Fyraåringen lade av en nysningsserie på x antal nysningar och har ett rörelsemönster som påminner om Galenskaparnas Brysselsteg när han stapplar iväg för att snyta sig.
- Visst var det värsta vad jag nyser! utbrast han och jag bara älskar den meningen.
Det är som när han säger:
- Jag är ens trött.
Negationen uteblir i den senare och han anser nog att det är onödigt med två "det" i den förra. Språket lever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar