Lillebroren har tappat sin klämskadade nagel. Det ser, rent amatördoktormässigt, jättefint ut. Rent mamma-tittar-på-sin-sons-tappade-nagel-mässigt så ser det helt otroligt skitäckligt ut. Jag ville spy lite, faktiskt. Ändå log jag och sa "jättefint!" utan stel min. När han gick iväg ringde jag till pappa, han som var sjuksköterska (efter han var elektriker men innan han blev lastbilschaufför) och sedan sms:ade jag en bild så att han kunde säga lugnande saker som man också hade kunnat googla.
Storebroren har tappat en tand. Vi har shoppat i dag, han och jag, och när vi tog en burgare på Max så höll han plötsligt upp en tand och log blodigt. Det var också lite äckligt, men inte så att jag ville spy.
Jag då, vad har jag tappat, förutom förtroendet för mitt fack som nyligen röstade igenom ett skitavtal med motiveringen att det kunde ha varit värre. Det är som att klappa en pestsmittad på armen och trösta med att det hade kunnat vara ebola. Jo, ebola kanske är värre, men du måste ändå sitta där med pest; underbetald och utarbetad. Det är så man skulle kunna spy igen.
Har jag tappat någonting annat? Greppet? Mitt sinne för humor? Humör? Nej. Inte än, men vem vet. Eller jo, humöret då, men det var befogat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar