Högläsning, för fridens!

Vi satt ner tillsammans i tisdags, svensklärarna - de eminenta, och pratade. Vi berörde än det ena, än det andra och snart kom vi in på den nedslående PISA-undersökningen. Vårt halvmedium, vi kan kalla henne Karin, hittar inte bara busskort och strömkablar som kommit på avvägar, utan även lösningar på alla kunskapsdalande problem. - Vi läser, sa hon. Allt vi gör i kurserna kan bygga på läsning. 

Jag har väl tänkt det, men det har stannat vid tanken. Det är tanken som räknas? Nej, ibland är det nog handlingen som räknas. 

En annan kollega hakade på. Lästid under lektionerna, trots att den nya kursplanen säger att vi ska hinna med mer än någonsin. 

Så i dag slog det mig. Högläsning. Förra skolåret läste jag Bockarna Bruse på badhuset för mina sextonåriga pojkar. De tjöt av skratt! Trollet kan lite oförhappandes ha fått en kalixdialekt och yngsta bocken Bruse lät som en hes groda, men annars var det berättelsen som gjorde det. 

Sagt och gjort. Jag läste första kapitlet ur Fredrik Backmans "Min mormor hälsar och säger förlåt" högt för mina tekniktreor. Tystnaden var total under de tjugo minuter det varade. Reaktioner på det? 

- Kan vi inte göra det här igen!

- Kan vi inte få ta med oss ljus som vi gjorde under lågstadiet och så släcker vi ner!

Så ja, det ska vi göra igen. Vi ska släcka ner. Vi ska fika. Vi ska läsa, mer av lust än för att vi ska göra någon uppgift på det vi har läst. Nu sitter jag och spånar kring vilka andra förstakapitel jag ska läsa högt. "Vindens skugga" är ett. "Divergent" ett annat. Nu ni. Nu ska här läsrevolutioneras.