Jag läser i DN att barnboksförfattaren Pija Lindenbaum har fått Astrid Lindgrenpriset och hon säger själv att det hemskaste är att det betyder väldigt mycket, eftersom hon alltid tvivlar på det hon gör. Gulle dä, tänker jag då. Hur kan hon tvivla på sina fantastiska alster som får i alla fall mig och min son att både fnissa och skratta högt.
Jag känner igen både mig själv och min son när vi läser om Gittan som gärna åker pulka med Nils, men som avstår när det är många barn som åker i backen och därför blir lite för stökigt för henne. Det är dock ingenting mot för vad som väntar när hon kommer hem och där hittar tre älgbrorsor som kommer att stöka till det ännu mer när de får följa upp till hennes rum... Då är det bra att ställa bort sina värdaste saker.
Lill-Zlatan och morbror Raring är så rolig att man bara måste läsa boken för att se allt skoj. Vår fyraåring är inte lika begeistrad i den som jag är, men det kanske kommer. Jag gör nya försök om ett tag = )
Nej, hurra-hurra för ett bra pris till en bra författare. Hoppas hon aldrig tvivlar på sig själv igen.
1 kommentar:
härligt! vi har två av hennes och de är sååå omtyckta. speciellt småfarsorna är en favorit här. :)
Skicka en kommentar