Nallta

- Mamma, få ja tötte å silten nallta?

Indoktrineringen i den lokala dialekten fortsätter och verkar ha fått betydligt starkare fäste i lilleman än i storebror.

- Men så mösche fallit! säger tvååringen när något går helt galet fel.

Storebror härmar mumintrollen och jag skrattar så att jag får tårar i ögonen:
- Ja haaatar att stiiga i kroossaat glaaas, säger han med breda aa:n och med alldeles lysande finländsk intonation.

En stilla undran: finns det någonting mer onödigt än allergi? Jag har suttit och nysit som om väldens alla löss hade invaderat min näsa. Så sjukt tråkigt. Och ful blir man också.

Nitjaht!

Jag tar av mig kulturkoftan och drar på mig hockeytrikåerna (hmm) istället. Jag är besviken över hockeyn och tänker lämna eländet så snart jag gjort denna summering: om man gör två snabba reduceringsmål med 37 sekunder mellan vardera, sedan får två till mål i baken och svarar med att göra mål 38 sekunder senare - då borde man kunna föra matchen till att börja med. Då har man undervärderat motståndarna och gör mål - av ren vilja - när man märker att man inte håller. Ooo så dåligt.

Annars är jag så otroligt glad för Anders Södergrens skull. Han förtjänade ett OS-guld och nu har han det.

Curling ikväll, semifinal mot Kina. I spelet mot Japan var jag tvungen att skratta gott. Kommentatorerna funderade mycket över vad japanskorna ropade till varandra: Nitjaht! Nitjaht! Till slut kom Katarina Hulting på det: Nice shot!

Curlingförälder

Jag är en curlingförälder. Inte bildligt talat, utan bokstavligt. Jag sitter uppe på kvällarna och ser curling trots att det innebär att jag får alldeles för få timmars sömn. Jag måste sluta, men jag kan inte. Det är sjukt spännande på ett långsamt sätt. Om man sitter och nöter tabeller kan man få fullständig information om längd och vikt på alla curlingspelare. I hockey kan jag förstå varför, men curling... not so much.

För övrigt är jag lätt att tillfredsställa. Jag är just nu bara så tacksam över att lilleman bajsar.

Är lite kär...

...i Per Elofsson just nu faktiskt.

Jaktstarten var fantastisk att se och blev ungefär hur spännande som helst. Jag har redan ett gott öga åt Anders Södergren och tycker att hans insats, trots tiondeplatsen, förtjänar stående ovationer. Sportminnet av Hellners och Olssons åkning sedan kommer att bli klassiskt.

Men sedan händer det som också är fantastiskt. Jag grät, kompisar på Facebook grät, kommentatorerna grät och Per Elofsson... ja, han grät också. Jättemycket. Han var så tagen att han inte fick fram ett ord och när han senare, med brusten stämma samt en och annan tupp i halsen, fick fram sina ovationer för de svenska åkarnas insats visade han en skön inställning.

Maken såg också lite tagen ut och skulle kommentera Elofssons tagenhet men fick själv bara fram: "Men kolla, han är ju helt..." Ja. Punkt, punkt, punkt. Enough said.

Superstålstörtlopperskan

Anja föll och det gjorde ont att se på.
Idag vann hon ett brons och det är sååå härligt.

Nästa gång jag hamnar i ett gråtil, alltså när jag inte har någonting att gråta över men ändå känner för att göra det, ska jag INTE se den där snyftfilmen utan istället youtuba Anjas bronsåk. Hejja hejja.

Innebandymage

Innebandymagen är igång efter en genomkörare i en liten sporthall med ettriga spelare. Skönt i kroppen - och i knoppen. Härligt. Någon försökte tappert hålla koll på ställningen, men jag menar som så, att jag kör lite golfräkning. Jag håller mer reda på om det går bra för mig, om mitt handicap förändras till det bättre eller till det sämre. Idag var det plus minus noll. Några mål, några tabbar.

Jag har precis blivit supersugen på att ha en liten julsångskväll. Ett piano, några sångsugna, några jullåtar, lite bluenotes, lite glögg, lite fnitter och mycket prat. Något för torsdagsgruppen eller? Ingen behöver höra oss...

Slakta offerlammet...

Nej, det är inte påsk. Inte befinner vi oss i Egypten heller och ber farao att "let my people go." Min iPod svarade på komsi, komsi och visade sig - i toalettgarderoben. Under nya toarullar. Varför inte? De som känner mig vet att det var ungefär så man kunde ana att det skulle sluta.

Hemma efter en timmes innebandy med nya och gamla bekantskaper. Jag tror att jag kommer att vara leddabrötte till och med i armhålan. Min svägerska är rolig, för när jag sa att jag alltid tänker att jag ska ta det lugnare påpekade hon att "man kan ju inte stå stilla". Eller hur = )

Innebandy

Ont.
Inte så ont som jag trodde att jag skulle ha.
Imorgon mera ont.
Vet av erfarenhet.
Tänker ringa en vän.
Vännen ska få vara avbytare.

Lycka är att inte känna av fogarna.

Språkmutation

Fyraåringen pratar mycket - och snabbt. Därför blir det nya ord och nya karaktärer. Men samtidigt kanske en alldeles lysande affärsidé? Eller vad sägs om
- superhjälten Snålmannen?
- ko-trollet Mamma Mumin?
- superhjälten Spindelmamman?

Jag ser dem framför mig i nytryckta böcker och serietidningar. Snålmannen kan bli extra intressant...

Sport och (kär)lek

Jag älskar den här killen. Fargo har en del med det att göra och hans roll i Dancer in the dark har definitivt med saken att göra, men efter stjärnorna på slottet där hans dag var så hysteriskt rolig var saken klar. Han är så barnsligt rolig, Peter Stormare.

Det har blivit populärt att göra "kupper" och det här är väl en av de mer odramatiska, trots att det blev en del reaktioner (som du kan läsa om här). Det som stör mig är att det snackas Jerringpris för Aras del. Men snälla. Visst kan man prata om korruption och otydliga regler och att det är bra att våga agera, trots att man vet att repressalier väntar. Men hallå - under OS ska det enligt antika regler råda fred och jag vill bara säga Kina - brott mot mänskliga rättigheter och Georgien - invasion... Kanske om någon slängde sin medalj av den anledningen?

Och vad håller Hammarby och AIK-fansen på med. Tomma läktare och maxböter. Eller "Off with their heads" som Henrik VIII skulle ha sagt.