...samvete, jag ska inte ha dåligt samvete... Jag tror att det dåliga samvetet många gångerna är människans värsta fiende. Med hjärnan vet jag att jag inte borde ha det, men med hjärtat är det en helt annan sak.
Femåringen vaknade med feberfrossa i natt. Jag skulle sitta hemma fram till lunch och rätta nationella prov. I avskildhet. I ostördhet. En massa -het som slutade i feberhet i stället. Jag ska ändå åka in och jobba eftermiddagen som det var tänkt, för han är inte jättesjuk. Han är tillräckligt frisk för att vara igång och störa den koncentration jag så hett längtade efter.
Det är rätt trevligt att ha honom hemma. Det dåliga samvetet gäller dock lilleman som fick åka in till dagis. Han tittade undrande på oss när femåringen inte skulle stanna och det är svårt att motivera för en tvååring att storeman är sjuk och att jag måste koncentrera mig.
Jag har ändå rättat undan nästan hela pappershögen, så det dåliga samvetet får ge vika för rättningslättnaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar