söndag 21 december 2014

Julegodis

Jag är ingen bakerska, men för att barnen ska få känna att de fått tillverka julgodis har vi därför köpt marshmallows, smält blockchoklad och doppat detta i strössel. Julefrid.

De pratade om knäck. Kan vi göra knäck. Knäck är så gott. Knäck... Suck. I morgon kanske.

fredag 19 december 2014

The Hobbit - femhäraslaget

Hobbit - femhäraslaget, utlåtande, med varning för spoiler.

Först en lång timme där det utreds vem som är vän och vem som är fiende. Sedan slåss man i en och en halv timme. Stenar kastas, alver gör saltomortaler, hobbit levererar oneliners och roliga miner, trollkarlar yttrar ur skägget dubbeltydiga kommentarer. Draken gjorde rätt i att dö tidigt.

Men sällskapet var trevligt...

tisdag 16 december 2014

Jane Austen-dagen

 Det är tydligen Jane Austen-dagen i dag, den 16:e december. Well then. Här kommer min tribut, medlem som jag är i AA (Anonyma Austenister).

När frågan kommer - Vilken av hennes böcker tycker du bäst om? - vet jag att jag borde svara Stolthet och fördom. På frågan varför räcker ett ord: Darcy. Men, nej. Jag måste svara Övertalning.

Det är lite som att äta palt och tänka att det här är ändå det godaste. Tills man äter kroppkakor...

Åter till Jane Austen och hyllningen: hon har fullkomligen överöst eftervärlden med minnesvärda formuleringar, spetsfundiga visdomsord och hon var en kvinna långt före sin tid. Hon gjorde Elizabeth till feminist långt innan ordet var uppfunnet och hon beskrev kärleken så att den väckte magont och gåshud på en och samma gång. Hon är en historisk person som jag mer än gärna skulle träffa.

Första mötet med henne var filmatiseringen av Förnuft och känsla och Emma Thompson blev därefter en husgud. Min gud, vilken fantastisk kvinna. När Darcy dyker i sjön i Stolthet och fördom reagerar äntligen Elizabeth som en vanlig dödlig och håller på att sätta spetsnäsduken i halsen. När Fanny Price får sin Edmund och när Mr Knightley säger att han red genom regnet... Alla kärlekshistorier efter dessa är bara variationer på en lysande förlaga.




måndag 15 december 2014

Jag mejlar regeringen, stöttar facebookgruppen och ber till Gud. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Samtidigt som lilla Maria Gevokiyan riskerar att bli utvisad står Björn Söder, vice talman (!) och en av riksdagens frontfigurer, och talar om vem som är svensk och inte. Jag blir förtvivlad, förvirrad och rent ut sagt förbannad.

Lilla Maria kom till Jens och Lisa endast sju dagar gammal eftersom hennes biologiska föräldrar inte förmådde ta hand om henne. Nu är hon snart tre år gammal. Migrationsverket har begärt in passfoton som förberedelse för familjens utvisning.

Utvisning i sportsammanhang får man när man har gjort någonting som ska bestraffas. Du får sitta av två minuter, eller resten av matchen om du har dragit på dig matchstraff. Domaren avgör och det sker i ögonblickets ingivelse. Det kan bli fel ibland, men i många fall finns kameror som kan rulla upp händelser i slow motion och på så sätt skipa någon typ av rättvisa med domar i efterhand. Det finns till och med en disciplinnämnd.

Den rättvisan existerar inte i Marias fall. Det handlar inte om två minuters utvisning, utan om ett uppryckande från livet som minst i en fungerande familj. Det handlar om ett uppryckande som innebär att möta ett språk hon inte talar, i ett hus som inte under några omständigheter kan kallas för hem även om ordet barnhem indikerar att så är fallet. Det handlar om ett uppryckande som är större än en enda liten människas öde. Det här är Sverige 2014.

Hur ska jag förklara detta Sverige för mina barn? Hur kan Björn Söder stå och tala om vem som är svensk och inte, när han själv inte ens är människa?

Det är inte mycket jag kan göra, förutom att protestera. Så jag mejlar regeringen, stöttar facebookgruppen och ber till Gud. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Se ett inslag om Maria här. 

Här kan du mejla till Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson.

måndag 24 november 2014

Bara spotta i nävarna och börja gräva

Det händer inte mycket här. Eller, det gör det ju, hela tiden, men det kommer inte på pränt som förr. Det jobbas och rättas och är lite sjukskrivet. Rättningarna är visserligen en börda, men bjudet på mycken glädje också. Tvåorna har gjort fördjupningar i antiken och bl.a. beskrivit kriget mellan grekerna och trojanerna. En liten apostrof kan ändra innebörden i en mening. Det är ganska stor skillnad mellan att åka till Troja med den enorma armen och att åka till Troja med den enorma armén.

Den ni.

Jag funderar försiktigt över ett erbjudande som jag har fått och som jag inte har någon aning om vad jag ska göra med. Spännande!

Nu är det exakt en månad kvar till jul och innan dess ska det hinnas med ett hundratals saker. Roliga och mindre roliga, men det spelar inte alltid så stor roll att det är roligheter som väntar, när det är så mycket som ska fungera logistiskt. För min del finns risken att även roliga saker är sådant som bara ska bockas av så att jag kan ta mig an nästa.

När slutar barn bjuda till kalas? Äldste sonen fyller tio år i övermorgon och jag tänker att det är sista året. Vi får hitta på något annat sedan istället. Eller? En önskedag, kanske? Vad vill du göra? Så gör vi det istället för kalas och hela den cirkusen.

Lillebroren är mitt uppe i att "Nu vill jag också träffa kompisar varje dag och varje vaken stund". Bara den koordinationen... Å ena sidan roligt att det finns kompisar, att det finns sociala behov, att det finns lekar att leka. Å andra sidan: skjutsa, hämta, påklädning, avklädning, kvarglömt och upphittat...

Stor skillnad och gigantisk fördel i jämförelse med förra året: maken jobbar på hemmaplan. Det går inte att jämföra hur smidigt det är att vara två som roddar.

Nu väntar 60 elevarbeten för årskurs ett och jag har bara 13 kvar av 60 när det gäller tvåorna. Det är bara spotta i nävarna och börja gräva.

onsdag 12 november 2014

Minen på en tioåring när...

Minen på en tioåring när huvudpersonen i boken får sin första kyss...

Nu läser vi sista delen som handlar om Gregor. Den är bra. Mycket bra. Bortsett från när de troyntottes då.

tisdag 4 november 2014

Snilloc Ennazus eller Suzanne Collins, det är frågan.

Näst sista delen utläst och ombloggad i Bokgalleriet. Spännande, utmanande, brutala, roliga, ömsinta och ännu mera spännande.

Yngste sonen roar sig med att uttala författarnamnet baklänges och tycker att Snilloc Ennazus låter bättre än Suzanne Collins. Och han har ju rätt.

fredag 24 oktober 2014

måndag 20 oktober 2014

Linssoppa. Som chili...

Jag försökte sälja in min linssoppa till maken med orden: Det är som chili, fast vegetarisk och lite... rinnigare. Han svarade med att mikra gammalt kött och skrumpnad potatis. Var gick det fel?

Yngste sonen framför en monolog gällande vad han ska säga när han ringer till en kompis. Nu när jag hör honom framföra orden i telefonen slår det mig att hans kompis borde ha fått ett manus skickat till sig så att han vet vad han ska svara, för min son kommer av sig när samtalet inte tar den vändning han förväntat sig. Oerhört roande för mamman. Oerhört förvånande för sonen.

onsdag 8 oktober 2014

Ett ansikte bara en mor kan älska...

Fotografen för Kungsfoto har lyckats fånga ansiktsuttryck på min yngste son som bara en mor kan älska... Så blir det när barnen istället för "cheese" ska säga "snigelfis".

söndag 5 oktober 2014

Bara läs den, okej? Okej.

Jag ska erkänna att jag var lite skeptisk till en början, men you had me at Britt-Marie.

Men jag sitter här, rörd bara av omslaget som sammanfattar innehållet lika träffsäkert som de två tidigare böckerna av Fredrik Backman. För backmanskt är det, på gott och ont. Mest gott, för min del och för min vän Anna, säkerligen mest ont (bl.a. på grund av att fotbollsrelaterade händelser ligger staplade på varandra).

Jag vet inte om det beror lite på Britt-Marie att jag inte går upp lika mycket i puls av den här. Det kan ju också bero på den cytostatika jag trycker i mig för tillfället, vad vet jag. Däremot skrattar jag mig tårögd åt Någons kommentarer om sura personer med citron i röv. Det geniala ligger i det enkla. Mer i Bokgalleriet.

Bara... läs den. Okej? Okej.


torsdag 2 oktober 2014

Jag heter inte Miriam, av Majgull Axelsson

En kvinna uppvaktas på sin 85-årsdag och läser kortet som är fäst vid paketet. "Grattis på födelsedagen Miriam" står det. När hon öppnar munnen och talar till sin son, svärdotter och dotterdotter är det inte ett tack som yttras, utan: - Jag heter inte Miriam.

Dramaturgiskt skulle jag vilja påstå att det inte kan bli mycket bättre. Jag vill genast läsa resten och jag får ståpäls på armarna när jag tänker på hur mycket just den repliken peppade mig att läsa resten av boken.

Boken är fantastisk. Brännande aktuell, plågsamt påträngande, hudnära med starka och ingående beskrivningar och mycket, mycket välskriven. Jag vill bre på lite extra, eftersom jag sedan måste erkänna att de sista trettio sidorna inte riktigt håller samma klass som resten av boken. Det är något med, ja, dramaturgin igen, som inte gör't för mig. Sista meningen är lysande och helhetsintrycket höjs igen. Lite berg-och-dalbana med andra ord, men allt som allt en av årets absoluta läshöjdare. Snart mer i Bokgalleriet.

lördag 27 september 2014

Fantastiskt!

Kolla här!

torsdag 25 september 2014

Tja... Nej.

Sexåringen: - Mamma, känner du någon som har varit på en riktig hockeymatch...
(-Ja, hinner jag tänka, men så kommer fortsättningen.)
-...och så har det börjat brinna så att alla måste gå ut? 
Få se då, det var den där gången när.. Nej

söndag 14 september 2014

Röstat rätt?

Jag har röstat i dag. Jag vet inte om jag har röstat på rätt parti, men jag vet att jag inte har röstat på fel i alla fall.

lördag 13 september 2014

Sexåring i storform

Okej, det här är vad vi har hunnit med i kommentarer i  dag. Pojken, sex och ett halvt år gammal - som vet vad intuition betyder och som läser, skrattar och förstår allt helt plötsligt, säger:
- Mamma, har i morgon hänt?
- Nej.
- Okej. I övergår då...
- Menar du i förrgår?
- Precis. Då lånade vi böcker på skolan.
- På bokbussen?
- Ja. Vi ska få göra det nästa vecka. Eller nästa år, det var nåt utav det.

Okej.

På stan under inhandling av nya gympaskor. Den mycket trevliga personalen mäter fötter och småpratar:
- Jag har precis packat upp de här i går. Eller om det var i förrgår.
- Ja, titta inte på mig, säger Isak. Jag jobbar inte här, så jag vet inte.

fredag 12 september 2014

Alltså. Inse dina begränsningar kvinna!

Mammamatch mot pojkar 03/04 i går.

Muskelvärk från både väntade och oväntade regioner i dag.

- Mamma, du svettas, löd en kommentar.

Tävlingsandan väcks och jag vill fräsa: - Jamen jag springer mer än andnöden kräver!
Jag fräser inte. Jag flämtar.

Vi förlorar med 2 mål mot 3 men skyller på domaren.


måndag 1 september 2014

Jag jobbar med fint folk och Bosse Parnevik har sammanfattat typ allt...

Teknikpojkarna gör valanalyser:
- Men alltså, hur kan nån jvel ens rösta på Sverigedemokraterna?
- Precis, alla är ju idioter! De borde inte ens få rösta!
- Jamen, det är väl det som är demokrati, att till och med idioterna har rösträtt.
Min slutsats: det kommer att bli fint folk av de här grabbarna, oavsett om de har läst Röda rummet eller lärt sig ta ut satsdelar. 
En dikt av Bosse Parnevik på det: 


lördag 23 augusti 2014

Hon är här nu.

Hon är här nu. Tavlan. Det var tänkt att bli Stolthet och fördom men den var ohjälpligt slut och skulle inte komma in inom en snar framtid. Valet föll på mitt andraalternativ, Övertalning.

Tavlan är 70x100 cm och föreställer huvudmotivet i Övertalning: skeppet som seglade och Anne som stod kvar.

Jane Austen. Eller Pain Austen, som min man behagar uttrycka sig.

onsdag 13 augusti 2014

Sorg

Jag läser ett citat om sorg och fastnar för "Mitt minne älskar dig. Det frågar efter dig hela tiden". Ett annat lyder "Sorg är kärlek som har blivit hemlös". Det är vackra ord som är aktuella i dag. Efter ett dödsbud på morgonen kommer det över mig hela tiden, påminnelsen att en människa inte längre finns hos oss.

Samtidigt detta märkliga: att man påminner sig själv om att leva mer i nuet, att säga de där sakerna man riskerar att inte få sagda, att gå barfota mer och så vidare. Man säger carpe diem men ska bara handla först. Och tvätta. Och städa. Och... Kanske borde  man försöka jobba mer på att fånga dagen i tvättstugan eller på Ica.




söndag 10 augusti 2014

Saltoluokta

Vi har levt i vad som närmast kan beskrivas som kollektiv de senaste veckorna. Det är systeryster och broderroder som varit uppe och hälsat på. Det har varit vuxna och barn, sällskapsspel, bad och badkläder, loppisar och stadsturer - och en massa, massa mat. Vi är inte sådana som äter en krämlunch när vi är tillsammans. När vi väl sitter där allena, då åker krämen fram. Och oj, så gott det kan vara med icke-mat.

Sommarens höjdare, i dubbel bemärkelse, var resan till Saltoluokta. Tänk. Trettio mil och så vackert och så annorlunda. Ett och samma berg, men i olika skepnad och skiftningar för varje timme. Det har varit otroligt mäktigt och fantastiskt roligt. Jag vet att det går inflation i superlativen, men det är svårt att på ett rättvisande sätt beskriva det vi har fått uppleva.

Första dagen gick vi en kort tur men drevs på flykt av myror. Det var miljontals på de sandiga stigarna och de små barnen blev galna. Dag två delade vi upp oss så att syster, make och pappa gick till samevistet på andra sidan berget. De besökte också ett vattenfall och bytte bort pannkaka till ett par glada arbetare. Bror och brors fru gick på toppbestigning medan jag och mamma tog hand om barnen. Efter en kort tur hade de minsta, en på tre år och två på sex år, fått nog, så de vände om. Jag och en elvaåring, en tioåring och en nioåring, fortsatte en bit till. Och en bit till. Och en bit till. De ville upp till trädgränsen och sedan till den där toppen och till nästa topp... Vi hade nog kunnat följa med till samevistet vi också.

Hemresan ledde till ett stopp på vackra Storforsen som bjöd på bad och nästa fina naturupplevelse innan hemmalivet tog vid igen. Nu har snart alla stockholmare åkt hem igen och vardagen tar vid. Det är både skönt och vemodigt på samma gång.

fredag 25 juli 2014

För varmt för att bada?

Ni vet hur de skriker det sista de gör i Sommarlovsmorgon? Någon hoppar i plurret och vänder sig sedan mot kameran och ropar: "17 grader. Det är inte för kallt för att bada!".

Här är det inga 17 grader. Det är 26 och det är nästan för varmt för att bada. Vattnet har fått en brunhet och en slajmighet som gör att det nödvändiga doppandet nästan undviks.

Så vad gör man då? Tja, storebroren har sovit i tält i natt hos en kompis, det har varit strandhäng, frukost på säng av lillebror, väckning där lillebror har varit iklädd lösmustasch, lite gående på gatufesten där vi spenderade 300 kr på sådant vi inte behöver...

Man får ju, ska ju, inte klaga, men lite varmt är det.

onsdag 9 juli 2014

Blodförgiftning!

Igår såg vi Emil i Lönneberga-avsnittet där Alfred skär sig i tummen och drabbas av blodförgiftning. Idag gjorde en kompis till Isak illa sig i tån på badstranden varpå Isak sa: - Det är tur att det inte var i tummen, för då hade du kunnat få blodförgiftning!

Det är varmt och barnen bor i vattnet. Jag är som ett jojo som badar, blir varm, badar, blir varm... och däremellan läser jag och pratar med trevligt folk. Samtidigt känner jag hur kroppen tankar solenergi och vi kan konstatera att varje årstid verkligen har sin tjusning. 

tisdag 8 juli 2014

Ett land ska bedömas efter hur det behandlar sina svagaste?

Spår av Lena Sundström - oerhört bra. Läsvärd med väl fungerande fiktion av tungt journalistiskt material. Jag är väl medveten om att Lena Sundström själv har arbetat tillsammans med hjältejournalisterna, men det skiner jag i. Min källkritik faller när jag ser hennes källkritik. Hela sista kapitlet redovisar källor som går att kontrollera. Om den ene inte kliade sig i huvudet eller rynkade på pannan vid det tillfälle som beskrivs är en annan sak. Jag tycker att den här boken är viktig och den har fått mig att se på mitt land på ett annat sätt. Med lilla Maria boende i byn, vår utvisningshotade lilla medmänniska, som trots att hon är född i Sverige och har föräldrar som inte förmår ta hand om henne riskerar att hamna på barnhem i det hemland föräldrarna flytt från - så känns den här boken än mer aktuell.

Hur var det nu? Ett samhälle ska bedömas efter hur det behandlar sina svagaste?

måndag 7 juli 2014

Doktor Sömn, Spår och Sverige som rättsstat

Doktor Sömn utläst i går och omskriven i Bokgalleriet. Oväntat läsvärd. Lite läs-whiplash får jag när jag sedan övergår till Lena Sundströms Spår, som handlar om de två egyptier som utvisades till Sverige under dunkla omständigheter. Spår kallas för en dokumentär thriller och den är bra!

Om King är skrämmande för sina beskrivningar av både mänsklig och omänsklig ondska så är Sundströms bok skrämmande av helt andra anledningar.

Jag har bara hunnit ett hundratal sidor i Lena Sundströms bok, men det slår mig när jag tänker på den här romanen, på Dani Wattins bok, på Göran Rosenbergs bok - att bilden jag har av Sverige som fungerande rättsstat är en ganska naiv bild. Återkommer angående detta.

lördag 5 juli 2014

Bara kommen halvvägs - Doktor Sömn

Hur konstigt det än låter så är det här riktigt trevlig läsning! Det är fortsättningen, eller avslutet, om man så vill - av The Shining. Självklart är det Kingst så det förslår: varsel om ond, bråd död, Danny som gör upp med sitt förflutna, mötet med en annan som har samma förmågor... Samtidigt är jag mer än glad över att maken inte jobbar natt längre. Mestadels är det skrämmande och läskigt och jag är bara kommen halvvägs.

fredag 27 juni 2014

Klassiskt.

Jag sitter och tänker att om Cary Grant inte skulle ha dragit upp byxorna så långt och om Deborah Kerr inte hade lagt sina slanka fingrar i en kindpose så ofta, då hade den här filmen varit fullkomlig. 

Det blir inte mer klassiskt än så här. Filmen är från 1957. Slutrepliken i den här filmen är lika klassisk som den i Casablanca. Istället för Bogarts "Louis, I think this is the beginning of a beautiful friendship" uttalar Kerr "If you can paint, I can walk; anything can happen, don't you think?"

Lysande. Så bra. Min man satt kvar i soffan och frågade vad som hade hänt och varför Grant gick runt i hennes lägenhet så där. Bara en sådan sak. DET är ett gott betyg. 

torsdag 26 juni 2014

Filosofiska stunder i en skylift som ligger en halv ton under Sarah Dawn Finers "Kärleksvisan"

Vi har målat här på gården och mitt i detta meditativa arbete kommer jag till insikt om...

...att hydrauliken ger ifrån sig ett ljud som liggegr en halv ton under Sarah Dawn Finers "Kärleksvisan".

...att hyra en skylift är den bästa idé vi fått detta år, förutom när vi bestämde oss för att åka på semester.

...att barnen aldrig vill så mycket som när man befinner sig åtta meter uppe i luften.

...att brädorna på den gamla höladan är äldre än våra nu levande släktingar. Att någon har avverkat träd, sågat dem till brädor, anlagt en grund, slagit ner bopålar, byggt en framtid, målat... sedan har brädorna stått emot väder och vind, tappat färgen och där står sedan jag och målar på nytt.

...att måla om är som att förnya äktenskapslöftena, bara inte lika smörigt. Liksom: "Är du med på att vi håller ihop så pass länge framöver att det är värt det att vi målar om hela den här byggnaden?" Om svaret tveklöst är ja, då är det bara att måla på.

tisdag 17 juni 2014

Percy Jackson - född till hjälte. Högläsningstips.

 Ny högläsningsbok som rekommenderas, för åldrarna 9-12 (även om 12 är att föredra enligt min mening).

Just nu funderar jag mycket över läsning och pojkar. I kombination med varandra, alltså. Jag tänker mycket på läsning i allmänhet men inte så mycket på pojkar. Däremot pojkars läsning... Ja, ni fattar.

Percy Jackson har både ADHD och dyslexi, vilket visar sig vara högsta vinstlotten när han ställs inför sitt livs äventyr. Lockar inte det till läsning? Vad sägs då om att första kapitlet heter "Jag råkar förinta min matematiklärare"? Fortfarande inte sugen? De två första sidorna uppmanar läsaren att genast sluta läsa.

Allt detta gör att i alla fall jag vill läsa vidare till varje pris. Mer om boken i Bokgalleriet.
Boken har blivit filmad också och även om man inte läser boken kan man säkert lära sig ett och annat om t.ex. grekisk mytologi om man ser filmen.

Vi läser vidare.

onsdag 11 juni 2014

Mötas och skiljas

Jag har sagt hej då till en teknikklass i dag. En klass med 22 individer, varav 20 st närvarande. När vi först träffades var de 16 år gamla och nu när vi skiljs åt är de på sitt nittonde år. Pojkar som har blivit män, i alla fall de flesta av dem. De får rösta (ändå lite yrselframkallande). De får ta livsavgörande beslut på egen hand (lycka till). De får inte handla på Systemet (tack och lov). 

Den här klassen går till historien tack vare en lång rad omständigheter, var och en så att man blir tårögd. Några har varit svårt mobbade på högstadiet, men har äntligen hittat sin plats i den här klassen, mycket tack vare flera fantastiska individer. Vi har genomfört utvecklingssamtal där mentorer, elever och vårdnadshavare har gråtit av lycka och rörelse över att allt känns så bra. När tonläget i klassen har varit på väg att bli negativt har någon av de fantastiskt fantastiska vänt sig om och sagt: "Men hörrni, så här ska vi it låta va?" Då har alla skärpt sig och ändrat ton. 

I enstaka fall har vi som mentorer fått sätta ner foten, men inte ens särskilt hårt, för att förändra sådant som skaver, men i det stora hela har de skött om sin grupp på egen hand. En liten kupp genomfördes, men det var också allt. 

En förfrågan från en ensamkommande flyktingpojke gällde om någon kunde ställa upp på en intervju. Målet var att prata svenska, att ställa frågor och att interagera. Två av mina pojkar ställde genast upp och en intervju som skulle ta några minuter blev till en och en halv timme. Då blev också bestämt att klassen skulle spela en vänskapsmatch mot de ensamkommande pojkarna. Det i sin tur fick till följd att ett par av pojkarna har presenterat en idé om att ha fotbolls-och matteskola med de ensamkommande. Integration och matematik i ett. Hörsammade kommunen detta förslag?  Till min stora glädje, JA! 

Under mina tolv år som yrkesverksam kan jag säga att jag aldrig varit med om en skönare grupp att arbeta med. Lärar-/elevrollerna har varit klockrena samtidigt som relationen också har varit något annat. Det måste vara en fantastisk årgång, för den andra teknikklassen är lika fin. 

När vi säger hej då till varandra, bara minuterna innan eleverna ska springa ut, blir det lite som att få en sista chans att säga det där du inte har sagt tidigare. Elever vill ta ett foto, vill att man skriver i deras studentmössa... Någon dröjer sig kvar till dess man frågar hur det känns och då säger de det där som de känner att de måste få sagt. 

Jag har fått underbart vackra blommor (även om liljor luktar skurk!) och dessutom presentkort från båda klasserna så att jag känner mig bortskämd. Ändå är det märkligt. Minnena bleknar ganska snabbt och till hösten kommer nya adepter som det ska investeras i. Ändå tror jag att just de här kommer att vara lite mer inpräntade i minnet än andra. 


Högläsningstips

Den här boken borde förses med en varningstext, eftersom den kan orsaka allvarliga konflikter mellan högläsare och lyssnare när högläsaren (oftast den vuxne) säger till lyssnaren (oftast ett barn) att det är dags att sluta läsa och gå att sova. Spänningsfaktorn i slutet av kapitlen är hög och vi vill alltid bara läsa liiiite till... Sonen får sura, vända sig som och somna. Själv sätter jag mig i fåtöljen och läser lite till, bara så pass att jag får veta hur det går.

Så... Iväg och köp hela bokserien då. Det här går ju inte. Att sitta utan fortsättningen med en annalkande helg...

söndag 1 juni 2014

Lite semester och läsning

Semesterns tungviktare: Tiden där emellan.

Semesterns inte så tungviktare: Läsarna i Broken Wheel rekommenderar.

Semesterns tveklöst sämsta: Vampyrens märke.

Semesterns tveklöst bästa: hur äldste sonen läser.

Mer om de utlästa böckerna i Bokgalleriet.

fredag 16 maj 2014

Gemensamma nämnare mellan romantiska böcker och Lennart


Om du vill veta den gemensamma nämnaren mellan Lucy Dillons Ensamma hjärtan och hemlösa hundar och Centerns valaffisch med "Det här här Lennart" så kan du titta in på Bokgalleriet.

söndag 11 maj 2014

Den här helgen

Det slår mig när jag sitter så här på söndagkvällen och funderar över vart helgen tog vägen, att jag varken har följt eurovision eller Mästarnas Mästare. Jag har nog tänkt att det ena klarar jag mig utan och att det andra kan jag se på play, men ni vet hur det blir och sen blir det inte av... 

Och visst klarar man - jag- sig bra. Det är inte samma sak att se det i efterhand. Det är som med allt annat: när jag har sett ett program vill jag helst diskutera det med någon annan. Om alla andra har sett det förra veckan är det få som vill prata om det senare. Samtidigt dränks vi i bruset av alla medier och både närminne och långtidsminne får stryka på foten. 

Pojken har spelat fotbollscup i helgen och det var väl där lördagen eventuellt inträffade. Snöfall, slask och allmänt skitväder vägdes upp av varma, trevliga och pratoföra människor. Vi föll i finalen mot ett lika fint lag som vårt eget och vi firade efteråt att vi vunnit ett silver. Tänk så många trevliga människor det finns, både på och utanför fotbollsplanen. 

Jag är nog sist på bollen som ser Glee. Tv-serien spelas upp från ett Netflix som har fått jobba hårt under den här månaden. Jag ser serier när jag tränar på crosstrainern, när jag lagar mat, när jag... Ja, lite så där innan jag somnar. Samtidigt har utmanat eleverna, årskurstreorna i religion, att mediefasta. Jag ska alltså inte göra det själv, utan utmaningen är helt och hållet deras. Då är det extra roligt att höra föräldrar på fotbollen som står och pratar om att deras barn inte har kunnat googla eller sitta ner och se på tv hur som helst under den här veckan. Eleverna, många av dem i alla fall, försöker. 

I övrigt är det nedräkning till resan som väntar i slutet av maj. Barnen längtar och jag längtar. Det är ett glädjeämne som är välbehövligt i nationellaprovrättningstider. Timlönen är riktigt usel just nu. Jag snittar på 65 timmar i veckan, eftersom antalet elever är tresiffriga och den totala pappersmängden är fyrsiffrig... Inte hjälper det att läkaren i Sunderbyn säger att jag inte får åka på solsemester eftersom "Do for hodcancer". Jag chansar. 

fredag 2 maj 2014

Kalmars jägarinnor

Sugen på språkligt fyrverkeri? Läs Tove Folkessons Kalmars jägarinnor. Kalmar beskrivs, där asfalten övergår till kullersten, som  att "stadskärnan var byggd av tålamod och riktiga män".

Om att vara på väg mot vuxenvärlden: "Hotet. Om att växa upp och bli till proteser - livlösa hjälpmedel för att få det hela att gå runt bara."

Om framtidsutsikter: "Vi är den deprimerade generationen. Vi kunde bli vad vi ville, men kom hem med en näve grus."

Om att möta gamla barndomsvänner: "Isärväxta som tjocka grenar i ett ädelt lövträd."

Mer om romanen i Bokgalleriet.

torsdag 1 maj 2014

Låt Maria stanna i Sverige!

Jag har aldrig gått med i en manifestation förr. Därför känns det bra att den första fick bli ett ställningstagande för att lilla Maria ska få stanna i Sverige. Det är inte bara tanken som räknas, utan handlingen kanske ännu mer.

Lagen som träder i kraft i juli innebär att barn som är omhändertagna av sociala myndigheter inte ska utvisas. Tänk er att sitta i den skarven. "Synd att du kanske inte är kvar här då." Eller?

När jag och pojkarna åkte in till stan frågade jag dem om de förstod vad vi skulle göra. Han som blir tio år i år förstod. Han som är sex, not so much. Jag förklarade och när jag var klar satt han tyst en lång, lång stund. När han talade darrade hakan:
- Oj vad Thea (fostersystern) ska bli ledsen då!

Jo.

tisdag 29 april 2014

Ett Sverige jag skäms över.

Den tvååriga flickan i byn har fått sitt tredje avslag och kommer alltså att bli utvisad från Sverige. Hon hämtades från Skellefteå BB när hon var sju dagar gammal och har bott hos Lisa och Jens sedan dess. Hennes föräldrar kan inte ta hand om henne: mamman är sängliggande, apatisk, och behöver vård dygnet runt. Pappan vårdas på psykiatrin efter det senaste avvisningsbeskedet. Från beslutsfattarnas håll menar man att det finns vård och barnomsorg i hemlandet, t.ex. i form av barnhem. I Armenien. Googla barnhem i Armenien. Gör det. När du har gråtit klart kan du fundera över det här.

Sverige ratificerade Barnkonventionen, eller FN:s konvention om barnets rättigheter, 1990 utan några reservationer, men har inte antagit konventionen som gällande lag. Tittar vi på grannlandet Norge så antog de lagen 2003 och barnkonventionen ska ha företräde vid konflikt med andra lagar.

Något av det värsta är att en lag i Sverige träder i kraft i juli som, om den gällde redan nu, skulle kunna innebära motsatsen till det här beslutet. Då skulle det kunna ses som en självklarhet för familjen och lilla Maria att stanna. Pappan har blivit torterad och mamman och Marias bror har blivit misshandlade. Familjen kan inte bevisa att det här har hänt, vilket används mot dem. Det skulle vara svårt i Sverige att bevisa - pröva då att bevisa att det har hänt i Armenien.

I barnkonventionen kan man i tredje punkten läsa att Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn. Barnkonventionen, punkt 20: Ett barn som berövats sin familjemiljö har rätt till alternativ omvårdnad. Punkt 22: Ett flyktingbarn har rätt till skydd och hjälp. Punkt 26: Varje barn har rätt till social trygghet. I Sverige har vi gjort de här formuleringarna tandlösa.

Migrationsverket är säkert obefogat utskällt på många sätt. Det finns säkert många humana och hårt arbetande människor som förtjänar mycket mer erkännande än vad de får. Det är säkert många som gråter sig till sömns på kvällarna för att allt känns hopplöst. Det finns säkert många som inte gråter längre, vilket kanske är värst av allt.

Sedan finns det de som tittar ner på ett papper och ser ett namn. Ett namn, men inte en människa. Det finns också de som skålar i bubbel och firar med tårta och just nu känns det som om det är en sådan hop människor som har fattat det här oerhört tragiska beslutet.

Det handlar inte om vem som helst, utan det handlar om någon som bor bakom knuten (glesbygdsmässigt sett). Det handlar om ett Sverige som jag inte känner igen och det handlar om ett Sverige som jag skäms över.

lördag 26 april 2014

Fördelarna med en kollaps

Fördelarna med en kollaps, av Jonathan Tropper. Rolig och underhållande, men samtidigt med en tyngd av livets ändlighet. Mer om den i Bokgalleriet.


torsdag 24 april 2014

Småskottande

Jag unnade mig en kort promenad på lunchen i dag och passerade en byggarbetsplats. Där rådde febril verksamhet med maskiner som brummade och män i väst som hojtade. En äldre man gick omkring med en spade i handen, stannade upp, skottade lite grus, gick vidare och stannade. Han tittade bort en 20-30 meter och gick tillbaka för att skotta lite på ett annat ställe. Jag, som står där vid sidan om, har ju ingen aning om ifall de där småskottningarna spelar någon roll eller ej, men samtidigt tror jag att den där mannen i väst visste precis vad han gjorde.

Tjugo minuter senare hade jag fått lite sol och lite luft (och lite sushi) när jag återvände till mitt arbete. Jag gick (utan väst) och hojtade ett hej till någon, höll upp en dörr för två elever, blev stannad av två andra elever som bad om hjälp. Jag gick tillbaka en 20-30 meter och pratade med en kollega innan jag gick mot mitt arbetsrum. I korridoren låg en tomflaska som jag plockade upp och kastade i soporna. Det slog mig då att mitt jobb kanske inte är så olikt byggarbetarens. Man hojtar lite, skottar lite. Man vet inte om det egentligen hjälper eller gör någon skillnad, men jag vet i alla fall vad jag gör och varför.

I går skulle jag ha lektion med 30 teknikettor, alla är grabbar, och lektionen skulle börja 9.15. Klockan 9.13 satt samtliga på plats, utrustade med papper och penna. De är fantastiska och det är så roligt att gå till dem, varenda gång. Det är sådant jag måste tänka på när jag ska förklara vad mitt jobb går ut på.

Att man sedan måste säga saker som: - Herman, ställ ner Oscar! - det är en annan historia.

onsdag 23 april 2014

Grattis på Världsbokdagen!

UNESCO beslutade 1995 att göra den 23 april till ett datum att uppmärksamma boken och upphovsrätten. Världsbokdagen har sitt ursprung i det katalanska firandet av St Göran där det varit populärt att ge bort en bok och få en ros i utbyte. 

Läser man om tilldragelsen på NE.se får man också reda på att den 23 april är Cervantes, Shakespeares och Garcilaso de la Vegas dödsdag. 

Själv ska jag fira
genom att läsa religionsprov. Jag får göra alla andra dagar till världsbokdag istället. Just nu vilar feel-good-romanen Läsarna i Broken Wheel rekommenderar. Det är precis vad en rättningskanin behöver. 

Om man inte har sett Piteå Biblioteks engagemang i allehanda bokfrågor bör man genast besöka dem, antingen fysiskt eller via Facebook. Där finns teckenspråksfilmer med boktips och information om aktuella händelser, bilder på besökare och roliga tävlingar. Det är precis vad kulturen behöver! 

tisdag 15 april 2014

Serier med ond, bråd död.

Om någon för fem år sedan hade sagt att jag skulle ha en hang up på dystopier och zombier hade jag hånskrattat och skakat på huvudet, förnekat och dementerat. Nu varvar jag påskledigheten med Walking Dead och The Following.

Walking Dead handlar om en sheriff som hamnar på sjukhus efter att ha skjutits ner av en rånare. När han vaknar upp är sjukhuset öde, blommorna i vasen vid hans säng är vissnade och på en dörr står det skrivet "Do not enter" med blod. Han blir snart varse att världen har smittats av ett dödligt virus som gör de drabbade till zombies, alltså omkringvandrande döda. Hans främsta mål är att hitta sin familj och det är faktiskt relationer människor emellan serien handlar om. Zombiesarna är bara det yttre hotet.

The Following började jag se, eftersom maken jobbar natt titt som tätt. Jag ville inte vara serieotrogen, alltså att se en serie utan honom, så jag började följa Ryan Hardy som har fångat seriemördaren Joe Caroll. Problemet är att Joe har rymt och har ett helt entourage av människor som utför hemska dåd åt honom. Smart att titta på sådant när man är ensam hemma? Tja, så länge man är ensam hemma och inte hemsökt av en bestialisk mördare går det ganska bra.

Just nu längtar jag efter fortsättningen på Hannibal. Mads Mikkelsen och Hugh Dancey är fantastiska i rollerna som Hannibal och Will. Jag vet inte ens om det kommer en säsong tre, men tvåan slutade med att Will är misstänkt för de dåd Hannibal har utfört. Han befinner sig i en cell, bärande den karaktäristiska hannibalmasken, tittar upp och säger: Hello Doctor Lecter. Kolla här! 

måndag 14 april 2014

Jag jobbar på att klämma en om dan...

Påsklovet har inletts med sköna bokdagar. Donna Tartts Steglitsan följdes upp med Ally Condies Utvald. I dag har jag läst och lagt ifrån mig Förr eller senare exploderar jag, av John Green. Den här sistnämnda var jag tvungen att lägga ner när jag hade femtio sidor kvar, eftersom vi var bortbjudna på lunch. Jag kände att det inte riktigt var passande att komma fulgråten till en måndagslunch, så jag är fulgråten nu istället.

Boken är i vanlig ordning avhandlad i Bokgalleriet, men det är svårt. Hur fångar man ett moln på himlen och nålar fast det? Det här är en rolig bok som också handlar om cancer. Sådana växer inte på träd direkt.

söndag 13 april 2014

Så värdelöst...

Jag försökte få igång en film, men allt hackade, varpå jag utbrast:
- Men så värdelöst!
Sonen, som vid samma tillfälle övade på sin trumpetläxa, frågade sårat:
- Men varför?!

Sååå... ytterligare 200 kr inbetalda för framtida terapikostnader.

tisdag 8 april 2014

Högläsning! Igen.

Petter och DN har förstått det här. 
Högläsning is the new black. Jag är helt med. De flesta älskar högläsning, men får tyvärr alltför få tillfällen att uppleva det. Det är bra med inlästa böcker, men inte alltid samma sak. För mig är det någonting med närheten och helheten i läsningen som är själva grejen. Frågorna som poppar upp, de delade skratten eller det chockartade i att en av följeslagarna i boken plötsligt störtar mot sin död. 

Petter twittrar om det och DN skriver om vikten av högläsning i den här artikeln

Jag och han som fyller tio år i år läser just nu Gregor från ovanjord och vi närmar oss så sakteliga slutet. Hans ögon sluts efter en stund och han andas så tungt så tungt, men han vill aldrig sluta. Boken borde förses med en varning om att den allvarligt kan inverka menligt på unga personers sömnvanor. Varje kapitel slutar med någonting spännande och så vill man läsa bara lite till... En perfekt bok för högläsning alltså. 

Slutet ja. Det är inte ovanligt att jag läser slutet i förväg, för jag är så rädd att jag inte ska få möjligheten att läsa det och få reda på hur det går. I och med att det inte är mycket kvar av boken bestämde jag mig för att läsa ut den i förväg (sonen hade somnat) och den är så bra! Slutet är schnyggt! Mer om den i Bokgalleriet, alldeles strax. 

Och på tal om högläsning: jag har läst högt för mina egna barn och för andras barn. Jag har till och med läst barnböcker högt för mina elever (18-åringar som skrattar tillsammans åt Bockarna Bruse på badhuset). Jag har läst första kapitlet ur en massa böcker för mina elever och har sedan fått nöjet att se dem gå till biblioteket för att låna. 

Många älskar alltså högläsning och nu har vi (ännu) mer papper på att det fyller en funktion också. Mer böcker åt folket alltså. 

lördag 5 april 2014

Tanken som räknas? Eller handlingen?

Jag minns när jag läste "När träden avlövas ser man längre från vårt kök" av Tomas Sjödin. Han sätter fingret på så mycket, bl.a. om sorg. I den här krönikan talar han om att det inte längre är lika vanligt att buga, t.ex. på en begravning, utan att det kan bytas ut mot en annan kroppslig gest och jag blev lättad när jag läste det här. Det är svårt att veta hur man ska bete sig på en begravning, först och främst för att det är en sådan laddad situation och sedan också för att det (tack och lov) är så pass sällan man går på begravningar. Viktigt för både en själv och för de närmaste anhöriga är ju att det känns som ett värdigt avslut, tänker jag. En mycket behaglig man det här, Tomas Sjödin, och här tar han udden av något som jag själv har funderat över när det gäller just att visa respekt och omtanke.

Sorgen är så märklig. Ibland när jag vill visa att jag beklagar sorgen känns just de orden, "Jag beklagar sorgen", så styltiga. Det rinner inte som en vårbäck. Det ligger konstigt i munnen.

Jag tänker på när jag själv hade varit med om det just då jobbigaste värsta, en graviditet som inte blev av, när en av vännerna med händerna djupt nerkörda i jeansfickorna stod i hallen som en av de första att hälsa på. Han sa:
- Ja, hördu. Det här sög ju.

Mer än så krävs inte för att sammanfatta. "Jag beklagar" hade känts konstigt. "Det här sög ju" kändes klockrent. Sedan är det inte så mycket det man säger som räknas, utan att man hälsar på.

Vissa menar att det är tanken som räknas. Jag är nog mer inne på att det är handlingen som räknas.

torsdag 3 april 2014

Han var väl inte jätteroad.

Okej. Jag har alltså diagnostiserat mig med någon sorts tourettes, för jag har på sista tiden drabbats av en närmast tvångsmässig känsla att fälla kommentarer när det verkligen inte passar.

Ponera att det finns en vaktmästare på mitt jobb (helt hypotetiskt alltså) som svär och lever om lika mycket som kapten Haddock. Rent fiktivt skulle han ha kunnat lufta elementen i personalrummet (eftersom det bara var 17 grader varmt där inne) och han kanske inte var jättenöjd över just den sysslan. Svär, svär, svär, mutter, mutter, mutter.

Ponera att han ändå tar sitt jobb på fullaste allvar och att han, när han svurit och luftat elementen klart, tittar upp och ser att några takplattor har fått sig några törnar. All heder åt honom när han då går och hämtar ett flertal takplattor och börjar byta ut dem. Jag kunde inte hålla mig.

- Räcker det inte med att lufta elementen, måste du tilläggsisolera också?

Han var väl inte jätteroad. Det var han väl inte.

torsdag 27 mars 2014

Hembibblan börjar ta form

Nu behövs bara en matta och någon som matar mig med praliner...



onsdag 26 mars 2014

Svär du som får...

"Svär du som får!" Orden ska ha yttrats på en fotbollsplan en gång i fordom. I dag har orden också yttrats. Det är märkligt med språk och ord. Jag är generellt emot svärande och i synnerhet emot fult språk i form av t.ex. könsord och skällsord som anspelar på mentala och fysiska handikapp.

Samtidigt är livet bra märkligt. I dag har jag till exempel blivit glad över att en vän, ni vet en sådan där som står bergfast på ens sida trots att det både stormar och åskar, yttrade orden "Förbannade idiotjävel." Det är en riktig vän. Tack för det C.

Sedan finns det en S som aldrig höjer rösten, men rackarns: när lejonet ryter står buffeln stilla. Plötsligt kom en M också som överraskande sa alla de där sakerna som jag valde att inte säga. Jag tog min kopp och gick istället. För tio år sedan hade jag också rutit. Jag hade antagligen gråtit lite också. Nu suckar jag trött och känner att jag har gett upp lite. Det är nog det värsta av allt.

Den här dagen har varit en riktigt pissdag men jag är oändligt tacksam över alla fantastiska människor i min närhet.


lördag 15 mars 2014

En skrönikör och flickan från landet

Torgny Lindgren. En nutida gigant. En intellektuell som jag har bekymmersamt svårt att läsa, men som jag samtidigt - närmast saligt - tycker om att höra. 

Han fick benämningen skrönikör av mig efter dagens sittning. Det var dag två på litteraturfestivalen i Umeå, men det var nummer ett som satt på scenen. Torgny Lindgren och Kerstin Wixe bjöd på en personkemi och ett underbart samtal om ett berättar- och läsar"vi". Det tar jag med mig från den här helgen. 

I övrigt har jag sett och lyssnat till Sjón, en isländsk poet som bland annat skriver texter till Björk. Jag visste ingenting om honom, men tyckte ändå instinktivt bra om honom eftersom han var påtagligt lik Gary Oldman. Man ska aldrig underskatta en väl sittande mustasch. Viktig lärdom. 

Jag har också sett och lyssnat till Sofi Oksanen. Jag har bara läst Utrensning, men oj så bra den var. Denna färgstarka kvinna, med rötter både i Finland och Estland, satt bland annat och fördömde Ryssland och propagandaapparaten. "Allt Ryssland säger är lögn. Punkt.", var hennes meddelande. Även i ett mindre rött Umeå skulle den repliken ha rivit ner lika stora applåder. 

Sedan gick turerna till andra, mindre tippade sittningar: Kringlan Svensson och Valle Westesson berättade om boken Snille och smak - guldkorn från Flashback Forum. Mycket intressant. Kanske inte högkulturellt, men det är som med snabbmat - det mättar för stunden. 

Sista jag såg fredag - Suzanne Brøgger som talade (på någon märklig skandinaviska istället för att förföra oss med sin gungande danska) om den nyutkomna romanen. Jag vet inte vad den heter och kommer bara ihåg någon koppling till Nalle Puh, allt detta bara för att hon är så vansinnigt vacker. Det är vidareledes den enda kvinna klädd i leopardklackar som är värd att lyssna till. 

Senare på kvällen gick vi på festlig middag och blev där underhållna av en förtrollande Solja Krapu som, med röda klackar värdiga Dorthy, på sjungande finlandssvenska läste dikter med eldigt kroppsspråk. Jag dristar mig till att säga att hon stal hela showen. 

Helgens sämsta var en podcastinspelning av Flumskolan. Tråkigt. 

Helgens mest internationella är nog stunden när Yukiko Duke intervjuade japanska Yoko Tawada. Öst möter väst och väst får se på sig själva utifrån. Underhållande och intellektuellt, men jag var alltför trött för att uppskatta det fullt ut. 

Som om inte detta vore nog så har de här dagarna dessutom innehållit timmar av god samvaro med fantastiska kollegor. SOM jag uppskattar dem och SOM vi kan skratta - både åt oss själva och åt andra. 

Trött, men tankad med härliga upplevelser vilar jag nu ut med familjen. 

måndag 3 mars 2014

Hällegud så fort det går

En dag av skjutsning, innebandy, bilkörning, bad, bilkörning, handling, matlagning, skjutsning, handling, hämtning, matlagning, läggning, oscarstittande... Det är tur att jag har lov. Mmm, så avslappnande. 

Yngste sonen lutar sig tillbaka med ett stoooort leende: - Alltså! Jag har så snygga byxor! (Snorgröna, han fick välja dem själv på affären i söndags.) 

Äldste sonen: - Jag är inte så hungrig. (Sedan åt han tjugo småplättar.) 

Oscarstittande: Hur hög var Harrison Ford när han var presentatör? Ovärdigt och ovärt. 

Ellen Degeneres däremot, otroligt bra. 

Filmen, boken - Boktjuven, visas just nu på bio och jag måste, måste se den, men när? 

tisdag 25 februari 2014

Bäst just nu? Trassel.



Jag ser film med barnen när det slår mig: det närmaste jag kommer att få se en bra romantisk komedi är när jag ser filmer från Disney eller Pixar eller allt vad de heter. Bäst hittills? Trassel tror jag. Makalöst bra.

söndag 23 februari 2014

Lite läst blir det ju. Det blir det.

Lite läst blir det. Lite i alla fall. Nog så lite, men ändå. Med en femmil, en oshockeyfinal och med en EM-lottning är det kanske inte undra på att det blir lite sporadiskt, men här är ändå facit: 

Man måste gilla en bok som använder följande formuleringar: "kommunalrådskorrekt", "den gravida surdegsbitchen" och "Ibland vill man bara ge dig en high-five. I ansiktet. Med knytnäven." (Jenny Jägerfelds Jag är ju så jävla easy going.) För att inte tala om blinkningen till vuxna (för jag kan inte tänka mig att många tonåringar vet vem Roy Andersson är): "Energilampor. Guds gåva till Roy Andersson. Jag såg ut som ett grönt lik där inne på toan." 

Sedan Jessica Spotswoods andra bok i serien om systrarna Cahill som brottas med häxprocesser i ett alternativs New England - Stjärnmärkt. Finn, den lite nördige men modige hjälten som är kär i Cate är så göllit framställd att man som blir lite kär i honom själv. Mer om denna i Bokgalleriet

Böcker som jag lägger bort: 
- Vägen till Bålberget. Jag är ledsen Terese Söderlind. Jag tar mig inte till Bålberget. Jag tyckte bra om Norrlands svårmod, men inte den här. 

- Stenträdet, av Stefan Einhorn. Jag tokälskade Änglarnas svar, men Stenträdet är verkligen inte välskriven alls. Den är rent av taffligt skriven, dialogen är knagglig och de psykologiska utsvävningarna för olika resten av innehållet. 

- Svarta lådan, av Michael Connelly. Jag som har slagit fast att han har hög lägstanivå. Jag bara gäspar. Jag vill egentligen läsa, men nej. Jag klarar nog bara av att läsa ungdomsböcker. Bara och bara i och för sig. Så bra ungdomsböcker som det finns nu för tiden är det inte fy skam, men oj vad jag längtar efter att läsa någonting riktigt bra. Och vuxet. 

onsdag 19 februari 2014

Ring inte mig...

Till dig arge, vite man från Motormännens Riksförbund som ringde mig i dag och uttryckte dina passivt-aggressiva sidor när jag inte var intresserad av att betala 37 kr per månad för att hjälpa till att få människor att sluta sms:a medan de kör:
1. Du måste slipa på dina retoriska förmågor. I nuläget är du riktigt kass. Inte ett rätt, faktiskt. En retorisk fråga på sin höjd, men inte ens den satt bra.
2. Du måste lära dig ta ett nej. Ett nej är ett nej, som i så många andra sammanhang.
3. Du är otrevlig och kommer med ett värdelöst erbjudande, men inte ens det är den avgörande anledningen till att det är så enkelt att tacka nej. Jag vill helt enkelt inte.

Faktiskt så känner jag att DU borde betala MIG 37 kr i månaden. Så dålig tycker jag att du är.

fredag 14 februari 2014

Hår på knoppen eller hår på kroppen eller hår på...

Alltså, vi har många samtal rörande kroppen här. Och med "vi" menar jag sexåringen. Han vill veta hur allt funkar och varför det finns hår. På kroppen. Han är minst av allt intresserad av håret som finns på huvudet om man säger så.

Jag har inga problem med att prata blommor och bin, ägglossning och bebisar nio månader senare, men när ska jag sluta?! Vad är grundnivån? Vart går gränsen? Oftast känns det som om jag bara rör till det.

Ändå är det mest nioåringen som ser vettskrämd ut. Stackarn. Han har av lillebror i dag fått en uträkning på hur många år bort det är innan han får hår. På andra ställen än på knoppen alltså.

lördag 8 februari 2014

En mening som gör sig bättre i tal än i skrift:

"Där borta där det är tänt, där har jag släkt." 

En humorklassiker från förr. 

fredag 7 februari 2014

Det blev tal om någon typ av tio-i-topp-lista...

...när det gäller läsning och efter kort eftertanke såg det ut så här (utan inbördes ordning):

Boktjuven, av Marcus Zuzak.
- Andra världskriget, judar som göms i källare och döden som berättare.

Jane Eyre, av Brontë.
- En klassiker som jag mycket motvilligt började läsa, eftersom den ingick som kurslitteratur. Jag grinade i mitt umeanska studentrum och sträckläste till dess det var dags att gå till skolan igen. BBC-serien med Maggie Smiths son i rollen som Rochester är... Ja, du vill inte dö utan att ha sett den.

Livet efter dig, av Jojo Moyes
- Varför tog jag med den här? Ja, bl.a. för att den förändrade min syn på aktiv dödshjälp.

En halv gul sol, av Chimamanda Ngozi Adichie
- Biafra utifrån medelklassens perspektiv. Otroligt stark läsupplevelse. Adichies Lila hibiskus är också bra.

Ur vulkanens mun, av Helena von Zweigbergk.
- Kvinnan borde geniförklaras och egentligen tycker jag att alla hennes böcker är läsvärda. Jag nämner Vulkanen av den enkla anledning att jag och min man pratade om innehållet från Piteå till Stockholm, inte tur och retur, men ändå.

Niceville, av Kathryn Stockett.
- Södern under 1960-talet, mitt under brinnande tal av Martin Luther King och mitt under brinnande debatt om medborgarrättsorganisationer. Min kärlek till Emma Stone föddes när jag såg filmen, som för övrigt är lika bra.

Änglarnas svar, av Stefan Einhorn.
- Hur Andra Världskriget kan påverka människors öden, långt efter krigsslutet. Vad änglarnas svar är, visar på en människosyn som vi bör fortsätta diskutera.

Vi, de drunknade, av Carsten Jensen.
- Den bästa tredelade mastodontroman jag har läst, om danska livsöden berättade i robinsonadform bland annat.

Nu vill jag sjunga dig milda sånger, av Linda Ohlsson.
- Två kvinnor i olika åldrar, men med hemligheter som de aldrig trodde att de skulle avslöja för någon. Starkt!

Min mormor hälsar och säger förlåt, av Fredrik Backman.
- Det kan ha varit att jag blev isprutad radioaktiv vätska och utsattes för en fyra timmar lång undersökning av syster Gunnar som gjorde att jag var extra mottaglig för innehållet, men jag tycker att den här var sjuuuuukt bra.

Torka aldrig tårar utan handskar, av Jonas Gardell.
- Gardell som verkligen inte haft det lätt att komma in i mitt liv, men med den här bokserien är han för alltid bevarad i mitt hjärta. Vilken kärlekshistoria, vilken samtidsskildring och vilken ton. Helt fantastiskt.

Vindens skugga, av Carlos Ruiz Zafon.
- Magisk realism i Barcelona som tar sin början i de bortglömda böckernas gravkammare. Skildringen av handlingen i en bok smälter samman med huvudpersonen Daniels liv är också exempel på magisk realism.

Och så dessa, de där böckerna som är bara så bra, så bra, så bra, även om de inte kvalar in på tio-i-toppen (som blev lite längre än tio) och det är Dagen efter, Radhusdisco, Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, Utrensning...






tisdag 21 januari 2014

Spoy, kräkes å kast opp

Spoy, kräkes å kast opp, det är vad barnen behagar göra. Inte samtidigt, utan med några dagars mellanrum. Jag har just andats ut, trott och tänkt att vi andra klarade oss, men nej.

Det började med fredagsmys i ja, just det, fredags. Fredagsmys är fint och mysigt om det stannar inne i kroppen. Fredagsmys utanför kroppen är som hår när man hittar det där det inte ska vara - äckligt.

Så. En helg utan överdrivet mycket sömn. En arbetsdag i går, min värsta på hela veckan eftersom schemat ser till att pedagogisk eftertanke och kvalitet icke är önskvärt alla dagar. Jag hade en tanke under helgen att vara hemma med den yngste, men räknade till 52 timmar efter de senaste symptomen och tänkte därför att det inte fanns någon anledning att vara hemma.

Väl hemma och väl i säng för en natts god sömn väcks jag klockan 01.00 av att nioåringen knackar mig på axeln. Han hann inte säga någonting, utan gav bara tillbaka till naturen det han tidigare under kvällen hade fått.

Så därför kan vi konstatera att vi knäfallit inför porslinsguden, kört Gustavsbergsbussen, ropat på Ulrik, lagt en pizza och nått katarsis. Kan det bli helg nu?

torsdag 16 januari 2014

Ni vet hur det är...

Ni vet hur det är när man bjuder på en grej på Tradera och någon annan lägger ett högre bud. Ni vet hur det är när man inser att det där användarnamnet är misstänkt likt användarnamnet någon man känner har. Ni vet sedan känslan när man inser att man budar mot sin egen pappa.

lördag 11 januari 2014

En massa om i dag

Det roligaste först. Kommer från ett av barnen naturligtvis. Någon tycker kanske att jag skriver mer om femåringen än om nioåringen. Jo, men nioåringen håller på att bli för stor för att omskrivas. Hans integritet tillåter inte det här forumet, medan femåringen får stå ut med att bli uthängd i lagom dos några år till.

Två femåringar leker med legogubbar när den ene plötsligt utbrister: - Men! Var är våra flickvänner? Den andre ser lika överraskad ut: - Ja! Var har vi lämnat dem?!
    Jag frågade honom sedan vad flickvännerna sa när de väl hittade dem, varpå jag fick en dumförklarande blick samt orden: - Alltså, vi lekte ju bara. Det är ju inte riktiga tjejer. 
    Jag dumförklarade tillbaka: - Du ska vara GLAD över att det inte var riktiga tjejer.

Vi tittar på Homeland, jag och maken, och den serien borde beläggas med en blinkande varningstext om att du - när du väl tittat på första programmet - inte kommer att kunna sluta. Kanske beror det på att jag älskar Claire Danes. Kanske beror det på att det inte riktigt vill sig när jag och maken ska se film ihop. Kanske beror det på någonting helt annat, men det här är så bra!
    En amerikansk krigsfånge fritas under en operation i Afghanistan och återvänder hem som hjälte. CIA-agenten Carrie har arbetat i Bagdad och där fått veta att en amerikansk soldat har blivit omvänd så att han nu utgör en fara mot sitt hemland. Det är snyggt spelat och alla karaktärer har sina egenheter, vilket i sig gör att allt känns bra. Vad den hemvändande soldaten gör i slutet av andra avsnittet ska jag inte avslöja, men jag får gåshud bara jag tänker på det.

I övrigt ser jag Downton. Jag fick lite dåligt samvete över att mr Bates har varit tvungen att sitta kvar i fängelset hela den här tiden, så nu har jag försökt titta ikapp så att han åtminstone kan bli utsläppt. Nåja.

Jag hade tänkt kommentera någonting om vägen och vägstatus också, men orkar inte. Kortversion: fem avåkningar och en frontalkrock. Inte för mig personligen då, men bl.a. för äldste sonens klasskamrat. Nu, tre dagar senare, kommer väghyveln.

Att hyvla vägen nu är som att sätta på en kondom efter samlaget. Det är mycket säkrare, men det var så dags.


lördag 4 januari 2014

Några citat från Euskefeurat, mono- respektive polygami samt faktumet att jag (tydligen) är muslim

Om man behöver filosofera över livets vara eller icke vara, över ändlighetens faktum eller över det här med att vara människa - då kan man med fördel spela upp en valfri låt av vårt lokala band, tillika filosofiorakel, Euskefeurat. Vad sägs om det här?

Förr skulle man vara solidarisk. Nu ska man vara solid och arisk. 

eller

Du vet hur det blir och sen blir det inte av... 

Sonen resonerade i dag kring huruvida han skulle gifta sig med en pojke eller en flicka och vi ägnade ansenlig tid åt att väga för- respektive nackdelar när det gällde fyra olika kandidater. På listan fanns tre pojkar och en flicka. Han radade upp pojkarna och förklarade att de var så bra som kompisar och att de var roliga att leka med.
- Men vet du, en annan som är fin, det är Alice.
- Ja, det förstår jag. Men du, det viktiga är ju också att den andra personen är med på det. Pojken eller flickan måste ju vilja gifta sig med dig också.
- Det är klart. Jag får fråga dem.

Efter en stund kom nästa fråga:
- Får jag gifta mig nu eller måste jag vänta till dess jag blir vuxen?
- Jag vet faktiskt inte om du måste vänta tills du bli arton. Annars måste du gå till kungs och fråga om lov. Alltså fråga kungen.
- Okej. Ja, jag får göra det då.

Nu diskuterar vi frågan på facebook och en av föräldrarna till killarna i fråga är positivt inställd, så det är inga problem från det hållet. Jag blir glad också över att se att vår närmaste kyrkoherde gillar inlägget om samkönade äktenskap. Jag har svårt att förstå dem som är emot. Jag är kär i en man och måste ha förståelse för att andra också blir det. Inte i min man då, men ni fattar.

Diskussionen ledde sedan vidare till det här med polygami och sedan till diskussionen jag hade med en muslimsk taxichaufför som efter en halvtimmes samtal förklarade för mig att jag är muslim. Jag försökte berätta att jag mer är åt Gud och Jesus-hållet, men han försäkrade mig om att jag var muslim i mitt hjärta. Det känns bra att jag har alternativ om inte annat.