När fyraåringen tappade sin nagel satt han länge och tittade på den avvikande fingertoppen. Plötsligt tittade han upp på mig och sa:
- Är det här på riktigt?
- Hur menar du?
- Jag tänkte om jag kanske drömmer.
Det blev tidig uppstigning i dag, trots supertrötta barn i går. Vi fick åka på trevlig middag och kom hem precis i tid för att barnen skulle somna skönt. Det som är så härligt med att sitta ner med vuxna som man har känt under en lång tid är att plötsligt överraskar man varandra: när blev vi så här vuxna? När började vi tänka så här om olika saker? När blev det självklart att diskutera löneavtal och facklig organisation? Vem blir inte förvånad över att förhållanden spricker (cyniska jag) och vem blir förvånad (väninnan som jag avundas). Trevligt är det i alla fall och jag tänker alltid att man borde träffas oftare.
Känslan på söndagar, vetskapen om, att jag är ledig på måndagar är obeskrivlig. På ett bra sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar