Jag talade med en vän, E, härom dagen och en sådan underlig tanke slog mig efter samtalet var avslutat. Vi har inte känt varandra länge eller spenderat speciellt mycket tid tillsammans, men när vi väl pratar så känns varje mening viktig. Det är roligt att prata med henne och det som slår mig mest är att jag tycker om mig själv när jag talar med henne. Inte för att jag inte står ut med mig i vanliga fall, men den där ljuvliga människan har någonting magiskt i sig.
Jag såg även en dokumentär om Emma från Skellefteå som lät ett tv-team följa med henne på behandlingshem när hon skulle komma ur sitt drogberoende. Vilken berättelse och vilken naken och gripande gestaltning av den artonåriga flickans tankar och våndor. Familjeliv, framtidsförhoppningar, skam, overklighetskänsla, likasinnade som plötsligt tänker annorlunda och utslussningen till ett liv där ingen riktigt vågar hoppas på att du ska klara pressen. Allting började och slutade med att Emma måste tycka om sig själv. Om hon lyckades med det vet jag inte, men hon hade hittat mannen i sitt liv i slutet av dokumentären, och kanske tyckte hon om sig själv tillsammans med honom.
Har läst Jane Austen-klubben klart igår, men orkar inte skriva något om den ännu. Ha en bra dag!
Tjong.
2 kommentarer:
Gråt-gråt! Du är fin. Kram.
Fina och sanna tankar kring vänskap. Jag har också några sådana vänner som får mig att växa som person.
Jag såg också dokumentären om Emma och den grep tag i mig. Jag förundrades över att hon hade så härlig utstrålning och styrka och fick känslan att det nog kommer att gå himla bra för den tjejen till slut ändå.
Skicka en kommentar