste elevexemplen på syftningsfel som jag själv har stött på var i en praktikrapport där eleven skrev att "Vero Moda är en butik för kvinnor som ligger i Småstaden".

Jag vet att jag är ledig, men rättningshjärnan har tydligen inte tagit semester.

söndag 17 juni 2012

Gammalt djungelordspråk

När maken åker på jobb (trots att han skulle ha haft långledigt) står hustrun och gör matlådor. Gammalt djungelordspråk.


Jag pratar allvar med lillebroren innan han ska gå upp till farmor, där svägeskan med familj ska äta:
- Inget spring inomhus.
- Okej.
- Och inga trollformler medan de äter.
- Okej.
- Sedan, när du får trolla, så får du inte skrika så högt.
- Okej.
- Då vet du vad som gäller, säger jag, fortfarande allvarligt.
- Nu kommer jag inte ihåg vad det var jag skulle göra utom att inte springa inne, säger lillebroren och är så  hopplöst söt att jag inte kan vara allvarlig.

Nu är lasagnen, köttgrytan och bullarna färdigställda. Nu är det tvätten som jag ska brotta ned. Tur att jag har semester så att jag hinner få någonting gjort.





torsdag 14 juni 2012

Ingen stålman (eller stålkvinna för den delen) men med väl fungerande tårkanaler

När dammen väl har brustit så finns det ingen hejd på vattenflödet. Det fungerar tydligen även fysiologiskt när det gäller tårkanalerna. Tårarna sprutade redan vid 8.30 i går när sjuåringen stod och sjöng för full hals vid examensfirandet.

Sedan avtackades två kollegor på eftermiddagen och efter fina ord, Finvisan och darrande hakor vid avskedet var fulgråten ett faktum. Det är fint att vi sjunger tillsammans tycker jag. Man förenas på ett sätt i sången som är svårt att uppnå annars.

Den ene av kollegorna har antagit ett bud om avgångsvederlag, eftersom övertaligheten på skolan har genererat ett erbjudande om tidig pensionsavgång. En mindre tankeverksam person i ledande ställning gick ut så fint i tidningen och talade om att det handlade om att behålla kompetensen. Hur tänkte hon då? Att göra sig av med kunniga, erfarna, drivna, engagerade pedagoger - är det att behålla kompetensen? Inget ont sagt om de pedagoger som får möjlighet till ett jobb, och till och med jag förstår att det handlar om att behålla kompetensen på orten så att man inte flyttar sin väg - men vad säger uttalandet om kompetensen vi förlorar?

Den andre kollegan har sagt upp sig. Han har sin tidigare arbetserfarenhet i den aktuella industrin som finns på orten och kommer nu att återvända till det yrket. Det går ju bra om man är superexpert inom sitt område. Vad jag har förstått så är den här mannen typ Stålmannen inom sitt gebit så det är bara att gratulera. Varför han slutade? Mycket intressant. Han konstaterade att läraryrket inte alls var vad han hade förväntat sig. Han kände att han inte orkate och att han inte kunde repa sig på den vilotid som står till buds. Han menar att arbetet med eleverna är fantastiskt roligt, men att organisationen tar knäcken på honom. Känns det igen? Det är det jag har gnällt om hela vintern.

Nu är jag ju ingen Stålman, varken inom det här yrket eller inom något annat område, men jag vill nog inte byta jobb. Moment 22, hej på dig.

söndag 10 juni 2012

Hä jär bra för pärron

Hä jär bra för pärron, som farfar alltid sa om vädret. Var det sol så var det bra för pärron, regnade det var det också bra. Nu regnar det igen och jag gillar't. Det legitimerar att man ser en film mitta dan och polleneländet lägger sig något.