Ni vet hur vissa vaknar upp en dag och tittar på sin partner och slås av tanken "vem är du egentligen?". Jag ska inte säga att det har hänt mig, för fram till igår var jag ganska säker på vem han var, även om han inte var hemmavid så att jag kunde titta på honom bokstavligt. Jag fick höra igår att jag är gift med en annan, visseligen en som har samma efternamn, men som är något äldre än vad jag är. Den mannen har visserligen en egen fru, som alltså inte är jag och jag betvivlar att den mannen vet om att han är gift med mig. Jag tror inte heller att hans fru, som han för övrigt verkar väldigt nöjd över att vara gift med, vet om att han har en annan fru. Det är en person, en helt annan och som jag inte delar efternamn med, som har fått för sig att jag alltså är gift med en annan man än den jag sa ja till för lite mer än tio år sedan. Han uttalade detta faktum, att jag alltså är gift med en annan man än den jag är gift med, med sådan övertygelse att det blev en sanning för någon annan.
När jag ringde och talade om för min man att jag, i alla fall enligt vissa andra, är gift med en helt annan man kan man utan att överdriva säga att han tog det med en stoicism som skulle imponera på vilket stenansikte som helst. Reaktionen blev ungefär densamma som om jag hade meddelat att det blir korv och makaroner till middag. Min man borde kanske hellre undra vem han då är gift med. Om han nu är gift alls.
Liten stad, visst. Man vet hur stigarna går och man vet vem som är släkt med vem, som det lokala bandet så skönt har uttryckt det. Det skadar dock inte att vara källkritisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar