Tyckte om del ett, Berlinerpopplarna, älskade del två, Eremitkräftorna. Kanske är det skandinavisk igenkänningskomik och tragedi, för så här är det. Landet och staden, armod och överflöd, pliktkänsla och lättja, sakralt och profant. Här får karaktärerna djup och författarinnan håller ihop alla människors öden och tankar på ett fantastiskt sätt.
Jag måste se till att gå in på biblioteket när en av Karinarna jobbar (de är nämligen TRE Karin på bibblan) och tala om för henne att boken var precis så bra som hon lovade. Är inte det underbart när man bor i en by? När bibblo-Karin ringde och meddelade att Berlinerpopplarna hade kommit sa hon:
- Åååhh, lyckos dig som har kvar att läsa de här. Och du ska bara veta att Eremitkräftorna är ännu bättre.
Känslan som dröjer sig kvar efter att ha läst den här boken är lite lik den jag hade efter Potensgivarna och Rapsbaggarna; det känns som om jag sett en dokumentär och tyst fått följa vanliga människors göranden och vardanden och på ett intimt och utlämnande sätt fått inblick i deras innersta hemligheter. Vilken kontrast till Mons Kallentoft...
1 kommentar:
Jag blev också helt förälskad i Eremitkräftorna. Och nu kan jag knappt bärgamig till tredje delen kommer på svenska. Det som var så njutningsbart i Eremitkräftorna var att man i lugn och ro kunde fördjupa sig i karaktärerna och deras liv - i tunna boken Berlinerpopplarna visste man ju att det roliga snart skulle ta slut.
Vi får tipsa varandra när trean kommer ut på svenska!
Syns snart!
Skicka en kommentar