...
Orden yttrades av yngste sonen, snart fem år gammal. Jag hade inte hjärta att säga åt honom hur fel han hade. Bakom alla pollor (ja, vi kallar dem det här) gömmer sig en mycket förödmjukad liten rotryckt gran, som i början av sin uppväxt blev sågad vid rotknölarna för att två sockerstinna barn skulle få utlopp för sin sockerstinna överskottsenergi.
Granen är ärligt nedsågad på vår egen mark. Där slutar alla positiva omskrivningar om denna gran. Barnen fick välja själva och den är liten, gles, spretig och alldeles, alldeles... assymetrisk. Ändå kommer vi att komma ihåg den här granen längre än om vi hade haft en fin.
Om jag ska säga någonting gott om mig själv så är det just det att jag inte har många måsten i mitt liv. En vacker gran är inget måste. Däremot kan jag tänka mig att köpa en fin i plast till nästa år. En sån där som blir nedburen med ljusslinga och fastnajad stjärna och allt så att grunden är lagd till året därpå. Det var inte ens meningen att vi skulle ha en gran i år och jag trodde att barnen hade glömt av det, tills snartfemåringen yttrade orden: - Hörrö mamma, ska vi inte ha nåt sånt där träd i år?
Anyway. Bror och syster hemma över jul. Intensivsamvaro. Och nu är det nära.
Dan före dan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar