Någonting positivt också.

När man läser mina inlägg är det svårt att tro att många upplever mig som en ganska glad person = ) Det är jag också. Glad. Och arg. Lilleman är likadan. Det är som ett relä som är av eller på, snäll eller dum, glad eller arg. Oftast är jag på, snäll och glad.

Dagens stora happening, förutom att vi suttit i ett rum och dryftat dumheter, var tydligen att jag hade på mig en blå tunika idag. Alla jag träffat idag har kommenterat att jag hade någonting blått på mig. Jag som är kvinnan i svart annars. Alltid.

Jag skulle bli en bra änka i något katolskt land. Eller i amerikanska södern under slutet av 1800-talet. Att gå klädd i svart ett år som ett bevis på min sorg skulle liksom inte vara något problem. Att inte få dansa på societétsbalerna skulle inte heller vålla mig huvudbry. Någon annan lycklig kunde få svänga runt i en mazurka medan jag stod vid bålskålen i min svarta sorgedräkt.

Men idag, anno 2010, gick jag i blått.

Mellan hägg och panik

It's the most wonderful time of the year... not. Men snart. Just nu är det tiden mellan hägg och panik.

Jag har fyndat en hel massa under den här veckan. En vacker skål på Reprisen för 35 kr. Nio böcker för 45 riksdaler på Kupan. Ett parasoll att skydda små barnkroppar som leker i sandlådan med. Två linnen, en klänning och en t-shirt på Gina T. En jeansklänning och en söt jacka på Pepper Corn. En prickig klänning till examen och stundande sommarbröllop på Hanséns. Och så sneakers. De fanns inte inne och är på intet sätt ett fynd, men efter sparsamma månader med föräldraledighet och nu när jag äntligen har lön och skatteåterbäring blir det åka av. Det är som om pengarna bränner i fickan.

Huvudsaken är väl att det inte är mellan hägg och panik. Så att man får åka med pling-plångtaxi till plåsterhuset... = ) Nej, nu ser jag fram emot att få uppleva syrénens doft och fägring.

Tjing.