Capitol!

Nioåringen skulle följa med en kompis till ett lekland och jag och femåringen skulle agera sällskapsfolk åt kusinerna medan deras päron jobbade. Magsjuka kusiner gjorde dock dagen fri för andra aktiviteter så vi tog vårt pick och pack (läs: mössa och jacka) och begav oss också till ovan nämnda lekland. Där tillbringades sedan fyra stycken timmar åt att leka, äta och prata. Andra mammor, vänner och bekanta fanns på plats och jag återvände hem, mätt på ljud, svampsoppa och skvaller. Capitol! som Grantham skulle ha sagt.

Allt är dyrt på sådana här ställen, men ibland får det väl ses som en investering i god hälsa. Inte rent bakteriellt då, utan mer mentalt. Nioåringen ville köpa ett mjukisdjur och jag sa att han i så fall fick köpa det för egna pengar. 89 kr för en 25 cm lång drake som inte kostat mer än 1,40 i produktion. Han köpte en år sig själv och en åt lillebror. Lillebroren kramade sitt mjukisdjur, svepte in honom innanför jackan, spände fast honom med bilbälte och bäddade ner honom. Med mjuk röst sade han: - Underbara Elias som köpte den här åt mig!

Okej då. Det kan ha varit värt 89 kr.

Jag plöjer för övrigt tre säsonger Downton Abbey och ropar Capitol! och Ol' champ! till höger och vänster. Very good. Very good indeed. Maggie Smith är så lysande att hon borde få en stjärna uppkallad efter sig. Självklart är manusförfattarna säkert Smith-dyrkare och gör sitt till för att hon ska få glänsa, men med den talang hon framför sina repliker...

I övrigt närmar vi oss slutet på det här året. Jag vet inte hur jag känner inför det. Min årsuppfattning följer mer skolåret och mitt nyår börjar i augusti. Därför ser jag mer morgondagen som en övergång till två månaders bister solsvält innan djörja å snögLoppe börre om.

Fulin

Julledigheten så här långt. Vi umgås med släkt och vänner och andra som vi känner.

Femåringen skriver nidlappar åt morfaren och tejpar upp dem på hans rygg, bl.a. att han är en fuling. Jag vet vad ni tänker: "Grabben kan ju inte ens stava". Jag som har tänkt ge mig på PISA och allt, men jag jobbar på det. Barnet är ju bara fem.

Omtänksamma är de också, de små. De gör frukost på säng åt mig och blandar porslin så friskt de kan. Smörgåsen var tämligen frugal. Den lufttorkade skinkan var slut, så jag fick luftskinka istället?

I dag har varit en vacker dag, men nu rullar dimman in över nejden. Sonen (den yngre) sitter i skrivande stund med en sax i högsta hugg och friserar blommor. Sonen (den äldre) har gått hem till farmors och farfars för att se på hockey. Intelligensbefriad sport om du frågar mig, för när skulle annars vuxna män få rekordhöga löner för att puckla på varandra iklädda tandskydd och suspensoar? Boxning, svarar du kanske då. Jo, men den sporten är ju knappt godkänd i Sverige och inte tjänar de lika bra heller.

Snart är vi på väg mot det första julfirandet. Vi passar på när alla är lediga och anträffbara, eftersom flera av de inblandade arbetar inom offentlig sektor med att ta hand om våra medmänniskor. De är sådana där arbetare som inte får långledigt bara för att det är storhelg och som inte får skäligt betalt för det arbete de utför.

När sockerchocken efter helgerna har lagt sig kanske det blir lite mer läsa än vad det hittills blivit. Man kan ju önska i alla fall.

PISA, jag skall omvända dig!

Jag läser högt för mina elever. Första kapitlet i olika böcker. Några går och lånar boken på bibblan med en gång. Andra önskar sig en bok i julklapp. Någon frågar när alla andra har gått vad det var den hette den där vahetterenuduvetsomdulästeförragången...

Jag har bara börjat och än så länge har vi läst första kapitlet i Min mormor hälsar och säger förlåt samt Den femte vågen. Det kommer att bli hur bra som helst det här. Mitt mål är att få upp PISA-mätningen med åtminstone några procentenheter till nästa år. Jag börjar blygsamt, som ni märker.

Kommunalpolitikens köld är hård...

Med risk för att behöva byta namn till Proggkoftan gör jag mitt sista inlägg i skolstrukturdebatten. Det enda jag önskar mig i jul är att den gode Viktor Rydberg förlåter mig i sin himmel.

Kommunalpolitikens köld är hård
Stjärnorna gnistra och glimma. 
Skolor läggs ner på förbestämt ackord
Tynar bort och sakta försvinna. 
Månen vandrar sin tysta ban
Nilsson, Sundström och Rahkolan,
Skyndar gärna på byadöden
Glada över att själva inte drabbas av nöden. 

Stå där så grå vid stadshusets dörr, 
Grå(sossar) mot den vita driva, 
Tittar, som många valperioder förr, 
Ner mot de protester vi skriva. 
Tittar mot skogen där gran och fur
Gärna kan växa – men inte skolan, eller hur? 
Grubblar, fast ej det lär båta, 
Över en underlig gåta. 

För ”Visst kan vi sitta kvar vid makten
Trots att vi skiter i all dialog, 
Trots att vi slutit den här bedrövliga pakten? 
För byaskolan är för analog. 
Visst kan vi skita i tycke och smak, 
Vi kan gott sitta kvar på vår bekväma bak, 
Vi går för att ordna och pyssla,
Går att sköta vår syssla. 

Finns det nåt mer vi kan lägga ner
Nu när vi ändå håller på? 
Finns det annat, finns det nåt mer,
Kanske låta några lärare gå? 
De kan skrika tillsammans med byarnas folk
Och hälla ihop sina bägares smolk, 
Vad rör det oss, som tar besluten
Att byn ligger kvar helt nedbruten?”

Kommunalpolitikens köld är hård, 
Stjärnorna gnistra och glimma. 
Ingen sova i enslig gård, 
Ledsna över att skolorna försvinna. 
Men inte Nilsson, Sundström och Rahkolan, 
De går hellre ut och letar en gran, 
För trots att landsbygden suger, 
Hittar de där ett träd som duger.

Jerusalem

Selma Lagerlöf skrev Jerusalem (del ett och två) 1901-1902 och dryga hundra åren senare sitter jag vid ett köksbord och fulgråter åt den fantastiska filmatiseringen av samma verk. Berättelsen om Ingmar, Gertrud, Barbro, Karin och Gabriel är lika bra som någonsin och nobelpriset Lagerlöf fick ta emot 1909 var mer än välförtjänt. 

Jag såg den här filmen med skolan redan när den kom ut 1996. Tänk vilka förståndiga lärare som lät oss se sådan kvalitetsfilm på skoltid. Jag älskade den redan då. Av någon anledning har jag alltid favoriserat Barbro samtidigt som jag tycker att Gertrud är för svår, för konstig och gör för felaktiga val hela tiden. Den uppfattningen hade inte heller ändrats sedan jag sist såg filmen. 

Det är en namnkunnig skara som medverkar, men så här i efterhand slår det mig att det är märkligt att Ulf Friberg inte har haft fler och större roller. Vilken bra Ingmar han är och så perfekt Lena Endre är som Barbro. 

Tracys Hämnd - en promenad i nostalgins galleri

Tracys Hämnd, eller If Tomorrow Comes, har spelats upp här i helgen. Madolyn Smith i rollen som Tracey Whitney  bär upp axelvaddar som ingen annan och höjden på håret i vissa scener ger viss svindel.

Å, så bra jag tyckte att det här var när den visades i repris i början av nittiotalet. Själva miniserien är gjord 1986 och jag är beredd att påstå att den fortfarande håller, hur fånigt det än kan låta. Berättelsen om den godhjärtade tjuven är fortfarande underhållande, även om det finns element som har passerat bäst före-datum.

När man ser sig omkring på olika butiker märker man att man kan tjäna mycket på att jämföra priser. Cdon skulle ha 199 kr medan Discshop har DVD-rensning och således säljer samma miniserie för 49 kr. Kolla här!

Klappjakt

Klappjakt per definition enligt Nationalencyklopedin:
"klappjakt, jakt vid vilken en drevkedja (jämför drev) driver småvilt, såväl däggdjur som fågel, mot i förväg utposterade skyttar."

Klappjakt enligt mig: 
"klappjakt, jakt efter tingestar vilka enligt affärskedjor placerat ut enligt genusförnekande principer, mot i förväg hjärntvättade barn, i avsikt att bringa föräldrar förköpa och ruinera sig." 

Det är vansinne, vansinne I tell you, att köpa tusenlappsdyra presenter åt sina barn bara för att det är den 24 i en månad. Det är vansinne att slå in presenterna för att några dagar senare slita av samma papper av ovan nämnda gåvor. Det känns lite grann som om det är dags för en kulturrevolution. Kommersialismen är ett opium för folket? 

Nej, jag ska inte gå så långt att jag parafraserar Marx. Och ja, jag köper tusenlappsdyra gåvor åt mina barn. De ska inte falla offer för min inte alls nyfunna skepsis mot den här högtiden. Jag har dock upplyst mina barn om att klapparna inte kommer att bli lika dyra i år, eftersom vi har beställt en resa till våren. Till min stora lycka och glädje verkade de förstå resonemanget. 

Vi har också pratat om att det finns barn som inte får några presenter, eftersom deras föräldrar inte har råd. Nioåringen gjorde stora ögon och frågade om det hände i Sverige. - Det händer i Piteå, förklarade jag och han såg ut att svälja hårt. Sedan pratade vi om att vi kanske skulle lägga några hundralappar åt ett sådant barn istället, vilket han verkligen tyckte. 

Nå, varför väljer man att göra det då? Är det för att döva det dåliga samvetet? Jag vet ärligt talat inte. Kanske spelar det inte någon roll? Om ett barn känner glädje samtidigt som någon annan har ett lättare samvete kan det ju vara så att det är en win-win-situation även om den ena situationen är att föredra framför en annan. 

I och med att barnen fyller år en månad innan respektive en månad efter jul innebär det att de får allt de behöver under resten av året i alla fall. De får saker de inte behöver också. Nu jobbar vi lite på julstämningen här, t.ex. genom att gå ut i skogen för att gräla hem en gran. Ja, inte nu mitt i natten då, utan i morgon. Kanske. 

Högläsning, för fridens!

Vi satt ner tillsammans i tisdags, svensklärarna - de eminenta, och pratade. Vi berörde än det ena, än det andra och snart kom vi in på den nedslående PISA-undersökningen. Vårt halvmedium, vi kan kalla henne Karin, hittar inte bara busskort och strömkablar som kommit på avvägar, utan även lösningar på alla kunskapsdalande problem. - Vi läser, sa hon. Allt vi gör i kurserna kan bygga på läsning. 

Jag har väl tänkt det, men det har stannat vid tanken. Det är tanken som räknas? Nej, ibland är det nog handlingen som räknas. 

En annan kollega hakade på. Lästid under lektionerna, trots att den nya kursplanen säger att vi ska hinna med mer än någonsin. 

Så i dag slog det mig. Högläsning. Förra skolåret läste jag Bockarna Bruse på badhuset för mina sextonåriga pojkar. De tjöt av skratt! Trollet kan lite oförhappandes ha fått en kalixdialekt och yngsta bocken Bruse lät som en hes groda, men annars var det berättelsen som gjorde det. 

Sagt och gjort. Jag läste första kapitlet ur Fredrik Backmans "Min mormor hälsar och säger förlåt" högt för mina tekniktreor. Tystnaden var total under de tjugo minuter det varade. Reaktioner på det? 

- Kan vi inte göra det här igen!

- Kan vi inte få ta med oss ljus som vi gjorde under lågstadiet och så släcker vi ner!

Så ja, det ska vi göra igen. Vi ska släcka ner. Vi ska fika. Vi ska läsa, mer av lust än för att vi ska göra någon uppgift på det vi har läst. Nu sitter jag och spånar kring vilka andra förstakapitel jag ska läsa högt. "Vindens skugga" är ett. "Divergent" ett annat. Nu ni. Nu ska här läsrevolutioneras. 

Bedrövligt med betoning på röv, del 2.

Känsliga läsare varnas för följande kritiska inlägg.

Jag vill bara börja med att säga att jag har haft roligt i kväll. Jag har haft trevligt, fått god mat och har samtalat med sköna människor. Vi blev av jobbet bjudna på middag och underhållning på Norrlands riviera, vilket innebar en trerätters middag och sjungande människor.

Middagen var god. De sjungande människorna gjorde säkert bara sitt jobb, men när en oerhört snygg basist (hon var verkligen supercool och hur ägande som helst i all sin anspråkslöshet) är hela behållningen med underhållningen  tänker jag att man från arrangörernas sida bör omvärdera sitt koncept.

Det värsta är inte att underhållarna skriker ut precis allt de gör från scenen, även om det är fantastiskt provocerande.

Det värsta är inte "August och Lotta" med temperaturen som är hög uti kroppen, utan fortfarande skrikandet som gör att jag bara vill skrika tillbaka till dess hon förstår exakt hur irriterande och icke-underhållande hon är. Ska man irritera ihjäl publiken kan man lika gärna ta fågeldansen också, för då blir det åtminstone någon sort bekräftelse på vilken nivå resten av kvällen kommer att ligga på.

Det värsta är inte att ljudnivån är så hög att jag inte får en rimlig chans att föra ett vettigt samtal med mina bords- och arbetskamrater. Det är inte heller värst att jag enda gången stämningen är störtskön måste använda större delen av tiden åt att köa för att hämta mat. En snuttefilt till tröst mellan "underhållningsakterna" är den sköna bakgrundsmusiken som är en härlig blandning av Bo Kaspers och Frank Sinatra.

Det värsta är eländet till show som ska föreställa någon typ av stämningshöjare inför den juletid vi så blodhett trängtar efter. De falsksjungande männen som kommer ut iklädda kavaj, väst, fluga och höghatt är inte problemet. Problemet är inte heller att de avlägsnar all form av ära och värdighet i ungefär varenda julsångsklassiker som överhuvudtaget existerar. Problemet är tjejerna.

Scenen är förlängd i en typ av cat-walk. Här har jag som gäst möjlighet att göra en kroppsnära studie på vilka trosor de tre tjejerna (fortfarande tonåringar?) har på sig. De trippar in på skyhöga klackar och lika höga som klackarna är, lika korta är deras klänningar. Kanske är inte ens det  det värsta.

Det värsta är inte ens när de - allihop -  misshandlar ihjäl Stilla Natt och O helga natt och samtidigt åmar sig till den grad att stripporna på Texas mest kända bordell rodnar av förlägenhet. Högst skrik vinner. De letar tonerna lika vilset som jag letar efter julstämning i det här jippot.

Varför i all världen är männen påklädda till den grad att de riskerar omedelbar uttorkning, medan kvinnorna är så lättklädda att de borde få betala högre självrisk för extra sjukvårdsförsäkringar när de ligger huttrande och skakande i sviterna efter både lunginflammation och blåskatarr?

Det. Det är det värsta. Jag tycker verkligen att det är osmakligt. Jag är inte pryd, men ändå är jag förfärad. Jag tycker att det är bedrövligt. Med betoning på röv. Om behållningen är korta kjolar kan man väl kalla det för Men´s night istället och bara vara ärlig?

"Gör plats i kalendern för årets julshow som brakar loss på Pite Havsbad. Delar av Sveriges showartistelit förvandlar klassiska jultrudelutter till mäktig popkonst och blandar upp det med rockdängor som ingen hört dem förut." - så står det på arrangörernas hemsida. Mäktig popkonst? Det enda som stämmer är delen som säger att det kommer att bjudas på rockdängor som ingen har hört dem förut. Och SOM vi inte har hört dem förut. Tack och lov. 

Läsning, läsning, läsning

Nyckeln till att få ungdomar (och äldre människor också förstås) att läsa - Nyckeln. Mer om den i Bokgalleriet.

På jobbet sysslar vi med annan typ av läsning: svensklärarna på min skola genomför ett läsprojekt i skrivande stund som innebär att alla ska läsa en roman som någon annan har tipsat om och sedan ska vi samtala kring hur vi ev. kan använda böckerna i undervisningen. Utlottningen av bok genomfördes enkelt genom att varje svensklärare skrev en boktitel på en lapp, lapparna lades i en korg och sedan drog vi var sin. Jag drog titeln Sunset Park och blev helnöjd. Jag har många gånger tänkt att jag ska läsa en Paul Auster-bok. I min hjärna blir han Paulster, så det är arbetsnamnet på mitt läsprojekt för tillfället. Det känns både roligt och spännande att jobba på det här sättet. Boken jag drog har för övrigt en fantastisk framsida.

Fler böcker är utlästa också och de finns i Bokgalleriet de också.

Nio år med celldelning och ventilspott

Nioåringen, som han nu mera kan omtalas, hade kalas för kompisar och allehanda polare i går. Detta firades utomhus med vinterkläder, ficklampor, reflexer och eld. Efter reflexbanan i becksvart skog väntade marshmallowsgrillning och "tagen" på nioåringars vis. Vi fick nästan jaga in barnen så att vi skulle hinna fika innan det var dags för dem att gå hem.

Nio år. Snart ett decennium. Snart tio år sedan mardrömsförlossningen med livet hängande på en skör tråd. Utan vetenskapens framgångar hade jag inte suttit här i dag och det ger vissa perspektiv på tillvaron. Mitt liv hade ändats åtminstone tre gånger om ifall jag inte hade fått den hjälp jag fick och det får mig att känna mig ödmjuk innan vardagsbestyren pockar på igen. Det är märkligt hur livet i ena sekunden känns stort och hisnande för att i nästa verka ofattbart träligt med tvätt och bilruteskrapning.

Men så står man här, bredvid en pojk som innehåller DNA från både mig och maken. En pojk vars celldelning kommer att göra att han inom kort växer om mig. En pojk som lär sig spela trumpet och som jag har nöjet att stå bredvid och blåsa ut spott från ventiler tillsammans med.

Man blir varm...

Man blir varm i hjärtat av barnen man har hemma. Lättroade, oroade, funderande, reflekterande (ni vet när det inte är helt klart om det var Buddha eller Vishnu som hade fyra armar)...

Man blir varm av ens karl som sätter i motorvärmarsladden också, så man slipper ut när man kommer ihåg att man har glömt (hur nu det går till)...

Man blir varm av att ens syster uppmärksammar ens nioåring och att de har en relation som innebär att det sms:as och konverseras utan att man själv är helt inblandad. Socialt nätverkande for the win...

Man blir varm i hjärtat av att träffa ungdomarna jag arbetar med också. Glada, arga, humoristiska, intresserade, inte så intresserade, direkt uttråkade, stressade... 30 pojkar som sitter tysta och arbetar, trots att jag blev en kvart sen p.g.a. ett oplanerat möte. Det är så att man blir tårögd. Jag önskar att alla kunde få se det. Jag önskar att alla kunde få se hur de sträcker på sig av berömmet. Underskatta aldrig berömmet.

BedRÖVligt. Med betoning på röv.

Man hade kanske önskat att en svensklärare kunde uttrycka sig med större pregnans, men nej. Och ja, det är fotbollen jag talar om. Halvtungt även om det inte var oväntat.

Hela den här veckan har varit en känslomässigt berg-och-dalbana. Domnande händer och armar gjorde att jag var tvungen att berätta för mina elever att jag inte mår bra, vilket var jobbigare än jag trodde att det skulle vara. Samtidigt är deras omtanke rörande, så berg-och-dalbana it is. Sonen har haft en jobbig dag på skolan vilket föranledde samtal, påhälsning och lite ledigt från jobbet för att stötta och trygga.

Ta mig rackarn om jag inte håller på att bli lite äldre och lite klokare. Jag blev inte ens stressad över att i sista stund ringa jobbet och säga att jag skulle komma in senare. Det fick bli som det ville med allt annat än med pojken. Med tanke på att han fyller år nästa vecka blir det ännu mer påtagligt att jag bara har de här lite mer självklara åren med honom. Vem vet hur länge han vill sitta i mitt knä och anförtro mig sådant som tynger hans magra axlar.

Jag gläds åt det lilla och alla roliga bildsidor jag stöter på på Facebook kan få mig att klicka bort halvtimme efter halvtimme, men det är lätt värt det. Följ den HÄR länken till exempel.

Den är här nu... Nyckeln.

Nyckeln. Till frihet? Nej, till upplösningen av domedagshotet som hägrar över Engelsfors. Helgen är räddad. Drygt 800 sidor underhållning. 

Sällös eller själlös, det är frågan

Jag vann en traderaauktion och kammade således hem en film för 1 kr. Det känns bara fånigt, både för mig och säljaren, så jag bestämde mig för att göra filmen mer värd. Jag betalade in en slant till Unicef och säljaren blev så glad! Jag har gjort så här förr, men den affären var ännu roligare. När vi såg varandras kontaktuppgifter märkte vi att vi bodde 7 km ifrån varandra och tjejen lade filmen i min brevlåda varpå jag erbjöd mig att klistra fast en spänn för henne att ta med sig. Hon tyckte att det var fånigt och tänkte ge mig filmen gratis istället. Då föddes idén om att jag skulle skänka pengar till en organisation och det var hon nöjd med. Nu skänker jag pengar till Unicef vid alla möjliga tillfällen: mors- och fars dag, 100-kronorspresenter, traderaauktioner... 

Femårige sonen vill ha en säl i julklapp. Sälen kan krypa fram på sina labbar, äta fisk (!) och blinka. Göllit. Jättegöllit, men han kostar 999 kr i vanliga fall och 699 kr i nuläget. Jag vägrar. Det är barockt. Jag sade åt sonen tämligen direkt att han kommer att bli sällös i jul. Det kanske gör mig själlös, men jag klarar inte av att köpa en mjukissäl för så mycket pengar. Jag får väl sätta in pengar på sonens terapikonto istället... 

Ge mig en lärarlegimitation istället?

Jag rättar elevarbeten och ler för mig själv. Här skriver elever om blodsugna (märk väl, inte blodtörstiga) vampyrer, om ankare (alltså inte sten) som faller från ens axlar och om saker och ting som händer stup i minuten.

Vidare rättar jag prov i judendom och får veta att en av de viktigaste skrifterna är Toranen och inte Torahn. Det är ungefär samma princip som att koreanen talar om vad muslimen ska leva efter.

Frågan är om jag skulle få behålla min lärarlegitimation om Skolverket fick reda på det här. Jag kanske kan få en lärarlegimitation istället?

Så går en skitjobbig men fantastisk dag utav vårt liv och kommer aldrig åter. Det är mitt uppdrag, men var är mina förutsättningar?

I dag har jag varit lärare. Också. Bland annat. Bland mycket annat. En uppgift jag också har haft var att sitta med på ett möte tillsammans med en elev, hens mamma, kurator samt representant från BUP. Innan mötet ägde rum introducerade jag kristendomen för tjugofem arbetsvilliga elever. Efter mötet presenterade jag kunskapskraven för svenska 3 och höll en språkriktighetsgenomgång med koppling till de utredande uppsatser som eleverna hade fått tillbaka, rättade och bedömda.

Samtidigt som jag tycker att det är oerhört jobbigt att ständigt koda om, att ständigt klä på sig olika yrkesmässiga kostymer som vore man en annan pedagogkameleont, så erbjuder också mitt arbete en massa komplexa och på många sätt fantastiska möten.

Mitt emot mig satt en mamma som inget hellre vill än att vi ska behandla hennes barn som den sista droppen vatten. En mamma som ser sitt barn må dåligt och som ser andra sidor hemma än vad vi ser på skolan. BUP-psykologen ger en annan bild och förklarar både mjukt och krävande hur man kan, ska och borde tänka, arbeta och tala. Kuratorn går igenom skolans uppdrag och väver likt en spindel ett nät som ska fånga upp eleven.

Och där sitter jag i en kostym som inte alltid vet vad den ska kameleonta sig till. Medmänniskokostymen är enklast att ta på sig, men samtidigt ska kursmål uppnås, prestationer ska mätas och i slutänden ska det ändå sättas ett betyg. Jag vill inget hellre än att bolla med de här olika uppdragen. Helst av allt vill jag se eleven le, för hen är så fantastiskt fin när hen ler.

Men det kostar på. Som det kostar på. Om det tidigare var svårt att hinna med att planera, genomföra och utvärdera sin undervisning - som redan den hotas att drunkna i bruset av andra arbetsuppgifter - så måste jag nu lägga in en parameter som tar hänsyn till elevens särskilda problematik. Ja, det är mitt uppdrag, men var är mina förutsättningar för att genomföra det uppdraget? Var är tiden? Var är fortbildningen?

Jag kastas mellan förtvivlan och hopp. Förtvivlan över det ovan nämnda som ibland tar överhanden, men sedan hopp: vilka fantastiska människor jag arbetar med! Vilken otrolig samhällsapparat vi har att fånga upp många som mår dåligt! Visst missar vi många, men vi räddar också många! Kanske borde vi skriva mer om DET i tidningen?

Och oj, vad vi arbetar bra! Vi är fantastiska ihop. Jag gör ett bra jobb när jag jobbar med bra människor. Förhoppningsvis fungerar det i omvänd ordning också. En liten del av mig önskade bara att det skulle synas på lönen också, för den här delen av arbetet är ingenting värt i reda pengar, men bästa betalningen är när en rörd mamma berömmer och tackar för att vi visar sådan omsorg. Kvittot kommer från BUP också som talar om hur mycket som är bra. Bästa betalningen: elevens leende och en försiktig försäkran om att det nog känns lite bättre än innan.

Så går en skitjobbig men fantastisk dag utav vårt liv och kommer aldrig åter.

Manligt och kvinnligt, del 275

Inledde gårdagen med note to self: om du ställer en följdfråga när din make har sagt någonting om en generator och någon pinne som kan gå av - skyll dig själv. Jag försöker tre minuter senare skoja bort samtalet med "You had me at generator", men nej. Han bara fortsätter.

Facebook kan vara roten till mycket, kanske till och med roten till det onda i dessa dagar när man i alla fall eftersträvar jämställdhet, men tack och lov bjuder också tjänsten på fullt stöd från mina medsystrar. Där finns väninnan som är i samma läge fast där samtalen mellan henne och hennes man handlar om greppbrädor på gitarrer. Eller väninnan där hennes make (faktiskt! Gifte sig för två år sedan och har inte sagt ett pip!) kan gå igång på elektricitet. 

Mitt i detta kom min make in och undrade om vi inte skulle åka till residensstaden och köpa en värmepump till garaget. Jag kände kallsvetten bryta ut. Försökte dölja vilsenheten i min blick. Försökte le, men kände bara läpparnas okontrollerade darrningar. 

Han fick åka ensam. Jag drack kaffe hemmavid. Bävade inför hans hemkomst och mycket riktigt. Väl hemkommen meddelade han de glada nyheterna: vi var med värmepump. Det blev en flicka. Zibro. Eller Siban som vi kärleksfullt kallar henne. Det är helt okej att han har henne i garaget, att han går ut dit och pysslar om henne, men måste han tala med MIG om det? 

Jag försöker kontra med kommentarer som han kan tänkas är lika ointressanta som hans värmepumpssnack, men allt som dyker upp är Jane Austencitat. Jag är dock villig att pröva allt, så jag häver ur mig: “You are too generous to trifle with me. If your feelings are still what they were last April, tell me so at once. My affections and wishes are unchanged; but one word from you will silence me on this subject for ever.”

Kanske är Gladiator mer effektivt:  "I will have my vengeance, in this life or the next". 

Sedan valsar det här runt också och jag gillar't, både att det är poetry slam och att det är innehållsmässigt aktuellt:

Ståplats på arbetsplats

Behöver jag ens förklara hur mina tankar gick när jag framförde till högre ort att min skrivbordsstol hade gått sönder och fick meddelandet att det inte var någon självklarhet att jag kunde få en ny det här budgetåret? Vi må vara bästa skolkommun, men till bästa stolkommun är det lååångt kvar. Den bitterfittiga delen av mig undrar om svaret hade varit detsamma för de kommunanställda på andra sidan gatan?

Verklighetsförlupen

Ordet kommer till mig när jag slår över från fotbollen till hollywoodfruarna är att det finns en av dem som är mer verklighetsförlupen än de andra. Men. Så. Vedervärdigt. Hemskt.

Då sa du som...

Jag försökte rätta ändlöst långa elevuppsatser men fångades av leken som femåringen och hans kompis lekte.
- Alltså det var som ormar över allt!
- Ja! Och då sa du som att vi måste skjuta dem!
- Ja! Och då sa du som att du skulle svärda dem!
- Ja! Och sen så sa du som att vi måste hoppa upp i den här båten!
...

Och då sa du som... Jag vet inte hur många gånger de orden uttalades, men det är så fascinerande hur det sociala spelet fungerar mellan två så unga individer. Tänk så hemskt om någon av dem bara skulle säga "Nej, det gjorde jag inte". Det händer dock knappt. De är helt och hållet på samma våglängd och glömmer bort att jag sitter på andra sidan köksbordet.

Hur som haver var det många olika djur som skulle skjutas. Kunskapskraven för Svenska 3 blev pojkarnas checklista för vilka djur och hur många som skulle skjutas. Eller svärdas.

Andra sociala samspel, eller snarare bristen på dem, fick jag se på nära håll i dag när jag försökte ta mig hem. De många vägarbetena gör att den i vanliga fall relativt korta restiden mer än fördubblades. Jag tänkte att det skulle idkas varannan bil-regeln. Det tänkte inte bilisten bakom mig.

Kim Källström, inte bara fotbollshjälte

Jag blir så rörd när jag läser det här. Bild lånad från Aftonbladet. 

Hej Kim.

Mitt namn är Emil och jag är pappa till Max som gick tillsammans med dig i tisdags på inmarschen mot Tyskland. Jag skriver till dig för att jag inte är helt säker på att du förstår hur stor skillnad du har gjort.

I tisdags så upplevde min son Max något väldigt speciellt, för andra barn så rör det sig antagligen om 15 minuters koncentration och nervositet samt en otrolig glädje av att få ha varit med och träffat er i landslaget.

För Max så var tisdagen resultatet av veckor med träning, peppning, tittat på Youtube-klipp om inmarscher, uppspelandet av hejaklacker på hög volym hemma, samtal osv osv.

På grund av ditt agerande Kim så kunde min son få uppleva precis samma känslor som alla andra som gjort dessa inmarscher, stolthet, en känsla av att vara speciell, "jag klarade det" samt en ofantlig glädje.

Från mitt perspektiv på läktaren så noterade jag direkt på ditt kroppsspråk att du hade gjort ditt val!

Vad menar jag då med det?

Jo, du valde att vara engagerad, du valde att stötta Max, du snappade upp hans rädslor och agerade.

Ditt beslut att välja att stötta Max när han blir rädd, du böjer dig ner och lugnar honom (om än det bara hjälper en kort stund) sänder så många bra budskap och för oss gör den hela skillnaden mellan succe för Max eller ett misslyckande.

Det du gör under dessa 7-8 minuter skänker för oss månader av glädje, minnen för livet och en känsla för Max som säger "jag fixade det".

Jag vill därför säga T A C K från hela mitt hjärta!

Nu har jag en mallig 8-åring hemma i landslagsdress som tycker han är tv-kändis :-) och du har stor del i detta. Må så vara att han gick iväg men han höll din hand, han klev ut på gräset och han var där! DET är det som betyder något, du stöttade honom på precis det sättet han behövde och tog även beslutet att låta honom gå innan det blev en negativ upplevelse.

Det är ledarskap, förebild, vägledning och agerade på toppnivå i min värld!

Du läser troligen inte alla fotbollsbloggar osv men mina känslor som förälder finns bra sammanfattat här.

Tack igen!

Mvh

Emil

Ännu mer rörande händelsen finns att läsa HÄR.

Killen är den som har högre lön

- Mamma? Kan man gifta sig med två personer?
- Nej, då är man bigamist.
(Femåringen brydde sig inte om det där med bigamism utan mulnade igen vid det nekande beskedet.)
- Synd.
- Varför?
- Annars hade jag gift mig med Elin och Elin.

I dag meddelade han sina nya planer:
- Jag ska nog gifta mig med en kille. Får man det.
- Ja, det får man.
- Är det något konstigt med det?
- Nej, svarade jag. Det tycker jag inte.
- Inte jag heller.
- Vad ska ni göra då, ni killar?
- Typ spela innebandy och diska. Och vet du att när en mamma och en pappa bor med varann så är det oftast tjejen som diskar.
- Jaså, säger jag rätt så chockad, vad gör killen då?
- Han tar fram bestick och glas.

Hm.

- Mamma, visst kan killar få barn?
- Ja, om de får barn till exempel med en tjej så har de ju fått barn, men de har aldrig något barn i magen.
(Tio minuter senare har vi hunnit dra huvuddragen i adoptionsförfarandet och grabben ser ut att överväga detta som ett alternativ.)

- När tjejer ropar på hjälp låter de så här: Hjäääälp, hjäääälp! (visar med pipig röst)
- Hur låter pojkar då?
- Hjäääälp! (Med mörk röst)
- Är det  bara på rösten man hör om det är en kille eller en tjej?
- Nej.
- Hur vet man ens om någon är en kille eller en tjej? frågar jag.
- Man känner det i kroppen, blir det självklara svaret, även om jag inte är helt säker på vems kropp som avgör om det är en han, en hon eller en hen.

Sedan kan jag inte låta bli.
- Vet du ett annat sätt hur man kan veta om det är en kille eller en tjej?
- Nej, vad då?
- Killen är den som har högre lön. (Om det där med disken är en sanning så får lönen också vara det.)

Bellman och sova över

Inspirerad av lillgamla huvudpersonen Elsa (i Fredrik Backmans "Min mormor hälsar och säger förlåt") talade jag om för snartnioåringen att den flickan skrev upp svåra ord på en lapp för att sedan lägga lappen i en burk. När burken var full fick hon gå och köpa en ny bok och jag undrade om sonen ville göra så han också.
- Nä. Jag får nog nya böcker om jag vill i alla fall.
Så väl han känner mig.

Äldste sonen har sovaöverkompis och jag har knappt märkt av dem. Just nu avslutar de kvällen med att ligga i samma säng, läsande Bellmanhistorier. Att höra två 8-9-åriga grabbar skratta unisont åt bajsspår till biblioteket och flaggstänger som petar Gud i ändan är roligare än vad poängen i historierna är.

Den yngre har druckit mjölk pimpad med sugrör och miniparaply. Vi avslutade kvällen med att läsa ut Cirkusdeckarna och han har lite separationsångest när det gäller böcker. Jag är glad att han vill läsa och det är otroligt hur bra uppfattning han har om det som han lyssnar till. Det är tur att vi har ett bibliotek så nära...

Filmens påverkan och syreutmanade maskar

Barnen ser The Hobbit (jag vet, jag kommer att sparka mig själv för det här senare) med var sitt svärd i hand. Medan filmen rullar går de sedan omkring framför tv:n och gör ljudeffekter när ovan nämnda svärd svingas. Det som tidigare var Harry Potter-feber har nu övergått i Sagan om ringen-influensa.

Den yngste har kommit på att han ska börja röka när han blir stor och jag frågade honom om han kände någon som rökte.
- Ja. Gandalf.

Se där. Ett direkt bevis på filmens dåliga inverkan på tittaren.

Sedan hittade jag en hink med en död mask i och sade till lilleman:
- Du. Den där masken som du tog in för att ha som husdjur. Den är alldeles död och hård nu. Det är därför jag inte vill att du ska ta in djur.
- Men! Har den alldeles missat att jag gedde den massor av mat!?

Jo, det kanske den hade upptäckt om den inte hade varit så upptagen med att leta efter syre...

Cookies n Beans

Det blev till att överraska maken med en spontanbokning för att se Cookies n Beans. Förutom att de är söta små kakor och riktigt sköna bönor så är de också peppade, peppande, skönsjungande, tonsäkra och alldeles, alldeles underbara. Scenen var liten, formatet intimt, men de fungerar nog i alla sammanhang. Som här till exempel:

Morgonbrutan

Det är nästan så att man känner sig sjukare än vad man egentligen är när man tittar på vad man stoppar i sig. 

Klamydiatorsdag och zenbuddhister

Torsdagsmorgonen började med att jag lade en rullning (alla bokstäver) i Wordfeud med ordet "klamydia" och jag sitter nu och tänker att då har den sjukdomen till slut fört någonting gott med sig. Jag tror dessutom att det var klamydiamåndag förra veckan, eller veckan dessförinnan.

Annars har här bokats biljetter till Cookies n Beans och under dagen har det samtalats med en zenbuddhist.

Det trodde man inte när man slog upp de blå i morse.

Trumpetandning?

Jag lär mig att spela trumpet, till familjens stora glädje. Jag har lånat pappas trumpet och sonen hyr en genom kommunala musikskolan. Sonen har 20 minuters lektion varje vecka under skoltid och jag har hittat youtubeklipp där en mycket pedagogisk man förklarar att man inte kan förvänta sig att det ska låta bra direkt. Nåja, det hade han ju ganska rätt i.

Men så roligt det är! I dag har jag ackompanjerat sonen på pianot medan han spelade sin läxa. Snyggt lät det och det är svårt att förstå hur snabbt han lär sig. Sedan spelade han halvnoter och jag spelade fjärdedelar, allt i trumpetiskt samspel. Efter det bytte vi melodislinga med varandra och snyggt lät det också!

Jag förstår greppen och jag förstår greppet (även om jag till en början höll i trumpeten som gällde det livet) men det jag inte kan förstå är andningen. De korta melodierna sonen har i läxa är inga problem på två andningar, men sedan då? Blinka lilla stjärna är en plåga. Det går bra i två tredjedelar av sången, men sedan har jag för mycket luft i lungorna och jag förstår inte hur jag ska kunna göra mig av med den och samtidigt hinna börja spela på sista stroferna.

Jag måste alltså googla andningsteknik i trumpetspel endera dagen, för jag har prövat allt jag känner till hittills: profylaxandning och körandning samt vardagsandning (ni vet den där man gör utan att man tänker på det), men ingenting fungerar. Jag slängde ut en fråga om andningen på facebook, där det finns en del trumpetandningskännare, men de svamlade bara till svar. Googla it is, alltså.

Matporr och inget dåligt samvete för sex eller resor till Paris

Det har blivit många dystopier och de allra flesta är ungdomsböcker. Min arbetsskadade hjärna kopplar snabbt ihop ungdomsböckerna med tanken på hur jag ska presentera dem för eleverna, men samtidigt tycker jag själv att de är fantastiskt bra. När man dessutom har kollegor på jobbet som läser ungefär samma böcker finns det alltid någon att byta idéer med och då blir ju alla böcker bra, som min rumskamrat så klokt uttryckte det.

En liten bagatell, mer avsedd för vuxna läsare, är uppföljaren till Rosengädda nästa! av Emma Hamberg. Del två heter Larma, släcka, rädda i Rosengädda och ni hör det: det här är som Saltöserien av Viveka Lärn, bara lite bättre, lite vassare och lite mer humoristisk. Någon pretentiös donna på jobbet (förlåt min vän, min mentor, min mö) satte sin söta näsa i vädret och tyckte att den första boken var väl tunn. Nå, det kan väl hända. För min del får den vara lika tunn som en alwaysbinda, bara jag får sjunka ner och gotta mig i roliga beskrivningar varvade med matlagningserotik. Eller, erotik och erotik. Det är mest Rafael som står för erotiken, men det finns ett visst mått av matporr i den här boken.



Mer om Rosengädda i Bokgalleriet.

En annan bok, utläst för länge sedan och omskriven - men dock inte publicerad förrän i dag, två dagar efter släppdatum, är Johanna Lindbäcks och Lisa Bjärbos samarbetsroman   Vi måste sluta ses på det här sättet. Mer också om den i Bokgalleriet.

Den har sin storhet i bland annat det att den inte skriver andra på näsan samtidigt som den ändå tar upp viktiga ämnen på ett sätt som inte går ut på att tjejen har dåligt samvete för sex eller för resor till Paris.

Jan i Skrolycka är inte Divergent.

Jag önskar att jag läste litteraturvetenskap vid ett universitet med ett åtminstone halvfint renommé. Jag önskar att jag var en elev i startgropen för att skriva en B- eller C-uppsats. Jag önskar att jag då kunde plocka fram sex böcker: de tre delarna i Hungerspelen-serien och delarna i Divergent-trilogin, detta för att göra någon sorts jämförelse mellan tuffa tjejer i dystopiska romaner.

Det här scenariot är omöjligt av minst två olika anledningar. 1. Tredje delen i Divergent-serien har inte utkommit ännu. 2. Jag kommer inte att läsa litteraturvetenskap en gång till. (Kuriosa: jag fick inte välja uppsatsämne när jag skrev min C-uppsats utan blev tilldelad att utreda fadersrollen i Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien. Inget ont om Selma, hon har ju blivit avbildad på en tjuga och allt, men... Kejsarn av Portugallien är inte Hungerspelen. Jan i Skrolycka är inte Divergent. Man kunde önska att han var lite divergent, men... nej.)

Är jag bitter? Det allra minsta? Inte alls! Jag ser det istället som mitt uppdrag att lyfta den annars så bespottade fantasygenren för att sälja in den hos både läsvilliga och läsovilliga människor med uppmaningen att se det geniala i en dystopi som handlar om kärlek, gemenskap, rädsla och utanförskap. Lite pondus borde jag ju ha? Jag menar: man är väl inte legitimerad lärare för intet? Mer om detta i Bokgalleriet. Inte om att jag är legitimerad då, utan mer om boken.

Paraskevi dekatrefobi är dagens ord

Dagens ord är paraskevi dikatrefobi, som betyder en ohälsosam rädsla för fredagen den trettonde.
Paraskevi = fredag
Dekatri = 13
Fobi = rädsla

Antecknar ni? Det blir prov på det här sedan.

Den femte vågen, av Rick Yancey

Min man tycker att jag ska ta en vit vecka från böcker. Det går inte. Jag är fast. Jag ska inte ens låtsas att jag kan sluta när jag vill. Drog, ditt namn är dystopi, särskilt när det gäller den här boken.

När förlaget skickade ut tips på sommarläsning var det den här boken jag helst av allt ville läsa. När vi hade bokklubb senast tipsade min bokklubbspartner, tillika stadsbibliotekarien, om den här och då slog det mig: jag har inte fått den från förlaget. Konstigt. Förlagsmänniskorna är fantastiska i sin yrkesutövning och jag har snarare fått fler böcker än jag bett om än att det saknats någon i utskicket. 

Hem för att titta på mejlet. Jo då, jag hade skickat ett svarsbrev - men bett om alla andra förutom den här. Skämmes, så med småbrännande kinder skrev jag till hon den där trevliga och erkände mitt fel. Svarsmejl med smileys, bokutskick och ett handskrivet vykort med önskan om god läsning. Och som läsningen blev god. 

Den här boken är riktigt, riktigt skrämmande, men samtidigt också riktigt, riktigt bra. Mer om den i Bokgalleriet. 

Trollkarlen från Oz

Om jag skulle få en krona för varje gång en hänvisning görs till Trollkarlen från Oz skulle jag nog ha fått ihop tillräckligt för en timmes parkering i Stockholms innerstad. 

Min mormor hälsar och säger förlåt, av Fredrik Backman

En mycket trevlig kvinna från det mycket trevliga förlaget Forum skrev ett mycket trevligt mejl till mig med erbjudandet om ett förhandsex. av den här boken (hurra!), vilket jag naturligtvis och med glädje tackade ja till. Jag berättade i mitt svarsmejl om några Backmantexter som jag har använt i mina teknikgrabbsklasser och hon sa att hon genast skulle vidarebefordra texten till författaren. Fint så - om det inte hade varit för den lilla detaljen att jag avslutade min text med ett praktfullt syftningsfel! Det lät på mig som om jag såg fram emot Oves (ni vet, En man som heter Ove) nya bok. Det är ett stort problem med dagens post. När du har skickat den digitalt finns det ingen återvändo. Hade det varit ett fysiskt brev hade jag kunnat betala ett långarmat barn för att sticka ner handen i den gula postlådan med uppdraget att fiska upp brevet igen. Men nej.

Problem med Min mormor hälsar och säger förlåt:
1. Att du skrattar högt i ena stunden för att i nästa grina som en barnunge, allt medan du sitter på norra Europas modernaste sjukhus (ni vet det där som sjunker och som byggdes på en plats som blev nära till för ingen). Folk i allmänhet kan få för sig att du är upprörd över ett jobbigt hälsobesked när du i själva verket är där för att ta helt ofarliga, om än komplicerade, prover.

2. Att du ska försöka ge den som lästips åt någon annan. Vad ska man säga? Hur kan man ens beskriva innehållet bakom det för övrigt fantastiska omslaget? Det blir lite som när nunnorna i Sound of music ska beskriva Maria. Det går inte.

3. Att den tar slut.

Mer om den i Bokgalleriet.