Jag har tidigare nämnt min känsla att det är renässans för romantiken och nu när jag läst När jag hör din röst av Stephenie Meyer får den bli skolboksexemplet för denna tanke. Det är sturm und drang med piskande regn, branta klippor, passion av det djuriska slaget (bokstavligt talat) och viljan att ta sitt liv när den signifikanta andra inte längre existerar.Jag är väl antagligen för hård när jag klassificerar huvudpersonen Isabella Swan som en liten emo-brutta som söker sig tillhälsovådliga situationer i försök att lindra den ångest hon känner efter det att hennes livs kärlek, Edward, har lämnat henne med löftet att hon aldrig mer kommer att få se honom. Det är både Werthers lidande och Frankenstein inbakat, uppblandat med Romeo och Julia-referenser, vilket författarinnan ska ha en eloge för. Det är dessutom ganska snyggt gjort och jag önskar bara att fler läsare är uppmärksamma så att de här passagerna inte försvinner i alla Isabellas våndor och ångestattacker.
Jag känner inte alltid igen min läsupplevelse när jag läser igenom en boklogg i efterhand och så är fallet med den här, trots att jag publicerade den på Bokgalleriet för bara ca fem minuter sedan. Jag tycker bra om den, men måste samtidigt få kritiskt granska också. Den håller ändå, men jag upprepar även min önskan om att få vara fjorton när man läser den här romanen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar