lördag 19 juni 2010

Ordlös kommunikation

Femåringen har fått en skrivbok av farmorsmor och i denna skrev han omsorgsfullt en inköpslista innan vi åkte iväg till affären. När vi kom till charken läste han tyst för sig själv och tittade sedan upp:
- Åsså korrvän, meddelade han på sjungande bondska.
Framför oss stod en medelålders man som genast tittade på oss och sedan sken hans ansikte upp av ett soligt leende. Vi sade ingenting åt varandra, men det stod tydligt att läsa i hans ansikte hur roligt han tyckte att det var med en femåring som använde pitemålet.

Ordlös kommunikation fascinerar mig;

~ När jag sitter i bilen och sjunger med i en sång på radion, högt och oförskräckt, för att sedan möta blicken hos föraren i bilen som står i filen bredvid. Att le, digga lite med huvudet i takt med musiken och sedan åka iväg igen. Samförstånd med en okänd människa.

~ På jobbet, där man dryftat att en viss person alltid säger någonting som inte har med samtalsämnet att göra, och där just den saken händer: att utan ord möta blicken hos en som är införstådd, le nästan omärkbart och sedan inte behöva tala om det i efterhand. Man har redan konstaterat, utan ord, att det hände igen.

~ Med maken, som jag efter att ha tillbringat halva mitt liv med honom, också förstår utan att vi behöver tala om allt. Där vi tänker på samma sak samtidigt och i samma stund öppnar munnen för att konstatera en viss sak.

~ Med barnen, kanske mest den äldre: när tvååringen säger någonting som inte stämmer. Femåringen stelnar till för att protestera, men hejdar sig och tittar på mig. Då kan vi blinka åt varandra och hans ansikte skiner av vetskapen att vi delar en hemlighet och att det då inte är lika viktigt som förr att hävda sin rätt för milimeterrättvisans skull.

~ Min mormors syster, döv från födseln och i slutet av sitt liv även blind, berättade att hon kände genom vårdarnas sätt att röra vid henne hur de var som människor. Om de trivdes med henne, om de kände sig illa till mods eller om de var stressade eller irriterade. Det tycker jag är tänkvärt.

~ Tvååringen har just denna kväll legat i sin säng, två sekunder från sömnen, men ändå gett mig ett leende samtidigt som han smekt mig över kinden. Jag smekte honom på kinden tillbaka och då suckade han bara djupt.