Kärlek och fotsvamp

Jag tittade på en romantisk komedi på Voddler i dag. När jag pausade filmen visades en reklambild för fotsvamp. Min tanke är att den reklamansvarige för ovan nämnda företag bör skickas på fortbildning. Genast.

Kärlek och fotsvamp är som leverkaka med tryffel, som gåslever på grisstians golv, som löjrom med ättiksprit. Inkompatibla.

Sådant jag skulle kunna tänka mig...

...men aldrig kommer att göra är:

~att börja om att spela fotboll. Så roligt det skulle vara. En grön, jämnklippt gräsmatta, en intensiv blick, en blandad känsla av skräck och förtjusning, gemenskapen när det går bra eller när domaren suger.

~att börja spela fiol. Det är mitt dröminstrument förutom, ja faktiskt, harpa. Men båda instrumenten är dyra och drömmen kommer aldrig att bli sann.

~att jobba med någonting annat än mitt jobb. Jag älskar mötet med eleverna, kollegorna, att utvecklas inom sitt ämne, att dela erfarenheter, medgångar och motgångar, att utmanas, att hjälpa andra till utveckling... Så skulle det vara om läraryrket var just ett läraryrke. Nu är jag kurator, vidareslussare till soc. och ungdomsmottagning, städerska och framför allt administratör.

~att jobba halvtid. Inte åttioprocents-kvinnofällan där man tar ledigt en dag per vecka för att hinna städa och handla inför helgen, utan verkligen halvtid.

Om en av dessa punkter ska sättas i verket blir det nog... fotbollen. Erbjudanden finns = )

Jag ångrar...

Jag förstår mig inte på människor som säger att de inte ångrar någonting de gjort. Som menar att om de fick chansen att ändra någonting skulle de göra exakt samma val som de redan gjort. Samtidigt tänker jag att det måste vara skönt att vara nöjd så till den milda grad att man kan sitta och säga så, till och med efteråt när man fått perspektiv på saker och ting.

Jag ångrar mig hela tiden. Den här veckan ångrar jag att jag inte erbjöd en kollega och bekant att upplåta mitt hus medan hon och säkerligen fler pendlar mellan stan och examenscupen. Det hade väl varit enkelt?

När jag gjorde ett uttag på en sedelautomat inne i stan i fredags hörde jag en elev gå förbi som sa att han inte kunde gå och fika med sina klasskompisar för att han inte hade nog med pengar. Jag skulle ha rusat ikapp honom och gett honom en hundring. Det ångrar jag också.

Men jag hoppas att jag lär av mina misstag. Det har jag gjort förr. Förhoppningsvis kan man lära av andras misstag också, så man inte behöver göra alla själva.

Je regrette!

Den som undrar varför jag inte prenumererar på PT...

...kan undra no more. Min man läste upp följande telegram ur dagens nätupplaga:

Presskonferens om Carolin-fallet GÄLLIVARE
I morgon torsdag kommer polis och åklagare att hålla presskonferens i det så kallade Carolin-fallet. Presskonferensen, som blir klockan 09.00 i polishuset i Gällivare, är utlyst för att delge media de faktiska förhållanden i utredningsarbetet som nu är kända och möjliga att ge allmänhet och media - och för att ta död på de många rykten och spekulationer om vad som egentligen hänt den mördade Pitekvinnan som florerat den senaste tiden. Vid presskonferensen kommer både kammaråklagare Ulrika Schönbeck, som är förundersökningsledare, kammaråklagare Anette Ölmbro och poliser från spaningsledningen att delta.

Rött = korkat formulerat.
Blått = syftningsfel. Ett olyckligt sådant.

Vad vore _i_eå utan PT? står det på någon t-shirt jag sett, men mitt svar är - inte så mycket sämre i alla fall.

Jag är ingen trygghetsnarkoman

...men jag är litegrann gift med en. Lite överdrivet vill min man att vi ringer till någon vårdinstans så fort vi inte kan sätta diagnos själva. Jag svarar att: "äh, det är nog inte brutet." Lite överdrivet alltså, men ganska talande.

Nu har jag läst Wendela igen och roas. Det är intressant läsning, bara man har lite distans. För mig blir det att skriva småprovocerande texter för att locka nya läsare till ett nytt forum. Och gissa vad - det fungerar.

Deras fem-i-topp på vad man bör låta ens barn pröva på finns att läsa här och sedan låter de psykiatrikern David Eberhard göra ett uttalande. Han måste ha slagit frivolter av glädje för den gratisreklamen, för det här är precis det han skrivit om i sin bok I trygghetsnarkomanernas land. Jag har läst boken i fråga (se Bokgalleriet) och roades av den. Det finns mycket att fundera över och det är roligt att diskutera just med trygghetsnarkomaner.

Mina barn får slå sig. E får skära grönsaker med vassa knivar. Men på första plast på fem-i-topp står att man ska låta barnen leka med elden. Ehh. Nej. Man leker inte med eld. Punkt. Men de kan få vara med när man gör upp eld. De kan få förstå varför man ska se till att elden får syre och varför eldad furu sprättar och inte björk. Hur mycket jag än kan hålla med Rousseau om att vissa borde tillbaka mer till naturen så finns det ingen anledning att leka med eld. Det kan gå illa, för det har vi sett exempel på här i byn.

Just nu sitter min sjumånaders och biter på en strömförande kabel. Och det är ju onödigt. Eller kanske bara nyttigt, Wendela?

Skrävel och dravel

Ska man framhålla sig själv på jobbet? Tala om hur duktig man är och hur mycket man har fått gjort? Hur bra det har gått och snabb man är? Nja. Tomma tunnor skramlar mest, tänker jag som den lilltant jag innerst inne är i min trettioåriga kropp. De som skrävlar mest har sämst självkänsla - fast å andra sidan högst lön också.

Jag sitter och läser Malin Wollins krönika i Wendela, senast i raden av tidningar inriktade mot kvinnor. Svenska kvinnor är bland de sämsta i världen på att framhäva sig själva på jobbet. Säkert är det så. Malin Wollin säger också att hon bara tycker att det är skämmigt att framhålla sig själv - det borde märkas hur duktig man är ändå. I slutet av krönikan skriver hon att hon tycker att fler borde börja skrävla.

Men om man ska göra det, måste man inte ljuga så man tror sig själv då? Jag menar, jag kan ju inte skrävla om jag sitter och rodnar och bara tycker att jag själv är pinsam. Ändå blir jag förbenad varje gång jag ser lönelistor och kan konstatera att jag tjänar 12 kr mer än de som anställdes förra året. Jag har jobbat i sju år. Finn fem fel.

Men okej. Vi bestämmer att jag ska börja skrävla, men om man då som jag har så bra självinsikt att jag utan problem kan konstatera att jag är genomsnittlig på det mesta, vad ska man göra då? Förslag?

Fiktion och verklighet

Har jag problem med att skilja på fiktion och verklighet om jag just nu sitter och är glad attTelia-pappan äntligen har hittat någon och verkar lycklig? Visst var de där reklamerna när han ständigt blev förnedrad jobbiga. Jag tycker inte om sådant. Säljer det verkligen, undrar jag. Eller har jag missat någonting? Reklamerna kanske är menade att vara roliga?

Om jag hade varit 14 år

Då hade jag skrivit inlägget nedan om att jag borde sluta blogga enbart för att jag ville att andra skulle försäkra mig om att de absolut inte på några villkor kan leva utan att läsa det jag skriver. For the record så var det inte så.

Om jag hade varit 14 år så skulle jag ha gått högstadiet nu. Åh fy. Det river i kroppen vid tanken. Lewis 501:or, "ska brorsan köpa ut åt dig" - nej tack-snack åll åover ögein... Skulle inte tro det. Jag är mer än dubbelt så gammal som då, tack och lov.

Min mentala ålder har på många sätt alltid varit 35-40 så jag känner nog att jag närmar mig den person jag tror att jag kommer att vara när jag blir den, så att säga. 40 är en vacker ålder på de flesta, både kvinnor och män. Många verkar ha kommit fram till vilka de är, drabbats av insikt kanske, och förlikat sig med tanken. Andra krisar och har aldrig varit så oattraktiva = )

Bitter Brummelisa bannar Bamse?

Jag inhandlade en serietidning till E här om dagen och det blev en Bamse med medföljande CD-saga. Jodå, Olof Tunbergs stämma berättar tryggt om Skalmans märkliga bil men hur jag än försöker så ser jag bara parodin som killen från Stockholm live gör på serien. Har ni inte sett den ännu så kan ni avnjuta den här.

När jag läser serierna för E så tänker jag när jag ser Brummelisa att hon ser ju bitter ut, kvinnan. Titta på henne.








Eller vad är hon? Hånfull? Sarkastisk? Var god bidrag med adjektiv om ni kommer på något passande. Kanske tänker hon precis som Sara i Bitterfittan att det var ju inte så här det skulle bli. Det kan inte vara lätt att vara gift med världens starkaste björn, som dessutom är världens snällaste. I den här serierutan avslöjas också att han är äventyrslysten och till den grad att det går ut över förhållandet. Det värsta är kanske att hon har den här minen på inte mindre än tre ställen i tidningen och hennes ton är i sammanhanget lite bitsk.

Jag som inte har läst Bamse på ett tag kanske har missat något? Lite konstigt är det. På min tid, vi pratar om för en så där 20-25 år sedan, då var allt frid och fröjd. "Den kvällen kramades Bamse och Brummelisa länge, länge" stod det i ett nummer och i nästa ropade Bamse ut för alla som ville höra på att de väntade barn.

Sjöjungfrun fick mig att inse...

...och lite pinsamt är det väl att det tog så lång tid, att Camilla Läckbergs romantitlar anspelar på personer: Isprinsessan, Predikanten, Stenhuggaren, Olycksfågeln, Tyskungen och nu Sjöjungfrun.

Många författare verkar ha teman på sina titlar. Karin Alvtegen som med sina S och ettordstitlar levererar Skam och Skuld m.fl. och jag håller inte isär vilken som handlar om vad. Helt plötsligt blev jag en dag osäker på om hon även skrivit Smuts - som om hon har ensamrätt på S-titlar på ett ord. Nej, Wennstam utmanar där, men förlorar?

Håkan Nesser har alltid förbryllat mig med sina titlar Ewa Morenos fall, Münsters fall, Fallet G och Svalan, katten, rosen, döden osv. Men jag har tyckt om dem.

Mer om Camilla Läckberg och Sjöjungfrun på Bokgalleriet. Någon annan som läst den? Är jag hård mot henne?

Trettioårspresent, allvarligt?

Jag vet inte vad jag ska önska mig. Ju närmare 30-årsdagen kommer krypande desto mer pinsamt blir det. Vad då önska mig? Ska jag be att få höra ungefärlig summa presentinhandlaren kan tänka sig lägga ut och utgå från det? Eller ska man önska sig presentkort och så får de handla för den summa de tycker är rimlig?

Jag förstår inte det där med att det ska vara så speciellt med att fylla jämnt heller. Jag har hört att en bekant till mig fick presenter för ungefär 12.000 kronor (!!!) av sina föräldrar.
- Mycket pengar, sa Bill.
- Mycket pengar var ordet, sa Bull.

Jag sa till mamma idag att jag helst skulle vilja ha tid i present. Tid för att läsa, t.ex. Tid för att gå på yoga. Mamma nappade direkt och sa att jag kunde få ett yogakort av dem och det lät bra, så kanske blir det en yoganissa av mig. Det känns som om det är min grej, fast jag har aldrig prövat på det.

Presentkort alltså? På trädgård och skor. Tidningar är kul. Böcker. Tack förresten till mina fina arbetskamrater som överlämnade ett presentkort som jag handlat upp. Fin läsning väntar - nu behöver jag bara tiden.

En svart kväll

Inte nog med att Sverige drabbades av masspsykos och spelade som U-21:are utan regeringen drabbades av samma åkomma och fick för sig att vi måste rösta igenom en lag som är lika urbota dum som förklaringen: för att avvärja eventuella terrorhot. Som jag sa till min make igår - Danmark kanske skulle kunna ha fog för att eventuellt diskutera det absurda förslaget som de betett sig, men Sverige, nej. Tänk er, enda gången vi inte är lagom så hoppar vi överbord.

Tidningsrubrikerna skriker om Lagerbäcks avgång, men jag tycker nog att vi borde ha andra avgångar pga andra fiaskon innan det blir aktuellt. Som min vän Annaboda skanderar: Omval! Omval! Omval!

Det är minsann inte lätt att känna sinnesro efter en sådan dag... Ny dag, nytt försök.

Sinnesro

Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Den här bönen ska få vara mitt ledljus från och med idag. Jag har hört den förr och tyckt att den är fantastisk, men det var som om någonting hände idag när jag kom att tänka på den. Det var en känsla som inte går att beskriva med ord och de som varit med om samma sak kommer att förstå utan att jag behöver försöka förklara.

Man behöver inte vara gudstroende eller ha genomgått ett tolvstegsprogram för att ha Sinnesrobönen till ledning. Jag ska skriva ner den och kontemplera över den forever and ever. Bort med beachen och sarkastiska surstrumpan alltså.

Pensionärskänning?

Nyligen hemkommen från affären har jag just hällt upp lördagsgodiset och jag kan konstatera att jag tagit steget mot en mognare smak. Borta är salta bumlingar som gjorde det omöjligt att föra ett förståeligt samtal och saknas gör gröna och gula supersuringar som fick översta hudlagret att flagna från tungan nästkommande dag. Nu trängs i stället rabarberstängerna med sockerbitar och vaniljfudge och både jag och min make förstår vad den andre säger.

Det ser däremot mörkt ut på jobbfronten. Inte så att jag inte har ett jobb, utan drygt en heltid. Min chef anser mig antingen vansinnigt kompetent eller så en sådan dörrmatta att det bara är att klampa på. Om han tror det senare kanske jag måste förvandlas från mysmamma till supersubban igen. Steget är i och för sig inte så långt och ibland en resa jag gärna gör... Jag vet bara inte om jag ska genomföra aktionen med stilla vrede eller syrlig sarkasm. Jag är rätt bra på båda.

Jag återkommer. Nu: Sverige - Spanien.

Ikväll fyller jag 30 för första gången - och EM-sagan tar sin början...

Frågan är vad som smäller högre.
Fotboll eller födelsedag...
F...fff...fotboll. Ja, så är det.

Jag fyller inte år förrän om en knapp månad, men vi har storkalas ikväll. Fem trettioåringar och trettiofem tårtor. Vi bestämde oss för tårtbuffé och vi kommer att få käka tårta tills vi spyr, men roligt blir det. Jag har gjort rabarber-, punsch- och mazarintårta. Sedan blir det koll på vem som känner sin trettioåring bäst, musiktävling inklusive singstar och, naturligtvis, möjlighet att så diskret som möjligt hålla koll på premiärmatcherna som spelas ikväll.

Spännande värre är att vi lämnar bort lille I för kvällen hos mina päron. Visst är jag modig?! Han är ju bara fyra månader - men jag har laddat mobilen och ska bära den nära hjärtat hela kvällen.

Blocket och blockera

Har nyss ringt på en annons på Blocket och köpt en Baby-Björn bärsele så att lilleman får komma upp i lodrät position lite mera och samtidigt spara mina arma armar. Jag kan tala om att han sover en och en halv timme sammanlagt under dagarna. Det är mycket vakentid och mycket famntid. Men glad är han, den lille gutten, och tur är väl det.

Det jag blockerat är hur min tjänst kommer att se ut när jag återvänder till arbetet. Har pratat med chifen idag och blev inte upplyft. Sedan ringde de fackliga och sa att det var en verkligt grisig tjänst. Jag lekte gås och lät det rinna av mig. Ändå har jag ett obehagligt sug i magen och försöker att inte tänka på varför jag känner så. Det är nyttigt, har jag hört, att tränga undan och blunda... Jag kan arbeta, jag är inte rädd.

Ny vecka nya tag

När man ser om sitt hus, i vårt fall nu när vi målar om det, blir helgen arbetsdag och vardag softdagar. Vår gamla teakytterdörr blev svartlaserad, men behöver ett andra varv. Om ni behöver tips på effektiva mygg- och knortfångare så kan ni måla någonting stort och sedan sitta och titta på när de små krypen fastnar. Effektivt, men kanske inte så billigt.

Maken renoverar fönster och det tar sin lilla tid. Men duktig är han, uthållig och faktiskt rätt så tålmodig. Det är ju så tragiskt med underarbete, att det tar superlång tid, syns inte i efterhand, men är viktigast av allt.

Treåringen har fått en kaffeservis a la barnmodell av mormor och morfar, så nu bjuds på kaffe dygnet runt. Han har fått en vana att vakna klockan 5 på morgonen. I morse fick jag honom att somna om till sju. Halleleluja.

Själv låg jag och funderade över det som står på bäbbens specialkudde: Trygg textil - Innehåll av hälsofarliga ämnen kotrollerad. Jag förstår ju andemeningen, men visst borde de formulera om den deklarationen?

Tjing.

Lässnobb?

Jag fick frågan om boktips i helgen och blev helt ställd. En bekant frågade om jag inte kunde rekommendera någon bra bok. Personen i fråga meddelade att hon nästan aldrig läste böcker och det fick absolut inte vara deckare. Ändå skulle boken vara lite lättläst och gärna med verklighetsanknytning. Det både hjälpte och stjälpte min frenetiska tankeverksamhet i letandet i minnesbanken...

Jag drog till med Magdalena Graafs Det ska bli ett sant nöje att döda dig. Den är inte direkt välskriven, men den engagerar och är lite som en veckotidning emellanåt. Då meddelar min bekanta att hon läst den, men inte riktigt fattade den. Hmmm. Jag vill inte verka snobbig, men då kände jag att mina möjligheter att ge lästips på någonting enklare och mer fattbart än Magdalena Graaf inte fanns på min meritlista.

Marian Keyes och den genren är ju trevlig och inte så svårläst, men konceptet tilltalade inte objektet. Mission impossible? Förmodligen. Har ni några lästips jag kan vidarebefordra?

Snäll och kanske lite dum

Bo Kaspers Orkester sjunger om att vara snäll och kanske lite dum. Insiktsfullt och dessutom utmärkt musik. Jag är också snäll och kanske lite dum. Blev uppringd av en person som behövde hjälp igår och jag vet att jag ska säga nej en sådan gång. Ändå hör jag mig själv säga att självklart ska jag kolla upp det så hör jag av mig senare.

Dumma, dumma...

Sport och film

DN:s nutidstest visar att jag svarar rätt på frågor som handlar om film och sport (Indiana Jones och Van der Sar) men svarar fel på Farc-gerilla och förkortningar på kärnkraftverkssäkerhetsinspektörsgrupper. Illa? Nej, man vinner TP på mina kunskaper också.