"Det var nog värst för mig"

Jag älskar min man. Han är fin på många sätt och vis, men han bör inte utmana ödet. Orden "Det var nog värst för mig" uttalade han efter förlossningen då vi för åtta år sedan fick vår förstfödde son.

Det är först ganska mycket senare som jag förstod hur illa det hade kunnat gå. Jag tappade nära tre liter blod på mycket kort tid, vilket innebar att bebisen lades i faderns armar och sedan rullades jag iväg utan att varken jag eller maken riktigt förstod vad som väntade. Jag var väl rätt omtöcknad, men samtidigt lättad över att det värsta var över (trodde jag). Min man har berättat om det där som jag aldrig såg: hur de pratade med varandra om hur mycket jag blödde, blickarna mellan doktorn och barnmorskan, beslutet när de bestämde sig för att de inte kunde vänta längre.

Av någon anledning ville jag inte ta emot blod, utan ville först pröva med sånt där konstgjort slag. Obra. Det fungerade inte alls. Riktigt blod - sedan det dessutom visade sig att jag har en ovanlig blodgrupp - gjorde susen och jag kunde nästan stå på benen några dagar senare.
- Se dig inte i spegeln, varnade sjuksköterskan när hon hjälpte mig till toaletten.
Kan man låta bli, frågar jag mig då.

Så blek. Jamen, nanting. Det finns en bild på mig när jag ligger med bebisen på min arm och det är bara en liten nyansskillnad mellan mig och lakanet. Jag som brukar ha ett blodvärde på 159 var nere på 63.

Det är tur att man glömmer snabbt, för det blev exakt samma med barn nr 2. Moderkakan satt fast som berget och doktorn försökte dra loss den, två gånger försökte han, och jag trodde - på fullaste allvar - att nu sliter han mig mitt i tu. Den smärtan går inte att jämföra med någonting annat. Men min man tänker att det nog var värst för honom. Ja. Jo, men det kan man förstå... Hrm.

Jag skulle ha varit död tre gånger om ifall jag hade varit född "förr i tiden". Med två fastvuxna moderkakor och dessutom ett utomkvedshavandeskap hade jag kunnat vila i jorden för länge sedan. Men nu är det som det är och jag har två vansinnigt fina barn.

För åtta år sedan kom han alltså. Han som i dag är eftertänksam, omtänksam, rolig, arg, irriterad, påhittig, omständlig i sina förklaringar, halvt tandlös, sportintresserad, varm och kramig, som kommer över till dubbelsängen varje natt, som älskar att umgås med sina kompisar, som varit rädd för att pröva på en massa nya saker men som växer med varje ny uppgift och som har ett självklart och nära förhållande till många nära och kära runt omkring honom.