Alltså! Brittisk humor...

En till synes banal historia blir någonting som jag har mått så oerhört bra av idag, Man Up. Brittisk humor i sin renaste form med snabba repliker, roliga grimaser och oöverträfflig timing.

Jag bara älskar Simon Pegg, så där är succén ett faktum, men i den här filmen är han flankerad av en hysteriskt rolig Lake Bell som visar sig ha en komisk ådra av gigantiska mått. Minspelet, accenten (hon är född i N. Y.) och återigen timingen.

34-åriga Nancy är på väg till sina föräldrar för att fira deras 40 år tillsammans. På tåget träffar hon en tjugofyraårig triatlonmästarinna som dessutom är framgångsrik på jobbet och som har en optimistisk syn på livet. Nancy suckar och tycker att den yngre kvinnan har mycket att lära.

Förvecklingar gör att Nancy står på den andra kvinnans mötesplats när hennes blind date dyker upp. Det klickar direkt och de hinner med en hektisk eftermiddag och kväll innan missförståndet uppdagas.

Det märkliga med den här filmen är att alla ingredienser för att göra en romantisk komedi till en riktigt cheesy tillställning finns, men istället blir resultatet en sufflé: ni vet, när det finns ett kritiskt ögonblick när allt riskerar att sjunka ihop och bli en platt anrättning. Det händer inte här, mycket tack vare det torra brittiska som jag fullkomligt älskar, och sufflén står där pösig och lyckad ända fram till eftertexterna.

Lake Bell är något så sällsynt som en kvinna med en komik som går rakt genom rutan. Det är ovanligt att se kvinnor i en bärande roll som får göra sådant som man annars mest ser män göra på film. Hon har matrester mellan tänderna, fäller plumpa kommentarer, smyger sig in på herrtoaletten och kräks senare mot en tegelvägg -samtidigt som hon är helt bedårande. En annan favorit är Kristen Wiig som faktiskt får göra allt ovanstående hon också.

Filmen är klart sevärd, både för kvinnor och män, och på tal om det: det handlar om människor i en ålder jag själv kan relatera till, alltså 35 och uppåt. Vi har inte sett oss mätta på sådana filmer hittills, eller hur?

Russel Kråka och skräniga nötskrikor

Vi har ett gäng nötskrikor under fågelbordet. De verkar vara för stora för att sätta sig på själva serveringsbordet, så de nöjer sig med att glufsa i sig det talgoxarna river ner. Eller så anser de sig vara för fina för att dinera med småfolket. Skränar och skriker gör de också och låter hur roligt som helst.

Med barnen på översovning i grannbyn fick jag och maken ägna en kväll i tv:ns tecken och det blev Robin Hood i gestaltning av Russel Kråka. Jag gillar't.

Tidsomställning

Mina barn sov till 06.15 som vanligt, trots att vi i natt ställde om klockan till vintertid. Med andra ord sov de en timme längre, men ändå inte.

Jag har i dag agerat spelmaninna åt församlingens mycket tillfälliga och mycket fantastiska barnkör. Karin och Anna som ingjuter energi och engagemang med sin inlevelse ska ha stående ovationer för sina insatser.

Äldste sonen följer med farmor och farfar för att vintra stugan och den yngste sitter och tittar på senaste filminköpet: Niko, den lilla renen som tillsammans med några vänner måste ta sig över fjällen för att finna sin far - en av de flygande renarna som drar tomtens släde. Efter sig har de ett koppel av illasinnade vargar. Filmen är en nordisk produktion och faktiskt riktigt, riktigt underhållande.

Uselt, ditt namn är Bounty hunter

Sitter och tittar på The bounty hunter med Gerrard Butler och Jennifer Aniston. Inte deras stoltaste filmögonblick. Den är inte bra. Den är inte rolig. Den är inte sorglig. Den är inte romantisk. Den var inte dyr att hyra. Den är ingenting. Ändå stör den mig, så någonting borde den mest logiskt vara.

Aniston har en spänd läpp och trots att hon ramlat i vatten, blivit kidnappad ett antal gånger, varit med om en bilolycka och smitit från en strippklubb så ligger hennes hår lika vackert och plattångat som vanligt.

Butler är sned i ansiktet men ändå filmens behållning tack vare att han blivit golvad av en elchockspistol. Om du inte har sett eländet har du inte gått miste om något och du har inte ödslat bort 1.45 av ditt liv.

Eat, pray, love.

Julia Roberts i fågelperspektiv. I grodperspektiv. I Italien, frossande i pasta. I Indien på yogamattan. På Bali för att knyta ihop säcken av alla visdomar hon kommit till insikt om.

Den engelska titeln är bättre än den svenska Lyckan, kärleken och meningen med livet. Filmen är som boken; skön, vacker och tänkvärd, även om det blir många darr på hakan och en ensam tår som lämnar de stora rådjursögonen.

Frågan är hur många (kvinnor) som kommer att damma av yogamattan och försöka sig på meditation efter att ha sett den här filmen. Jag är mer tagen av Javier Bardem. Min egenhet att tycka att fula karlar är snygga (min man är dock undantaget som bekräftar regeln!) känner mig kluven. Är han för snygg för att vara snygg, eller är han nog assymetrisk för att vara så pass ful att han blir snygg? Tuva Novotny är fantastisk i allt hon gör och så snygg hon är.

Det är trevligt att gå på bio med sin mamma i alla fall. En trevlig avslutning på veckan och taggad för att ta sig an en ny.

En galen tv-kväll

Det bidde galet mycket tv just i kväll. Jag zappar som en galning och njuter av varje microsekund jag strobbar i mig, eftersom jag på en och samma gång kan se:
- Här är ditt liv, med Lena Endre.
- Taken, men Liam Neeson,
- The abduction club på en av fyrakanalerna,
- The heartbreakers på vanliga fyran,

I går såg jag stjärnspäckade Valentines day, som utlovades vara i paritet med Love actually, men jag var skeptisk. Det går inte att upprepa en sådan film och mycket riktigt, den höll inte. Det var dock en stunds underhållning och man mår lite bättre efter det att eftertexterna rullat färdigt. En varning dock: håll era män ur sikte, för det finns viss risk att den här filmen framkallar kaskadkräkningar hos män om de inte är grundligt förberedda.

Filmus rullar

Maken och jag hyrde några filmer förra veckan och försöker hitta den gemensamma tiden att titta på dem. Filmen "2012" var väl ungefär som förväntat, dålig och ointressant. Katastroferna avlöser varandra, USA:s president dör en ädel (?) död, man flyr från framrusande vatten, eld, jord, aska, is, mera vatten, jordskred, kavitationer, mera vattten och sedan håller någon ett tal som ändå visar på människosläktets inneboende godhet varpå några applåderar extatiskt.

"Did you hear about the Morgans?" har tagit vara på all den skådespelartalang Hugh Grant är kapabel till, dvs. att han kan göra den här filmen i sömnen. Jag tror faktiskt att de lade in en händelse involverande en anti-björnspray just för att han gjorde vissa scener i sömnen. Kroppshållningen och fumligheten är lånad från "Fyra bröllop och en begravning" medan de har stulit alla oneliners från Spike i "Notting Hill". Sara JP får utgjuta sig över fina och fula kläder samt gråta över en otrohet - alltså samma skådespelarinsats hon gjort i Sex and the city de senaste åren. Fantastiskt dålig film som ändå bjöd på något skratt.

"Bröllopsfotografen" är som en munhåla som inte har varit hos tandläkaren på ett bra tag - det finns en hel del hål att fylla. Tuva Novotny är för bra för svensk film. Otroligt duktig och fantastiskt vacker. Kjell Bergkvist är den enda som utmanar henne i att stjäla showen och den bjuder på sköna kommentarer som kommer att höras i ett personalrum nära dig inom kort.

Då tänker jag så här...

När Helena Bergström och Maria Lundqvist släpper loss och dansar i Heartbreak Hotel tänker jag mest på var de gjort av sina väskor.

När ett förälskat par kastar mat på varandra och sedan älskar med varandra tänker jag bara på att någon måste städa upp det där senare.

Glasrutor som går sönder när någon kastas genom den vid ett bråk. Så opraktiskt.

När någon repar lacken på en bil för att hämnas en oförrätt tänker jag mest på hur dyrt det blir att fixa skadan. Eller att någon på filminspelningen får köpa bilen lite billigare, just eftersom det är en lång och djup reva i lacken.

Jag tror att det hela började när jag var liten och såg filmatiseringarna av Astrid Lindgrens böcker:
- Pippi som förstör födelsedagstårtan.
- Skrållan som hälsar på i böcklingshuset och kommer ut alldeles sotig. Hur får de ungen ren igen?
- Skrållan igen som målar i köket efter det att farbror Melker har gjort så fint.
- Emil som gör än det ena än det andra.
- Mattis som kastar ägg på väggen när Lovis städar.

Tänk att jag inte kommer ifrån det där.

Baktankar

Det är mycket som snurrar i huvudet och för att få ordning på tankarna satte jag igång med bullbak. Jag tycker inte om jäst. Jag är en bakpulvertjej, men när man gör bullar hör det liksom till att smula ner jästen. Baktankarna bestod i allt från betygsättning till sommarjobb (makens) och mitt i allt slog det mig. En film från slutet av -80-talet gissar jag där Cheryl Ladd konstaterar att hon bakar när hon är upprörd eller har mycket att tänka på. (Jag googlade: Bluegrass är namnet)

Det är konstigt det där. En film (i två delar har jag för mig) som jag tyckte mycket om på tonårsaktigt vis och som jag nog - då - tänkte att jag aldrig skulle glömma. Sedan glömde jag den och kom ihåg nu att jag trodde att jag skulle komma ihåg den. Rörigt, javisst, men vad gör det?

Så nu är tusen tankar inbakade i ca 50 bullar. Sista plåten blev traditionsenligt bränd.

Don't you worry 'bout a thing

Den här låten snurrar runt under avslutningsrättningen. Otroligt skön. Pröva sitta stilla när du hör den. Det går inte. Det börjar med knycken på nacken följt av the white mans overbite. (Vet du inte vad det är måste du se klippet från När Harry mötte Sally!)

Prosapolis

Prosapolisen är framme igen. Earth hour genomfördes med släckta lampor och tända ljus, men vi tjuvtittade på Millennium på ettan. I slutet av filmen slog det mig: är det inte en omöjlighet för en person som väntar på ett fängelsestraff att få utresetillstånd till Australien? Wanger må vara en mäktig man, men rår ens en penningstinn koncernchef över sådana regler?

Sedan finns det andra mindre troliga inslag i filmen: som att varenda kvinna blir så till sig vid åsynen av Mikael Blomqvist att de tappar all vett och sans och att de små poliskontoren som ligger mitt milla nagerscht å ingerscht skulle finnas kvar.

Däremot är det lite roligt att Ånge får vara med. Ånge är närmast mytomspunnet på grund av att all norrgående post stannar och stampar där. Detta vet jag, min man, kollegan K och kandidaten J.

Voddiloo!

Jag har fått en inbjudan till Voddler. Yiiihoo! Tack för det snälla rara Nybliven. Jag tänkte i mitt stilla sinn att det kanske finns någon bra film till barnen eller så när anden faller på, men nu när jag själv studsat runt en stund hittade jag Sabrina och tänker genast se den. Det är inte nyinspelningen med Harrison Ford, Julia Ormond och han Greg Kungöra (Kinnear?), utan originalet med Humphrey, Audrey och William Holden. Najs, najs, najs.

Med en feber som överrumplade mig under eftermiddagen blir det bra med täcke och det här.

Läsning och filmtittning

Jag har bara 50 sidor kvar på min braiga bok, så nu var jag tvungen att ta en liten paus för att dra ut på njutningen. Roslunds & Hellströms Tre sekunder kanske inte vinner några priser för sina karaktärsgestaltningar, men när man fått följa personerna vid polisen i Stockholm City känns det ändå helt okej. Den här gången handlar det om infiltration vid de tunga narkotikasyndikaten och som vanligt blir det ett bevis på vad bra efterforskning av goda författare kan göra för handlingen i en kriminalroman.

Snart femåringen läser kortare och längre ord nästan utan att behöva staka sig. Det känns helt otroligt att han lärt sig läsa i stort sett på egen hand. Visst har vi tragglat bokstäver, lagt bokstavspussel och sjungit ABC-sånger, men vi har knappt övat på att sätta ihop dem till ord. Apotek, dieselbil, godståg, kvarnsten... Det är några av orden han läst innan han somnade för kvällen. Föräldern i mig hindrar mig från att tänka yrkesmässigt och jag ska inte åka iväg och köpa en lättläst bok åt honom. Inte ännu.

Filmen jag köpte i fredags, Övertalning, är inte den jag förälskade mig i första gången jag såg den. Den första versionen med Amanda Root och Ciarán Hinds är i det närmaste oslagbar, men jag har inte lyckats få tag på den på DVD. Jag spelade in den på VHS en gång i tiden och förde över den själv till DVD, men nu har den slutat fungera. Därför blev det ett inköp av den här med Sally Hawkins och Rupert Penry-Jones. Efter att ha sett filmen tre gånger (jag vet, fruktansvärt) under helgen börjar jag ändå kunna ta till mig den. Trevlig, mycket trevlig.

Den bistra sanningen

Jag har precis kommit hem efter en biokväll denna blanka måndag och det är med ett litet leende på läpparna. The ugly truth levererades med Gerard Butler och Katherine Hiegl. Den senare är både vacker och rolig och den förra är lite ful så där så att han blir riktigt intressant.

Hon är tv-producent för tv-bolaget med alldeles för få tittare. Han är killen som sänder från sitt garage och har fler tittare än det tidigare nämnda bolaget. Han anställs vid hennes bolag för att berätta den bistra sanningen om förhållanden och dating.

Mycket har man sett förr: öronsnäckan i hennes öra där han ger henne goda råd, planteringen där hon tillrättavisar en man i början av filmen och talar om att vatten på flaska är samma vatten som från kranen och i slutet av filmen beställer Butler kranvatten eftersom han - naturligtvis - tycker att det är samma sak. Hon ler och kommer till insikt.

Sedan kan man konstatera att dekadensen slutligen även nått Hollywood och därför är det här en romcom med mycket kuk, avsugningssnack, omskrivningar för att onanera och nakenanspelningar. Oväntat på ett sätt. Jag trodde att det skulle ta kring 50 år till för Hollywood och den pryda moralens väktare att komma dit.

Tillför det någonting? Nope.

Söndag i sängen

Vi har avnjutit det vackra vädret med att röja på gården med arbetsamma barn och ätit lunch på stora bron. När lilleman sedan sov sin middag låg jag i sängen och avslutade Bengt Ohlssons Syster. Om någon har läst den får ni gärna ge er syn på vad som egentligen hände. Det är inte min bästa boklogg, men vad gör det om hundra år.

Röstningen i kyrkovalet var en ambivalent historia, men nu är jag rätt nöjd. Lilleman gör som vi gör, så när vi klistrat igen våra kuvert stod han sedan och slickade lite pliktskyldigt på ett han också.

Nu avslutar vi dagen med Clintans Grand Torino. Kom ihåg: det är för billigt att hyra film för att se dem olagligt.

En pinsamt rolig shopaholic

DVD:n med En shopaholics bekännelser har snurrat färdigt och jag har en konstig känsla i kroppen. Nästan att likna med glädjen man känner när man klarat körkortet, men samtidigt med en känsla av att man gjorde någonting riktigt pinsamt under uppkörningen.

Isla Fisher är söt som en karamell med ögon lika överdimensionerade som en tonårspojkes fötter. Men så rolig hon är. Hon framför pinsamheter med en imponerande lätthet och leendet i Hugh Dancys ansikte kan inte vara spelat. Han måste ha vridit sig av skratt när hon dansar och slår till honom upprepade gånger. Ta dig tid och titta på det här.

Sedan kommer det obligatoriska: filmen är banal. Det säger jag nästan alltid om romantiska komedier, men jag tycker verkligen att filmskaparna misslyckas, gång efter annan. De knyter inte ihop säcken. Följer inte upp alla trådar. Här tror jag inte heller för ett ögonblick på kärlekshistorien mellan den skuldbesatta journalisten och chefsredaktören som förs bakom ljuset. Kärleken växer inte fram, fördjupas inte och följs inte upp trots att båda skådisarna gör alla rätt.

Åh, vad jag längtar efter en feel good- rulle som gör alla rätt. Men det är glest mellan gångerna. Filmer som har lyckats är The mirror has two faces (Kärlekens båda ansikten), Moonstruck (Mångalen), Medan du sov (ja, faktiskt, den håller) och Casablanca. Jag vet, den sistnämnda går knappt att nämna i samma mening som de andra. Den borde vila i en helt egen kategori.

Sedan vill jag avsluta med dagens sanning: Ladda inte hem - det är för billigt och för bekvämt att se film lagligt.

Harry Potter-klotter

De tar sig, skådespelarna i Harry Potter-produktionen. De spelar inte över lika mycket och de är inte lika ryckiga i ansiktet när de ska spela förvånade eller skräckslagna. Alan Rickman är en av mina stora favoriter och jag förstår inte varför han inte får fler roller där han framställs i godare dager. I den här filmen äger han föreställningen och bland annat beror det på att ingen kan leverera en filmreplik ett...ord...i...taget...som...den...mannen...kan...göra...det. Vi har sett det i Robin Hood, Prince of Thieves, i Die Hard och i Januarimannen.

Jag fick trevligt sällskap med mig på bio igår och Harry Potter och Halvblodsprinsen var en mörk tillställning med förvånansvärd frihet från originalet. Vissa delar av filmen fick mig att tro att jag inte hade läst boken - inte för att det gör något. Boken var bra och filmen var annorlundare (jag vet att det ordet inte finns, men det passade så bra).

Sedan: Visst är det Annaboda som hävdar att Draco Malfoy och Danny Saucedo är så lika? Det är de.

Sound of Music

Lilleman var ovillig att sova lugnt igår kväll så jag lade honom i min säng och satte på Sound of Music på minsta möjliga volym. Jag har sett den otaligt många gånger och ändå är det nya insikter som slår mig varje gång jag ser den igen.

När kapten von Trapp visar sig första gången är ljussättningen otroligt snygg. Christoffer Plummers ståtliga uppenbarelse fyller hela dörröppningen till rummet där Maria pinsamt nog fått för sig att niga och hälsa på imaginära balgäster. Hans ansikte är höljt i dunkel och när han några minuter senare har visslat på sina barn är historien igång på riktigt.

Hon är nunneaspirant och han har sju barn. Att hon är madonnan i sammanhanget står klart rätt snart och när baronessan gör sitt inträde är det i kroppsnära kläder med djup urringning, väteperoxiderat hår och med en världsvana som förstärker motsatserna ytterligare. Det är kanske hårt att kalla baronessan för skökan, men dessa två inom litteraturen och filmen klassiska motpoler gör sig extra bra i den här uppsättningen.

Vissa filmer blir inte klassiker för intet.

Bolt

Nu leker barnen rollekar som utgår från Bolt, Disneys hund som förvirrande nog är med i en tv-serie - i filmen. Sedan är det lite rörigt med goda och ondingar både på tv och "på riktigt" så det är inte så dumt att en vuxen sitter med och förklarar lite under berättelsens gång. Jag förstummas hela tiden över hur bra gjort allt är och glömmer nästan att det är animerat. Tänk då så svårt det ska vara för barnen.

The proposal

Det fascinerar mig hur Sandra Bullock lyckas framställa sina filmiska karaktärer så sårbart. I "Medan du sov" är hon en studie av ensam människa som hungrar efter kärlek och tillhörighet. I "Hope floats" som jag glömt den svenska titeln på är hon kvinnan och modern som blir lämnad och som både bitter på män längtar efter kärleken som den ska vara. I "The proposal" är hon isdrottningen som styr bokförlaget med järnhand men som tvingas blotta sig när den (till en början) ofrivillige blivande makens familj tar henne till sitt hjärta. Karaktären är långt ifrån nydanande, men det ska en Bullockska till att ro en sådan sak i hamn.

Naturligtvis är hon föräldralös, för vilket annat legitimt skäl finns att göra en vacker kvinna till en emotionellt oförmögen människa? Naturligtvis bryter Ryan Raynolds ner hennes murar och är en uppfriskande karaktär som både är yngre än henne samtidigt som han är hennes underhuggare. Sedan är det mycket politiskt korrekt att i dessa dagar göra kvinnan till den friande parten och att hon när hon väl blir friad till faktiskt aldrig uttalar ett klart och tydligt "ja". Hon mumlar mitt i en kyss fram ett "okej" som känns som ett okej slut.

Vi har haft tjejmiddag (och ja, det får fortfarande heta så trots att samtliga närvarande är över 30) som startade med thaimat och som gick vidare till ovan nämnda biofilm. Avslutningen kom med kaffe på cafét med ett namn som låter missklädsamt likt Ö-viks elitserielag i hockey. Trevligt, trevligt.