Efterrätt

Jag vet inte om det är en manlig vs kvinnlig grej, men det stör mig oerhört mycket att min man kan sluta när jag inte klarar av det. Vi bjöd stockholmarna och mamma och pappa på middag idag efter en heldag nere på byaplayan. Till middag blev det laxfilé, saltad och pepprad, med ett lager grön pesto på och täckt med västerbottensost (fast den var slut så det blev grevé). Till efterrätt åt vi rabarberpaj under knäckskal med glass och lättsockrade åkerbär.

När min man ätit sig mätt - på mat vill jag tillägga - kan han antingen strunta i efterrätten eller så äter han lite grann. Så där lagom. Jag äter en ordentlig portion av både varmrätt och efterrätt och sedan vill jag bara kräkas och mår illa och tänker att jag nästa gång ska vara klokare.

Nu börjar sockerchocken ge med sig... Kanske jag ska ta mig lite glass?

[u:mäh]

Nyligen hemkomna från Umeå [u:mäh] kan vi nöjda andas ut. Dryga tjugo mil avverkade i ett nafs, barnet som varit på bortlån åter i famnen och en toa som är ens alldeles egen. Vi har haft ett supertrevligt dygn tillsammans med vänner och bekantas bekanta - mat och prat och lek och stök i en härlig röra. Den avslutande shoppingen som var menad att få hushållskassan att hålla andan resten av månaden uteblev och jag kom hem med en (!) kasse. Vad det var i den? Solskyddfaktor 30 i praktisk sprayflaska åt barnen och en skön ansiktskräm åt mig. Från apoteket. Som finns i hemstaden också.

Några tips på hur man kan underhålla en fyraåring i bilen dryga 20 mil:
- Sjung följande sång ett trettiotal gånger:
En sockerbajsare här bor i staden,
han bajsar kakor mest hela dagen,
han bajsar stora han bajsar små,
han bajsar några med socker på.

Denna varvas sedan med gamla godingar som man innan trodde att man hade glömt och som man efteråt önskar att man ska glömma. Nu blir det skönt med en söndag innan det blir en blåvecka igen.

Tjing.