Glasögon

Seriösa funderingar: jag tar mig inte till optikern, trots att jag slänger ur mig ett desperat "HEJ" till människor när de kommit på två decimeters avstånd (eftersom det är först då jag ser vilka de är). Jag sitter och ömsom kisar, ömsom spärrar upp ögonen för att se vad som ger bäst skärma till det oformliga framför mig. Sedan klagar jag över att jag blir rynkig och rödögd.

Bara våndan över att låna hem bågar och bestämma vad man kan ha på sig och ändå se ut som folk. Fast problemet just nu är att jag inte ser ut.

Avblåst

Det här var avblåst när vi kom hem denna höstigt, blåsiga eftermiddag. En björk har gått hädan på det mest brutala sätt. Kannibaler som vi är kommer vi att elda upp den under högtidliga former nästa vinter.











Hela dagen har varit en minuskörning. Jag hann besöka vårdcentralen för att få en kur med välbehövlig medicin. Vad lär jag mig av detta? Att det är dumt att gå lång tid med symptom på någonting uppenbart och inte söka hjälp för det. Farbror doktorn dumförklarade mig med sin blick, men munnen sade att det var bra att jag hade sökt hjälp.

En tur till folktandvården orsakad av problem med en lagning jag trodde släppt. Nej då, den var bara dåligt utformad, så farbror tandläkaren gjorde om det. Ingen reklamation giltig, så det kostade svidande 1024 kr. För att laga någonting som inte var trasigt. Det finns få saker som får mig att elda upp mig så mycket som det faktum att munnen inte anses höra till resten av kroppen. Aaaarrrgh!

Varför säga tack?

Jag har så tokigt schema att jag måste lägga en lunch som omfattar 1½ timme på onsdagar. Nåja, jag går iväg till butikerna inne i stan och passar på att strosa runt där utan skrikande barn och suckande make.

När jag handlade tänkte jag plötsligt på det här med att säga tack. Kassörskan säger ofta tack (inte alltid) när hon tar emot mitt kort för att dra det genom betalgrunkan och sedan säger jag tack när jag får tillbaka mina egna kort. Jag prövade att inte säga tack när jag fick tillbaka dem, men det kändes så tokigt att jag snabbt sa det några sekunder senare i alla fall.

Sedan några allmänna iakttagelser:
- Belysningen i vissa affärer är brutalt avslöjande.
- Värmen är brutalt uppskruvad. Har någon någonsin frusit i ett omklädningsbås? Med de starka lamporna och med kläder som ska på och av slutar oftast mannekängandet med att jag helst vill köpa en fläkt.
- Om det finns två speglar i ett omklädningsrum och den ena inte går att vrida på så att man ser hela baksidan av den egna kroppen så bör allt vara hårt fastskruvat så att man inte gör bort sig och drar så hårt att den prövande människan i båset intill blir rädd och undrar vad som står på. Uj, uj, uj, vilken lång mening. Dessutom i avsaknad av kommatering. Återkommer.

Kaffe i bh:n

- Det är inte ofta man ser dig klädd i vitt! anmärkte en kollega i dag.

Nej. Det är inte det. Av en anledning. Jag hade klarat nästan en hel dag utan att spilla när jag kom på den eminenta idén att bära bort många koppar och glas från mitt skrivbord. Att balansera många koppar och glas medan man låser en dörr är ingen bra kombination.

En kaffeslurk som lämnats kvar i en kopp skvimpade över, rann förvånansvärt samlat ner i urringningen och lade sig som ett ljummet inlägg i bh:n. Det syns bara en liten, liten droppe men i övrigt finns det en ansenlig mängd i... ja, underklädesplagget.

Därför, bland annat, ser man inte mig så ofta klädd i vitt.

Trycknässelutslag

Okej. Jag kanske inte ska äta så mycket äpplen ändå. Jag får inte andnöd eller elak klåda. Jag får små bölder. Små ilskna som kliar något så fördärvat - men bara där kroppen varit utsatt för tryck: Fingertopparna och fotsulorna är extra utsatta.

Trycknässelutslag kallade farbror doktorn det. Orsakat bl.a. av allergi. Och stress. Jag fick det i dess värsta form under graviditeten med lilleman och nu är det alltså tillbaka. Stressig första vecka + äppelätande = aj och kli. Jag är inte road.

Detta var dagen...

...när maken var ledig nästan ett dygn.

...när vi åkte till mässan och köpte en soffa. Bara så där. Det tog nog inte ens tio minuter att bestämma sig.

...när jag köpte dyra löparskor för halva priset. Nu blev de bara halvdyra men helsköna.

...när jag fick åka på tjejmiddag för tredje dagen i rad. Tänk att man inte ens är nära att bli less. Jag tyckte bara lite synd om min man. En stund, för sedan hade jag glömt honom.

...när Crosstrainern gav ifrån sig ett ljud varje gång jag trampat runt på högersidan. Min man synade skruvar och muttrar, hämtade allehanda mojänger i garaget, skruvade och muttrade en stund, skruvade ihop, fortfarande hörde missljud, skruvade i sär, karvade och skruvade ihop igen. Nu swooooschar den bara så tyst och fint igen.

...när jag firade min sista semesterdag med ett dopp i en lagom kall sjö tillsammans med femåringen. Hälsosamt och stärkande?

Soffan, men tänk att den är svart, leverans nästa vecka eller veckan därpå.

Festligheter, fastigheter, apparater och omlån

I går var det dags för tjejkväll med syster, moder, kusiner, ingift moster och några andra inbjudna. Det bar av till Luleå där molnen lättade och havsutsikten visade sig från sin bästa sida. God mat och sju olika glas med nio olika sorters innehåll blev en lyckad inramning på en flera timmar lång middag.

Det blev inspektion av ett garage som nästan är större än huset jag själv bor i samt husesyn av den stora, ljusa villan vid strandkanten som vi hört så mycket om. Det var fantastiskt fint och vi somnade mätta och lyckliga.

Mormor och morfar åkte iväg med barnen och jag har tagit en långpromenad med radio i hörlurarna. Min i-Pod har gett upp och blänger ilsket på mig så snart jag närmar mig den. Jag avskyr när apparater jag i det närmaste har blivit beroende av har den attityden. Men skrattar bäst som skrattar sist - jag ska byta ut eländet så får den känna på hur det är att bli avvisad.

Nu bär det av på kusinbarnskalas innan jag ska krypa in på biblioteket på bara knän och med mössan i hand. Jag är så sen så sen med två böcker. Underbara bibliotekarien brukar dock bara le och säga: - Vi får väl se om de (böckerna) sprängs. Gör de inte det så går det nog bra.

Men vaaaad!

Ugnen brände mig på fingret! Jag skulle bara stoppa in en oskyldig pannkaka när ugnen ryckte till och lade sina glödheta sidor mot min tumme. Huden antog genast en ton som ligger nära orange och det luktade inte gott.

Tänk att man glömmer av mellan gångerna exakt hur ont det gör att bränna sig. Svedan, den stickande ilningen som fortplantar sig några milimeter runt om själva brännsåret, bultandet som ihärdigt påminner om hur elak en varm ugn eller spis kan vara...

Getingsticket i går gör sig påmint genom att klia och svida under foten och just nu är det riktigt, riktigt tråkigt att vara jag.

Jag glömde av att vara mörkrädd

I går jobbade maken natt och det hör inte till vanligheterna att jag är mörkrädd. På tv kunde jag se Saw eller Fredagen den trettonde, men valde - klokt nog - att låta bli. Jag läste inte i min rysliga bok heller, utan höll mig till att titta på en kärlekskomedi på Voddler.

Genom luftfönstret hörde jag dock ljud från skogen och det hör inte heller till vanligheterna. Någon gick omkring där ute och talade högt. Jag vet inte hur många de var, men jag gissar på två. Onyktert verkade det, vilket däremot inte förvånade mig, för vem kommer på att gå omkring i skogen bakom min gård? Det finns liksom inget att göra där och stigarna leder inte till något vidare värst intressant heller.

När jag så skulle sova blev det lite spännande och jag dubbelkollade att dörren var låst. Rätt vad det var vaknade jag och så var det morgon. Så var det med den rädslan = )

Vad är det för en dag?

Döngenvild, dygnsvild som jag är har jag tappat uppfattningen om vilken dag i veckan det är. "Monday, Tuesday, Thursday..." som det sägs i Gudfadern.

I dag, för efter midnatt övergår en dag till en annan, är det min födelsedag. 32 år. Om det finns ett uttryck för att vara döngenvild så borde det finnas ett för att vara årsvild också. Jag hade ingen aning om att jag var äldre än 27, men de grå håren, de två barnen och skratt- och bekymmersrynkor talar sitt tydliga språk.

För att försvara mitt bloggalias kommer här lite finkultur; Tage Danielssons "Livet är kort"

BB
GB TV
IQ AB Ba BC C TV
FF LP EP UKV LSD
SSU RFSU TV
vpl OP
SKF LO ABF TV
SKF PR TCO DN TV
SKF VD SAF SvD TV
ATP KDS TV
GB TV
TV
TV
STOP

Antecknar ni det här?

Det är något allvarligt fel på mig. Det kanske inte kommer som någon överraskning för andra, men för mig var det som att få en käftsmäll av en enarmad bandit.

Som en blixt från den regntunga himmel som hägrat över byn i dag blev jag drabbad av ett akut behov av en ny mobiltelefon. Jag tittade på nätet i 20 min., skickade iväg maken och så var den affären i hamn. Fortvaregjort.

Sedan överraskar jag mig själv igen med att sitta och göra passande låtlistor till Spotify premium som jag sedan ska njuta av i detta lilla underverk till telefon. Jag plockar och klickar, söker och hittar. Nu när jag går igenom listorna är det smörmusik som till och med Peter Jöback och Julio Iglesias skulle skämmas över att bli påkomna att lyssna till. Den förstnämnde finns till och med med.

Jag tycker inte om den utveckling min personlighet har tagit. Vem vet hur det här kan sluta.

Miljöpartist?!?

Så här i valtider tror jag mer på UFO än på SIFO.

Jag har gjort ett test på DN.se där formuläret utifrån vad jag svarar på olika frågor räknar ut vilket parti jag ligger närmast i åsikt. Resultatet blev Miljöpartiet och jag sitter här, lite chockad och lite skakad = ) Jag försöker rekapitulera vad jag svarade och får inte ihop det: jag svarade ju att jag INTE ville ha höjd bensin- och dieselskatt.

Kanske är det annars som Euskefeurat sjunger, att "innerst inne är vi alla folkpartister", men det vill jag inte alls kännas vid. Jan Björklund och jag har inte mycket gemensamt. Över huvud taget tycker jag att det är tröttsamt med politik. VM-sommaren störs av att det bara är 100 dagar kvar till valet. Alla positiva förändringar som utlovas från politikerhåll blir misstänkt valfläsk och alla siffror som presenteras är tolkade så att de ska stämma med de resultat man vill att folk ska tro på.

Sedan tänker jag på Hjalmar Söderberg, som tror "på köttets lust och själens obotliga ensamhet". (Eller det gör jag egentligen inte, men det är så vackert formulerat)

Saknad syster

Systern svamlar sammanhängande.
Säger sunt strunt som saknar sanningsflykt.
Storasystern skrattar sävligt.
Summariskt säger systern sådant som sällan sårar.
Syskonbarn ska sysselsätta sig - ska stila.

Sedan söker stintan sig systematiskt söderut.
- Sorgerikt sörjs systerns sorti.

Söckendagen släpar sig sakteligt särskilda säsonger
- sommaren, senhösten.
Säkerligen står systern,
såtillvida systemet samt saldot samtycker,
strax stampande, sårbar?

Sällskapsmänniska som sjukas samtal.
Skilsmässans sorgetårar strilar, syskonkärlek stångas.
Så synes saknaden systerskapet sysselsättes.














Jag har aldrig lagt ut en bild på mig själv förr.

Det här är jag - och systeryster (det är jag till vänster).

Ett litet steg för mänskligheten, ett gigantiskt steg för bloggerskan.

En maläten kulturkofta

Nyss hemkommen från ett finfint bröllop sitter jag i soffan hemma och försöker smälta all mat med ren viljestyrka. Jag får flashbacks från slutskedet av graviditeten när barnet tryckte ihop lungor och kissblåsa och mår än mer illa när jag betänker att det nu är lax, dubbelmarinerad fläskfilé, inbakad kyckling, potatissallad och rotsakslåda som trängs med tårta, godis, vickning, läsk och chips.

Ingen bäbis här inte, men däremot har jag träffat en liten tvåmånadersbrutta som fick äggstockarna att be på sina bara knän om att få bli använda igen.

Jag var sexton år när jag och maken blev ihop och det är sexton år sedan. Vi har varit gifta i åtta och haft barn i snart sex år. Det är två år sedan jag startade den här bloggen och om fyra timmar vaknar barnen. När de vaknar kommer jag dock att sova = )

Själv är jag lite uppäten också. Myggen älskar mig. Jag älskar inte dem. Inte all kärlek är besvarad. Kvällens brudgum var dock stolt och rak i ryggen som en fura. Bruden var strålande vacker och såg mycket lycklig och med en skön känsla, blandad med äcklig mättnad, sluter jag de blå.

Väntan

I dag kom dagen som jag och många med mig väntat på: studenten. Det är något hjärtknipande: åsynen av nittonåringar vars ansikten uttrycker sorg, glädje och längtan ut. De har tagit ytterligare ett steg mot vuxenvärlden och står inte kvar med en fot i varje läger längre. Flickorna är vackra och uppklädda, men det är faktiskt pojkarna jag får mest hjärtknip av. Håret som förr varit efter-gympan-rufsigt är nu klippt i en kort, prydlig frisyr, de bär sina kostymer (inte alltid svarta) med rakare hållning än vad de burit upp jeans och t-shirt och de blir plötsligt blyga. Jag som har stångats och gnabbats, grälat och skrattat med dem får nu en tafatt kram, ofta med dunk i ryggen.

Eleverna har gjort klassböcker och skrivit fint om varandra och om sina lärare. Det blir lite som ett kvitto på att de reflekterat ganska mycket över sina tre år tillsammans med oss. Jag blev framröstad som "sträng och snäll" = ) Vad ska man säga? Det stämmer nog.

Väntan är över: VM i fotboll började i dag och jag är så lyckligt lottad att jag har en 5½-årig son som satt som klistrad vid tv:n med mig och såg premiärmatchen mellan Sydafrika och Mexico.

Nu väntar vi på systeryster som kommer hem från hufvudstaden.

I morgon väntar bröllop.

Sedan väntar semestern om en vecka.

Väntan. Godartad sådan.

Stupid said, stupid was

Jag är hjärntvättad och miljöskadad. I dag har vi uppvaktat svägerskan på fösledan och maken hade inhandlat två ting på bemärkelsedagen. Han överlämnade bara ett paket och jag hann bli orolig för att han hade glömt det andra.

Nu till det stupida: Jag drog till med tricket vi använder sinsemellan när vi inte vill att barnen ska förstå. Jag började prata engelska. Som om kvinnan i fråga, nyss fyllda 28 år inte skulle förstå orden "Did you remember the other one?"

Jag behöver semester. Eller vacation som det också heter = )

Snövit och de... Prosit!

Det är lite dvärgtema på oss i det här huset. Eller man kanske inte får säga dvärg längre, inte ens om man talar om Snövit. Snövit och de sju kortväxta människorna. Hur som haver:

- Tvååringen är Butter. Men så arg kille.
- Blyger när han får följa med på dagis.
- Femåringen är Glader. Han är otroligt rolig.
- Femåringen fortsätter med att vara Kloker. Han kommer med nya åskådningar om världens beskaffenhet hela tiden.
- Tillsammans är de tvillingarna Trötter. Det är en trött tid med många aktiviteter.
- På kvällen, strax innan kvällsmålet, förvandlas de, närmast siamesiskt, till Tokrar.

Själv är jag Prosit. Pollen, I say no more.

Och Maken? Han är Fjärter - den föge kände, föga älskade åttonde dvärgen. Eller inte bara han förresten. Det gäller oss allihop = )

Morsikdag

Mors dag. Femåringen ville köpa en klänning åt mig. Det känns spännande.

Min mamma fick ett vindspel i glas. Hon hade köpt sig en sådan, på samma affär, i onsdags. Det är inte första gången det händer, men oftast brukar hon pricka in att köpa samma sak på egen hand strax innan jul. Hon började bara skratta när hon höll i paketet och såg att det var samma form och hade samma tyngd.

I dag bär det av för att äta morsdagsmiddag på Storstrand och det känns också spännande. Jag har bara ätit julbord där, men det var fantastiskt gott så det blir nog bra.

Sedan anordnar byns missionsförening Motion för mission. Pengarna går till ett projekt i Addis Abeba och är ett hedervärt arbete för att hjälpa gatubarnen där. Hela dagen är med andra ord inbokad innan betygsångesten ska övervinnas.

Glad mors dag!

Saknad syster

Systern svamlar sammanhängande.
Säger sunt strunt som saknar sanningsflykt.
Storasystern skrattar sävligt.
Summariskt säger systern sådant som sällan sårar.
Syskonbarn ska sysselsätta sig - ska stila.

Sedan söker stintan sig systematiskt söderut.
- Sorgerikt sörjs systerns sorti.

Söckendagen släpar sig sakteligt särskilda säsonger
- sommaren, senhösten.
Säkerligen står systern,
såtillvida systemet samt saldot samtycker,
strax stampande, sårbar?

Sällskapsmänniska som sjukas samtal.
Skilsmässans sorgetårar strilar, syskonkärlek stångas.
Så synes saknaden systerskapet sysselsättes.

Tilläggsminuter efter 80?

Ibland när jag läser mina inlägg tänker jag att någonting fattas mig. Och det är inte Skalle-Per. = ) Jag gör många saker och tar många beslut som jag aldrig skulle ha gjort för tio år sedan.

Jag talade med mina föräldrar för inte så länge sedan om hur man förändras och hur åldern förändrar en. Sett under tioårsperioder så är skillnaden mellan 10- och 20-års ålder himmelsvid. 20-30 är inte lika våldsam, men eftersom de flesta i min närhet färdigutbildar sig, stadgar sig och skaffar barn så är de tio åren händelserika och bjuder på en hel del förändringar. 30-40 är mer en tillväxtperiod är min känsla just nu. Nu vet man på ett ungefär vad man kan vänta sig, även om livet bjuder på några överraskningar - goda som onda.

40-50 kan jag inte uttala mig så mycket om och sedan kommer 60 med pension. Barn ska flytta ut och barn kanske skaffar barn. Det måste vara stort.

Att däremot se skillnaden mellan 60-70 är... jag vet inte vad. Sjuttio låter gammalt. Ändå känner jag en del sjuttioåringar som inte är gamla. Det kanske inte är läge att säga att man är så gammal som man känner sig, men ändå.

Mellan 70-80 tänker jag mig att det är lite grann som slutet av en fotbollsmatch. Man vet inte hur många tilläggsminuter man kan vänta sig. En skön kommentar som en släkting till mig sa, vid en då rätt respektabel ålder, var: "Vad väntar Gud på? Är det någonting som inte är uppklarat? Jag är redo."

Jag hoppas att jag kommer att känna mig redo. Jag har känt mig redo för andra stora tillfällen - just giftermålet, utbildningen och barnaskaffandet. Jag har förändrats. Herre jistanes vad jag har förändrats.