(Bokgalleriet) Så rätt hon har. Jag menar inte det på ett bitter sätt = )
Men när man var 15 låg framtiden framför en och synen på kärleken
var som hämtad ur en Harlequinbok: när den rätte kommer in genom
dörren stannar världen upp och deras blickar låses fast i varandra.
De älskande bråkar om småsaker och han griper tag i hennes arm och
kysser hennes, till en början, ovilliga läppar. Hon smälter i hans armar
och en spirande kärlek tar sin början. Sedan sker ett missförstånd och
hon stormar iväg, övertygad om att hon aldrig kommer att älska igen.
Han söker upp henne, står i regnet och bedyrar och bevisar sin oskuld,
som genom ett trollslag med precis de rätta orden, och hon smälter
som en Calippo en het sommardag.
Nu blev det väl inte riktigt så, men den här hösten har jag och maken
varit tillsammans i 14 år. Det känns som om vi känner varandra = )
Och visst är vi realistiska. Min man brukar skoja och säga att vi är latino
lovers, vi två, fast mer latino än lovers vissa perioder. Det som gör mig
glad är att jag känner till alla hans dåliga sidor, men han visar hela tiden
upp nya bra sidor. Överraskningarna är inte helt förbi!
Snart har vi varit tillsammans mer än halva mitt liv. Det känns helt okej.
1 kommentar:
Ja eller hur. Det är ju så BRA också att vara tillsammans med sin bästa vän, sin livskamrat liksom! Och det är precis som du säger: man vet om det som inte är så charmigt med varandra men de goda egenskaperna blir bara fler.
Skicka en kommentar