fredag 24 oktober 2014

måndag 20 oktober 2014

Linssoppa. Som chili...

Jag försökte sälja in min linssoppa till maken med orden: Det är som chili, fast vegetarisk och lite... rinnigare. Han svarade med att mikra gammalt kött och skrumpnad potatis. Var gick det fel?

Yngste sonen framför en monolog gällande vad han ska säga när han ringer till en kompis. Nu när jag hör honom framföra orden i telefonen slår det mig att hans kompis borde ha fått ett manus skickat till sig så att han vet vad han ska svara, för min son kommer av sig när samtalet inte tar den vändning han förväntat sig. Oerhört roande för mamman. Oerhört förvånande för sonen.

onsdag 8 oktober 2014

Ett ansikte bara en mor kan älska...

Fotografen för Kungsfoto har lyckats fånga ansiktsuttryck på min yngste son som bara en mor kan älska... Så blir det när barnen istället för "cheese" ska säga "snigelfis".

söndag 5 oktober 2014

Bara läs den, okej? Okej.

Jag ska erkänna att jag var lite skeptisk till en början, men you had me at Britt-Marie.

Men jag sitter här, rörd bara av omslaget som sammanfattar innehållet lika träffsäkert som de två tidigare böckerna av Fredrik Backman. För backmanskt är det, på gott och ont. Mest gott, för min del och för min vän Anna, säkerligen mest ont (bl.a. på grund av att fotbollsrelaterade händelser ligger staplade på varandra).

Jag vet inte om det beror lite på Britt-Marie att jag inte går upp lika mycket i puls av den här. Det kan ju också bero på den cytostatika jag trycker i mig för tillfället, vad vet jag. Däremot skrattar jag mig tårögd åt Någons kommentarer om sura personer med citron i röv. Det geniala ligger i det enkla. Mer i Bokgalleriet.

Bara... läs den. Okej? Okej.


torsdag 2 oktober 2014

Jag heter inte Miriam, av Majgull Axelsson

En kvinna uppvaktas på sin 85-årsdag och läser kortet som är fäst vid paketet. "Grattis på födelsedagen Miriam" står det. När hon öppnar munnen och talar till sin son, svärdotter och dotterdotter är det inte ett tack som yttras, utan: - Jag heter inte Miriam.

Dramaturgiskt skulle jag vilja påstå att det inte kan bli mycket bättre. Jag vill genast läsa resten och jag får ståpäls på armarna när jag tänker på hur mycket just den repliken peppade mig att läsa resten av boken.

Boken är fantastisk. Brännande aktuell, plågsamt påträngande, hudnära med starka och ingående beskrivningar och mycket, mycket välskriven. Jag vill bre på lite extra, eftersom jag sedan måste erkänna att de sista trettio sidorna inte riktigt håller samma klass som resten av boken. Det är något med, ja, dramaturgin igen, som inte gör't för mig. Sista meningen är lysande och helhetsintrycket höjs igen. Lite berg-och-dalbana med andra ord, men allt som allt en av årets absoluta läshöjdare. Snart mer i Bokgalleriet.