Jag tycker om regn sjukt mycket. Nästan obehagligt mycket. Inte så att det är sexuellt kanske, men välan religiöst just att stå ute i ett stilla regn. Det är så svalt, uppfriskande, livgivande, behövligt - sa jag uppfriskande - med just regn. Allt blir vackert mot den grå skyn och daggkåpan samlar en betungande droppe vatten i sin mitt.
En grå dag blev en trevlig dag när vi genom köksfönstret såg sopbilarna dundra förbi. Det påminde oss om att det var grovsopeinsamling på återvinningsstationen i byn. Sagt och gjort klädde vi oss i för ändamålet lämpliga kläder och drog på oss grovhandskarna. Det slutade med att farfadern fick två små hjälpare (läs: stjälpare) med sig i traktorn och jag och maken fick händerna fria att göra oss av med en massa skit.
Nu fick farmodern, klockan sju om aftonen, äran att underhålla di små i en halvtimme så att jag kan vika tvätt och sitta här en stund. Växtkraft.
2 kommentarer:
Ett plötsligt påkommet ösregn när man är ute och cyklar en varm sommarkväll... helt underbart!
Jag hoppas att du inte är ironisk, för jag håller fullständigt med dig!
Skicka en kommentar