Kommunalpolitikens köld är hård...

Med risk för att behöva byta namn till Proggkoftan gör jag mitt sista inlägg i skolstrukturdebatten. Det enda jag önskar mig i jul är att den gode Viktor Rydberg förlåter mig i sin himmel.

Kommunalpolitikens köld är hård
Stjärnorna gnistra och glimma. 
Skolor läggs ner på förbestämt ackord
Tynar bort och sakta försvinna. 
Månen vandrar sin tysta ban
Nilsson, Sundström och Rahkolan,
Skyndar gärna på byadöden
Glada över att själva inte drabbas av nöden. 

Stå där så grå vid stadshusets dörr, 
Grå(sossar) mot den vita driva, 
Tittar, som många valperioder förr, 
Ner mot de protester vi skriva. 
Tittar mot skogen där gran och fur
Gärna kan växa – men inte skolan, eller hur? 
Grubblar, fast ej det lär båta, 
Över en underlig gåta. 

För ”Visst kan vi sitta kvar vid makten
Trots att vi skiter i all dialog, 
Trots att vi slutit den här bedrövliga pakten? 
För byaskolan är för analog. 
Visst kan vi skita i tycke och smak, 
Vi kan gott sitta kvar på vår bekväma bak, 
Vi går för att ordna och pyssla,
Går att sköta vår syssla. 

Finns det nåt mer vi kan lägga ner
Nu när vi ändå håller på? 
Finns det annat, finns det nåt mer,
Kanske låta några lärare gå? 
De kan skrika tillsammans med byarnas folk
Och hälla ihop sina bägares smolk, 
Vad rör det oss, som tar besluten
Att byn ligger kvar helt nedbruten?”

Kommunalpolitikens köld är hård, 
Stjärnorna gnistra och glimma. 
Ingen sova i enslig gård, 
Ledsna över att skolorna försvinna. 
Men inte Nilsson, Sundström och Rahkolan, 
De går hellre ut och letar en gran, 
För trots att landsbygden suger, 
Hittar de där ett träd som duger.