Sol, vind och skräp

Idag har ortsnamnet gjort skäl för sig. Vinden tog fart över sjön och fick oss att packa ihop grejerna och åka hem. Där lade jag mig för att söva minstingen inomhus, eftersom det är svalare där, men det slutade - som det ofta gör på min semester - med att jag somnade också och sussade gott i två timmar. Jag som aldrig någonsin lyckas somna på dagarna annars.

Om ni ska köpa pool till barnen i sommar och vill ha tag på riktigt skräp ska ni handla på Barnens Hus. Vi köpte medvetet en som man INTE blåser upp eftersom de "bara" håller en säsong, kanske två, men den här höll i två dagar. Nu ska jag in och byta imorgon och då blir det en uppblåsbar lika fullt.

Jag har försökt läsa min bok idag, för den tar sig, men lilleman är mycket tydlig med vad han tycker om att jag läser. Han kryper upp på mig och sätter sig på bröstkorgen och trycker sedan undan boken med fötterna.
- Ska jag sluta läsa? frågar jag.
- Mmhmm, nickar han.

Ö najs däj

Kan tandläkaren någonsin göra så fel att de måste stå för det? Det verkar inte så. Jag är nöjd med min tandläkare i stort, men det har faktiskt blivit några kostsamma felsteg vilket känns så där att måsta betala för.

Förmiddagsbesök av Bara för idag med barn blev en trivsam historia med såpbubbelblåsning, lunch och rolig lek på kul-gul (?) delfin.

Bibblan kontaktade mig angående min trettone (!) lånebok för sommaren. Det är dags för lite ful-väder så läsilet kan komma igång.

Avslutning av dagen på goda vännernas studsmatta och sedan glass på en solvarm stentrappa. Allt som allt en riktigt trevlig dag.

Badbröllop

Min makes syster gifte sig igår och det blev en härlig dag. 29 grader i skuggan, åskan applåderade i nordväst, brudparet var vackra, maten god och det är som alltid en ära att få vara med när någon firar sin stora dag.

Det var dessutom makens födelsedag och han hade nog hoppats på ett eget presentbord, men gick i så fall gruvligt besviken hem därifrån.

Det är första gången jag badat under ett bröllop. Vi tog med oss badkläderna, min man och jag, och badade under andra pausen. Det var otroligt skönt och vi blev faktiskt lite svalare under resten av kvällen.

"Nu vill jag sova tills jag vaknar..." sjunger Peter Jöback, men jag vet inte det jag. Jag tror att jag mår bättre av att ställa klockan och gå upp i lite lagom tid. Tråkigt, men dessvärre sant.

Min man och mitt kvinnliga jag

Jag älskar min man. Vi har varit tillsammans i 15 år i september. Gifta sju av dem, vilket vi firar (?) om en vecka. Ändå förstår jag inte hur han fungerar. Med all kärleksfullhet.

Vi lämnade bort barnen (tacka morfar för det) och superstädade hela huset och hann prata om viktiga saker. Egentligen ska man göra små pauser för matintag, men effektiviteten sätter käppar i hjulet där. Både jag och min man är kända för våra mörka personligheter när blodsockret faller. Därför blev det ett vulkanutbrott när jag skulle skura golven och bara drar fram en massa ludd från golvet under soffan.
- Har du inte dammsugit under soffan? vrålade jag trots att jag räknat till tio.
- Nej, jag tyckte inte att det behövdes.
Så stod jag där med damm som krullats och fastnat på golvet, var trött och rätt hungrig och jättearg. Det gick över. Det är en av mina bästa egenskaper - jag flammar upp som en tändsticka (vilket inte är jättebra) men sedan blir jag snäll igen.

Jag har dragit fram ett 50-talsbord som jag började slipa för att så småningom måla upp. Slipen var så där bra och min man ville pröva hur vass den var. Det slutade med att han tog över projektet medan jag underhöll barnen. Ändå är ju jag största boven som inte ens reagerar.
Så kan det vara. En annan del i genusproblematiken är detta med vad vi själva har för förväntningar på det andra könet. En kvinna, vi kan kalla henne för min mamma, hade hört att en yngre man, vi kan kalla honom min bror, hade tvättat alla fönster hemma i den egna boningen varpå hon sa:
- Men så duktig du är.
Sedan pratade vi om det, att det är väl inget speciellt bara för att han är man. Själv är jag övertygad om att mamma skulle berömma mig lika uppmuntrande.

Det intressanta är när en manlig bekant kom hem till oss, inte långt efter ovan nämnda händelse, och berättade att han hade tvättat fönstrena under helgen, varpå jag uppmuntrande utbrast:
- Men så duktig du är!

Vad lär vi oss av detta? Om du ska renovera ett bord - gör det själv och hota alla med slipen du håller i handen om det ser ut som om de vill ta över ditt projekt. Påminn din man - kärleksfullt - att ALLA ytor ska dammsugas vid städning och till sist: Beröm varandra så ofta det går, oavsett vad de gjort och oavsett om de är män eller kvinnor.

The proposal

Det fascinerar mig hur Sandra Bullock lyckas framställa sina filmiska karaktärer så sårbart. I "Medan du sov" är hon en studie av ensam människa som hungrar efter kärlek och tillhörighet. I "Hope floats" som jag glömt den svenska titeln på är hon kvinnan och modern som blir lämnad och som både bitter på män längtar efter kärleken som den ska vara. I "The proposal" är hon isdrottningen som styr bokförlaget med järnhand men som tvingas blotta sig när den (till en början) ofrivillige blivande makens familj tar henne till sitt hjärta. Karaktären är långt ifrån nydanande, men det ska en Bullockska till att ro en sådan sak i hamn.

Naturligtvis är hon föräldralös, för vilket annat legitimt skäl finns att göra en vacker kvinna till en emotionellt oförmögen människa? Naturligtvis bryter Ryan Raynolds ner hennes murar och är en uppfriskande karaktär som både är yngre än henne samtidigt som han är hennes underhuggare. Sedan är det mycket politiskt korrekt att i dessa dagar göra kvinnan till den friande parten och att hon när hon väl blir friad till faktiskt aldrig uttalar ett klart och tydligt "ja". Hon mumlar mitt i en kyss fram ett "okej" som känns som ett okej slut.

Vi har haft tjejmiddag (och ja, det får fortfarande heta så trots att samtliga närvarande är över 30) som startade med thaimat och som gick vidare till ovan nämnda biofilm. Avslutningen kom med kaffe på cafét med ett namn som låter missklädsamt likt Ö-viks elitserielag i hockey. Trevligt, trevligt.

Frifulla vindruvor

Fyraåringen har haft flera högtidsstunder när han har delat med sig av sina funderingar. För det första hade han en utläggning om att Pippi Långstrumps mamma ju är död.
- Men jag undrar hur Pippi klarade sig.
- Det gick nog bra, svarade jag. Hon har ju en pappa.
- Ja, fast jag tror nog att det är svårt att klara sig. Vet du hur hon dog?
- Nej. Hon kanske blev sjuk, föreslog jag.
- Eller så fastnade hon i en fälla.
- Oj då, en fälla. Vilken typ av fälla?
- En råttfälla kanske.

Sedan hade vi fruktstund med sjukt goda vindruvor. Innan fyraåringen tog sig an dem tittade han med misstänksamhet på dem. Sedan frågade han om de var frifulla. Jag förstod att han menade kärnfria, så svaret blev ja.

Vid gårdagens kvällsbad mätte han upp en massa vatten i en bunke och hällde ut allt i ett sjok, sedan skrattade han och tittade glatt upp på mig:
- Kolla vilka vattenkrafter jag har!

Efter besök av mormodern och morfadern stod grabbarna uppställda i vardagsrumsfönstret för att vinka farväl, varpå mormodern började busa och hoppa mot pojkarna utanför fönstret. Då log storebrodern och sa:
- Du hoppar inte tillräckligt högt.

Hans funderingar kring vattenkrafter, tillräcklighet och frifullt kärnfria vindruvor gör att jag fascineras av både språkutvecklingen, uppfinningsrikedomen, hans förmåga att variera sig och att han ofta använder rätt uttryck på rätt ställe.

När lillebrodern stod och trängdes i morse medan vi skulle smeta på oss solskyddskräm tittade E trött på mig och suckade:
- Alltså hajna. Han är milla barken å veen.

Att sova som ett barn

Så skönt det vore att kunna sova som ett barn. Här har fyraåringen slocknat för kvällen, eller om det är Ikea-draken som likt en boaorm kramat honom till medvetslöshet.

Efter en skönt intensiv midsommarkväll har vi nu småtrötta barn, men det är en skön trötthet som inbjuder till lite tv, lite läsning och lite småsåsning i soffa och vagn.

Nu bär det av till grannlandskapet och svärföräldrarnas stuga. Vi tar husvagnen och fyraåringen är eld och lågor över denna minisemester. Det behövs inte mycket för att succén ska bli total.

Datorn är laddad med en e-bok, jag har en inbunden bok i väskan som får följa med tillsammans med god mat och sköna kläder. Ha en skön midsommarhelg ni också!

Grönbete

Nu är den här. Semestern. Sommarens vackraste ord näst efter morgonrodnad.

Nu är jag utskickad på grönbete efter en dag på jobbet med IUP, utvecklingszoner och mentorsskap. Jag har, bokstavligt talat, en hel hjord varelser utanför fönstret as we speak som också är utsläppta på grönbete. Hästarna från stadens ridskola har fått sommarlov de också och nu har de haft tokfnatt i drygt två timmar. Det är underbart att beskåda.

Bokhögen ligger och skriker efter uppmärksamhet och jag vet inte vad jag ska säga om far och son Kunzelman. Jag älskar Vallgrens sätt att skriva, men jag vet inte om jag orkar med det här just nu. Det kanske blir till att klämma en Connelly istället, men de är på engelska.

Stephanie Meyers Om jag kunde drömma var precis som jag trodde att den skulle vara, typ bra, och jag förstår varför unga hjärtan klappar snabbare när de läser om det omaka paret. Jag hoppas att Bokgalleriet ska fyllas av trevliga läsupplevelser under sommaren, men det blir nog svårt att hitta någonting som toppar Boktjuven.

En moster i Stockholm

Fyraåringen finner det oerhört fascinerande att hans polare också har en moster som också bor i Stockholm. - Det är inte ens samma moster! konstaterar han dessutom.

Så skönt att få vara fyra år och få vara förundrad över en sådan sak. Själv blir jag snart trettioett och funderar mer över hur det kan komma sig att EU kan bestämma över hur en gurka ska se ut för att få säljas som gurka.

Illavarsel

Illavarslande. Bli varse. Varsel. Det är ingen positiv klang i de orden. Min man blev varslad från sitt jobb idag, så det är inte direkt klackarna i taket. Det är inte gravstämning heller, vilket förvånar mig lite. Min man (gu'signe honom) gräver inte ner sig. Han håller inte på med sådant.

Hans humör kan liknas vid intervallträning för en idrottare. Korta, snabba intervaller med känslor drabbar honom.
Chock, två sekunder.
Sorg, två sekunder.
Ilska, tre sekunder.
Planer för framtiden, tre veckor.

Mitt humör liknar mer strecken som ritas av en seismograf vid en jordbävning. Upp, ner, hopp, förtvivlan, sorg, spänning, ilska, besvikelse, hopp, förtvivlan, upp, ner... Jag har dock inte heller grävt några gravar. När jag först fick höra beskedet (jag var på jobbet) tänkte jag att jag skulle gråta när jag kom hem, men när jag väl var hemma tänkte jag "jaha".

Det ordnar sig nog. Jag tror att jag börjar bli gammal. Eller kanske förståndig. Eller så har jag tappat vett och sans helt och fullständigt. Ett annat alternativ är att alla dessa är synonyma med varandra och att jag är alltihop på en och samma gång.

Tack gode Gud för att jag har mitt arbete - och ett trevligt sådant dessutom.

Begravning och gråterska

En liten talgoxe har tagit sin sista flygtur. Den slutade sina dagar framför bron, nedanför det olycksaliga fönster som blev hans bane. Jag visade barnen och fyraåringen föreslog genast att vi skulle hålla begravning.

Det blev inte vigd jord, men däremot brukad. Ner i potatislandet med honom. Medan vi skyfflade jord (säkert tre-fyra skopor med en barnspade) stod ettåringen bredvid och grät i högan sky. Det var en scen som skulle ha gjort vilken inhyrd gråterska som helst grön av avund. Sorgen över den döda pippin var inte lika stor som ilskan över att inte få peta på den med handen. Nåja, jordad är den i alla fall och fyraåringen ritade ett kors i myllan.

Pappan har fått fly hemmet efter en riktig grisdag. Jag förstår varför han for iväg som ett skållat troll så snart jag satt min fot i hallen. Jag har kört alla mina trix och det slutar ändå med att antingen den ene eller den andre gråter. Eller så gråter de i kör. Det går i moll i alla fall även om det många gånger är olika tonart.

In i dimman

Sömmenväre. Dagens ord här i norr.

När jag tittar ut genom fönstret får ögonen fnatt och försöker hitta fokus. Jag gnuggar mig i ögonen och förstår snart att det ska se ut så - och jag trivs. Jag har någon typ av sömnstörning på våren som gör att jag vaknar av minsta ljud, sedan kan jag inte somna om och trots detta känner jag mig ganska pigg. När det är sådant här väder kan jag sova bra på natten - till ljudet av miljoner små droppar som trummar mot plåten. Jag kryper upp i läsfåtöljen utanför barnens rum och läser och läser och läser och läser och läser. Jag har till och med sovit på dagen, både igår och idag, vilket aldrig händer annars.

Barnen är understimulerade av att inte vara ute lika mycket som de är vana vid. Fyraåringen har dock varit på "cyrrkus" med farmor idag och kom glädjestrålande hem efter att ha sett elefanter och fått äta sockervadd. En kvalificerad gissning är att han skulle vara rätt nöjd bara med sockervadd, men det känns som om vi är lyckligt lottade med både far- och morföräldrar som är engagerade i och tycker om att umgås med barnen.

Lilleman är arg, argare, jätteargast. Och glad. Av eller på. När han är arg böjer han sig bakåt och leker ostkrok, fast han är inte gul utan bara jättearg. När han är glad skrattar han så han kluckar. Små barn små bekymmer. Små barn stor kärlek. Stora barn, fortfarande stor kärlek.

Katharsis och makaroner mellan tårna

Pojkarna var stiligare än någonsin och flickorna var vackra. Det blev ett tårfyllt adjö när vi vinkade av treorna, men ännu värre var det att se två att kollegorna bli avtackade vid denna deras sista skolavslutning. Lille Skutt-tårarna flödade samtidigt som känslan av nära förestående semester smög sig på.

På kvällen kom den sanna katharsisen: sex kvinnor, en supergod paella och munnar som kulsprutslikt sprutade en miljon ord i minuten. Snacka om rening. Sedan är det en underlig - och ganska trevlig - känsla att som trettioåring bli hämtad av sin mamma = )

Lilleman fick en skål med överblivna makaroner från gårdagens middag. Detta intog han som en för-frukost cirka kvart i sex. Efter en stund började han oja sig. När jag tittar dit har han petat in makaroner mellan alla tår och tyckte sedan att det blev obehagligt. Förståeligt.

Sådant man vet när man är fyra år.

Språkutvecklingen går vidare. Jag skulle vilja räkna ut lix-talet på min sons ordförråd, men han blir mest irriterad på mig när jag frågar honom om olika ord han använder.

- Kolla här så mycket bråte, säger han och pekar på tågrälsen uppe på sitt rum.
- Oj så mycket. Vad är bråte för något? frågar jag oskyldigt.
- Mäh! Skräp ju.

- Är du inte rädd när du ser Scooby Doo? Det är ju monster och spöken och så, säger jag ogillande för tusende gången i rad.
- Mäh! Det är ju bara utklädnader.
Utklädnader. Bara en sådan sak.

När jag frågade honom idag hur det kommer sig att han vet så mycket (han förklarade hur bonden skördar vetet, kör iväg det till stora fabriken där det blev mjöl, hur mjölet kom till ICA och sedan hur det hamnade hemma hos oss sedan vi handlat) suckade han också.
- För att jag är fyra år. Man vet att man blir större för man vet så många saker. Jag vet mera saker och det är för att jag blir större.

Logiskt. Jag önskar att jag visste lika mycket som fyraåringen tror att han gör.

Galen - galen I tell you!

Skönt med 4-0. "Kim" är fortfarande synonymt med skräp. Jag skulle gärna höra vad Zlatan sa åt Kim K i omklädningsrummet efter matchen. Den danska skallen skulle han ha använt i lördags, men inte på en medspelare.

Bra tid på matchen. Det blev perfekt timing till säsongsavslutningen av Grey's A. Men hu, vilken cliffhanger. Jag blev så nyfniken att jag gick in på seriens hemsida för att försöka stilla värsta våndan, men tji fick jag. Det verkar inte ha sänts fler avsnitt i the big US of A heller.

Mindre galen blir jag när jag nu på papper har svart på vitt att jag får en av skolans bästa tjänster nästa år. Den är nästan så bra att jag knappt kan tro att det är sant. Samtidigt viskar en röst att det faktiskt är min tur. Efter sju år var det dags för en heltid som just är en heltid och som inte ligger på en massa procent mer.

Tjing.

Logisk matematik

Är den här uträkningen lika logisk för andra som den är för mig?

Jag beställde sneakers i fredags på Eurosko som kostade 599 kr. Sedan tidigare hade jag bokat in en klipptid denna tisdag som om en kvart övergår till morgondag. Min far, tillika mina barns morfar, följde i torsdags fyraåringen hos tidigare nämnd frisörska och betalade då min klippning i förskott tillsammans med den klippning som utfördes på sonen. Klippningen är värd vad? Låt säga att min klippning går loss på 380 kr och att barnets klippning kostade 200 kr.

Om man inte tar med yttre faktorer i beräkningen (min fars utlägg) utan bara ser till min privatekonomi har jag betalat 11 kronor för mina nya skor. Det känns helt okej - och skorna känns mer än okej.

Nu i ro slumra in... efter en otroligt trevlig kväll vid havet i glada kollegors och hungriga myggors lag.

Jag ångrar...

Jag förstår mig inte på människor som säger att de inte ångrar någonting de gjort. Som menar att om de fick chansen att ändra någonting skulle de göra exakt samma val som de redan gjort. Samtidigt tänker jag att det måste vara skönt att vara nöjd så till den milda grad att man kan sitta och säga så, till och med efteråt när man fått perspektiv på saker och ting.

Jag ångrar mig hela tiden. Den här veckan ångrar jag att jag inte erbjöd en kollega och bekant att upplåta mitt hus medan hon och säkerligen fler pendlar mellan stan och examenscupen. Det hade väl varit enkelt?

När jag gjorde ett uttag på en sedelautomat inne i stan i fredags hörde jag en elev gå förbi som sa att han inte kunde gå och fika med sina klasskompisar för att han inte hade nog med pengar. Jag skulle ha rusat ikapp honom och gett honom en hundring. Det ångrar jag också.

Men jag hoppas att jag lär av mina misstag. Det har jag gjort förr. Förhoppningsvis kan man lära av andras misstag också, så man inte behöver göra alla själva.

Je regrette!

Hellre en Kim i skogen...

...än en Kim i kvalet. En missad straff är en dålig straff.

Sedan var det inte Herr Nilssons bästa dag på jobbet heller.

Och varför i hela fridens dagar har man braskande rubriken "FIASKO SVERIGE!" på Aftonbladets hemsida och visar en bild på Zlatan och Mellberg? Ingen skugga faller över dem.

"Dissappointed!" skriker Kevin Kline i En fisk som heter Wanda. Den filmrepliken snurrar på repeat i huvudet just nu. Det är bara ladda om inför onsdagen och hoppas på vinst och att det i förlängningen ger utdelning.

Mellan hägg och panik

It's the most wonderful time of the year... not. Men snart. Just nu är det tiden mellan hägg och panik.

Jag har fyndat en hel massa under den här veckan. En vacker skål på Reprisen för 35 kr. Nio böcker för 45 riksdaler på Kupan. Ett parasoll att skydda små barnkroppar som leker i sandlådan med. Två linnen, en klänning och en t-shirt på Gina T. En jeansklänning och en söt jacka på Pepper Corn. En prickig klänning till examen och stundande sommarbröllop på Hanséns. Och så sneakers. De fanns inte inne och är på intet sätt ett fynd, men efter sparsamma månader med föräldraledighet och nu när jag äntligen har lön och skatteåterbäring blir det åka av. Det är som om pengarna bränner i fickan.

Huvudsaken är väl att det inte är mellan hägg och panik. Så att man får åka med pling-plångtaxi till plåsterhuset... = ) Nej, nu ser jag fram emot att få uppleva syrénens doft och fägring.

Tjing.

Ja, i seeg då hä...

Ettåringen lutar sig mot bilrutan när maken kör på E 4:an och vinkar "Hej hej hoppal" när de kör förbi morfaderns arbetsplats i 90 km/tim. Det tycker jag är anmärkningsvärt. Ungen har aldrig varit där och borde inte veta att hans morfar arbetar precis just där.

Fyraåringen vinkar mot skyn och ropar: -Titta, en ampilot. Tja. Typ.

Snart sommarlov och männirkor runt omkring mår både bättre och sämre. Det är skönt och jobbigt. Jag får chilsen i benen och känner mig trött och rastlös på samma gång. Det är den känslan som är så ambivalent, att det ter sig tämligen självklart att man behöver en och en halv vecka att varva ner när man väl får semester innan man faktiskt kan njuta av sin ledighet.

Ja, si sa´n å så sa'n et na mäir den dan.